Jim Jones on the list
Har börjat plocka ihop årets bästa lista på albumfronten.
Rama-lama-kungarna The Jim Jones Revue är givna på den med ”Burning Your House Down” där "Shoot First" är spår nummer sju.
/Björn
Dagens Fråga 30/11-A Bang On The Ear
Bandet bildades 1983 som ett skotskt band. Sedan har bandet både musikaliskt och personellt genomgått många förändringar till att oftast bara innebära Mike Scott med musiker.
Dagens låt är skriven av tre av medlemmarna. Och texten är en kavalkad av olika kärlekar genom livet. En slags "Love Chronicles". Och där har vi Dagens fråga. En annan skotsk artist gav en gång ut ett helt album döpt till "Love Chronicles" där titellåten är på dryga kvarten med bara minnen av livets kärlekar från kindergarten och framåt. En makalös låt på ett underbart album där förresten Rick Wakeman sköter klaviaturen och Jimmy Page elgitarren. Vem var den skotske artisten, sångaren och låtskrivaren?( Hör honom via svarslänken under videon - sången är så lång att den är delad i två delar)
Här svaret del 1
Här svaret del 2
/cbj
New Rose var inte bara The Damned
Den åker fram den med jämna mellanrum. Den fyra CD och 85 låtar starka boxen ”New Rose Story 1980–2000”. New Rose Records var det franska skivbolaget som på 80-talet grundades av Patrick Mathé och Louis Thevenon och från 1981 och några år in på 90-talet och var ett av de mest viktiga independentbolagen för nördar som jag.
Förutom att Mathé och Thevenon signade nya franska, engelska och amerikanska band så gav man många åsidosatta legender en ny chans.
Willie Loco Alexander, Alex Chilton, Sky Saxon, Bo Diddley, Roky Erickson, The Saints, Dr. Feelgood, The Inmates, Jeffrey Lee Pierce, Elliott Murphy och Wreckless Eric är några som alla släppte album på etiketten.
1992 såldes bolaget och två år senare var New Rose historia på grund av omorganisation och ökade vinstkrav. Men Mathé startade om med etiketten Last Call, med samma grundvärderingar som i N.R, och 2000 släppte han boxen på sitt nya bolag.
Det mest underbara med New Rose var att herrar Mathé & Thevenon gick helt efter sina egna hjärtan när man signade band och artister och struntade blankt i om det fanns så kallad hitpotential som skulle genera klirr i kassan. En ryggmärgskänsla som innebar en smältdegel av olika stilar.
Själv har jag gjort många underbara vinylfynd på New Rose, så när jag till min stora förvåningen hittade hela godbiten på Spotify så var jag bara tvungen att missionera och låta er få tillgång till alla 85 låtar.
En garanterat givande, blandad och omtumlande musikalisk resa New Rose Story "Volume 1", New Rose Story "Volume 2", New Rose Story "Volume 3", New Rose Story "Volume 4"
/Björn
When The Night Comes...
Lennarts Galleri 17 - Jocke på allvar
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Det har varit en märklig resa dessa år med Kent. Första skivan var jag dessutom nästans ensam om att såga. Där fanns bara en låt jag gillade. Och de första spelningarna i Östersund var härliga kontraster. Allvar på scenen och jätteparty efteråt.
De senaste gånger har de fyllt Stortorget på Yran med ljudmattor, ljus och sina ödesmättade låtar. I somras var det riktigt vackert.
Här visar Lennart Jocke Berg som han var en gång. Det är inte alla som fått Jocke att sitta så här avslappnad framför linsen.
/cbj
Den vita blueslegenden fyller 77
En levande blueslegend fyller 77 år idag.
John Mayalls betydelse för bluesen, inte minst för den vita mannen, är svår att överskåda.
Det räcker med att konstatera att han är en av de största inom genren oavsett hudfärg.
/Björn
Dagens Fråga 29/11 - I väntan på
Dagens Fråga: Sören och Anders som skrivit "Sunes jul" är från Karlskoga, precis som jag som skriver detta. Från Karlskoga kommer ett av det här landets mest klassiska pop och dansband med otaliga hits från 1960-talet fram till de senaste åren. Vad hette detta klassiska band?(Hör dem med ett unikt klipp inspelat i Tyskland 1966, där båda namnngivarna också är med i bandet, under detta första avsnitt från "Sunes jul", julkalender 1991)
Här kan du höra svaret
Powerpop sisu
Världscuptävlingar på längden i iskalla Kuusamo i helgen.
Lika iskallt här och då passar det utmärkt med varm, vacker och melodisk pop med fullpoängsmelodier från vårt östra grannland i form av Poverty Stinks.
Sex album, från debuten med ”Gargle Blaster” (1990) till svanesången ”Schräng!” åtta år senare, hann Helsingforsbandet med. Gruppen som bildades i mitten av 80-talet levde hela sin karriär trogna ett sextiotalssound med sångaren Jarmo Laines låtar, sång och läckra Rickenbackersound oftast i förarsätet.
Har själv samtliga sex album i den finska avdelningen i min skivsamling. Förvånades och gladdes över att de tre första, och samlingen ”There Must Be... Hits!” finns på Spotify.
Plockade därför raskt ihop min egen best of från de tre första.
Can you dig it? Poverty Stinks "Some Of The Finest"
/Björn
20 gånger 80
Svårt, för att inte säga omöjligt att komma ifrån den här flocken när jag fick för mig att skjuta från höften och lista 20 darlings från 80-talet.
Samtidigt ett näst intill omöjligt uppdrag och naturligtvis har jag glömt massor, men det gör man alltid när man ska beränsa sig på det här viset.
Får bli årsvis framöver när man djupdyker i den alltid lika älskvärda nostalgin och kombinerar det med att grotta ner sig till haknivå i Spotifys allt mer häpnansväckande arkiv.
Albumen: 1) The Barracudas "Drop Out With The Barracudas" (1981), 2) Camper Van Beethoven "Telephone Free Landslide Victory" (1985), 3) The dB's "Stands For Decibels" (1981), 4) Del Amitri "Waking Hour" (1989), 5) Guadalcanal Diary "Walking In The Shadow Of A Big Man" (1984), 6) That Petrol Emotion "Manic Pop Thrill" (1986), 7) The Undertones "Hypnotised" (1981), 8) R.E.M "Murmur" (1983), 9) The Pretenders "Pretenders II" (1981), 10) The Triffids "Born Sandy Devotional" (1986), 11) Hoodoo Gurus "Stoneage Romeos" (1983), 12) The Stems "At First Sight" (1987), 13) XTC "Black Sea" (1980), 14) The Plimsouls "Everywhere At Once" (1983), 15) Pixies "Dolittle" (1989), 16) The Saints "All Fools Day" (1986), 17) The Go-Betweens "16 Lovers Lane" (1988), 18) The Bangles "All Over The Place" (1984), 19) The Church "Of Skins And Heart" (1981), 20) The Godfathers "Birth, School, Work, Death" (1988).
The List: Darlings From The Past "The 80's/Vol.1"
/Björn
Dagens Fråga 28/11 - Don´t Drink The Water
1997 fick de en Grammy för bästa låt från grupp eller duo. Dagens fråga är: Vad heter den låten?(Hör den under denna i Östersund så högaktuella låt.
Hör svaret här, också från Letterman
Don´t go near the water...
Dirty Water
Man misstänker att det finns en äcklig parasit i vattnet - en parasit som troligast kommer in i dricksvattnet då det blandas med avloppsvatten - ÄCKLIGT!!! Jag älskar inte smutsigt vatten. Men i Boston gör man tydligen det. Så håll till godo med The Standells.
/cbj
Dagens Fråga 27/11 - Shaky!
Dagens fråga handlar därför om en annan Duke. Duke Robillard har varit med i många band som den lysande gitarrist han är. Men i slutet av 1960-talet var han med och bildade ett klassiskt amerikanskt bluesband som finns kvar än i dag. Vad heter de?(Hör dem via länken under denna magiska video med The Duke & The King - Shaky...)
Se svaret här från deras 40-årsjubileum
Vinylkällaren 8
I samband med Vinylkällaren 7, där Emitt Rhodes debutalbum var i fokus, så spanade Hans ”Falköga” Schönning in de smala vinylryggarna till vänster på bilden och upptäckte till min stora förvåning både Peter Wolf ”Up To No Good” (1990) och The Plimsouls femspårare ”Zero Hour” (1981).
Men Schönnings stålblick kunde inte identifiera de två vinylryggarna som var placerade mellan Wolf och Plimsouls. Jag vill naturligtvis inte att han ska ligga vaken på nätterna så därför kommer svaret här.
Den ena är garagepowerpop rockarna Pushtwangers mini-LP med sju spår, inspelade i Stockholm i september 1984, och utgiven samma år på klassiska etiketten Vinyl Mania.
Den andra är Kramforslegenderna Psychotic Youth tredje album ”Some Fun” (1989) som producerades av Kent Norberg från Sator.
När Pushtwangers startade bandet i början av 80-talet så var ambitionen att bli den felande länken mellan Beach Boys och Sex Pistols, och det lyckades de alldeles utmärkt med på mini-vinylen och fullängdaren ”Here We Go Again”.
Pushtwangers startade om för en handfull år sedan, med låtskrivarduon Anders ”Nome” Norman, sång & gitarr och Gustav Adolf Krantz, gitarr i spetsen. Ytterligare två originalmedlemmar, Peter Liljander, orgel, och trummisen Erik Forslin hakade på återföreningen och tillsammans med nya basisten Mats Ronnerstam släppte man 2005 albumet ”We Are The Pushtwangers And You're Not” som innehåller en näve nya låtar och nyinspelningar av gamla odödliga ess.
Ni kan höra den plattan här Pushtwangers "We Are Not The Pushtwangers And You'r Not".
Psychotic Youth som bildades 1985 i Kramfors var av samma fina skrot och korn som Pushtwangers med en fin surfpunkådra som extra växel.
Gruppen hann med sju studioalbum mellan 1986 och 1998.
I maj i år gjorde originaluppsättningen, Jörgen Westman, sång & gitarr, Gunnar Frick, orgel & sång, Nils Lund-Larsen, gitarr, Kent Sjöholm, trummor och Anders Nordstrand, bas, en jubileumsspelning i Kramfors Folkets Hus och bestämde sig för att plocka upp tråden igen. Så nu väntar man bara på en ny platta de svenska surfkungarna.
Tills dess kan lyssna på fjolårets återutgivning av ”Stereoids” från 1998 Psychotic Youth "Stereoids".
Men allt det där visst du väl redan, Hans?
Men för noviserna väntar fin svensk rock'n'roll historik.
