Popgeni

 

Det kan väl inte ha undgått någon med god smak?

Sarah Klang har den senaste tiden lossat några nya personligt klassiga låtar som naturligtvis bara måste finnas med på hennes kommande tredje album.

Enda problemet just nu är att man inte vet vilken releasedatum som gäller, men den som väntar på något gott...!
Björn

 

 

Knockad!

 

 

 

 

 

 

Andra fullängdaren, "Good Luck, Kid" (ATO/Border) från amerikanska syskontrion Joseph är ett  melodisk och kraftfullt girlindiepoprockalbum extraordinärt.

Med sina redan i ensamt tillstånd helt strålande röster så bygger Natalie, Meegan och Allison dynamisk stämsång som på 13 spår blommar ut i total vokal & musikalisk prakt.

/Björn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som att ta tidsmaskinen tillbaka till "down under" med start 1976 då The Saints med "I'm

Stranded" knockade med klotets första punkdänga.

Under följande år och långt in på 80-talet producerade den oftast sorgligt ignorerade aussie-scenen
mängder med högkvalitativ och odödlig rock'n'roll, garage, punk och pop.

Datura4 är kvartetten som 2016 med bästa möjliga träffbild återupplivar en del av den magin.

 

Bandet frontas av gitarristen, sångaren och låtskrivaren Dom Mariani som var med när det begav 
sig i band som excellenta garage och powerpop orkestrarna The Stems, Someloves och DM3.
Tillsammans med gitarristen Greg Hitchcock (ex. You Am I och tidigare yxman i New Christs),

trummisen Warren Hall ( ex. The Drones) och basisten Stu Loasby är dessa fyra gubbs en  skänk
från ovan i den eviga och stilrena jakten på de perfekt rock'n'roll riffen.

 

"Hairy Mountain" (Alive/Border) är bandets andra album (debuten "Demon Blues" som skuggar när
det gäller klass släpptes 2015) och en underskön hyllning till föregångarna på en mix av friform rock,

garage, prog, boogie och psych med muskulöst fokus på storstilade melodier som alltid varit Marianis

styrka.

Helt given på min årsbästalista!
/Björn 

 

 

För exakt två månader sedan tokhyllade jag det australiensiska/amerikanska samarbetet i kvartetten
Riddle & The Stars.
Nu är det dags att påminna er som kanske har glömt att aussie singer-songwritern Ben Riddle, äkta

paret Bobbo och Tracy Byrnes och trummisen Brandon Allen lossar sitt andra album "New Coastline"
(Songs & Whisper/Hemifrån) just idag.

 

En platta späckad med excellenta vokala harmonier från tre utsökta vokalister, grandiosa låtar färgade

av roootsinstrument, elgitarr, bas, trummor som mynnar ut i ett varmt sound som någon beskrev
som ett möte mellan "Fleetwood Mac och The Waterboys".
Men Riddle & The Stars har absolut något alldeles eget också.
/Björn

 

Say no more. Den 10 mars 2015 står han på Cirkus och det gör Popgenis utsände också. 

/TC

 

 

Linda Perhacs är något av ett unikum.

1970 gjorde hon plattan "Parallelograms" som är en urtjusig kombination av psychadelia och folkpop. Någonstans mittemellan Joan Baez och Joni Mitchell. Med "Parallelograms" spåddes en lysande framtid i musikbranchen för Linda Perhacs. Men ödet och hon ville något annorlunda.

44 år senare kan Linda Perhacs se tillbaka på sitt liv. Hon lever nu ett stillsamt liv i Topanga, Kalifornien, med sin make, som samlar på levande fåglar (falkar och hökar). Linda Perhacs själv, har jobbat som tandläkare och mått gott på det. Även om hennes låtar från 1970 började dyka upp i filmer och i populärkulur, vilket ledde till att Linda Perhacs nu fick en helt ny generation av fans.

2012 när Linda Perhacs fyllde 69, så hade musiken i henne att grott så länge att den bara var tvungen att komma ut på något sätt. Med god hjälp av musikern och hyllade artisten Julia Hollter, började hon musicera igen. De plockade även in producenten Fernando Pedomo (född tio år efter Linda Perhacs debut) och bitarna började falla på plats.

Och nu, 44 år senare, så kommer uppföljaren till "Parallelograms". "The Soul Of All Natural Things" är redan nu något av en indiehit. Som följer fotstegen från debuten, men med ett modernt sound, som gör att även "Parallelograms" i dag låter modernt och fräscht.

En solskenshistoria från Kalifornen. Och två makalöst snygga plattor, från en och samma artist.

