Vinylkällaren 74
Vinylkällaren 73
Vinylkällaren 72
Vinylkällaren 71
Vinylkällaren 69
Vinylkällaren 70
The Inmates
“Shot In The Dark” (Radar Record) 1980
Vet inte riktigt om det stämmer. Men känslan är att förr i tiden kunde producenterna sätta ett tydligare avtryck på albumen.
Den skenande tekniken har inneburit att det numera är enklare att “do it yourself” vilket är både på gott och ont.
Helt klart är i alla fall att det 2012 är sällsynt med producenter som engelsmannen Vic Maile.
Vic hade en omistligt känsla för hur rock'n'roll skulle förpackas och brittiska garage, pub och rhytm'n'blues rockarna The Inmates, som bildades ur ruinerna av The Flying Tigers 1977, var en av grupperna och artisterna som fick äran att jobba med honom.
“Shot In The Dark” är Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr, Tony Oliver, kompgitarr, Ben Donnelly, bas och Jim Russell, trummor andra album och en helt klockren Vic Maile produktion på ämnet.
Han startade sin karriär på 60-talet där han jobbade som ljudtekniker med gräddan av band och artister som The Animals, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Eric Clapton, The Kinks, Small Faces och The Who.
Fortsättningsvis skulle han addera namn som Mötorhead, The Pirates, The Godfathers, Dr. Feelgood, franska Dogs, Screamin Blue Messiah och Girlschool till sin CV, för att nu plocka några I den långa raden som fick ta del av Mailes utsökta känsla.
– Hans styrka var att han förstod rock'n'roll och inte bara kollade på VU-mätarna på mixerbordet. Vic hade en medfödd instinkt som få andra och dessutom samma humor som jag, sa Lemmy i Mötorhead.
Tyvärr blev Vic karriär alldeles för kort då han avled i cancer den 11 juli 1989 endast 45 år gammal.
– Strax innan ringde Vic mig och berättade att han hade lyssnat igenom sina produktioner och kommit fram till att “Shot In The Dark” var den som han var mest nöjd med.
– Han höll sin sjukdom hemlig och det kändes fruktansvärt att plötsligt förlora en så underbar vän och fantastisk producent, kommenterade Peter Gunn i samband med Mailes bortgång.
“Shot In The Dark” innehåller 13 låtar. Covers av The Music Macines “Talk Talk”, Ian Hunters “Why When The Love Has Gone”, Jagger/Richards “So Much In Love” och Junior Parkers “Feelin Good” blandas med sex egna Inmates ess, under ständiga pseudonymen P. Staines, och är som helhet en nästan helt bortglömd rockklassiker.
Som en liten sådan kanske man också kan stämpla omgångens H.T. med releasedatum januari 1990 på Def American Recordings.
Det borde räcka för plocka fram titeln på plattan och grupp på ryggmärgskänsla eller googling på nätet.
/Björn
Vinykällaren 68
Vinylkällaren 67
Amazing Blondel
“Mulgrave Street” (DJM Records) 1974
“Mrs Campling lost a tanner, so she couldn't post a letter for her husband. Widgey found it on the corsey, got a thump for being so stupid with peoples money”, är de inledande textraderna på titelspåret som växlar tempo och bjuder på fina musikaliska ansikten
Amazing Blondel var och fortfarande är, det senaste albumet kom 2010, ett engelskt folkrockproggresivt band med Eddie Baird och Terry Wincott som grundpelare.
Men det var under 70-talet när duon släppte ett antal album på Island Records och DJM Records som man drog till sig den mesta uppmärksamheten.
“M.S.” var albumet som stack ut lite från det vanligtvis akustiskt folkgenomsyrade materialet när soundet är mer elektriskt och moderniserat.
Baird och Wincott står för utmärkta harmony vocals och titelspåret, “Leader Of The Band” och “Light Your Light” är några exempel som hur lätt som helst skulle platsa på nutida folkpoprockares repertoarer.