/Björn
Norah blandar och ger ur rootsleken
Norah Jones
”... featuring Norah Jones” (Blue Note/EMI)
PPP
Jazzpop är etiketten man satt på duettplattan där Jones har ett musikaliskt möte med 18 andra artister och band. Men den är mer än så när Norah och kompani obehindrat vandrar ut och in i stilarterna som täcker in allt inom rootspaketet.
Som helhet är den ett bevis på hur närbesläktat allt är. När hon gör cool och totalt tillbakalutad akustisk bossapop med Dave Grohl som vokal partner och de övriga Foo Fighter gossar i kompbandet så blir det mesta uppenbart.
I nästa spår, ”Turn Them” tillsammans med Sean Bones växlar hon över till ska och reggae, för att fortsätta med levande legenden Willie Nelson och croonerjazz i klassikern”Baby It's Cold Outside” och skritta vidare i Rodney Crowells ”Bull Rider” tillsammans med Sasha Dobson, två röster och två gitarrer.
Sen fortsätter den sköna musikaliska resan på ytterligare 14 spår och man blir liksom förväntansfull på vilken musikaliska stig nästa låt ska ta.
”The Best Part” med El Madmo, ”Little Lou, Ugly Jack, Prophet John” med Belle & Sebastian, ”Here We Go Again” med Ray Charles, ”Loretta” med Gillian Welch & David Rawlings, ”Dear John” med Ryan Adams och ”Creepin' In” med Dolly Parton träffar nära mitt hjärta.
De tvära genrekasten kanske stör vissa. Själv suger jag inte åt mig allt. Men det här en platta som har något för många.
Björn Bostrand
Känsliga tittare varnas!
Dagens Fråga 26/11 - Långt till sommar, Långt till vår...
Dagens Fråga: På originalinspelningen av "Snön faller" från LPn "Nådens år" körar en av alla tiders största svenska sångerskor. Vi frågar helt enkelt: Vem körar på "Snön faller"?(Hör henne sjunga tillsammans med Lundell under denna fina och speciella video till Lundells mästerverk)
Hör och se dem tillsammans från 1978
Nya misstag
Strax efter att den skivan spelats in, gjordes detta unplugged-framförande av The Ghost of Number One från samma skiva.
Mmm...smaskens!
tp
En kvällsfluga för november?
I strid med alla självsäkra prognoser och m e m beprövad vetenskap har innevarande månad kommit att arta sig till en av årets hittills bästa. Träden gnistrar, hunden sanerar själv sina tassar och en frisk luft tar sig genom lungsystemet varje gång man beger sig utom hus. Kanske är det dags att byta bort svinnovember mot nåt tjusigare.
Mitt i denna Sörgårdsvinter fattas ändå den där lilla irriterande flugan, som håller nattsömnen borta och driver den mest tålmodige till vansinne. Alla som likt Petter tycker att det går litet för bra just nu, i november, behöver nog bara en dos av den kanske mest irriterande fluga som musikhistorien aldrig lyckats fånga eller smälla - den excentriske Robert Fripp och hans King Crimson.
Det finns fler klassiska sättningar av bandet men den med Fripp, Tony Levin, Adrian Belew och Bill Bruford hör i vart fall till en av de vassare. Här nedan kommer de med en liveupptagning av klassikern Larks' Tongues In Aspect Part II, inte minst odödliggjord genom Östersundsbandet Myrbeins oemotståndliga coverversion.
Fripp började f ö tidigt med loopar som skickades mellan olika spolbandspelare, inspelade på den ena och uppspelade på den andra. Han gjorde några bra soloskivor i slutet av 70-talet, bl a Exposure, som rymmer en bedårande version av Peter Gabriel´s Here comes the flood.
Hans småtokiga idéer kring Frippectronics har vi förstås fortfarande plats för.
Njut av surret som hindrar Dig att somna!
tp
En hyllning till vitt
Många hatar den. Men ännu fler älskar den när den är på riktigt. Vintern.
I år har den på ett underbart sätt lyst upp, dekorerat och gjort vanligtvis kolsvarta november till en ren njutning.
21 låtar om vintern. Och i många av dem kan man nästan höra hur snöflingorna faller.
Med det inte sagt att alla artister gillar den, men det är låtar som är en hyllning till årstiden.
Och kanske ger den musikaliska kvalitén och glädjen hopp för de som tråkigt nog misströstar när det är vitt på marken och kvicksilvret ligger under nollstrecket. Div. Artister "Winter Songs"
/Björn
Dagens Fråga 25/11 - Det är inte vårt fel
Eller, ja, men det här är faktiskt riktigt roligt. En härlig drift med alla fördomsfulla människor var de än finns. Men vad har inslaget på Popgeni att göra?
Jo, Dagens Fråga återupprättar objektiviteten. En gång i slutet av 1970-talet gick låten "Glad To Be Gay" in på brittiska hitlistan. Texten fick många rättrådiga att sätta teet i fel strupe. Men var hette bandet som sprängde alla fördomsvallar med låten?(Hör dem via länken under detta uppfriskande Grotesco-inslag)
Hör svaret här i ett teveinslag från 1977
Tönt eller popsnille?
Många ryckte på axlarna åt skotten B.A. Robertson när han på albumentrippeln, ”Initial Succes” (1980), ”Bully For You” (1981) och ”R & BA (1983), formligen spottade ur sig omedelbara popbagateller med massor av glimten i ögonvrån. Förmodligen inget som går till rockhistorien eller får de ”seriösa” att ens höja på ögonbrynen, men själv har jag alltid känt glädjen bubbla upp inombords när jag lyssnat på hans musikaliska klacksparkar.
Efter solokarriären så fortsatte han att skriva låtar och jobba med musik på andra sidan skranket. ”Silent Running” och ”The Living Years” som han ritade ihop tillsmmans med Mike Rutherford, då i Mike + The Mechanics, kanske är de mest välkända. Han skrev också det skotska fotbollslandslagets VM-låt 1982, ”We Have A Dream”.
Att han dessutom var en föregångare i rapgenren framgår hur tydligt som helst i ”Knocked It Off”. Den, ”Bang Bang” och ”Kool In The Kaftan” finns alla på ”Initial Succes”.
Have fun!
/Björn
Vinylkällaren 7
Dagens Fråga 24/11- No One Like Adele
Den 24 januari 2011 kommer Adeles nya album döpt till "21". Något att se fram emot. Låten ovan framförde hon på "Later With Jools Holland" för en vecka sedan. Låten nedan är också från den kommande skivan. Videon är filmad i samband med inspelningen av albumet i Malibu.
Dagens Fråga: Det finns många anledningar att hylla en av världens just nu mest spännande soulsångerskor. Hennes första singel hette "Hometown Glory". Den handlade om den stad, eller kanske man ska säga stadsdel i Norra London som Adele Laurie Blue Adkins växte upp i. En del av London starkt förknippat med ett fotbollslag som det just nu går lysande för. Inte minst tack vare en walesisk landslagsman. Vad heter orten som Adele tillägnade sin första singel?( Se svaret under denna fina video som alltså är en försmak till kommande "21").
Läs om svaret här
Vi har sagt det förut och vi gör det igen - Vi älskar Annika - Helt Säkert!
Ovan en låt med en högaktuell titel som inte fick plats på senaste "Facit" Och nedan en helt ny video inspelad under en endaste dag på Umeås lätt igenkännbara gator. Regi Alexandra Valin. Låten - ja, den starkaste texten på "Facit"är det.
Patrik, Johan & Jens
Så här kommer tre höjdare från trakten. Patrik Backlund från Hammarstrand, Pulpa och Kolonivägen kapell i en briljant låt med lika fin video från egna "Patrik Backlund is an arsonist".
Sedan Johan Alander, mer känd som Sober, med rötter i Hammerdal och uppväxt i Östersund. Johan har hittat hem på alla sätt och hans musik är så mycket bättre än den någonsin varit. I dag försöker han inte vara tuffast i Ismen utan vågar göra annat som i den gripande "Tjena Syrran" - en av årets finaste videor och starkaste texter och närmare 40 000 visningar på YT.
Och till sist Eastwick, tidigare Americana, med en härlig video som får en att längta efter deras album som väl ska vara här när som helst. Länets bästa musiker och vår favoritkrönikör Jens Ganman. På fredag lär det vara kallat till releaseparty.
/cbj
Dagens Fråga 23/11 - Midnattsloppet...
1980. Punken, postpunken, deppen, synten, ja allt sånt. Men i Birmingham hade Kevin Rowland och hans kompisar helt annat i åtanke. De hade döpt sitt band Dexys Midnight Runners efter en amfetaminsort populär bland Northern Soul-fans kombinerat med den effekt drogen hade. Och de ville göra dansmusik och 1980 kom deras första LP "Searching For The Young Soul Rebels". Vad som hände sedan är historia, väl värd att läsa mer om. Det är en härlig kombination av genialitet och galenskap.
I dag vill jag särskilt lyfta fram deras första framgång "Geno". En singel som är en hyllning till en artist som den unge Kevin fick uppleva live som mycket ung tillsammans med sin brorsa. En artist som alla vi som upptäckte musik och London i mitten av 1970-talet kunde se någonstans på någon liten klubb eller något disco flera gånger varje vecka. När singeln släpptes hade han lagt av, men singeln gav även honom en comeback.
Dagens Fråga: Vem är den "Geno" som Dexys Midnight Runners ger sin egen hyllning i denna underbara låt med sitt magiska blåsarrangemang?(Hör svaret under denna fina video inspelad i och runt Dexys hemstad Birmingham. Kolla särskilt in deras kläder. Tuffast 1980, och tuffa även 30 år senare)
Hör Geno med sitt klassiska band här i tre låtar från 1960-talet
/cbj
Lennarts Galleri 16 - Den norrländska präriens gudinna
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Rebecka Törnqvist slog igenom med dunder och brak 1995 med "Good Thing". Då var hon redan 31 år och hade hunnit med en hel del annat i livet. Hon var och är en artist med integritet.