 

/stefan

 

Nicole Atkins kommer från Neptune, New Jersey. Hennes debut "Neptune City" släpptes 2005 och spelades in i Malmö med Cardigansproducenten Tore Johansson. Och framför allt kom hennes rötter fram här. Den Chrisse Hyndespunkiga attityden och Steve Nicks känsla för melodier. Roy Orbinsons känsla för drama och Tore Johansson fick ge allt en svensk indiekänsla, Nya plattan "Slow Phaser" är även den inspelade i Malmö Med Tore som producent. Och här märks också släktskapet med artister som Ellen Sundberg. Allt från drömska Lana Del Ray vibbar och Feist snåriga små melodier, till balansen mellan Country och pop som Neko Case, som i "Girl You Look Amazing".

"Slow Phaser" är ett väldigt starkt album och sätter redan nu en hög nivå att nå upp till för singer/songwriters. Det roliga är att jämtländska Ellen Sundberg är också där uppe numer. Och frågan är om Ellen med sin nya, kommande platta tar ett rejält kliv framåt nu. I varje fall är hon i samma vatten som Atkins och även Rosanne Cash.

 

 

För den som har missat det, så har Rosanne Cash släppt ett nytt album. Efter att Pappa Johnny gått ur tiden, så beslöt sig Rosanne Cash att fokusera på albumet "The List" från 2009. Det är de låtarnma som Johnny Cash listade upp som de hundra bästa sångerna som dominerat de senaste åren. Dessutom beslöt hon sig att renovera och göra om pappa Johnnys barndomshem i Dyess, Arkansas till ett museum. Ett projekt som öppnade många minnen och som blev en kreativ punkt. Så pass kreativ att det resulterade i den nya plattan "The River And The Thread". Som kan vara en av Rosanne Cashs bästa plattor. En platta som grundar sig i countrymusiken, men som allt mer växer sig större. Utanför countryns gränser. Dessutom rör det sig inte om några dussinlåtar, utan enkla melodier kombinerade med mer komplicerade arrangemang."The River And The Thread" är en skiva man kan lyssna ofta på och hitta nya detaljer hela tiden. Men i grunden rör det sig om melodistark country, som man inte kan vara utan, när man väl har hört det.

 

/Stefan

 

Alltså... Angående norrlänningar, så finns det något i Ronny Erikssons bevingade ord från hans standup-shower från 1990-talet.

"Vi må int bra, om vi int må lite dåligt".

Jag antar att det är just det som gör oss misstänksamma. Varje gång det ringer en hurtig telefonförsäljare, så ringer varningsklockor. Vi har ju sett Uppdrag Granskning. Vi vet hur uselt betalt de har och hur deras chefer pressar dem till max för att kunna pracka på alla något som de absolut inte behöver. Så när de väl ringer, slår spärren till.

"Vad är du så glad över?", tänker man. "Näääe, det måste vara nåt lurt...".

Och så är det oftast. Samma sak gäller de här hurtiga företagarna, som lovar guld och gröna skogar till fantastiska priser.

"Vad är du så förbannat glad över? Vi såg ju senast i morse insändaren i tidningen om hur hopplöst det är med arbetsgivaravgifter, sjukmånader och eventuelld höjd skatt. Så var kom den här glättigheten ifrån? Näääe, Det måste vara nåt lurt..!".

Och så kan det vara. Eller så behöver de skriva arga insändare för att kunna bemöta sina kunder med ett relativt lätt hjärta. Man är ju inte mer än norrlänning. Och man måste ju må lite dåligt, för att kunna må bra...?

 

Vad fanken har nu detta med Bruce Springsteen att göra. Ingenting, förmodar jag. Men av någon anledning associerar jag ofta till Ronny Eriksson när jag hör Springsteen. Men om Ronny Erikssons beskrivningar av Norrland är gjord med humor och massor av glimtar i ögonvrån, så är Springsteens musik bäcksvart. Eller åtminstone svartvit. Men gemensamt har de ändå blues. Springsteen har kanske mer blues i grunden, medan Eriksson resonerar att blues funkar bra i Norrbotten. Som låten om Holger som, i sin olycka, skulle hoppa framför tåget. Men eftersom tåget var så försenat, så höll han på att frysa ihjäl. Så han gick hem istället.

Bruce Springsteen har nog ingen aning om hur det är att bo i Norrland. Att kliva upp halv fem varje morgon för att dra igång snöslungan och slunga snö i en timme, innan man far till jobbet. Bara för att latdrulen till granne inte orkar ploga ända fram till bilparkeringen på gårn.

