Vinylkällaren 74

Shuggie Otis
"Freedom Flight" (Epic) 1971
Äpplet faller inte långt från päronträdet.
Pappa Johnny Otis producerade också undersonen Shuggies debutplatta "Here Comes Shuggie Otis" som släpptes året innan med en 18-åring som fick musikvärldens gitarrmaffia att droppa hakan.
På "Freedom Fligth" fortsatte han på det inslagna grundreceptet med en tydlig bluesbotten som han kryddade med rhytm'n'blues, funk, rock, pop, psychedelica och soul.
Förutom gitarrren så trakterade multiinstrumentalisten Shuggie även bas, trummor, piano och orgel på de sju låtarna. Men det hindrade inte gästande musiker som Wilton Felder, bas, George Duke, piano, Aynsley Dunbar och Stix Hooper, trummor att fylla på i ljudbilden.
Produktions och soundmässigt är det mycket Jimi Hendrix över "F.F", men han har absolut sin egen stil som gitarrist.
Här finns också Otis största "hit", "Strawberry Letter 23", som The Brothers Johnson fick en monsterhit med sex år senare men som inte straffar Otis psychedeliskt softa orginalversion.
Rocksnärten i öppningspåret "Ice Cold Daydream" med Shuggies vassa gitarr och smånonchalanta vokala framtoning, slow soulbluesen i "Sweet Thang", funkgunget i "Me And My Woman" och den starka soultonen i "Someone's Always Singing" är andra spår som med finess visar att 19-åringen redan var så gott som komplett.
I det sistnämnda spåret körar dessutom Venetta Fields, Shirley Matthews och Clyde King som några år senare  förgyllde Bob Dylans "Street Legal".
Album nummer tre i hans klart sparsamma diskografi dök upp 1974. Men "Inspiration Information" mottogs tämligen iskallt det året för att 27 år senare vid återutgivningen hyllas för sin psychedliska soultema.
21 år gammal drog sig Otis tillbaka och sedan dess har det varit helt tomt när det gälller studioproduktioner under eget namn.
Men nu är han livebanan igen och den 20:e november 2012 gjorde han bland annat en hyllad och hissad spelning på Jazz Cafè i London. En recensent konstaterade mellan superlativen att Shuggie "is still alive and he´s still got it".
74:ans Hidden Treasure, den smala svartvita baksidan från ett totalklassiskt album, är egentligen alldeles för enkelt för nördarna.
Men det finns en helt solklar koppling mellan den gruppen och Shuggie och nu vill jag naturligtvis att någon ska berätta för mig vilken den är?
/Björn
 

Vinylkällaren 73

Kayak
"Royal Bed Bouncer" (EMI) 1975
Jag har dryftat min brist på progg på vinylhyllorna tidigare i den här kategorin.
Men helt bortkopplad från genren är jag inte.
Holländska Kayak med keyboardmannen Ton Scherpenzeel som huvudsaklig låtskrivare platsar hur lätt som helst i genren och deras två första album hade en utstuderat progressiv profil.
När det var dags för album nummer tre, "Royal Bed Bouncer", så kryddade man med tydligare rock och popinfluenser och melodier och landade i närheten av Yes, Camel, Caravan, Supertramp, Genesis och Pink Floyd som det också finns mer eller mindre av i Vinylkällaren.
Och det var helt klart att det var den sminkning i låtar som titelspåret, enda singelspåret från albume "Chance For A Lifetime", "You're So Bizarre" och "Life Of Gold"som fick mig på kroken.
Men idag kan jag inte låta bli att undra vad som fick mig att handla ytterligare fyra Kayak utgåvor 1976 och 1980. För 60 minuters snabbgenomgång av de fyra plattorna innebär ett behagligt återseende men inga stora nostalgiska rysningar.
Får också ännu en gång en känsla av att 73:ans Hidden Treasure (baksidan på albumet som sticker ut till höger, för den som nu undrar) har varit med tidigare.
Men nu är det fotat, skrivet och klart så därför kör vi på den och jag kan bara nämna att det handlar om en excellent gitarrist första soloplatta.
I vilket fall som helst borde det vara simpelt för ett antal av mina popgenivänner.
/Björn
 