“M.S.” har också en elegant gästlista med gitarristerna Paul Kossoff (Free), Mick Ralphs (Mott The Hoople), numera legendariska skotska basisten Pat Donaldson och amerikanske keyboardmannen John “Rabbit” Bundrick som är mest känd för sina förehavanden med The Who.
Ett lite kuriosa i sammanhanget är att under den här tidsperioden så kortade man ibland ner bandnamnet till bara Blondel, samtidigt som man hade man kvar hela namnet. Därför står det Blondel på framsidan och Amazing Blondel på baksidan.
När vi blickar ytterligare i backspegeln så är 67:ans Hidden Treasure en solklar straffspark med bara några dagar kvar till EM-preimären i fotboll.
Kort och gott så skådar ni baksidan på en STOR klassiker som kom till vinylvärlden i december 1976.
Dra från höften...
/Björn
Vinylkällaren 66
999
“999” (United Artists/Albion) 1978
Den brittiska punkkvartetten bildades lördagen den 5 december 1976 och i början av maj firade de 35 år med ett gig på The Garage, Islington.
Amazing, skriver de själva på sin hemsida om de 35 åren i punkens tjänst och det är väl bara att erkänna att man inte hade en ANING om att de fortfarande existerade.
Men 1978, och fortfarande, är den självbetitlade debuten en adrenalinkick med sina hårt attackerande låtar och en påträngande och smånonchalanta och påflugna vokal attityd.
Här finns också ett gäng helvassa och klassiska punkstycken med en helt pricksäker mix av punk och new wave rock.
“Chicane Destination”, “Emergenzy”, “I'm Alive” och “Hit Me” berättar det mesta om vad genren egentligen handlade om.
Nick Cash, vocals & guitar, Guy Days, vocals & lead guitar, John Watson, bas, och Pablo Labritain, drums, lirade på debuten, och de tre förstnämnda var också med på 35 årsjubileumet.
Jag kan inte lista ut vilket ackord den bastanta vänsterhanden tar på baksidan av omgångens Hidden Treasure.
Men en sak är säker. Det handlar om ett album med jordnära rock och pop av de finaste slaget och ganska säkert väl förekommande i den över genomsnittet passionerade vinylcollectorn.
/Björn
Vinylkällaren 65
Nektar
“Down To Earth” (United Artists) 1974
Ännu en 74:a.
Samma årgång som 64:an Be Bop Deluxe “Axe Victim” och dessutom nära samma musikaliska tidsanda.
Mitt förhållande till den psychedelisk progrock vågen på 70-talet var ganska svalt och det är något man ångrar idag när priserna på gammal svårlyssnad vinylprog betingar fyrsiffriga belopp på nätauktionerna.
Jag vet inte vad de som säger att “D.T.E.” varken är Nektars sämsta eller bästa album menar? Men personligen är det min favorit jämfört med “Recycled” från 1976 och “Magic Is The Child” 1977 som också häckar på mina vinylhyllor.
Och visst bjussade de fyra britterna, Allan Freeman, keyboards & vocals, Roye Albrighton, guitar & vocals, Derek Moore, bass, mellotron, vocals, och Ron Howden, drums, som träffades 1968 i Hamburg på klassiska Star Club på något mer än bara en massa flum och trötta och utdragna solon på respektive i.
Jag har alltid och kommer alltid att prisa vikten av melodier, och det oavsett vilken genren man härjar inom.
Och Nektar vårdade melodierna på “D.T.E.”
Cirkustemat är läckert och de nio spåren bildar en snygg helhet med eleganta övergångar och en genomlyssning i tidiga maj 2012 gör att jag faktiskt känner vibrationerna från 38 år bakåt I tiden.
H.T känns som “a total mindbender” och jag kan bara inte låta bli att undra om det är någon därute som liksom jag sitter inne med den här amerikanska softrockarens andra fullängdare från 1980?
Han slog aldrig igenom själv på riktigt, men fick en hel del cred och uppskattning som låtskrivare åt andra artister när de som mest behövde det.
/Björn
Vinylkällaren 64
Be Bop Deluxe
“Axe Victim” (Harvest) 1974
Kanske var det min plötsligt rivjärnsonda hals som fick mig att plocka fram den brittiska trions debutalbum på en klassisk och eftertraktade etikett hos samlarna.