På en av Storsjöyrans efterfester, legendariska med all rätt, träffades Rebecka och Olle Ljungström. Förutom ett förhållande resulterade det mötet även i att Olle skrev och spelade in den härliga "Den norrländska präriens gudinna". Och när man ser Lennart Jonassons fina porträtt ovan förstår man att Rebecka kunde få en av landets bästa låtskrivare att dikta så här:
"Vi hade lämnat Östersund
På väg mot norr mot en lycklig stund
Stog hon där
Och hela bilen var kär
Vi började titta under lugg
Av vad som sas
Hörde ingen ett dugg
För hon var där
Och hela bilen var kär
Bland älgar och skog
Våra hjärtan dom slog
För den norrländska präriens gudinna
Hennes ögon, vi log
Och hon tog och hon tog
Hon var den norrländska präriens gudinna
Vi slog upp tältet vid en sjö
En plats så vacker att man kunde dö
Hennes blick när hon log
Vi kunde aldrig få nog
Bland älgar och skog
Våra hjärtan dom slog
För den norrländska präriens gudinna
Hennes ögon, vi log
Och hon tog och hon tog
Hon var den norrländska präriens gudinna
Ingen såg var hon var
Inte ens bilen var kvar
Bland älgar och skog
Våra hjärtan dom slog
För den norrländska präriens gudinna
Hennes ögon, vi log
Och hon tog och hon tog
Hon var den norrländska präriens gudinna
barabapapap"
/cbj
Rumer är inget rykte längre
Likström/Växelström
En av årets
Mer dansk dynamit
Danish music är så mycket mer än Kim Larsen, Sanne Salomonsen och Bröderna Olsen.
Till exempel The Raveonettes. Köpehamnsduon Sharin Foo, sång & gitarr, och Sune Rose Wagners, dito, påflugna noisepop och garagerock på tre läckra ackord har förtrollat mig sedan de 2003 släppte EP:n ”Whip It On” med knockouten ”Attack Of The Ghostriders” som öppning. Kalla det gärna surfpunk, popshockabilly eller varför inte whiplash rock'n'roll, för likheterna med klassiska förmedlare som exempelvis Jesus And The Mary Chain och The Rezillios är ljuvligt solklara.
Smaka själv på den här trippeln ”recorded in glorious B-flat minor” och du känner förmodligen på stört om du vill gå vidare och botanisera i de fyra studioalbumen som de givit ut sedan ”Chain Gang Of Love” (2003) eller byta till något mer sofistikerat.
Ett dussin av mig valda Raveonettes-praliner finns för avsmakning här The Raveonettes "Finest".
/Björn
Dagens Fråga 22/11- Inte den Billy...,
Men i dag visar vi en annan minst lika bra Billy Bremner. En av världens bästa rockgitarrister som ett tag faktiskt var fast medlem i det härliga Gävlebandet The Refreshments. Men Billy har gjort så mycket bra i sina dagar.
Dagens Fråga.Under åren 1978-81 ingick Billy Bremner i en kvartett som många, inklusive undertecknad, anser är det bästa rock & roll-band världen har hört. Vad hette bandet?( Hör dem under denna fina instrumentala video med Billy Bremner & The Refreshments live i Uppsala för några år sedan)
Hör svaret här från 1980
/cbj
Dagens Fråga 21/11- Melissa och Maria faller fritt
Melissa Horn kan man ställa många frågor om. Men dagens fråga blir den här. Hösten 2007 gjorde Melissa Horn livedebut i de stora salongerna som förband till en artist som då gjorde sina allra första konserter på betydligt mer än tio år. De konserterna har sedan dessutom blivit en liveskiva.
Dagens Fråga: Vilken artist gjorde Melissa Horn debut som förband till hösten 2007?(Hör den artisten under denna underbara inspelning av Melissas låt med Maria och Melissa)
Här hör ni svaret
Inte som alla andra
Nick och hans Grinderman är inte som andra band.
Fullkomligt lysande träskboogie från Treacle Sessions, maj 2007.
/Björn
Så jävla bra...
Jag stressade som en galning den dagen från konferensen för att under lunchen hinna med en turné bland secondhandbutikerna runt Sankt Eriksplan i Stockholm. Redan då jag klev över tröskeln i den första butiken, tonade den här låten ut i högtalarna och jag blev som förstenad.
Jag kan bara undra om jag någonsin ramlat över det här guldkornet om inte ödet bestämt att jag skulle göra det där och då.
Richard X Heymans ”Cornerstone” sluggar sig in i toppen av genren ”det här är en av de där plattorna som aldrig fick den uppmärksamhet som den förtjänade”. Utgivningen skedde 1998 och var en andra chans för Heyman som sju år tidigare släppt en platta på Sire Records, men skivbolaget valde att säga upp kontraktet.
Under de fyra decennier av skivsamlande är ”Cornerstone” är en av de plattor som jag är mest glad över att ha upptäckt, samtidigt som jag är bedrövad över att Heyman aldrig riktigt nått ut till en större skara musiclovers.
Om du har din kärlek till The Byrds och Tom Petty har du i ”Cornerstone” ett fantastiskt guldkorn – titellåten till plattan berättar allt om denne suveräne musikers kvaliteter.
B-O
Om symfonirock, Skivhörnan, Wolfie´s och Hackås skivsamlare
Runt hörnet lurade punk & new wave, men dessförinnan hade vi här hemma i Svedala att slita med Träd, Gräs och Stenar, Flamingokvintetten och Ted Gärdestad.
Mitt i denna minst sagt kaotiska musikvardag samlades varje tisdag och torsdag ett gäng människor på Skivhörnan i Östersund vid cirka fyra-fem tiden. Vi var verkligen ett GÄNG. Av dagens popgeniarevar även Lelle och Sture med i denna minnesvärda gemenskap.
Så här i efterhand (det var ett tag sedan…) kunde vi vara sisådär 20-25 pers som stormade in i butiken i spänd förväntan som smågrabbar som spanade efter tomten på julafton.
Tomten hette Heta Linjen. Heta Linjen var ett företag som distribuerade musik från de stockholmsbaserade skivbolagen runt om i riket. Det var en skåpbil som dundrade upp från Stockholm kustvägen över Gävle och Sundsvall fullpackad med de senaste vaxen. Då chauffören svängde in på Stortorget hade han inga som helst problem med att få hjälp med kartongerna, det var väl snarast så att han hade full möda på att se till att vi inte gjorde jobbet för bra, så att våra själsfränder i Umeå inte skulle få det man hade förväntat sig.
Vi bar in, packade upp och Lasse och Rune hade fullt sjå att checka av på sändlistorna då plattorna spred sig för vinden i butiken.
Musikmässigt handlade det mesta om symfonirock. Jodå, du läste rätt. Av någon outgrundlig anledning hade symfonirocken ett säte i Jämtland som saknade motstycke i riket, vilket visade sig då jag och en polare stormade in på Wolfie´s Records på Gamla Brogatan i Stockholm sommaren 1975 och fick en kungligt mottagande då butiksägaren hörde att vi var norrlänningar.
- Är ni från Hackås?
- Va?
- Ja, det är några från Hackås i Jämtland som är mina största kunder, och det handlar inte om några småsummor varje månad. Dom har järnkoll på vartenda symfonirocksläpp.
- Oh, fan.
Rolf och Stolt hade ryktet om sig ända nere i huvudstaden.
Tillbaka till tisdagarna och torsdagarna på Skivhörnan igen. Som sagt, butiksfolket hade inga som helst problem med att packa upp försändelserna som förmedlades via Heta Linjen. Det var mer ett problem med att hålla kunderna i schack, då det ibland blev lite råkurr över en och annan ny platta som bara levererats i ett enda ex, men som minst tio pers var intresserade av.
Jag hoppas att det är preskriberat att jag snodde Todd Rundgrens ”Utopia” framför näsan på Tony, som var mäkta förgrymmad över att plattan inte var med i den dagens sändning.
Plattorna som lyftes ur kartongerna var symfonirockers som Greenslade, Neutrons, Premiata Forneria Marconi (PFM), RDM, Caravan, Gryphon, Focus (med Jan Akkerman), Pell Mell, Nektar, Ange, Fruup, Camel, Canarios, Grobschnitt och till och med den italienske multiinstrumentalisten Angelo Branduardi var med på ett hörn.
Så här i efterhand, nu när Skivhörnan gått i graven, ter sig den världen där och då mycket abstrakt. Vi hade en sjujävla koll på skivutgivningen och stressade varandra till döds i jakten på att finna något nytt och var skoningslösa då vi lyckades finna sådana guldkorn.
Själv sålde jag bort många av symfonirockvinylen i mitten av 80-talet, men har lyckats finna måsteplattorna återigen som jag bara måste ha i samlingen, inte minst för att delge en ystert nyfiket sökande nittonårig son detta musikarv från förr.
Och sist men inte minst – det var på Skivhörnan som jag köpte mitt första kassettdäck som Lasse fått nys om och som han importerade på egen hand. Jag kommer aldrig att glömma den stunden då jag kopplade in den nya tekniken och fick hela jävla kvarterets polare att gå i spinn av avundsjuka.
/B-O
Surf the stars!
Cross country music
Fredagsnatt...
Whaooooo!
Viva Madchester!
Whaooooo!
B-O
Dagens Fråga 20/11 - Första klippet från Idol 2010
Dagens Fråga. För mer än 25 år sedan sjöng Stiv Bators, RIP, in en annan Madonna-klassiker med sitt dåvarande band som innehöll medlemmar från både The Damned och Sham 69. Vad hette låten och vad hette bandet?(Hör dem under detta redan klassiska framträdande från i går.Och ja, svaret har tidigare hörts på Popgeni))
Här hör ni svaret
/cbj
Grunge från Nashville
Men det finns en trio helt suveräna rocklåtar på debuten som där låtskrivaren och gruppens frontman Curt Perkins fick till det - ”The word”, ”Song in D” och ”Bright morning”.
Här bjuder popgeni på den förstnämnda.
/B-O
Vinylkällaren 6
Katrina And The Waves
”2” (Attic) 1984
Det finns två sidor av Katrina & The Waves. Före och efter ”Walking On Sunshine”. Den ”riktiga” versionen av den optimala musikaliska kicken finns på albumet med samma titel, utgiven 1983 på etiketten Attic.
Det är ett helt annat bett i första versionen än den som omfriserad och lite slätkammad hamnade på det självbetitlade albumet som EMI Records gav ut 1985 när man bankade på stora releasetrumman för kvartetten, Katrina Leskanich, sång & kompgitarr, Kimberley Rew, sologitarr, Vince De La Cruz, bas, och Alex Cooper, trummor.
Men det är fortfarande en flock kanonlåtar på ett album som är ”essential” med tanke på hur näst intill omöjligt det är att få tag på Attic-dubbeln som gruppen själva producerade tillsammans med Pat Collier.
Samtliga tio spår på EMI-utgåvan är plockad från ”K.A.T.W.” och den ett år senare utgivna ”2”.
Kimberley, som hade ett förflutet som gitarrist i läckra The Soft Boys tillsammans med Robyn Hitchcock, skrev samtliga tio låtar på ”K.A.T.W.”.
På ”2” bidrog De La Cruz med fina trippeln ”Do You Want Crying?”, ”Mexico” och ”One Woman” som funkar som syskon till Rews excellenta förmåga att korsa löddrig rock'n'roll med saftig soul.