Vinylkällaren 72

Legend
"Legend" (Vertigo) 1970
Dags att publicera en av de dyrgriparna i Vinylkällaren. Tror jag i alla fall?
De som har koll på samlarhaussen runt Vertigo swirl etiketten säger att Mickey Jupps totalt bedårande pubrockfyra bör vara värd ett par tusenlappar på marknaden.
Visst skulle man kunna slå till och istället för ett par hundringar fylla ut det hålet med CD-versionen, men just nu det känns som en alldeles för stor känslomässig grej.
Och man säljer väl inte hipp som happ en av sina bästa vinylpolare? 
Albumet som även kallas "Red Boot" är i excellent skick trots att det har gjort hur många varv som helst på mina spelare under sina snart 42 år i tjänst.
Inköpt i Östersund på antingen Wallentins, eller det som senare skulle komma att heta Skivhörnan, så är den Tony Visconti producerade tiospåraren en helt tidlöst elegant kärleksförklaring till rock'n'roll i händer på en låtsnickarmästare på ämnet.
Den röda skon var andra utgåvan i Legends tre album korta diskografi.
Den lite dunkla gossen på baksidan av albumet till höger om den röda skon var, och kanske man fortfarande ska säga är, medlem i ett band som definitivt har skrivit svensk pophistoria.
H.T. 72 var det tredje albumet i gruppens diskografi och släpptes 1982.
Känns som en frispark på målgårdslinjen. Eller...?
Björn Bostrand

 

Vinylkällaren 71

The Buzzcocks
"Singles Going Steady" (Liberty/UA) 1979
Det är lätt att bli nostalgisk när febern har kopplat greppet och man känner sig som en urkramad disktrasa.
Enligt det motsatta könet så är det ett välkänt faktum att vi män blir klart sämre och ynkligare när vi drabbas av virus och bakterier.
Egentligen finns det inte den minsta koppling mellan detta ej bevisade påståenden och det 71:a plocket ur vinylarkivet.
Personligen kände jag bara att jag behövde en musikalisk spark i baken för att återfå energin och då passar The Buzzcocks alldeles ypperligt.
Som ett av de allra läckraste  banden i den brittiska punkpopexplosionen så blandade man rockanarki med exemplariska popdängor i ett nio av tio gånger överpaceat tempo.
Samlingsplattan "Singles Going Steady" innehåller de åtta singlarna, med b-sidor, som Pete Shelley, Steve Diggle, John Maher och Steve Garvey släppte mellan 1977-79.
16 mestadels strålande låtar där saker som "Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't Have)", "Orgasm Addict", "I Don't Mind", "Everybody's Happy Nowadays", "Harmony In My Head", "Oh Shit!", "Noise Annoys" och "Just Lust" helt enkelt är pure classics från eran.
H.T:n till höger med det rödsvart rutiga mönstret är baksidan på ett blågult album med svensk ångestrock anno 1983, och man kan säga att de var barn av samma tid.
Everythings on fire är en annan bra ledtråd så varsågoda att gissa...
Björn Bostrand

Vinylkällaren 69

Raspberries
"Raspberries" (EMI/Capitol) 1972
För att återkoppla till gårdagens "halloninlägg" av Stefan.
Jodå, den står där på vinylhyllorna och plockas då och då upp i ljuset för att göra jobbet på vinyltallriken och ännu en gång bevisa att powerpopen aldrig kommer att dö.
Men jag håller inte med Steffe att den tillhör en av powerpop historiens bästa album, fast det beror kanske på hur man räknar och hur många man vill ha med på den listan?
Förförings och starkt sexrelaterade öppningsspåret "Go All The Way" är bara för bra och knäcker liksom de övriga sju låtar en aning.
Men visst fanken håller albumet måttet och borde ha gett Eric Carmen, Wally Bryson, David Smalley och Jim Bonfanti ett ordentligt erkännande på direkten.
Själv kan jag fortfarande minnas när jag glad ihågen knallad iväg till den där förfesten med det nyinköpta exemplaret av albumet i den alltid obligatoriskt välfyllda vinylväskan över axeln.
Jag kommer också hur sur jag blev på några flummiga proggare som bara asgarvade åt mig när jag  lirade "Go All The Way" och de inte fattade ett jäkla dugg.
Men som bekant, man ska aldrig kasta pärlor för svinen.
Hidden Treasure handlar också om powerpop och platta som släpptes åtta år efter Raspberries.
Men snubbarna i de läckra och snygga röda kostymerna existerar fortfarande, med tre av de fyra originalmedlemmarna i sättningen, och för bara två dagar sedan lirade de live i Laredo, Texas.
Det här är baksidan på debutalbumet som producerades av en viss Shel Talmy och belönades med en fyra på den femgradiga skalan på oumbärliga siten Allmusic.com
Sätt tänderna i den ni!
/Björn
 
 

Vinylkällaren 70

The Inmates

Shot In The Dark” (Radar Record) 1980

Vet inte riktigt om det stämmer. Men känslan är att förr i tiden kunde producenterna sätta ett tydligare avtryck på albumen.