Men jag har alltid tyckt att omslaget är ett av de snyggaste från 70-talet som jag har min samling.
Bill William Nelson har varit med tidigare i Vinylkällaren, då under bandpseudonymen Red Noise och med fullängdaren “Sound On Sound”.
Här är det som väntat hans röst och gitarr som talar i en mix av progressiv rock, protopunk, glamrock och new wave som bitvia famlar och letar efter sin rätta identitet.
Nelson gjorde mäktigare, pampigare och vassare artrock på uppföljare som “Futurama", “Sunburst Finish”, “Drastic Plastic” och “Modern Music”.
Men grunden till det gigantiska soundet murades här och visst borde “Love Is Swift Arrows”, “Night Creatures” och “Rocket Cathedrals” ha platsat på någon av de best off samlingar som finns med Be Bop Deluxe.
64:an H.T. må har en lite intetsägande baksida men är annars ett grandiost och underbart varmt album.
Att gruppen har rötterna i County Durman, England, är enda ledtråden jag bjussar på.
God speed the plough...
/Björn
Vinylkällaren 63
Figaro
“Figaro” (CBS) 1976
Tidens tand har varit grym mot svenska proggkvartetten Figaro.
1976 tyckte jag att det här var en bra och ganska lattjo platta och vi lirade den på våra förfester innan det var dags att dra på diskot.
36 år senare har det mesta av mys och kvalitetsfaktorn flagnat och man kan inte låta bli att fundera över hur det kunde bli så.
Men jag hittar inget svar.
Innan man tog gruppnamnet Figaro kallade man sig Duga.
Peter “Ta Mig Till Havet” Lundblad, Tommy Andersson, Palle Sundlin, Anders Nordh, och Torbjörn Eklund var en imponerande sättning musiker på den tiden.
Texterna som då kändes lite coola är idag mest småpatetiska funderingar från en musikalisk era som innehöll både grus och guld.
“Harry Brass” och “DJ” var textmässigt vassa nedslag på aktuella ämnen från tidsperioden som nu mest framkallar en lätt generande rodnad på kinderna och man undrar vad låtskrivarna Lundblad, Sundlin och Nordh har för känslor för de 11 låtarna på "supergruppens" enda fullängdaren idag?
Men visst måste man erkänna att det finns en del ganska snygga arrangemang av låtarna som smakar Landslaget (Lasse Lindbom, Magnus Lindberg m.fl) och därför borde vara värda en liten notis i svensk progghistoria.
63:e Hidden Treasure som bara är ett år yngre har därmed behållit sin spänst och attityd totalt.
Inte ett billigt trick så långt örat hör och helt klart en av mina givna favoriter från det gyllene året 1977.
Mer info än så får ni inte.
Och mer behöver ni nog inte för att knäcka den påsknöten.
/Björn
Vinylkällaren 62
Al Stewart
“Modern Times” (CBS) 1975
Måste bara haka på det aktningsvärda Stewart pushningen som pågått både här och på IF Popgeni siten den senaste tiden.
Om man kollar recensioner av den Glasgow födde folk och popsångarens backkatalog så verkar det som om mina investeringar av hans vinylutgåvor handlar om hans bästa under en 40 år lång karriär som pågår fortfarande.
För visst var han som “hetast” mellan 75-80, om nu uttrycket platsar i sammanhanget.
För förutom “M.T.” så står “The Year Of The Cat” (1976), “Time Passages” (1978), “24 Carrots” (1980) på mina vinylhyllor.
Efter det blev det ett glapp i karrären med ett par livealbum och när det var dags för nästa studioalbum “Russians & Americans” 1984, också på hyllan, så var mottagandet av någon anledning mycket svalare.
Här, liksom på flera andra av sina andra album, hade han under den här perioden med sig eleganta gitarristen Tim Renwick (Sutherland Brothers & Quiver).