Att gruppen som avslutning på karriären lyckades vinna Eurovision Song Contest 1997 för England tycker jag var ytterst välförtjänt, även om det bara handlade om de där 15 minuterna i strålkastarljusen.
”Love Shine A Light” var bara ännu ett bevis i den långa raden på att Kimberly Rew var en låtskrivare extraordinär. Men den har ju väldigt lite att göra med det där vassa rock´n´soul gruppen som jag lärde mig älska på importalbumen på Attic.
Själv hade jag äran att få träffa hela bandet när de gjorde en livespelning på Bygget i Åre i början av 90-talet. Jag intervjuvade Leskanich och hade naturligtvis med mig båda mina vinylex av Attic-dubbeln som hela bandet signerade.
Både plattorna finns tack och lov i sina ”råare” originalversioner, med bonusspår, på Spotify. Så, varsågoda Katrina And The Waves "K.A.T.W.", Katrina And The Waves "2"
/Björn
Dagens Fråga 19/11 - Alla tiders
I förra veckan var jag i Uppsala och blev ledsen både när jag gick förbi Musikörats gamla lokal och den lokal där de lade ner sin verksamhet - för övrigt exakt samma helg som Skivhörnan i Östersund packade ihop.
Men för att hylla Alla tiders i Gävle visar vi i Dagens Fråga ett klipp från alla tiders film runt just en skivbutik - John Cusacks "High Fidelity" efter Nick Hornbys bok.
Dagens Fråga: I en avgörande scen i filmen dyker en av världens största artister upp som sig själv och förklarar ett och annat för huvudpersonen. Vem är stjärnan med cameo-roll i "High Fidelity"?(Se scenen med svaret under detta videoklipp från filmen)
Här kan du se svaret
/cbj
Mellencamp bäst både nu och då
Han har förekommit en gång tidigare på vår site, nämligen 11 september när Christer i vanlig utsökt ordning vinklade dagens fråga på albumet ”American Fool” från 1982. Men han är tillräckligt bra och aktuell för att få vara med igen.
Själv hajade jag inte till förrän ”American Fool” (1982) som med ovan nämnda dunderhit och ”Hurts So Good” berättade att det fanns talang hos Indianasnubben. Men som helhet var ”A.F” inte någon riktig höjdare. Man hade lite halvkoll på honom, men de sex studioalbumen han spelade in under artistnamnet Johnny Cougar och John Cougar var för det mesta riktigt usla saker från en ung artist omgiven av usla rådgivare och korkade managers som försökte skapa någon annan.
Den riktiga frigörelsen kom med ”Uh-Huh” (1983) och sedan dess har Mellencamp fortsatt att leverera högklassig musik efter eget hjärta och hjärna på 13 album.
För mig är han en liten husgud. Så när han nu sakta men säkert prickar folks musikaliska nerv med monoinspelade ”No Better Than This” och jag har bestämt mig för att jag måste ha boxen ”On The Rural Route 7609” (med 54 låtar varav 17 är tidigare outgivna) så konstaterar jag att Mellencamp sedan 1983 alltid varit lika bra.
/Björn
This Is Pop
Frågar du mig så hade Swindonsnillena XTC få jämlikar, för att inte säga knappt några, när de gällde kombinationen smartness och total melodiös känsla. Tveklöst det band som tronar längts upp på pallen av alla som vällde fram under punk och new wave explosionen under det sena 70-talet.
Främst för den odiskutabla kvalitén och egenheten, men också för att de var det band som levde längst och aldrig kompromissade med sin musik när skivbolagsbossarna krävde listplaceringar.
Andy Partridge, gitarr & sång, Colin Moulding, bas & sång samt trummisen Terry Chambers bildade den första upplagan 1976 och tog namnet Star Park. När punkvågen lyfte 1977 så ändrade man namnet till Helium Kidz och Barry Andrews klev in på keyboards.
Efter att ha fått nobben av CBS så skrev man skivkontrakt med Virgin, och debutalbumet ”White Music” spelades in på en på en vecka och släpptes i januari 1978. Tvåan ”Go 2” stressades fram och kom mindre än ett år efter förstlingen, och i samma veva hoppade Andrews av gruppen.
Istället för att leta efter en ren ersättare på keyboard så valde man att plocka in ytterligare en gitarrist i form av Dave Gregory (som dessutom kunde lira keyboards).
Fullängdare tre ”Drums And Wires” landade på skivdiskarna i augusti 1979. En platta som med facit i hand innebar en kursändring för bandet och fortsättningsvis fokus på ett bländande, uppsluppet och varierat låtskrivande. Ytterligare tio album hann man med fram till 2001 då ”Homegrown” avrundade en svårslagen diskografi.
Ett underbart stickspår är hobbyprojektet The Dukes Of Strathosphear där Partridge, Moulding och Gregory, tillsammans med broder Ian Gregory, fick utlopp för sin stora kärlek till 60-talets psychedelia och gitarrpop.
Resultatet blev EP'n ”25 O'Clock” (1985) och fullängdaren ”Psonic Psunspot” (1987). Båda plattorna finns samlade på lättåtkomliga ”Chips From The Chocolate Fireball” och är med sin okopierbara charm ett måste för konässören och finsmakaren.
Att XTC aldrig fick något större kommersiell genombrott hänger till stor del ihop med att de aldrig följde rådande trender utan alltid gick sin egen musikaliska väg. Att Partridge kollapsade under en turné 1982 och i samma veva drabbades av akut scenskräck, vilket innebar att man aldrig mer turnerade och spelade live under karriären, var säkerligen också en bidragande orsak.
Vill man ha koll på vad Partridge sysslar med idag så är hans Ape House, www.ape.uk.net helt rätt forum. En klart underhållande site för alla popgenier.
På Spotifty finns XTC-katalogen väl representerad. Och eftersom jag har väldigt svårt att tipsa när det gäller det gäller denna stora darling så överlåter jag den innehållsrika resan till er.
/Björn
Back To Schooldays - Grattis Graham Parker!!!!
I dag ett jättegrattis till Graham Parker som fyller 60 år just i dag. Det har gått många år sedan han lämnade jobbet vid bensinmacken och blev rockartist på heltid. Låten ovan var det första som kom på skiva från samarbetet med världens kanske bästa kompband The Rumour, bandet som bestod bland annat av två medlemmar från Brinsley Schwarz och en från Ducks De Luxe. De var en enorm livekraft under slutet av 1970-talet. Men de blev aldrig den ekonomiska succé skivbolagen hoppades på.
Sedan försvann Graham nästan för att återkomma och under de senaste åren har han gett ut en rad riktigt fina skivor. Den senaste kom i år.
Och nedan en mycket lokal hyllning på födelsedagen från Parkers lärlingar i Hardda Ku Hardda Geit som på senare år också återförenats och fortfarande spelar sin Strömsunds-version av Graham Parkers "New York Shuffle". Här direkt från Strömsund och Dundermarknaden 2010:
/cbj
Dagens Fråga 18/11 - Dom vet ingenting om oss
Därför bjuder vi i Dagens fråga på "Dom vet ingenting om oss".
Dagens Fråga är därför självklar: Vem skrev låten och sjunger på originalet till denna låt från 1979? En bonusfråga är - Vem fick en gigantisk hit 1983 med sin version av låten?(Hör svaret på länken under denna fina video och under den svaret på bonusfrågan)
Här är svaret på Dagens fråga
Här är svaret på Dagens bonusfråga
/cbj
Rough Trade först med årsbästa-listan
1. Caribou - Swim
2. Gil Scott-Heron - I'm New Here
3. These New Puritans - Hidden
4. Caitlin Rose - Own Side Now
5. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
6. Darkstar - North
7. Charlotte Gainsbourg - IRM
8. Gold Panda - Lucky Shiner
9. Wild Nothing - Gemini
10. Tame Impala - Innerspeaker
Läs hela listan här
För att hylla att Elin och Joakim i alla fall blir bästa svenskar visar vi jj`s nya singel "You know":
Och Caribou ska givetvis också vara med. Här har vi låten "Odessa" från just segrande albumet "Swim":
/cbj
Ryan och ryktena
Ryktena flödar... ett... att hans livslånga öronsjukdomen Ménières sjukdom skulle innebär att han aldrig mer kommer att kunna spela musik igen... två... att han ska återförenas med Whiskeytown igen...tre... att han kontinuerligt jobbar med nytt solomaterial som kommer att släppas i den där maffiga boxen som det snackats om i flera år...fyra... att han jobbar på en metalplatta.
Själv vill jag bara påminna om vilka bra plattor som förhoppningsvis redan finns i din skivsamling.
/Björn
Gene flyger för alltid högt
I dag skulle Gene Clark ha fyllt 66 år. För alla med hyfsad koll på 60-talet så är han kanske bäst ihågkommen för sina två år som sångare i amerikanska The Byrds.
Men vad många kanske inte känner till är att han på solokvist var en helt förträfflig låtskrivare och en av upphovsmännen till countryrocken.
Under sina futtiga två år i The Byrds så var han gruppens dominerande låtskrivare och sångare och han skrev underbara saker som ”Feel A Whole Lot Better”, "Set You Free This Time", "The World Turns Around Her", "I'd Knew I Want You", ”Here Without You” och ”Eight Miles High”, den sistnämnda tillsammans med McGuinn och Crosby.
Men han var ingen driven gitarrist och hamnade därför lite i bakgrunden av Roger McQuinn, David Crosby och Chris Hillman på scen där han mest framstod som en bakgrundssångare.
Faktumet att han var den som tjänade mest dollar på sina kompositioner samt en extrem flygrädsla innebar spänningar mellan Clark och de övriga medlemmarna, och 1966 valde han att lämna gruppen.
Columbia Records, samma som The Byrds fanns på, signade Clark omgående och 1967 släpptes hans första soloplatta ”Gene Clark With The Gosdin Brothers”.
Ett album som soundmässigt var en solklar fortsättning på The Byrds två första album och en stilbildare inom countryrocken.
Men releasen av debuten krockade med släppet av The Byrds ”Younger And Yesterday” och den matchen förlorade Gene Clark underligt nog.
Överhuvudtaget så fick han aldrig det erkännande han var värd som soloartist.
I duoform tillsammans med amerikanska låtskrivaren, gitarristen och sångerskan Carla Olsson gjorde han 1987 ”So Rebellious A Lover”, en strålande platta med en mix av countryrock, folkrock och psychedelica.
i januari 1991 valdes The Byrds in i Rock & Roll Hall Of Fame och originaluppsättningen av gruppen spelade några låtar i samband med den ceremonin, bland annat Genes ”Feel A Whole Lot Better”. I samma veva hade han och Olson påbörjat inspelningar av studioalbum nummer två, som sorgligt nog aldrig skulle slutföras.