Den skenande tekniken har inneburit att det numera är enklare att “do it yourself” vilket är både på gott och ont.

Helt klart är i alla fall att det 2012 är sällsynt med producenter som engelsmannen Vic Maile.

Vic hade en omistligt känsla för hur rock'n'roll skulle förpackas och brittiska garage, pub och rhytm'n'blues rockarna The Inmates, som bildades ur ruinerna av The Flying Tigers 1977, var en av grupperna och artisterna som fick äran att jobba med honom.

Shot In The Dark” är Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr, Tony Oliver, kompgitarr, Ben Donnelly, bas och Jim Russell, trummor andra album och en helt klockren Vic Maile produktion på ämnet.

Han startade sin karriär på 60-talet där han jobbade som ljudtekniker med gräddan av band och artister som The Animals, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Eric Clapton, The Kinks, Small Faces och The Who.

Fortsättningsvis skulle han addera namn som Mötorhead, The Pirates, The Godfathers, Dr. Feelgood, franska Dogs, Screamin Blue Messiah och Girlschool till sin CV, för att nu plocka några I den långa raden som fick ta del av Mailes utsökta känsla.
– Hans styrka var att han förstod rock'n'roll och inte bara kollade på VU-mätarna på mixerbordet. Vic hade en medfödd instinkt som få andra och dessutom samma humor som jag, sa Lemmy i Mötorhead.

Tyvärr blev Vic karriär alldeles för kort då han avled i cancer den 11 juli 1989 endast 45 år gammal.
– Strax innan ringde Vic mig och berättade att han hade lyssnat igenom sina produktioner och kommit fram till att “Shot In The Dark” var den som han var mest nöjd med.
– Han höll sin sjukdom hemlig och det kändes fruktansvärt att plötsligt förlora en så underbar vän och fantastisk producent, kommenterade Peter Gunn i samband med Mailes bortgång.

Shot In The Dark” innehåller 13 låtar. Covers av The Music Macines “Talk Talk”, Ian Hunters “Why When The Love Has Gone”, Jagger/Richards “So Much In Love” och Junior Parkers “Feelin Good” blandas med sex egna Inmates ess, under ständiga pseudonymen P. Staines, och är som helhet en nästan helt bortglömd rockklassiker.

Som en liten sådan kanske man också kan stämpla omgångens H.T. med releasedatum januari 1990 på Def American Recordings.

Det borde räcka för plocka fram titeln på plattan och grupp på ryggmärgskänsla eller googling på nätet.

/Björn


Vinykällaren 68

The Someloves
"Something Or Other" (Mushroom Records) 1989
Vinylkällaren är tillbaka efter semestern och omstarten görs med en solklar hjälte på den australiensiska popscenen.
The Someloves frontades av powerpop och garagesnillet Dom Mariani (The Stems) som tillsammans med sidekicken Darryl Mather (ex. Lime Spiders) fixade till en solklar fullpoängare.
– Första gången vi träffades så pratade vi i flera timmar. The Stems hade inte samma rock'n'roll driv som Lime Spiders, men Dom hade en fantastisk popkänsla och var en utsökt låtskrivare, sa Mather.
Mariani och de övriga medlemmarna i The Stems diggade i sin tur Lime Spiders.
– Jag tror att vi låg närmare det sound som Darryl gillade bäst och han var nog lite missnöjd med L.S. tilltagande hårdrock profil. Vi däremot hade ett uppdaterat garage och popsound från 60-talet med akustiska gitarrer och fuzzpedaler genom Vox förstärkare, konstaterade Mariani vid något tillfälle.
Båda var också passionerade anhängare av den powerpop som grupper som The Easybeats, Big Star, Badfinger och The Raspberries levererade på sent 60 och under 70-talet.
Alla dessa bitar föll elegant på plats på "Something Or Other" som har ett glänsande sound med Mariani och Mathers Rickenbackersound som ledstjärna.
Duon producerade albumet tillsammans med Mitch Easter och John Villani och gästlistan av "special friends" är ytterst stilfull över de 12 läckra poppärlorna.
Att det inte blev någon fortsättning på den här lysande starten var på ett sätt skivbolagets fel.
Mushroom ställde ultimatumet att Someloves måste göra en turné för att få spela in en uppföljare. Men tyvärr  var Dom och Darryl oense på den punkten.
– Darryl ställde upp på det, men för mig var det otänkbart att gå vidare med Someloves på det sättet. Att vara tillsammans i ett band kan vara väldigt känslomässigt och ibland kan bästa vänner plötsligt bli värsta ovänner för att man inte delar samma åsikt, har Mariani kommenterat faktumet att man gick skilda vägar och att han själv fortsatte sin mission i DM3.
Mariani är fortfarande aktiv och så sent som förra veckan släpptes en singel med nya bandet The DomNicks från kommande fullängdaren "Super Real".
Plugga på mer här http://dommariani.earplugmusic.com/ 
H.T. nummer 68:a bör vara som att skjuta på en sittande fågel för väl pålästa och engagerade vinylister. Albumet ifråga släpptes i England den 5 januari 1979 på Radar Records och det borde väl räcka för att hitta rätt. Eller...?
/Björn

