Popgeni

... men det handlar inte om lädret och 1X2.
Utan om ny läcker, spännande, oupptäckt och cool musik som gör skillnad och ruskar om i  
sina respektive genres.

 

Rose Of Roscrae (Proper/Border) är den amerikanska singer/songwriter legenden Tom Russel's
28:e album i en karriär som sträcker sig över fyra decenier.
Den är tillika med sina 52 (!) låtar på en dubbel-CD den tredje delen där "The Man From
God Knows Where" (1999) och "Hotwalker" (2005) var de två första i en serie folkoperor.
Kvalitetsmässigt är "R.O.R." även ett nytt fullkomligt lysande bevis på att 67-åriga Russell är lika
stark och passionerad som någonsin tidigare i sin livslånga och storslagna mission.
På 90-talet hyllades Russell och Dave Alvin (ex. The Blasters) som arkitekter för vad som idag kallas
americana, efter att deras Merle Haggard-tribut "Tulare Dust" toppat de amerikanska listorna i över ett år.
Russells låtar har tolkats av legendariska artister som Johnny Cash, Doug Sahm, Nanci Griffith,
Lawrence Ferlinghetti, Dave Alvin och Joe Ely för att nämna några.

Hans två senaste album, "Blood And Candle Smoke (2009) och "Mesabi" (2011), anses av många
vara hans bästa album hittills.
Det är bara att börja gräva i en guldgruva för er americana fans som aldrig stött på Tom.

Brittiska Leisure Society är "bara" inne på sitt fjärde album med "Fine Art Of Hanging On"
(Full Time Hobby/Border).
Men de 11 låtarna visar upp ett band som vet hur man på bästa sätt plockar ihop ett tidlöst sound
på lika delar tillbakalutad folk, stilren pop och lagom trasslig indie där Nick Hemmings fina sångtexter
är som grädden på moset.

Bakom namnet American Wrestlers döljer sig Glasgow snubben Gary McClure som flyttade till
Missouri, USA, och tämligen omgående fick en deal med skivbolaget Fat Possum.
På den hemmainspelade och charmiga självbetitlade debuten "A.M." (Fat Possum/Border) ryms
åtta smådämpade men omedelbara och melodiöst lockande indiepop låtar som trist nog aldrig
platsar på våra smala blågula radiovågor.
Ett faktum som gör att det känns näst intill självklart att första singeln "Kelly" är en collegeradio hit
i nästan hela världen.
/Björn

Briljant!
Och som man längtat utan att någonsin riktigt kunna tro på det!

Men när originalfyran, Eva Sonesson, Anders Karlsmark, Peter Puders, och Svante Fregert gör comeback
efter 25 års paus så är det med obruten kraft, stil och tanke.

Jag blir alldeles varm inombords att på nytt få höra Eva Sonesson's röst som är precis lika förhäxande
fin som någonsin.

Hennes sång, Fregert´s strålande texter (två lika granna är skrivna av Måns Edwall ), Peter Puders excellenta gitarrkonst ovanpå Karlsmark bas och trumslagarna Johannes Nordell och Anders Hermansson rytmgrund blir tidlös svensk postpunk i sitt esse.
Plussa på med numera tyvärr ganska sällsynta Nille Perned, en av vårt lands bästa producenter genom
tiderna, snygga inramning så får man ett av årets bästa svenska album. 

Öppningspåret "Nåt Nytt Och Stort" slår undan benen och den nu radiosnurrande "En Sån Mänska"hänger på.

Sen kommer de i samlad flock.
"Lilla Fjäril", "Hurry Up", "Theatre Of Hate", "Mina Ögon Ser För Djupt", "Dom Som Slår Läger", "På Flykt",
"Jag Tänkte", "Um Die Ecke" och "Dom Dumma Har Fest" och blir något alldeles extraordinärt på dagens svenska musikscen.
Strunta i DN's fånigt vinklade recension och upptäck att svensk postpunks bästa bästa band är tillbaka 

lika bra som någonsin tidigare.