Pete Wingfield och Peter Woods dubblar på keyboards och Barry de Souza och Gerry Conway (Fairport Convention) växlar bakom trummorna.
I vanlig ordning var texter i ypperlig harmoni med det musikaliska uttrycket.
Som på What's Going On” där han funderade varför lite stjärnglans plötsligt kan förvandlad människor totalt, “now you come to me and you got green streaks in your hair, you walk like Greta Garbo, but you talk like Yogi Bear”.
Åtta låtar som tidsmässigt sträckte ut sig mellan “Sirens Of Titan” 2.46 och titelspårets 8.38. var också ett vanligt mönster för Stewarts utgåvor under den här tidsperioden.
Mellan “M.T.” och 62:ans Hidden Treasure med den softa sovrums inredningen skiljer det tre år.
H.T. 62:an släpptes 1978, och det finns en klockren koppling mellan de båda albumen.
Borde inte vara allt för svårt för ärrade vinylstofiler som gärna investerade i sofistikerad och stundtals överpompös Genesis-pop är det begav sig.
/Björn
Apropå H.T 61
Tim heter Finn i efternamn och den småspeedade snubben på akustisk gitarr i "Bold As Brass" är döpt till Neil och är hans lillebror.
"Dizrhytmia" är namnet på vinylen som jag köpte 1977 på snygga Chrysalis etiketten.
"Dizrhytmia" är också en i raden av alldeles förträffligt egna och upplyftande fullängdare från Split Enz som bildades i Auckland, New Zealand, 1972 av Tim Finn och Phil Judd.
"Bold As Brass" öppnar albumet och "My Mistake" följer upp...
/Björn
Vinylkällaren 61
Dreams So Real
“Rough Night In Jericho (Mercury) 1988
Athens trion Barry Marler, lead vocals & guitars, Trent Allen, vocals & bass och Drew Worshaw, drums, var ett av de mindre kända banden som ploppade upp på den ytterst kreativa och spännande pop och rockscenen i Athens, Georgia under 80-talet.
1984 släppte man debutsingeln “Everywhere Girl” som producerades av R.E.M. snillet Peter Buck, och Buck satt också på producentstolen när debutalbumet “Father's House” kom till.
Men det var “R.N.I.J.” som släpptes två år efter”F.H.” som blev glittret i kronan som bara kom att bli tre album lång när “Gloryline” (1990) avslutade karriären.
Dreams So Real var liksom på rätt plats vid rätt tid och visst är sanningen den att man aldrig i det stora hela var i närheten av R.E.M. och deras magiska sound.
“Rough... “ producerades av Bill Drescher och när det är som bäst är byggstenarna vackra harmonier, gitarrbaserade och melodiös granna poplåtar, stark och tydlig sång där titelspåret, “Bearing Witness” och “Melanie” sticker ut extra tydligt.
Dessutom är omslaget jäkligt snyggt för att inte tala om innerpåsens gitarrporträtt, så det motiverar klart en plats i källaren.
I förra larmade jag för att det var slut på sötebrödsdagarna när det gällde Hidden Treasure.
Så de närmaste omgångarna kommer jag att göra allt för att vara både obskyr och jäkligt nördig.
Tror jag i alla fall?
Den enda information ni får den här gången är att det inte är medlemmarna i Spooky Toth som jönsar sig på baksidan av detta magnifika album från 1977.
/Björn
Vinylkällaren 60
New York Dolls
“New York Dolls” (Mercury) 1973
Det sägs att de gjorde punkrock flera år innan genren var officiell.
Men det gjorde både The Stooges och MC 5 i skiftet mellan 60 och 70 tal, utan att ha en susning om det.
Debuten från sångaren David Johansen, gitarristerna Johnny Thunders och Syl Sylvain, basisten Arthur Cane och trummisen Billy Murcia möttes av strålande recensioner från kåren.
Men köparna var tämligen iskalla och vinylalbumet peakade på en minst sagt blygsam 116: plats på den amerikanska försäljningslistan.
Fast personligen tycker jag att den Todd Rundgren producerade debuten med det läckra och på den tiden lite uppseendeväckande omslaget håller “the test of time” med sin charmigt nonchalanta rock'n'roll attityd.