Vinylkällaren 67


Amazing Blondel

“Mulgrave Street” (DJM Records) 1974

“Mrs Campling lost a tanner, so she couldn't post a letter for her husband. Widgey found it on the corsey, got a thump for being so stupid with peoples money”, är de inledande textraderna på titelspåret som växlar tempo och bjuder på fina musikaliska ansikten

Amazing Blondel var och fortfarande är, det senaste albumet kom 2010, ett engelskt folkrockproggresivt band med Eddie Baird och Terry Wincott som grundpelare.

Men det var under 70-talet när duon släppte ett antal album på Island Records och DJM Records som man drog till sig den mesta uppmärksamheten.

“M.S.” var albumet som stack ut lite från det vanligtvis akustiskt folkgenomsyrade materialet när soundet är mer elektriskt och moderniserat.

Baird och Wincott står för utmärkta harmony vocals och titelspåret, “Leader Of The Band” och “Light Your Light” är några exempel som hur lätt som helst skulle platsa på nutida folkpoprockares repertoarer.

“M.S.” har också en elegant gästlista med gitarristerna Paul Kossoff (Free), Mick Ralphs (Mott The Hoople), numera legendariska skotska basisten Pat Donaldson och amerikanske keyboardmannen John “Rabbit” Bundrick som är mest känd för sina förehavanden med The Who.

Ett lite kuriosa i sammanhanget är att under den här tidsperioden så kortade man ibland ner bandnamnet till bara Blondel, samtidigt som man hade man kvar hela namnet. Därför står det Blondel på framsidan och Amazing Blondel på baksidan.

När vi blickar ytterligare i backspegeln så är 67:ans Hidden Treasure en solklar straffspark med bara några dagar kvar till EM-preimären i fotboll.

Kort och gott så skådar ni baksidan på en STOR klassiker som kom till vinylvärlden i december 1976.

Dra från höften...

/Björn


Vinylkällaren 66


999

“999” (United Artists/Albion) 1978

Den brittiska punkkvartetten bildades lördagen den 5 december 1976 och i början av maj firade de 35 år med ett gig på The Garage, Islington.

Amazing, skriver de själva på sin hemsida om de 35 åren i punkens tjänst och det är väl bara att erkänna att man inte hade en ANING om att de fortfarande existerade.

Men 1978, och fortfarande, är den självbetitlade debuten en adrenalinkick med sina hårt attackerande låtar och en påträngande och smånonchalanta och påflugna vokal attityd.

Här finns också ett gäng helvassa och klassiska punkstycken med en helt pricksäker mix av punk och new wave rock.

“Chicane Destination”, “Emergenzy”, “I'm Alive” och “Hit Me” berättar det mesta om vad genren egentligen handlade om.

Nick Cash, vocals & guitar, Guy Days, vocals & lead guitar, John Watson, bas, och Pablo Labritain, drums, lirade på debuten, och de tre förstnämnda var också med på 35 årsjubileumet.

Jag kan inte lista ut vilket ackord den bastanta vänsterhanden tar på baksidan av omgångens Hidden Treasure.

Men en sak är säker. Det handlar om ett album med jordnära rock och pop av de finaste slaget och ganska säkert väl förekommande i den över genomsnittet passionerade vinylcollectorn.

/Björn


Vinylkällaren 65


Nektar

“Down To Earth” (United Artists) 1974

Ännu en 74:a.

Samma årgång som 64:an Be Bop Deluxe “Axe Victim” och dessutom nära samma musikaliska tidsanda.