För bara fyra månader efter Hall Of Fame-erkännandet, 24 maj 1991, avled Clark i blödande magsår som direkt orsak av ett långvarigt missbruk av alkohol.
Gene Clark "Echoes" som ni får i Spotifyform är en återutgivining av Clarks debutalbum med två extraspår och sex låtar som han spelade in tillsammans med The Byrds.
Koppla av och njut.
/Björn
Dagens Fråga 17/11 - The Measure Of My Dreams
Nej, då var det värre när Shane MacGowan anklagade mig för att hindra honom från att skriva ytterligare ett mästerverk åt The Pogues. Han hade skrivit en låt på den tid han nu fick ägna åt att prata med mig, sa han. Det var allvarligt. För Shane MacGowan är en av det senaste århundradets absolut bästa låtskrivare.
I dag visar vi videon till den magiska "A Rainy Night In Soho". En av de absolut bästa låtar jag vet. The Pogues när The Pogues var som bäst. För övrigt bodde jag i Finsbury Park när de hade spelning nästan varje vecka på lokala puben där...
Dagens Fråga då: Shane MacGowan besökte Storsjöyran 1995. Han gjorde bland annat en underbar "Cracklin´Rosie" och förskräckte alla som såg att han var full. Han körde 90 minuter på scenen utan att sjunga fel en enda gång - så hur full han var är det nog ingen som vet. Men vad hette det band han då uppträdde med efter att The Pogues hade splittrats första gången ?(Hör dem under denna video med en av världens bästa låtar)
Hör svaret här
/cbj
Ett annat sorts popgeni
tp
Vinylkällaren 5
The Sinners
”From The Heart Down” (Amigo) 1987
En svensk rock'n'roll klassiker från den hårdsvängande och snyggt melodiskt vässade Lundkvintetten.
Sven Köhler, sång, Michael Sellers, gitarr & bakgrundssång, Henki van den Born, gitarr & bakgrundssång, David Sellers, bas och Rikard Swärdh, trummor (från 1988 ersatt av Kiddie Manzini) började spela tillsammans under vintern 1982-83 och gjorde sin första spelning som The Sinners som förband åt Wilmer X.
Att de var ett sanslöst bra liveband kan undertecknad intyga efter att ha haft äran att möta dem livs levande fyra gånger. De tre första singlarna släppte man på egna etiketten Teenage Kicks (solklar och skön Undertones vinkel), men när det blev dags för debutalbumet så hade man kontrakt med den legendariska svenska etiketten Amigo.
”From The Heart Down” är inspelad av Lave Lindholm och Tomas Gabrielsson och producerad av Wilmer X trummisen Sticky Bomb. Bakgrundskören The Sinnerellas och en elak blåssektion sätter här och där läcker extrafärg på de 12 spåren.
Med låtar som ”Walk On By”, ”You Ain't Different”, ”999 Kisses”, ”Future Kiss”, ”Ride On, Rebecka, Ride On” och ”Sin City” så har den under åren varit en stabil åter vändare på min skivspelare, och kommer så att förbli. Svinbra vinyl och skitsnyggt omslag.
Strålande uppföljaren ”Piece By Piece” (1990) och trean ”Turn It Up” (1991) kom på MNW och The Sinners avslutade sin skivkarriär 1994 med den kvalitetsmässigt lite svajiga ”Come Fly With Us” på Warner Music. Men skånepågarna och skivbolagsjätten kom aldrig riktigt överens.
/Björn
Dagens Fråga 16/11 - Puben har öppnat igen...
Här i en unik video från 1980, året efter att bandet bildades, möter vi The Inmates i en miljö de känner sig hemma i. Sångaren Bill Hurley har en av rockens bästa röster. Tyvärr mår han inte så bra just nu och han har därför inte spelat live på ett bra tag. Inmates var för övrigt ett av de första lite större internationella band som besökte Storsjöyran i Östersund för lite drygt 20 år sedan.
The Inmates genombrott var annars låten "Dirty Water" som förde in dem på brittiska hitlistan för 30 år sedan. En låt där de bytte bort originalorten till sin egen hemstad London.
Dagens Fråga: Vilken grupp var först att ha en hit med låten "Dirty Water"?(Hör dem via länken under denna pubrockiga video)
Här kan du höra och se svaret direkt från 1966
/cbj
Lennarts Galleri 15 - Lust For Life
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Den 27 maj 1978 var första gången jag såg och hörde Iggy Pop live. Det var i Brunnsparken i Örebro och Kal P Dal var förband. När Iggy kliver på har han Fred "Sonic" Smith med sig på gitarr. Konserten blev nästan lika lång som när jag året innan hörde Sex Pistols. Bara att i Iggys fall var den tänkt att bli längre.
Men efter att han i en kvart räckt finger åt oss, vänt baken mot oss och skrikit "Fuck you" ett oräkneligt antal gånger gick han av scenen. Den danske promotorn uppmanade oss att lugna ner oss och sluta kasta saker mot scenen. Iggy kom in igen och efter några sekunder försvann han igen.
Sedan fick jag ett brev med en ursäkt och att artister inte kan förväntas uppträda när folk kastar sten, glas och fiskar mot scenen. Pengar fick vi inga tillbaka.Inte heller fick jag veta vilka fiskar som kastats mot scenen.
Men den kvarten i Örebro var ändå på något sätt bättre än när han nästan trettio år senare besökte Storsjöyran med ett gäng yngre hårdrockare som musiker. Då var hans rider roligare där han bland annat krävde tillgång till dvärgar i logen.
I Örebro 1978 var han ungefär lika avklädd som på Lennart Jonassons mycket talande bild ovan.
Kort sagt , enligt mina erfarenheter är således Iggy Pop bäst på skiva. Live blir han alltid för mycket åt något håll. Men jag kan ha fel.
/cbj
Hem till jul
Hemma i Norge var premiären i fredags. En film värd att se som jag skrev i Dagens Fråga i dag och utdelade högsta Popgeni-betyg.
Under trailern bjuder vi också på julens kommande stora hit i Norge. Filmens tema "Home for Christmas" med hyllade och framgångsrika norska sångerskan och låtskriverskan Maria Mena.
Filmens utomhusscener är nästan alla filmade i Östersund förra hösten.
/cbj
Aussieskolan, del 15
Tveklöst ett av det största, mest dynamiska mest långlivade banden i aussievågen. Och det till en övervägande stor del tack vare sångaren, låtskrivaren och gitarristen Chris Bailey som fortfarande driver bandet med stil.
Senaste albumet ”Imperious Delirium” som kom 2006 visar att lågan fortfarande brinner klart hos Bailey.
Den i dag 51-årige aussielegenden bildade The Saints 1974 i Brisbane tillsammans med skolkompisarna Ed Kuepper, gitarr och Ivor Hay, trummor. Basisten Kym Bradshaw kompleterade bandet och i september 1976 spelade de in ”(I'm) Stranded” (tidernas första punksingel) på ett independent bolag i Australien. Engelska Sounds Magazine utnämnde den till ”veckans och alla andra veckors singel” och plötsligt så hade The Saints ett skivkontrakt med stora EMI på fickan.
Albumdebuten fick samma namn som singeln och släpptes i februari 1977. ”Eternally Yours” (1978), ”Prehistoric Sounds” samma år, ”The Monkey Puzzle” (1981) och ”Out In The Jungle” (1982) följde i samma energiska punk och rootsrockiga hjulspår.
Men ”A Little Madness To Be Free” (1984) innebar en kursändring i soundet med ett tydligare fokus på ett mognare och bredare rock, pop, blues och folk sound.
Men det är absolut inga problem att gilla båda sidorna av gruppen, för egentligen så är skillnaden bara marginell.
Esset ”All Fools Day” (1987) är ett strålande bevis på att Bailey lyckades behålla energin från ”unga” The Sainst och mala ner den på ett utsökt sätt i sina glimrande melodier.
Bailey har även en fin solokarriär i ryggen som startade med ”Casablanca” 1983. Under ett antal år bodde han i Sverige och spelade också in några av albumen här.
Han har även lirat live i Östersund med The Saints, på Furuparken någon gång i slutet av 80-talet. Jag och för övrigt alldeles för få människor var där.
Det finns en hel del ingångar till The Saints låtskatt. Men det känns helt rätt att plocka en platta från var sida av Saintssoundet, och då är följande både album, The Saints "Know Your Product/The Best Of Saints" och The Saints "All Fools Day" klockrena för er som ännu inte har upptäckt Baileys stora livsgärning.
/Björn
Dagens Fråga 15/11 - Hem till Jul
Dagens Fråga handlar om att komma hem till jul. Mew har också besökt Östersund och sjunger om att hon kommer hem till jul. Men vilket land kommer Mew från egentligen?(Svar under denna lite mystiska video)
Här är svaret
Låtsas lite
Glenn Richards & Augie March - ett dolt guldkorn
Björn har en egen liten vrå här på bloggen där han delger sin enorma kunskap om det australiska pop- och rocklivet sedan 70-talet. Själv brukar jag då och då surfa in på www.beat.com.au för att hänga med i vad som sker i den australiska hemisfären här och nu. Ett och annat guldkorn har upptäckts via den vägen som t ex powerpopparna 78 Saab. Det senaste heter Glenn Richards som släppte sitt första soloalbum ”Glimjack” i slutet av oktober.
Plattan fick strålande recensioner hemmavid, vilket genast väckte min nyfikenhet och jag nystade vidare för att få veta mer.
I det här läget är det en skänk från ovan att det finns Spotify att grotta ner sig i. Och det fanns mycket mer än Richards solodebut att ta del av eftersom Richards funnits med i leken sedan 1996 då han med barndomskompisarna Adam Donovan och David Williams bildade Augie March som släppt fyra plattor och rubbet finns på Spotify.
Rent musikaliskt har såväl Augie March och Glenn R som många habila kvaliteter att man i en mer global jämförelse är mycket konkurrenskraftiga. Glenn Richards känsliga stämma liknas gång efter annan i recensioner vid vid Jeff Buckleys och A.M´s oftast vemodiga och drömska uttryck har i mina öron en hel del av Del Amitri i sig.
Plus några behagliga stänk av Bob Dylan.
Som solid grund ligger ett låtskrivande av Glenn som i sina bästa stunder är av världsklass. Den hittills största framgången kom med singelsläppet ”One crowded hour” från ”Moo, You Bloody Choir”. En helt fantastisk låt, en muskalisk hybrid av Dylan och Buckley.
Senaste plattan från Augie March - ”Watch me disappear” - kom för två år sedan och är betydligt mer musikaliskt lättillgänglig än de tre tidigare. Två spår sticker ut mer än de andra, dels titelspåret och den ypperligt läckra ”Pennywhistle” som för tankarna till John Mellencamp och Del Amitri.