“Personality Crisis”, “Looking For Kiss”, “Vietnamese Baby”, “Trash”, Bad Girl” och “Jet Boy” är sånt som absolut skulle ha kunnat platsa på Rolling Stones repertoar.
Omgångens H.T. har samma lipstick colour som dollsarna och bör vara en liten munsbit för alla som var energiska vinylmissbrukare under den senaste halvan av 70-talet.
Men i fortsättningen ska det bli betydligt tuffare på H.T. fronten...
/Björn
Vinylkällaren 59
Lucinda Williams
“Lucinda Williams” (Rough Trade) 1988
Lucindas tredje album finns av någon outgrundlig anledning inte på Spotify.
Mystiskt eftersom både “Happy Woman Blues” från 1980 och magnifika uppföljaren “Sweet Old World” (1992) gör det.
Bedårande bra är även det här dussinet låtar starka albumet med sin helt oemotståndliga blandning av country, folk,blues och rock'n'roll.
Än i dag kan jag tycka att det var oerhört synd att samarbetet med Gurf Morlix som medproducent och musiker inte fortsatte efter “S.O.W.”.
För tillsammans med “Car Wheels On A Gravel Road” (1992) så utgör de en trippel som för mig definitivt är några av Lucindas högtidsstunder, även om hon aldrig någonsin under den fortsatta diskografin gjort mig det minsta besviken. Lägstanivån har ju alltid varit grymt hög när det gäller 59-åringen som rätt ofta beskrivits som en kvinnlig Bob Dylan.
“L.W.” innehåller Williams ess som “I Just Wanted To See You So Bad”, “The Night´s Too Long”, “Big Red Sun Blues”, “Passionate Kisses”, “Am I Too Blue”, “Changed The Locks” och Chester Burnette covern “I Asked For Water (He Gave Me Gasoline)”.
Och det berättar egentligen det mesta om detta albums förträfflighet. The Lucinda William Band, som det står på innerpåsen, består förutom av Morlix på gitarrer och divesere andra stränginstrument av John Ciambotti (ex. Clover) bas och trummisen Donald Lindley.
Ett gäng “additional musicians” som Jim Lauderdale är också med och bidrar till guldkanten.
Utgiven på både amerikanska Chameleon och engelska Rough Trade så känns det av någon anledning rätt coolt att jag har den på den senare etiketten.
Number 59 i The Hidden Treasure bjussar på mer ansikten (minns nr. 58) och nu handlar det om ett par klassiska nunor från den svenska musikscen. Borde vara lätt som en plätt för ganska många.
Och skulle det vara någon som plötsligt halkat in på det berömda bananskalet och undrar vad H. T. handlar om så är det artisten eller bandet samt titeln på albumet till höger om Lucinda som jag söker.
Go for it och försök hinna före oraklet från Grums.
/Björn
Vinylkällaren 58
The Rumour
“Frogs Sprouts Clogs And Krauts” (Stiff Records) 1978
Andra albumet från Graham Parkers kompband på solotripp ska ses som ett försöka att blanda upp pubrocken med new wave känsla med tonvikt på brittiskt smart och välljudande pop.
Brinsley Schwarz, gitarr & sång, Martin Belmont, gitarr & sång, Steve Goulding, trummor & sång, Andrew Bodnar, bas och Bob Andrews, keyboards & sång, var kvalitetsmässigt ett helläckert band som också behärskade konsten att skriva låtar som fortfarande känns som en fräsch och fräck korsning mellan Parker och Nick Lowe's uttryck.
Debuten “Max” med sin tillbakalutade och coola pubrock är klassad som deras höjdpunkt.
Men tillsammans med “Frogs...” och trean “ Purity Of Essence” bildar “Max” en trippel musikdokument som fler popgenier på vårt klot definitivt borde ta till sitt hjärta.
“Frozen Years” och “Emotional Traffic” är en helt strålande öppning på albumet och kompleteras snyggt av “Tired Of Waiting” (nej, inte en Kinks cover), “Loving You (Is Far Too Easy)”, “Euro”, Two Leaders” och “One Good Night”.