Men hans musik anpassar sig till den miljö man känner till. För som norrlänning känner man ju inte till hur det är för en arbetslös i Texas, eller en bilmontör i New Jersey, eller en ensamstående förälder i New York.

Men det är ju oftast det som är det fina med musik. Det tilltalar ens hjärna. Får den att leverera bilder. Bra musik sätter i gång en filmprojektor i huvudet. Det gör även Springsteens nya platta "High Hopes". Trots att recensenter gnällt på plattan att det skulle vara för "självisk" och inte "tänka på sin publik". Hur fan man kan begära det av en artist. Nåväl. "High Hopes" är stundtals riktigt bra. Kanske inte det bästa, men rätt långt ifrån hans bottennapp "Human Touch" (som ändå är en av 1990-talets minnesvärda plattor, vilket säger allt om artisten Springsteen). Tom Morello förstör inte Springsteens låtar, utan bidrar med ett råare sound. Men, trots allt så är det låtar som låter som "Just Like Fire Would" som är lite av Springsteens signum. Och är en av låtarna som fastnar direkt. Trots att man som jänning kanske associerar mer till oron över att inte värmepannan har lagt av, än ett kringflackande liv på motellrum med vinpavor och cigaretter som enda tröst.

/Stefan

Det är så här man ska sjunga och spela rock'n'roll!

Tror du mig inte så kolla upp Vanja Lo och gossarnas debutalbum "Sings And Plays Rock'n'Roll" som släpps på onsdag.

Ämnat att övertyga.
/Björn

När man klarat sig igenom en hel helg och inser när man vaknar upp på söndagsmorgonen att man fortfarande lever, något så när, blir i alla fall jag väldigt mottaglig för nya influenser.

Och då fanns hon bara där.

En av Micke Mojos konkurrenter i The Voice.

Vilket jag inte hade en aning om, eftersom jag inte såg det programmet.

Men i Nyhetsmorgon på TV4 påsöndagar har de för vana att ta dit artister med det lilla extra. Så även nu.

Nicole Sabouné har gjort en debut som ekar av Joy Division, New Order, The Cure och The Jesus And Mary Chain. Med en lätt uppfräschning av ekoeffekter och gitarrer, så att det låter lika mycket 2014 som 1981. "Must Exist" är elegant gothdisco, pop och rock med rötterna i bäcksvart mylla. Med refränger som luktar jordgubbar och smultron.

 

Läckert, med andra ord.

 

/Stefan

Superharmoniska bröderna Michael och David Champion med rötterna på Isle Of Wight går på kraftfull knock med debutalbumet "Down Like Gold" (PIAS/Border) som släpps den 21 februari.
Harmonierna flödar över och psych-pop rysningarna är många på ett album som touchar stora ögonblick från Beach Boys, R.E.M. och Flaming Lips, men även borde locka till sig de som har ett gott öra till Bon Iver, Fleet Foxes eller Antony & The Johnsons.
Fast egentligen räcker det med att älska grann popmusik med extraordinär balans av melodisk värme och melankoli.

/Björn

 

Det är alltid lite skönt när Yran börja annonsera om vilka artister som kommer och hälsar på i vår lilla norrländska stad. Det blir som en bekräftelse på att det blir en fest i år igen. En fest som blir allt djupare förankrad i den jämtlänska myllan. Och de artister som kommer hit är inte kattskit direkt. Icona Pop, som börjar få en karriär i USA, framför allt med hiten "I Love it". Men den kom för snart två år sedan. Vad kommer Icona Pop att hitta på nu. Det kan bli väldigt intressant.

Mavis Staples. Kommentarer är överflödiga. Släppte i fjol den bitvis briljanta albumet "One True Vine", med Wilcos Jeff Tweedy bakom spakarna. Vill man grotta ner sig mer i Mavis Staples härliga gospelsoul rekommenderas "You´re Not Alone" (även den med Jeff Tweedy) och The Staples Singers plattor "Be Altitude: Respect Yourself" från 1972 och "Let´s Do It Again" från 1975.

Veronica Maggio. Gjorde ännu en stark platta "Handen i Fickan Fast Jag Bryr Mig" som placerar sig högt bland svenska plattor genom tiderna. Vet inte hur många gånger jag och dotra studsat omkring varje gång "Sergels Torg" spelades i fjol. en det har blivit ett par gånger.