Mitt förhållande till den psychedelisk progrock vågen på 70-talet var ganska svalt och det är något man ångrar idag när priserna på gammal svårlyssnad vinylprog betingar fyrsiffriga belopp på nätauktionerna.

Jag vet inte vad de som säger att “D.T.E.” varken är Nektars sämsta eller bästa album menar? Men personligen är det min favorit jämfört med “Recycled” från 1976 och “Magic Is The Child” 1977 som också häckar på mina vinylhyllor.

Och visst bjussade de fyra britterna, Allan Freeman, keyboards & vocals, Roye Albrighton, guitar & vocals, Derek Moore, bass, mellotron, vocals, och Ron Howden, drums, som träffades 1968 i Hamburg på klassiska Star Club på något mer än bara en massa flum och trötta och utdragna solon på respektive i.

Jag har alltid och kommer alltid att prisa vikten av melodier, och det oavsett vilken genren man härjar inom.

Och Nektar vårdade melodierna på “D.T.E.”

Cirkustemat är läckert och de nio spåren bildar en snygg helhet med eleganta övergångar och en genomlyssning i tidiga maj 2012 gör att jag faktiskt känner vibrationerna från 38 år bakåt I tiden.

H.T känns som “a total mindbender” och jag kan bara inte låta bli att undra om det är någon därute som liksom jag sitter inne med den här amerikanska softrockarens andra fullängdare från 1980?

Han slog aldrig igenom själv på riktigt, men fick en hel del cred och uppskattning som låtskrivare åt andra artister när de som mest behövde det.

/Björn


Vinylkällaren 64


Be Bop Deluxe

“Axe Victim” (Harvest) 1974

Kanske var det min plötsligt rivjärnsonda hals som fick mig att plocka fram den brittiska trions debutalbum på en klassisk och eftertraktade etikett hos samlarna.

Men jag har alltid tyckt att omslaget är ett av de snyggaste från 70-talet som jag har min samling.

Bill William Nelson har varit med tidigare i Vinylkällaren, då under bandpseudonymen Red Noise och med fullängdaren “Sound On Sound”.

Här är det som väntat hans röst och gitarr som talar i en mix av progressiv rock, protopunk, glamrock och new wave som bitvia famlar och letar efter sin rätta identitet.

Nelson gjorde mäktigare, pampigare och vassare artrock på uppföljare som “Futurama", “Sunburst Finish”, “Drastic Plastic” och “Modern Music”.

Men grunden till det gigantiska soundet murades här och visst borde “Love Is Swift Arrows”, “Night Creatures” och “Rocket Cathedrals” ha platsat på någon av de best off samlingar som finns med Be Bop Deluxe.

64:an H.T. må har en lite intetsägande baksida men är annars ett grandiost och underbart varmt album.

Att gruppen har rötterna i County Durman, England, är enda ledtråden jag bjussar på.

God speed the plough...

/Björn


Vinylkällaren 63


Figaro

“Figaro” (CBS) 1976

Tidens tand har varit grym mot svenska proggkvartetten Figaro.

1976 tyckte jag att det här var en bra och ganska lattjo platta och vi lirade den på våra förfester innan det var dags att dra på diskot.

36 år senare har det mesta av mys och kvalitetsfaktorn flagnat och man kan inte låta bli att fundera över hur det kunde bli så.

Men jag hittar inget svar.

Innan man tog gruppnamnet Figaro kallade man sig Duga.

Peter “Ta Mig Till Havet” Lundblad, Tommy Andersson, Palle Sundlin, Anders Nordh, och Torbjörn Eklund var en imponerande sättning musiker på den tiden.

Texterna som då kändes lite coola är idag mest småpatetiska funderingar från en musikalisk era som innehöll både grus och guld.

“Harry Brass” och “DJ” var textmässigt vassa nedslag på aktuella ämnen från tidsperioden som nu mest framkallar en lätt generande rodnad på kinderna och man undrar vad låtskrivarna Lundblad, Sundlin och Nordh har för känslor för de 11 låtarna på "supergruppens" enda fullängdaren idag?

Men visst måste man erkänna att det finns en del ganska snygga arrangemang av låtarna som smakar Landslaget (Lasse Lindbom, Magnus Lindberg m.fl) och därför borde vara värda en liten notis i svensk progghistoria.

63:e Hidden Treasure som bara är ett år yngre har därmed behållit sin spänst och attityd totalt.

Inte ett billigt trick så långt örat hör och helt klart en av mina givna favoriter från det gyllene året 1977.