Glenn Richards solodebut då? Jodå, musikaliskt är den att se som en ny utgåva från Augie March och skvallrar om vad han betyder för gruppens kreativitet och kvalitet. Lyssna på ”Long pigs” och njut av en mycket stor musiker och låtskrivare. Introt med den nedstämda basen ger gåshud…
/B-O
Makalösa Warnes och Cohen
Wacka-wacka kungarna firar 20
The Refreshments
”Live At The Central Cafe/20ThAnniversary Concert DVD (Rival/Border)
PPPP
Det är väl 18 år sedan jag och några av de andra popgenierna mötte The Refreshments live för första gången på Lilla Paris. De skulle kompa engelska pubrocklegenden Micky Jupp och jag kommer ihåg att trummisen Mats Forsberg var lycklig som ett barn på julafton över att de fick backa upp en av sina stora musikaliska hjältar.
Efter Jupp har det blivit nästan hur många som helst av de engelska och amerikanska 70-talsrockarna som på ett eller annat sätt slagit sina musikaliska påsar ihop med gruppen.
I år firar det Gävlebaserade bandet 20 år och är fortfarande ytterst svårslagna när det gäller det totalgenuina soundet och svänget med sin wacka-wacka rock'nroll.
Efter att envetet jobbat sig igenom de där obligatoriska tio hundåren innan det lossnar och med ett monstruöst turnerande lirat sig in i folks medvetande så gick proppen ur 1999.
Det var då man fick en jättehit med ”Miss You Miss Belinda” och sedan dess har gruppen sålt över en halv miljon skivor, 12 har blivit guldskivor och två platina, och radat upp drösvis med radiohits.
Central Café i Gävle är scenen där bandet startade och vad kan då vara mer passande än att bränna av jubileumskonserten just där.
Joakim Arnell, Micke Finell, Mats Forsberg, Johan Blom och Robin Olsson kör igenom 21 exemplariska låtar på ämnet skrivna mestadels av snillet Arnell eller av bandhjältar som Chuck Berry, redan nämnda Jupp, Roy Loney, Geraint Watkins eller Billy Bremner.
Rockpile legenden Bremner var gitarrist och sångare i gruppen mellan 1997-1999 och tillsammans med bandets två tidigare gitarrister Thomas Holmberg och Tord Eriksson, så gästar Bremner på ett okopierbart sätt när han tillsammans med bandet kränger sig igenom ”Three Time Loser”, ”The Central Café”, ”Here We Are” och egna esset ”Trouble Boys”.
Man kan inte bli att undra varför han inte fortfarande finns kvar i bandet och skapar det det där totalförlösande Rockpile gunget.
Även Holmberg svinsnygga Gretsch i Berrys ”Promised Land” och Rockin Tord Eriksson skitcoola licks i Jupps ”Taxi Driver” och titelspåret från gruppens debutalbum ”Both Rock & Roll” är stort bonus på en DVD som är ett lustfyllt dokument över ett tidlöst svenskt rock'n'roll band i världsklass.
DVD'n finns i butikerna på onsdag.
Björn Bostrand
Dagens Fråga 14/11 - Tack för allt Jenny!
I går, lördag, avled Jenny Bohman efter lång kamp mot cancern. Hennes senaste skiva hade releaseparty så sent som i oktober i år. Jenny är en av den svenska bluesens klart mest lysande stjärnor. Hon har gästat Östersunds Bluesfestival och Östersund flera gånger.
Så här skrev bluesnestor Staffan Solding om Jennys senaste skiva "Live at Mosebacke": Det svävar en musikalisk ande över konserten. En sådan där ande som har en förmåga att trollbinda och skaka liv i oss samtidigt. Jenny Bohman sjunger med en smärtsam mjukhet och en påträngande ärlighet. Det gör hon med en röst så stark och så livfull att man undrar var den finns till vardags i denna lilla späda kropp.
För att hylla Jennys minne låter vi henne i dag sjunga sin egen väldigt fina "Right By Your Side".
Dagens Fråga är: Vad hette det band som gjorde Jenny känd och som gästat Östersunds Bluesfestival? I bandet återfinns bland annat jämtlandsboende Mia Kempff. ( Hör bandet med Jenny Bohman under videon med denna så sköna låt)
Här kan du höra svaret i en upptagning från 1999
/cbj
Dagens Fråga 13/11 - Elisabeth
Roligast Dag 1 var ändå Anders Lundin som höll föredrag om att det räcker att vara ganska bra på något. Eller ja, det sa han ju inte utan han talade om vilka knep man kan använda för att ändå våga göra saker som man är rädd för att göra - som att helt plötslig stå och leda den europeiska finalen i Melodifestivalen inför några 100 miljoner tittare i en fullsatt Globen.
Nå, föredraget var helt lysande och efteråt svarade Anders på frågor. Och nej, inget är klart än. Han vet inte om det blir "Allsång på Skansen" till sommaren. Han kan ha gjort sitt där...
För att hylla en väldigt cool snubbe, dessutom med ministerpost i Republiken Jämtland, som Anders visar vi "Elisabeth" en av de känsliga bitar han gjort med Lars In De Betou.
Dagens Fråga: Ett av landets mest kända band debuterade en gång med en LP som hette just "Elisabet". Då hette inte bandet som de heter i dag. Då hette de Piska mig hårt. Vad heter det bandet i dag?(Hör dem i en av deras klart bästa låtar under denna sköna barnvideo med Anders Lundin)
Här kan ni lyssna till svaret
Vinylkällaren 4
E.I.E.I.O.
”Land Of Opportunity” (Planet Records) 1986
Det finns noll information om Wisconsin gruppen på annars sanslöst väl underrättade allmusic.com. Men det handlar inte om ”old mcdonald had a farm”, utan om ett femmannaband som med en mix rock, postpunk, powerpop och rockabilly twang lagade två förträffliga album under andra halvan av 80-talet.
Steve Summers, sång & akustisk gitarr, Mike Hoffman, gitarr & sång, Rob Harding, gitarr & sång, Richard Szeluga, bas, och Tommy Ciaccio, trummor, var med facit i hand även altcountry långt innan genren var uppfunnen.
Steve Berlin (Los Lobos) producerade och T. Bone Burnette var med och fyllde på med sin akustiska gitarr på ”Blue Mountain Top” så redan på debuten hade gruppen credit i rätt kretsar. Man tackade också Los Lobos speciellt på skivomslaget, men det innebar på intet sätt att man kopierat vargarna soundmässigt.
”This Time” som bokstavligen sparkar igång albumet är istället powerpop med janglegitarrer och självsäkert snygg sång med stämmor. Tvåan ”Hello Heartache” byggs runt ett struttiga rock'n'roll riff och trean ”Get Back To Arkansas” är en skönt avskalad ballad värd namnet.
Sen rullar det på med dubbelmonstren ”Tear It Down” och ”Go West Young Man”, ”White Lines, Blue Skies, Black Top”, ”Every Word True”, ”In The Middle Of November” och helheten lyfter.
”That Love Thang”, två år senare, var en klart värdig uppföljare. Fråga mig inte varför det sen dröjde hela 19 år innan det tredje självbetitlade albumet slog ner som en klart älskvärd bomb utan att så många fler än vi som redan visste gick ner i spagat.
Men det är ju aldrig försent. Därför erbjuder jag den kompletta E.I.E.I.O. katalogen så att du kan avgöra själv E.I.E.I.O. "Land Of Opportunity", E.I.E.I.O. "That Love Thang", E.I.E.I.O. "E.I.E.I.O. "
/Björn
Lennon stripped down
Smör eller margarin? Skämslåtar del 2.
Kid Creole - större än livet!
För många år sedan, fylld med allt det självförtroende blott den påläste kan frambringa, öppnade jag dörren och klev in i saligt nedlagda Skivhörnan i Östersund. Med raska steg gick jag fram till kassadisken och frågade litet nonchalant om de hade fått den senaste skivan med Kid Creole & the Coconuts - varefter samtliga närvarande exploderade i ett furiöst skratt. Om jag någonsin undrat vad vart det där som hände så var det nog just den gången. Jag är nog fortfarande litet stött...Ryktet om Kid Creole och hans kokosnötter hade då uppenbarligen inte nått till Östersund och eftersom både bandnamnet och den skiva jag letade efter, Fresh Fruit in Foreign Places, bar en viss komisk prägel får väl skrattreaktionen anses som begriplig. Jag hade dock senare större framgång och kunde utan missöden köpa skivan. Den första plattan med bandet, Off The Coast Of Me, lånade jag på militärbiblioteket i Boden och spelade in på kassett. Efter ytterligare något år köpte jag den tredje officiella plattan, Tropical Gangsters, varefter bandet föll i viss glömska. De nya remastrade utgåvorna snurrar dock numera lika ofta i CD-spelaren som vinylversionerna några årtionden tidigare.
Dessa tre skivor, som släpptes med ett års mellanrum under åren 1980-1982, var under några år de som snurrade mest på min skivspelare. Alla gavs ut på det då superhippa independentbolaget Ze, som utöver Kid Creole & the Coconuts också släppte skivor med funkbrölande saxofonisten James Chance, Contortions, Was not Was, Suicide, Waitresses och Material. Samt förstås den bästa julskivan sedan Phil Spectors dagar, A Christmas Record med den underbara Cristina och hennes Things Fall Apart, manualen för modernt julfirande, och Waitresses´ kanske mer kända Christmas Wrapping. För Kid Creole själv började dock resan långt tidigare.
Thomas August Darnell Browder föddes 1950 i New York, I mitten av 60-talet bildade han ett band med sin bror Stony Browder Jr. Hans musikkarriär gjorde dock halt under några år i slutet av 60-talet och början av 70-talet då han utbildade sig till lärare i engelska. I vuxen ålder lade han sig också till med namnet August Darnell, d v s byggt på hans mellannamn. 1974 bildade Darnell igen ett band med brodern, vilket gavs namnet Dr. Buzzard's Original Savannah Band. Det bandet spelade in en skiva som möttes av stort gillande och bl a nominerades till en Grammy. Redan under den tiden sökte Darnell och hans bror skapa en ny sorts dansant popmusik där de anspelade på sin kreolska bakgrund.