Little Jinder har blivit rätt hypad av svenska musikjournalister. Hennes första eps.försvann nästan obemärkt förutom singeln "Whatever 4ever". Menmed "Shh" i bakfickan fick p3 guldpris för årets pop. Och singeln "Ful och tråkig tjej" har någonting som är svårt att sätta fingret på. Little Jinder kan mycket väl bli en raden av starka svenska kvinnliga artister. För egen del föredrar jag singeln "Shh". Blev förförd av henne och låten genom hennes besök i Musikhjälpen i december.

Ja, och så kommer Takida igen... Har inget emot Stiftelsen som jag tycker fångar bra melodier med en liten trulig norrländsk attityd. Sångaren Robert Pettersson är en alldeles utmärkt sångare, och väldigt långt ifrån Gaffas omdöme (som mer var ett försök att hitta på en kul sågning, utan att ha belägg för det. Vilket gjorde att det spårade ur och blev ett personangrepp, som det kan bli när recensenter inte vet vad de ska skriva.). Men Takida har förhoppningvis sitt bästa framför sig. För jag kan inte påstå att jag är överförtjust i deras discografi hittills.

 

/stefan

 

 

 

 

En av de roligaste svenska akterna under årtiondet 2000-10 var The Tough Alliance. De mer eller mindre lekte fram sin musik med en stor portion allvar mitt i all badebollträsvingande. Visserligen trista live. Mimande med basebollträ var vare nytt eller speciellt uppkäftigt i början av 2002.

Men framför allt levererade de dansant popmusik med känsla för det melankoliska och svarta. Med plattanj "White Magic" tog den ena halvan av TTA, Eric Berglund, idén ett steg längre. Under hans projekt CEO så var det mer avskalat och mer konstnärligt inriktat.

För ett par veckor sedan släpptes Eric Berglunds nya låt "Whorehouse". En låt som säkert kommer att reta en och en annan. Men jag skulle tippa på att låten handlar om hur världen egentligen mår. I en intervju med amerikanska musiktidningen Pitchfork, kommenterade Eric Berglund situationen i världen med orden " skrämmande kaos, ett horhus, en krigszon eller bara konkurrens. Nu är den som ett ostron".

Även om "Whorehouse" innehåller en hel del mörker, så finns där en melodi och en refräng som är ljus och klar som en svensk sommarnatt.

/Stefan

 

 

Jag har saknat Lily Allen. Hon är rakt på. In your face. Varesig du vill eller inte. Hon kläcker ur sig låtar som "Fuck You" och "Smile" utan att blinka. Och nu är hon med igen. Efter en jobbig förlossning 2011 har hon långsamt tagit sig tillbaka till rampljuset.

Första singelsläppet "Hard Out Here" har naturligtvis skapat debatt. Men den här gången är det videon som kritiserats. Suzanne Moore på The Guardian menar att videon "befäster bilden av den vita medelklasskvinnan som använder anonyma svarta tjejer som rekvesita". Lily Allen själv hävdar att videon inte har med rasism att göra utan driver med hur bilden qav kvinnor är i poulärkulturen i dag. Dansarna valde hon efter deras danskunnighet, skriver hon på twitter.

Ja.. Döm själva. För egen del kan jag säga att jag finner videon väldihgt överdriven, så en ironi finns helt klart. Frågan är hur olika man uppfattar den.

/Stefan

Jag har väldigt, väldigt svårt för den här radiorocken som verkar vara klippt och skuren för den kommersiella marknaden. Men just Paramore har jag svårt att värja mig emot. Jag gillar deras låtar. Jag gillar deras charm. Bandet som har rötterna i staden Franklin i Tennessee. Det finns i deras gener. Gammal bluesig hårdrock i Blue Oyster Cult-stil. Men influenserna från hitjagande popmakare som Max Martin och country som Keith Urban, kan man också hitta. Men de har också en integritet som jag nog tycker är det bästa med dem. Du vill kunna grotta ner sig i gamla hårdrockriff eller vältra sig i Led Zeppelin.Om de känner för det.

Tyvärr är Paramore inte så kända i Sverige. Det är endast via Rock Bandspelen som de flesta har hört dem. Det är lite synd. Paramore skulle pigga upp vilken radiokanal som helst. Överhuvudtaget så har kommersiell popmusik ett starkt år i år. Paramores fjärde album "Paramore", har toppat listorna i så väl USA som England, Brasilien, Australien och en rad länder till. Men inte i Sverige. Det borde vara dags snart.

/Stefan

Atlantas skramliga svarta läppar är tillbaka och fortsätter i god stil att blanda 60-tals pop med punkrockiga 2010-tals gitarrer. Uppkäftigt och melodiös på samma gång. Men framför allt en bra låt.

Man kan behöva det på en måndag.

 

/Stefan