Mer info än så får ni inte.

Och mer behöver ni nog inte för att knäcka den påsknöten.

/Björn


Vinylkällaren 62

Al Stewart

“Modern Times” (CBS) 1975

Måste bara haka på det aktningsvärda Stewart pushningen som pågått både här och på IF Popgeni siten den senaste tiden.

Om man kollar recensioner av den Glasgow födde folk och popsångarens backkatalog så verkar det som om mina investeringar av hans vinylutgåvor handlar om hans bästa under en 40 år lång karriär som pågår fortfarande.

För visst var han som “hetast” mellan 75-80, om nu uttrycket platsar i sammanhanget.

För förutom “M.T.” så står “The Year Of The Cat” (1976), “Time Passages” (1978), “24 Carrots” (1980) på mina vinylhyllor.

Efter det blev det ett glapp i  karrären med ett par livealbum och när det var dags för nästa studioalbum “Russians & Americans” 1984, också på hyllan, så var mottagandet av någon anledning mycket svalare.

Här, liksom på flera andra av sina andra album, hade han under den här perioden med sig eleganta gitarristen Tim Renwick (Sutherland Brothers & Quiver).

Pete Wingfield och Peter Woods dubblar på keyboards och Barry de Souza och Gerry Conway (Fairport Convention) växlar bakom trummorna.

I vanlig ordning var texter i ypperlig harmoni med det musikaliska uttrycket.

Som på What's Going On” där han funderade varför lite stjärnglans plötsligt kan förvandlad människor totalt, “now you come to me and you got green streaks in your hair, you walk like Greta Garbo, but you talk like Yogi Bear”.

Åtta låtar som tidsmässigt sträckte ut sig mellan “Sirens Of Titan” 2.46 och titelspårets 8.38. var också ett vanligt mönster för Stewarts utgåvor under den här tidsperioden.

Mellan “M.T.” och 62:ans Hidden Treasure med den softa sovrums inredningen skiljer det tre år.

H.T. 62:an släpptes 1978, och det finns en klockren koppling mellan de båda albumen.

Borde inte vara allt för svårt för ärrade vinylstofiler som gärna investerade i sofistikerad och stundtals överpompös Genesis-pop är det begav sig.

/Björn


Apropå H.T 61


Tim heter Finn i efternamn och den småspeedade snubben på akustisk gitarr i "Bold As Brass" är döpt till Neil och är hans lillebror.
"Dizrhytmia" är namnet på vinylen som jag köpte 1977 på snygga Chrysalis etiketten.
"Dizrhytmia" är också en i raden av alldeles förträffligt egna och upplyftande fullängdare från Split Enz som bildades i Auckland, New Zealand, 1972 av Tim Finn och Phil Judd.
"Bold As Brass" öppnar albumet och "My Mistake" följer upp...
/Björn

Vinylkällaren 61


Dreams So Real

“Rough Night In Jericho (Mercury) 1988

Athens trion Barry Marler, lead vocals & guitars, Trent Allen, vocals & bass och Drew Worshaw, drums, var ett av de mindre kända banden som ploppade upp på den ytterst kreativa och spännande pop och rockscenen i Athens, Georgia under 80-talet.

1984 släppte man debutsingeln “Everywhere Girl” som producerades av R.E.M. snillet Peter Buck, och Buck satt också på producentstolen när debutalbumet “Father's House” kom till.

Men det var “R.N.I.J.” som släpptes två år efter”F.H.” som blev glittret i kronan som bara kom att bli tre album lång när “Gloryline” (1990) avslutade karriären.

Dreams So Real var liksom på rätt plats vid rätt tid och visst är sanningen den att man aldrig i det stora hela var i närheten av R.E.M. och deras magiska sound.

“Rough... “ producerades av Bill Drescher och när det är som bäst är byggstenarna vackra harmonier, gitarrbaserade och melodiös granna poplåtar, stark och tydlig sång där titelspåret, “Bearing Witness” och “Melanie” sticker ut extra tydligt.

Dessutom är omslaget jäkligt snyggt för att inte tala om innerpåsens gitarrporträtt, så det motiverar klart en plats i källaren.

I förra larmade jag för att det var slut på sötebrödsdagarna när det gällde Hidden Treasure.

Så de närmaste omgångarna kommer jag att göra allt för att vara både obskyr och jäkligt nördig.

Tror jag i alla fall?

Den enda information ni får den här gången är att det inte är medlemmarna i Spooky Toth som jönsar sig på baksidan av detta magnifika album från 1977.