Vinylutgåvan av deras första album på svenska på 31 år ska naturligtvis inhandlas som ett komplement
till compact versionen, och självklart för att stå rygg mot rygg med "Mot Stjärnorna" (82) och
"En Stjärna Bland Faror" (84) i min vinylkällare.
Björn Bostrand

Sugen på bra och lagomt dekadent syntpop?

Då är svenska sextetten Le Muhr "Ge Mig Drömmar Att Leva Eller Gift Att Dö" (Beat Buchers)
absolut något att låna öronen till.
Albumet har funnits ute över en månad nu men går utmärkt att uppdatera sig på när som helst.
I min smak lagomt moll, men oftast med ursnygga melodier och Maria Loohufvud sångröst
som ett lite magiskt lockrop som det är svårt att inte känna dragning till.
/Björn
 

 

"Constant Bop" (Blood & Bisc/Border) är debutalbumet från gruppen Bop English som i sin tur
är det nya projektet från Austin baserade White Denim's frontman James Petralli.
Ett album som ytterst smakfullt  bubblar över av influenser från de senaste tre, fyra decenierna.
Själv säger Petralli att inspirationen kommer från så skilda namn som Bob Dylan, Jeff Lynne,
LL Cool J och Santana.
Det tog fyra år och över 100 dagars jobb i studion för att göra klart plattan som bjuder på en 
10 låtar lång läcker popresa som mixas med diverse andra stilarter och tar skepnad av en 
oemotståndlig häxkittel av popkonst.
Kolla upp!
/Björn 

 

 

Underbar video till nya singeln från den härliga svenska gatukorsningen
som aldrig gått och aldrig kommer att gå i koppel.
/Björn

låter sextetten så rätt att det skulle vara omöjligt att i en blindtest skilja dem från den nya amerikanska generationen bluegrassband.
Shoutin' Red a.k.a. Felicia Jangard Nielsen gör naken och innerlig musik som tyvärr ytterst sällan,
för att inte säga praktiskt taget aldrig, hörs på de svenska radiovågorna numera.
Det är naturligtvis en skam, men hon kommer garanterat att hitta sin publik bland både ung som äldre.
Hennes unga stämband och avskalade och hudnära countryblues, folk, gospel sound förflyttar lyssnaren
tillbaks till tidigt 1900-tal när namn som Mississippi John Hurt, Memphis Minnie och Leadbelly var
på tapeten.
Med "bara" sin ytterst känslofulla sångröst och ett eleganta fingerplockspel på en akustisk gitarr,  i en
rak produktion av svenske bluesveteranen och trummisen Bosse Skoglund, så är
"Introducing: Shoutin' Red" (Rootsy.nu) där Felicia tolkar dussinet sånger från
det förflutna ett 41 minuter långt ekologiskt nervlugnande.

/Björn

 

 

 

 

 

De senaste åren har eleganta popsmeden Josh Rouse gått i terapi och han kallar sin tionde
fullängdare för "my surreal expat therapy album”.
Men den numera Spanienboende Rouse gör lite tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig
på "Embers Of Time" (YepRoc/Border) när han stapplar tio drömlåtar på hög som trots sina klart
fundersamma texter ändå andas stor musikalisk positivism.
50/50 sitter helt enkelt förtjusande fint ihop.

 

Utanför fönstren i min recensionshörna har en brutal nordväst vind rivit och slitit i trädkronorna under
hela dagen.
Men när ljuset likt en dimmer sakta börjar tyna bort så sträcker sig träden stolta upp igen i takt
med att sekundmetrarna sakta men säkert droppar till en lite normalare nivå.

Att Johannes Mayer, aka The Late Call samtidig snurrar i min CD-spelare känns bara så självklart.
Den stockholmsbaserade sångaren och gitarristen som är uppväxt i Tyskland och sjunger på engelska
har på sina tre tidigare album sorterats in i facket för en ganska typisk singer/songwriter, men en musikaliskt elegant och mycket begåvad sådan.
Själv måste jag med skammens lätta rodnad erkänna att jag hade halvrisig koll på hans tidigare discografi.