1980 antog Darnell artistnamnet och skapade alter egot Kid Creole, vilket både var en blinkning till kungen själv och hans egen kreolska bakgrund: Han har beskrivit sitt nya alter ego på följande vis: Han är inspirerad av Cab Calloway och Hollywood-filmerna från 30- och 40-talen och fyller sina färggglada zoot suits med stil och klass och en aldrig sinande dos av självpåtagen coolhet. Kid Creole, som gärna framställde sig som större än livet själv, bildade sitt nya band tillsammans med Andy Hernandez, också f d medlem i Dr. Buzzard's Original Savannah Band; Hernandez lade sig själv till med alter egot Coati Mundi, och kom att bli Kid Creoles främsta sidekick på scen. De tre skönsjungande kokosnötterna utgjordes bl a av Darnells tillkommande fru. Denna första inkarnationen av bandet, som var ett riktit storband mätt med den tidens mått, höll sedan ihop under hela de framgångsrika åren i början av 80-talet.
Den första skivan Off the Coast of Me möttes - förstås - av högljudda hurrarop från kritikerna men drunknade tyvärr hos skivköparna. Mina egna favoriter på skivan är Maladie d'Amour, Off The Coast Of Me och Darrio. Däremot har jag aldrig varit särskilt förtjust i versionen av Marlene Dietrich´s Lili Marlene, som kanske mer medtogs för att visa sin respektlöshet och självständighet.
Den andra skivan Fresh Fruit in Foreign Places är en mer sammansatt historia, uppbyggd som en reseskildring. Återigen fick bandet stora lovord hos kritikerna: New York Times´ kritiker Robert Palmer beskrev skivan som “extraordinär” och “den fräschaste och mest intelligenta blandningen av pop- och dansmusik på länge”. Den utsågs också till en av det årets bästa popskivor av kritikerna hos Village Voice. Darnell har själv beskrivit skivan så här: Ett sätt att se på den resa som Kid Creoles gör på skivan, är som en manifestation av alla de olika element som existerar i vår musik. Resan är självbiografisk i den meningen att den visar hur och på vilket sätt musiken kommit till. Kid Creole och hans besättning besöker ett antal öar och de influeras av musiken och kulturen på var och en av dem … och man lämnar inte sina influenser bankom sig när man går vidare i livet utan tar med sig dem. Skivan dryper hur som helst av klassiker, där Animal Crackers (efter Bröderna Marx´ klassiska film, månntro?), Gina Gina (”he´s just a ski instructor”) och den avslutande Dear Addy.
Här har Du en länk till en artikel av Palmer från 1981, rörande bandet och skivan.
Den sista skivan i trilogin, Tropical Gangsters, blev bandets stora kommersiella genombrott. Skivan är kanske idémässigt mindre ambitiöst sammanhållen än föregångaren men rymmer i stället ett imponerande knippe popklassiker: smaka bara på Annie, I'm Not Your Daddy, Stool Pigeon och I'm a Wonderful Thing, Baby. I USA döptes skivan till Wise Guy, måhända förstod vi människor av den gamla världen inte då vilka sådana typer var.
Nedan kommer ett klipp från var och en av de skivor jag skrivit om ovan, försts Darrio ("can you get me into studio 54"), Gina Gina och avslutande Annie, I´m not your daddy - hur kul som helst!
tp
Pop och äktenskapstycke
1991 släppte han en platta döpt till ”The Donovan Of Trash”.
Numera är Wreckless Eric lyckligt gift med singer/songwritern Amy Rigby, som är ex.fru till dB´s trummisen Will Rigby, och som även har en solokarriär med sex soloalbum i bagaget.
Hyllade debuten ”Diary Of A Mod Housewife” (1996) har ungefär samma glimten-i-ögat känsla som makens ovan nämnda verk, så man kanske kan tala om klart äktenskapstycke?
Stiff Records legenden Eric Goulden, som han är döpt till, har en diskografi från new wave åren i slutet på 70-talet och framåt som alla popgenier med självrespekt bara måste ha bra koll på.
Tillsammans med Amy så har han släppt två mycket hörvärda album ”Wreckless Eric & Amy Rigby” (2008) och årets ”Two-Way Family Favourites”.
För oss som roddar den här bloggen vore det en dröm att få höra det här underbara äkta paret framföra Eric-örhängen, som de på den bifogade videosnutten, på en liten krog nära oss.
Man kan få ståpäls för mindre.
/Björn
Dagens Fråga 12/11 - Miranda tog rubbet i går morse
Miranda Lambert kammade hem flest priser vid CMA Awards i Nashville, världens största countrygala i går. 27-åringen blev utsedd till årets kvinnliga artist, fick priset för bästa album (Revolution) och hennes ”The house that built me” vann i kategorierna årets låt och årets singel.
Självklart visar vi idag årets låt och årets singel. Videon är av det slaget som ger åtminstone mig minst en tår i ögonvrån. Det är väl kanske också meningen, men jag är väl lättmanipulerad.
Hör Alison Krauss och svaret i underbara "Whiskey Lullaby"
/cbj
Perversa Pursuit Of Happiness
Snacka om att ramla mellan stolarna.
Kanadensiska The Pursuit Of Happiness debutalbum ”Love Junk” från 1988 var en stilbildare för många band på den kanadensiska rockscenen.
Sångaren och gitarristen Moe Berg skrev tolv låtar som korsade hårdrock med powerpop och Todd Rundgren ramade in helheten med en klockren produktion.
Den borde ha varit en monstersäljare om det inte varit för moralisterna som fick spel av Bergs stundtals sexuellt frustrerade och drogrelaterade texter.
”I'm An Adult Now” innebar genombrottet i hemlandet. Men MTV döskallemärkte den för textrader som ”I can´t look at young girls anymore, people will think i´m som kind of pervert” och ”i'd sure look like a fool dead in a ditch somewhere with my mind full of chemicals like som cheese-eating high school boy”.
Det fanns fler låtar som löjligt nog upprörde, exempelvis ”She´s So Young” och ”Looking For Girls”, men sett ur dagens perspektiv så är det inget annat än skrattretande.
Frågar ni undertecknad och teknikchef Mattsson (please,start blogging soon, we miss you) så har ni en bortglömd modern klassiker i ”Love Junk”. Tre gånger videos och ”Love Junk” som helhet i Spotifyform The Pursuit Of Happiness "Love Junk" berättar allt.
/Björn
Den skånska hjärntrusten
I'm gonna break your heart in two
Jag minns inte när jag första gången fick höra om Brainpool men det var nog runt 1994, i anslutning till släppet av Soda, bandets första CD. Jag minns att jag lyssnade på skivan på Skivhörnan i Östersund och först kände mig måttligt imponerad. Nu i efterhand inser jag att den känslan, som exakt motsvarade den jag fick när jag senare premiärlyssnade på Jellyfish, förmodligen var ett utslag av pur avundsjuka. Och när det gäller Brainpool finns det oceaner av anledningar att vara avundsjuk...
Brainpool bildades i brytningen mellan 80- och 90-talen. Sammansättningen var klassisk i alla delar - Christoffer Lundqvist på bas, David Birde på gitarr, Jens Jansson på trummor och den karismatiska Jan Kask på sång På samma klassiska maner skrevs merparten av bandets låtar av radarparet Kask-Birde.
Bandet fick snart ett förlagskontrakt med Per Gessle´s Jimmy Fun Music och kom därefter att licensiera sina skivor till Sony, ett litet ovanligt grepp på den tiden men som möjliggjorde för bandet att hålla kvar i sina upphovsrätter. Första fullängdaren Soda är fenomenal, i sin självklarhet sätter den all konkurrens på plats. Från den energiska inledningen i That´s my charm via flera hypersnabba och överstyrda punkpoplåtar går resan till rena och skira ballader med melodier som hemsöker lyssnaren långt efter det att mp3-spelarens batterier laddats ur. Och - alltid hålls lyssnaren på halster, det blir aldrig förutsebart eller tråkigt. Dessutom låter det otroligt bra!
Inför denna tredje skivan Stay Free - döpt efter Clash-klassikern från Give ‘em Enough Rope - som släpptes 1996 inhämtades mixningshjälp från britten John Cornfield, som tidigare bl a jobbat med Oasis på Definitely maybe. Ljudbilden är större och avsevärt mer "brittisk", samtidigt som den oförställda punkpopen på de tidigare skivorna har övergått i mer svulstig och fläskig rock. De första låtarna på skivan är magnifika i sin enkelhet. Papercup och Sister c´mon är två fläskiga upper-cuts, som vore de utdelade av självaste Ingo eller nån annan av hans ringfränder.
Dessa tre skivor utgör tillsammans det bästa knippe som något band i detta land någonsin skapat. De är innovativa samtidigt som de är traditionella, ironiska men ändå uppriktiga och aldrig tråkiga, inte för ett ögonblick. Efter den tredje skivan släppte bandet en singel, en tounge-in-cheek-2-för-en-version av Chiffons He´s so fine och George Harrison´s My sweet lord. Därefter lämnade Kask bandet för läkarstudier och en karriär som låtskrivare (bl a år Tove Styrke) och soloartist. Många spådde att den karismatiske frontfigurens exit skulle innebära att bandet gick i graven men så blev det inte riktigt.
På den fjärde skivan You are here från 1999 övertog Birde och Lundqvist på ett förträffligt sätt ansvaret för all sång. Även om saknaden av Kask som sångare gick att bära märktes att de tidigare så omedelbara och spontana idéerna började att sina.
Bandets senaste opus, rockoperan Junk från 2004, innehåller några enstaka låtar som håller normal Brainpool-klass men, som jag tidigare skrivit, rockopera är inget för mig. Titellåten Junk lyssnar jag dock på när som helst!
Här kommer en intervju som Kjell Häglund gjorde med bandet för tidskriften Pop, i anslutning till att den tredje fullängdaren Stay free släpptes.
Bättre än så har det ännu inte blivit här i vårt norra, avlånga land!
tp
Vintergodis
Själv älskade jag brittisk tevehumor. Jag såg allt från Monty Python, Morecambe & Wise, Busskisarna, Marty Feldman, Benny Hill, Tommy Cooper, Rör inte knappen och allt vad de hette. Hur dåliga de än var så var de bra ändå på något vis och så var de engelska vilket räckte långt bara det. Och ett tag var jag allra mest förtjust i The Goodies eller Godisarna som de givetvis hette i Sverige.
Tim Brooke-Taylor, Bill Oddie och Graeme Garden var så bra att jag till och med köpte alla vinyl de gav ut. Ja ni har rätt, detta var långt före VHS och DVD.
De tre godisarna pluggade tillsammans i Cambridge på 1960-talet och samtidigt fanns där flera av dem som sedan bildade Monty Python. De blev vänner och gjorde revyer tillsammans - en del så lyckosamma att de spelades även i West End.
Sedan tog karriärerna fart och via radio och teve, med bland annat Marty Feldman.1970 landade allt i The Goodies för just dessa tre herrar. Teveserien pågick sedan fram till 1982. Musiken var viktig bland sketcherna och Bill Oddie gjorde låtarna tillsammans med Michael Gibbs. Och fem låtar med The Goodies var uppe ganska högt på den brittiska topplistan under åren 1974-75.