/Björn


Vinylkällaren 60


New York Dolls

“New York Dolls” (Mercury) 1973

Det sägs att de gjorde punkrock flera år innan genren var officiell.

Men det gjorde både The Stooges och MC 5 i skiftet mellan 60 och 70 tal, utan att ha en susning om det.

Debuten från sångaren David Johansen, gitarristerna Johnny Thunders och Syl Sylvain, basisten Arthur Cane och trummisen Billy Murcia möttes av strålande recensioner från kåren.

Men köparna var tämligen iskalla och vinylalbumet peakade på en minst sagt blygsam 116: plats på den amerikanska försäljningslistan.

Fast personligen tycker jag att den Todd Rundgren producerade debuten med det läckra och på den tiden lite uppseendeväckande omslaget håller “the test of time” med sin charmigt nonchalanta rock'n'roll attityd.

“Personality Crisis”, “Looking For Kiss”, “Vietnamese Baby”, “Trash”, Bad Girl” och “Jet Boy” är sånt som absolut skulle ha kunnat platsa på Rolling Stones repertoar.

Omgångens H.T. har samma lipstick colour som dollsarna och bör vara en liten munsbit för alla som var energiska vinylmissbrukare under den senaste halvan av 70-talet.

Men i fortsättningen ska det bli betydligt tuffare på H.T. fronten...

/Björn


Vinylkällaren 59


Lucinda Williams

“Lucinda Williams” (Rough Trade) 1988

Lucindas tredje album finns av någon outgrundlig anledning inte på Spotify.

Mystiskt eftersom både “Happy Woman Blues” från 1980 och magnifika uppföljaren “Sweet Old World” (1992) gör det.

Bedårande bra är även det här dussinet låtar starka albumet med sin helt oemotståndliga blandning av country, folk,blues och rock'n'roll.

Än i dag kan jag tycka att det var oerhört synd att samarbetet med Gurf Morlix som medproducent och musiker inte fortsatte efter “S.O.W.”.

För tillsammans med “Car Wheels On A Gravel Road” (1992) så utgör de en trippel som för mig definitivt är några av Lucindas högtidsstunder, även om hon aldrig någonsin under den fortsatta diskografin gjort mig det minsta besviken. Lägstanivån har ju alltid varit grymt hög när det gäller 59-åringen som rätt ofta beskrivits som en kvinnlig Bob Dylan.

“L.W.” innehåller Williams ess som “I Just Wanted To See You So Bad”, “The Night´s Too Long”, “Big Red Sun Blues”, “Passionate Kisses”, “Am I Too Blue”, “Changed The Locks” och Chester Burnette covern “I Asked For Water (He Gave Me Gasoline)”.

Och det berättar egentligen det mesta om detta albums förträfflighet. The Lucinda William Band, som det står på innerpåsen, består förutom av Morlix på gitarrer och divesere andra stränginstrument av John Ciambotti (ex. Clover) bas och trummisen Donald Lindley.

Ett gäng “additional musicians” som Jim Lauderdale är också med och bidrar till guldkanten.

Utgiven på både amerikanska Chameleon och engelska Rough Trade så känns det av någon anledning rätt coolt att jag har den på den senare etiketten.

Number 59 i The Hidden Treasure bjussar på mer ansikten (minns nr. 58) och nu handlar det om ett par klassiska nunor från den svenska musikscen. Borde vara lätt som en plätt för ganska många.

Och skulle det vara någon som plötsligt halkat in på det berömda bananskalet och undrar vad H. T. handlar om så är det artisten eller bandet samt titeln på albumet till höger om Lucinda som jag söker.

Go for it och försök hinna före oraklet från Grums.

/Björn



Vinylkällaren 58

p style="margin-bottom: 0cm;">

The Rumour

“Frogs Sprouts Clogs And Krauts” (Stiff Records) 1978

Andra albumet från Graham Parkers kompband på solotripp ska ses som ett försöka att blanda upp pubrocken med new wave känsla med tonvikt på brittiskt smart och välljudande pop.

Brinsley Schwarz, gitarr & sång, Martin Belmont, gitarr & sång, Steve Goulding, trummor & sång, Andrew Bodnar, bas och Bob Andrews, keyboards & sång, var kvalitetsmässigt ett helläckert band som också behärskade konsten att skriva låtar som fortfarande känns som en fräsch och fräck korsning mellan Parker och Nick Lowe's uttryck.