Men å andra sidan känns det som en ynnest att nu äntligen få göra bekantskapen.
Tre år har gått sedan senaste albumet "Pale Morning Light" och Johannes har haft gott om tid att forma
och fundera på nytt låtmaterial och leta medmusiker till sitt nya band.
Så när han under tio dagar i oktober 2014 bosatte sig i inspelningsstudion Studio Nord i Bremen tillsammans
med Patric Thorman, bas, hammondorgel,  Henrik Roger, piano, mellotron, och Lars Plogschties (trummor, slagverk, så kan man inte påstå annat än att alla pusselbitar föll på plats.
För det är "Golden" och de dussinet låtarna som bygger den ett obestridligt bevis på..

"Carry", "Ghost World", "Come Alive", The Pact", Pickpocket", "White Moon" och "The Inner" är grandiost
varm och melodiös melankolisk pop med melodier och en produktion som inte lämnar något mer att önska. 
Övriga fem, titelspåret, "Change Of Scenery", "Opposite", "Leave No Trace" och "Telling Stories" knyter med fingertoppsprecision ihop helheten och berättar om influenser och stilbildande tider när unga musiker med efternamn som Dylan, van Zandt, Hardin, Drake och Martyn satte en viss agenda. 
Men Johannes Mayer och The Late Call plankar inte det förflutna rakt av.
Han låter sig bara inspireras och formar utifrån sin egen uppenbara talang en ljudbild som
växer och växer för varje nytt möte.
Björn Bostrand 

Danska The Great Dictators från Köpehamn är en rocktrio aktuella med
sin andra fullängdare "Killers" (Royal Toad Records/Hemifrån). 
Sångaren och låtskrivaren Dragut Lugalzagosi startade bandet sommaren
2011 och tämligen omgående så fick de respons för sitt personliga och
annorlunda sound efter att ha släppt tre EP's.
Ljudbilden genomsyras av melankoli och med en udda instrumentering som
banjo, mandolin, dragspel och såg som krydda till basic trippeln
gitarr, bas och trummor så sätter man klart extra prägel på de 11 låtarna
med Lugalzagosi's starka röst längst fram.

Och även om alla låtar inte på uppstuds faller en på läppen så är det svårt att stå oberörd av
RxGF och deras  stundtals odiskutabela musikaliska power och medryckande melodier. 

 

 

... men det handlar inte om lädret och 1X2, utan ny läcker, spännande och cool musik som gör 
skillnad och skakar om i  sina respektive genres.

Färskt med Jon Spencer Blues Explosion som på fullängdaren "Freedom Tower: No Wave
Dance Party" (Bronzerat/Border) med kraft och fortsatt dunderstark personlighet visar att de
sannerligen inte glömt bort hur man rockar.
Det är både upplyftande och imponerande att på nytt möta ett band som fortsätter att trolla på
sitt magnifika ursprung från tidigt 80-tal.

Annat ljud i skällan, men ändå med samma övertygelse, är det på Pine Hill  Project "Tomorrow
You're Going" (Signature Sounds/Border) där  de två amerikanska låtskrivarna Lucy 
Kaplansky och Richard Shindell startat ett band tillsammans med ett sound som smakar The Band,
Little Feat och sena Black Crowes.
Tänkt som en engångsföretelse, men det är borde definitivt finnas flera öppningar för en fortsättning
av den här hudnära samarbetet.

Ryle Walker är en amerikansk singer-songwriter och gitarrist som följer upp det hyllade debutalbumet
"All Kinds of You" med att släppa "Primrose Green" (Dead Oceans/Border), på samma bolag som
Tallest Man On Earth, Phosphorescent, Bleached och Bear In Heaven bland andra. 
Ryley Walker rör sig problemfritt i såväl americanaland som jazz-rökig miljö och förtjusande
fingerpicking-folk.
Inflytande från slutet på 60-talet och legender som Bob Dylan, Nick Drake och John Martyn är svåra
att inte låta bli att bena ut ur ljudbilden.
Men det är aldrig något som stör eftersom Ryle förvaltar ett tidlöst musikarv på ett förnämligt och 
passionerat sätt.
/Björn