Att The Rumour åter slagit sina påsar ihop med Graham Parker och släpper en platta senare i år känns fantastiskt roligt och som en återförening som det under inga omständigheter går att misslyckas med.
Nummer 58:a i the never ending story, Hidden Treasure, handlar om en klockren vinylklassiker med ytterligare nio år på nacken, och definitivt många fler varv på den samlade arsenalen av världens skivtallrikar, jämfört med “småttingarna” The Rumour.
För den som är expert på pop och rockskägg så bör snubben uppe i högra hörnet på albumets baksida vara en tillräckligt bra ledtråd för att knäcka nöten.
Det är inte helt omöjligt att det kommer att dyka upp någon fråga som har direkt koppling till albumet under kvällens Popgeni-party hos Erik.
Det känns ytterst surt att undertecknad inte kan vara med från start där (work, work,work) utan får ansluta några timmar senare för att suga i sig av den oemotståndliga atmosfären som alltid är likhetstecken med Popgenikvällarna.
/Björn
Vinylkällaren 57
Todd Rundgren
“Something/Anything” (Bearsville) 1972
Dubbelalbumen har varit sällsynta i Vinylkällaren. Tror faktiskt inte det har förekommit ett enda tidigare i en snabb eftertanke (rätta mig om jag har fel, Hans).
Men när det nu förmodligen är debut för detta både älskvärda och ibland också ganska onödiga format så plockar jag fram en av de bästa någonsin genom tiderna.
För att inte säga en helt tidlös klassiker som är lika bländande bra den 31 januari 2012 som den var när den släpptes i februari 1972.
För det mesta på egen hand så formade Todd ett dubbel som är en bländande uppvisning i låtskrivarkonstens svåra hantverk.
Magnifika “I Saw The Light” öppnar och sen följer ytterligare 24 spår som är en provkarta över Rundgrens snille, bredd, lekfullhet och hängivna koll på alla genrer som finns på kartan.
Tänker inte rabbla låtar utan trumfar istället med en Spotifyare Todd Rundgren "Something/Anything" så kan du upptäcka albumet själv om det nu inte redan är gjort.
Todd tangerade bitvis brilliansen på “Something/Anything” senare I karriären, men aldrig med samma monumentala kraft som på “S/A”, som är nummer tre i en lång, längre och längst albumdiskografi.
57:e Hidden Treasure är ett ess från 70-talet där de fyra synliga bokstäverna överst på baksidan berättar det mesta. Kanske också den röda och på den tiden tämligen välkända skivbolagsloggan.
Brittiskt, och en pärla. Men absolut inte Showawaddywaddy.
Guess Who! Inte gruppen förstås.
/Björn
Vinylkällaren 56
Tracey Ullman
“You Broke My Heart In 17 Places” (Stiff Records/MCA) 1983
Vilket popalbum med stenhård flirt på 60-talet hon gjorde med sin debut. Men sen blev det bara en fullängdare till innan Ullman “faded away” från popscenen.
Lite som en musikalisk syster med saliga Kirsty MacColl, och att hon fick en monsterhit med Kirstys “They Don't Know” kändes som rätt naturligt då, och den finns naturligtvis med på albumet som ett bland 11 spår.
MacColl är också med och körar liksom The Flying Pickets och en lång radda andra.
Här finns klassisk 60-talspop, både I lånad form direkt från det magiska deceniets smörgåsbord, och från 80-talet men med rotsystemet 20 år bakåt I tiden.
Och Ullman gör verkligen låtar som Jackie De Shannons “Breakaway” och Sandie Shaws “Long Live Love” rättvisa
Breda leenden hela vägen. Och varför inte för det är ju fredag och man är ledig.
Han som flinar upp sig så maximalt på baksidan av 56:ans Hidden Treasure är inte brorsa till dem som gjorde det här albumet 1970 och därmed tog första steget i en mäktig musikalisk karriär som fortfarande pågår.
Vem och vilket album?
/Björn