Debuten “Max” med sin tillbakalutade och coola pubrock är klassad som deras höjdpunkt.

Men tillsammans med “Frogs...” och trean “ Purity Of Essence” bildar “Max” en trippel musikdokument som fler popgenier på vårt klot definitivt borde ta till sitt hjärta.

“Frozen Years” och “Emotional Traffic” är en helt strålande öppning på albumet och kompleteras snyggt av “Tired Of Waiting” (nej, inte en Kinks cover), “Loving You (Is Far Too Easy)”, “Euro”, Two Leaders” och “One Good Night”.

Att The Rumour åter slagit sina påsar ihop med Graham Parker och släpper en platta senare i år känns fantastiskt roligt och som en återförening som det under inga omständigheter går att misslyckas med.

Nummer 58:a i the never ending story, Hidden Treasure, handlar om en klockren vinylklassiker med ytterligare nio år på nacken, och definitivt många fler varv på den samlade arsenalen av världens skivtallrikar, jämfört med “småttingarna” The Rumour.

För den som är expert på pop och rockskägg så bör snubben uppe i högra hörnet på albumets baksida vara en tillräckligt bra ledtråd för att knäcka nöten.

Det är inte helt omöjligt att det kommer att dyka upp någon fråga som har direkt koppling till albumet under kvällens Popgeni-party hos Erik.

Det känns ytterst surt att undertecknad inte kan vara med från start där (work, work,work) utan får ansluta några timmar senare för att suga i sig av den oemotståndliga atmosfären som alltid är likhetstecken med Popgenikvällarna.

/Björn


Vinylkällaren 57


Todd Rundgren

“Something/Anything” (Bearsville) 1972

Dubbelalbumen har varit sällsynta i Vinylkällaren. Tror faktiskt inte det har förekommit ett enda tidigare i en snabb eftertanke (rätta mig om jag har fel, Hans).

Men när det nu förmodligen är debut för detta både älskvärda och ibland också ganska onödiga format så plockar jag fram en av de bästa någonsin genom tiderna.

För att inte säga en helt tidlös klassiker som är lika bländande bra den 31 januari 2012 som den var när den släpptes i februari 1972.

För det mesta på egen hand så formade Todd ett dubbel som är en bländande uppvisning i låtskrivarkonstens svåra hantverk.

Magnifika “I Saw The Light” öppnar och sen följer ytterligare 24 spår som är en provkarta över Rundgrens snille, bredd, lekfullhet och hängivna koll på alla genrer som finns på kartan.

Tänker inte rabbla låtar utan trumfar istället med en Spotifyare Todd Rundgren "Something/Anything" så kan du upptäcka albumet själv om det nu inte redan är gjort.

Todd tangerade bitvis brilliansen på “Something/Anything” senare I karriären, men aldrig med samma monumentala kraft som på “S/A”, som är nummer tre i en lång, längre och längst albumdiskografi.

57:e Hidden Treasure är ett ess från 70-talet där de fyra synliga bokstäverna överst på baksidan berättar det mesta. Kanske också den röda och på den tiden tämligen välkända skivbolagsloggan.

Brittiskt, och en pärla. Men absolut inte Showawaddywaddy.

Guess Who! Inte gruppen förstås.

/Björn


Vinylkällaren 56


Tracey Ullman

“You Broke My Heart In 17 Places” (Stiff Records/MCA) 1983

Vilket popalbum med stenhård flirt på 60-talet hon gjorde med sin debut. Men sen blev det bara en fullängdare till innan Ullman “faded away” från popscenen.

Lite som en musikalisk syster med saliga Kirsty MacColl, och att hon fick en monsterhit med Kirstys “They Don't Know” kändes som rätt naturligt då, och den finns naturligtvis med på albumet som ett bland 11 spår.

MacColl är också med och körar liksom The Flying Pickets och en lång radda andra.

Här finns klassisk 60-talspop, både I lånad form direkt från det magiska deceniets smörgåsbord, och från 80-talet men med rotsystemet 20 år bakåt I tiden.

Och Ullman gör verkligen låtar som Jackie De Shannons “Breakaway” och Sandie Shaws “Long Live Love” rättvisa

Breda leenden hela vägen. Och varför inte för det är ju fredag och man är ledig.

Han som flinar upp sig så maximalt på baksidan av 56:ans Hidden Treasure är inte brorsa till dem som gjorde det här albumet 1970 och därmed tog första steget i en mäktig musikalisk karriär som fortfarande pågår.

Vem och vilket album?

/Björn


RSS 2.0