Tyvärr visas The Goodies väldigt sällan i repriser till skillnad från många av de andra samtida. Men The Goodies var minst lika bra...
I dag först en fantastisk låt om den årstid vi befinner oss i och sedan en typisk drift med teves musikprogram.
Fler än jag gillar också The Goodies. White Stripes döpte ett album,"Icky Thump" efter en av The Goodies sketcher, samma sketch som en man 1975 bokstavligen skrattade ihjäl sig åt - han skrattade så länge och så mycket att hjärtat till slut inte orkade. Sketchen kallas ibland "The Battle of Ecky Thump" och ibland "Kung Fu Kapers" - Se en del av sketchen här och en del till här - men varning - vi tar inget ansvar för vad som händer med er...Och jo, den skrattande mannens fru skrev till The Goodies och tackade dem för att de gjort mannens sista minuter så lustfyllda...
/cbj
Hundtricket
70-talet bjöd förstås på ABBA som inte går att komma förbi, inte ens för den internationella listan. 80-talet var ett särskilt bra årtionde, med många bra band, av vilka en del togs sig vidare in i 90-talet. Jag tänker bl a på Jakob Hellman men också på Janne Andersson Pop, eller JAPOP som de senare kom att kalla sig.
Mina två främsta favoriter, vilka självfallet båda borde hamna på allas listor, är skåningarna Beagle och Brainpool.
Beagle började sin karriär som coverband på nationerna i Lund. På den tiden hette de Koks i Lasten och var ett populärt inslag på den lundensiska popscenen. 1991 fick bandet kontrakt med ABBAs skivbolag Polar som släppte den första singeln, A Different Sunday. Året därpå kom den första fullängdaren, Sound On Sound, vilken nominerades till en Grammis som "bästa nykomling". Singeln The Things We Say togs från samma skiva och jag minns än idag hur jag och hustrun förtjust sjöng med i refrängen under en omtumlande resa till Åre. Those were the days...
1993 kom den andra fullängdaren, Within, vilken är litet mindre slickad än debuten, bl a med inhopp från Jalle Lorentsson i Wilmer X på munspel. Efter en skivbolagskontrovers, bytte bandet namn till Favorita, där utvecklingen mot det ruffigare fortsatt. Favorita släppte endast en singel men den fullängdare som spelades fick vänta med release tills för något år sedan.
En rolig kuriositet är att tre av bandets medlemmar numera arbetar på Sydsvenskan. Ledarhunden Magnus Börjesson har dock fortsatt inom musiiken och senast samarbetat med både Per Gessle och David Birde och Jens Jansson från Brainpool. Han återupplivade faktiskt Beagle för en spelning 2001 i LA på powerpopfestivalen International Pop Overthrow.
Beagle bjuder på sina första två, enastående singlar samt en glimrande låt av Favorita!
tp
Dagens Fråga 11/11 - Fuck You
Dagens Fråga: Cee Lo Green har 2000-talets bästa soulröst. Men vilket band sjöng han/sjunger han i?( Svaret kan ni lyssna på under denna makalöst bra låt och video - jag kan inte lova att detta är sista gången den visas.
Här kan ni lyssna till svaret
/cbj
The Loney tunes
Kom hem skitsent efter en alldeles för lång dag på jobbet.
Längtade efter en rejäl dos av rätt sorts rock'n´roll och fick den gånger fyra av svårslagna Roy Loney & The Phantom Movers.
Återkommer i ämnet inom de närmaste dagarna.
/Björn
Tobbes tips #13: Metro Jets - The Morning Show
Tipsande är nåt alldeles särskilt besvärligt...
En grundförutsättning för den regelbundne privatspanaren är att innehav av sådan intressant information som ingen annan har, eller i vart fall ganska få. Av just den anledningen valde jag först bort just detta tips - hur kan man sprida ett redan spritt evangelium? En stunds eftertanke fick mig dock att ändra hållning - jag menar, alla har ju inte gift sig skånskt eller har barn som intagit sin skånska Hipp Hipp-humor med bröstmjölken.
Efter Beagle´s två fullängdare, Sound on sound och Within, vilka jag avser att ägna mer tid till en annan gång, tog ledarhunden Magnus Börjesson sin kristallklara pop till Favorita, som spelade in en singel och en fullängdare på 90-talet, fullängdaren släpptes dock först för något år sedan, prima bra den med! Sedan blev det ganska tyst.
Det är dock inte så konstigt att Börjesson vid någon tidpunkt skulle korsa vägar med Brainpoolarna Jens Jansson och David Birde - tillsammans utgör de sedan 2004 Metro Jets, som bl a spelat in denna mycket Börjesson-präglade låt, The Morning Show. Nu på sistone har förrsten både Jansson och Börjesson kompat Per Gessle.
The Metro Jets utgör måhända en sorts modell för Brainpools fiktiva band i rockoperan Junk men om den vill jag inte spilla några fler ord än att just låten Junk förmodligen är den bästa låt som Mick Jones spelat in sedan Clash´ storhetsdagar - i vart fall låter den så.
Nåväl, från Lunds nationer och Koks i Lasten ända till morgonsoffan, här har vi The Metro Jets - plus Junk som en liten bonus!
tp
Dagens Fråga 10/11 - San Fransiscan Nights
Två år senare upplöstes gruppen helt och Eric Burdon anslöt sig till amerikanska rytmmästarna War.
Jag hörde Eric en gång på 1980-talet på Rackis i Uppsala. Han hade sin röst kvar och jösses vilken låtskatt han hämtade sånger från. Det var faktiskt överraskande bra.
Dagens Fråga: Ja, från vilken brittisk stad kom The Animals?(Svar via länken under denna sköna video med en av världens klart bästa låtar)
Här kommer du till stadens hemsida
/cbj
Knugen Skuk - Vi måste släppa konungen fri !
Först lyssnar vi på Cornelis "Till Riddarhuset" från 1973.
Ja, och sedan lyssnar vi på Lars Demians fina och tänkvärda "Konungens skål" i en liveupptagning från 2008.
Japp, vad var det jag sa. Inga nyheter alls
/cbj
Oh, you pretty thing
En yngre Dylan
Nästa vecka gör 20-årige Dylan LeBlanc från Shreveport, Louisiana, tre spelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Uppvuxen i en familj med en pappa som arbetat som studiomusiker och låtskrivare i hitfabriken Muscle Shoals Studios under 60-talet innebar att Dylan redan i tidig ålder hade musiken i blodet.
– Jag växte upp med en massa musiker runt omkring mig. Jag lyssnade och jag ställde en massa frågor. Det var som att gå på musikcollege”.
– För mig kändes det som en mycket enklare värld. Det var romantik hur alla bara kunde sitta i en cirkel och spela och sen plötsligt bara trycka på record knappen. Det blev ledtråden när jag spelade in Paupers Field, säger LeBlanc.
”Synnerligen begåvad ung man. Rent utsagt, en svinbra platta! Vi pratar
steel-guitars, stämmsång och skitbra låtar”, menar skivbolaget i sin pressrelease.
Svårt att inte hålla med efter att man stirrat och lyssnat andäktigt på ”Emma Hartley” och ”If Time Was For Wasting” från debutalbumet.
/Björn
En kul grej!
Tänk vart detta koncept skulle ta vägen med några delar Squeeze, Tom Waits, varför inte Billy Joel och kanske Anthrax?
tp
Vinylkällaren 3
Caravan
"For Girls Who Grow Plump In The Night" (Deram) 1973
Jag var aldrig någon stor fantast av prog, jazz och artrockbanden som började ploppa upp i slutet på 60-talet och sen bara vara växte i antal under det det kommande decenniet.
Men visst åkte jag ändå dit på några som djupt insyltade i det generella flummandet aldrig tvekade att använda sig av de rätta melodierna.
Caravan, som bildades i Canterbury, Kent, England 1968, blev synonymt med den så kallade Canterbury rocken var ett av de banden.
I mitt vinylförråd finns deras första nio album, från 1968 till 1977. Att jag stoppade vid det senare årtalet kanske man ska skylla new wave för, eller snarare kanske det var så att behovet av stilarten helt enkelt var mätta?.
Hur som helst så plockar jag fortfarande fram Caravan plattorna med ojämna tidsintervaller och upptäcker varje gång att de åldrats med värdighet.
”For Girls Who Grow Plump In The Night”, (vilken härlig albumtitel förresten) är nummer fem i den niohövdade skaran och helt klart en av de bästa.
När vinylen regerade så var det ytterst sällan som man ”zappade” (på den tiden vill säga, bemödade sig med att ta sig till skivspelaren för att lyfta pickupen) förbi en instrumental rejält pretantiös orkestrerad tiominutare som ”L´Auberge Du Sanglier/A Hunting We Shall Go”.
Men idag går hela stycket ner utan problem. How come?
Pye Hastings, gitarr, sång, Dave Sinclair, orgel, piano, synthesizer, Peter Geoffrey Richardson, viola, Richard Coughlan, trummor, percussion, timpani och John G. Perry, bas, percussion skapade med sin speciella instrumentala sättning ett lite eget skönt skruvat sound, även om förgreningarna i släktträdet känns igen.
Men ”For Girls...” är ett album som 37 år efter sin release fortfarande känns behagligt mindblowing. Lyssna här för att själv avgöra Caravan "For Girls Who Grow Plump In The Night".
/Björn
Dagens Fråga 9/11 - Gubbrock med hög låga
"Höga låga" var en föreställning på Södra Teatern i Stockholm i december förra året. I föreställningen medverkade Sulo, Plura, Louise Hoffsten, Staffan Hellstrand, Ernst Brunner, Per Ragnar och Görel Crona. Till föreställningen skrev Sulo och Staffan Hellstrand temalåten och den spelade de in tillsammans med Plura.
Detta kära vänner är svensk gubbrock av bästa märke. Herrarna vandrar runt på Söders höjder, sitter i en hemmastudio och skapar denna låt som gavs ut till föreställningen. Riktigt bra.
Dagens Fråga handlar om Staffan Hellstrand. Staffan kommer från Nyköping. Där spelade han med sitt första band under åren 1975-1982, fick hyfsad uppmärksamhet, gjorde flera turnéer, teve och radio och gav ut tre album. Senare dyker Staffan upp med ett helt nytt band SH!, ett mer laddat intensivt sound i tiden och texter av ett slag inte så många andra gjorde i Sverige då. Vad hette bandet Staffan Hellstrand var med i hemma i Nyköping? De anses vara ett av de bättre svenska i sin genre(Lyssna på svaret under denna ganska sköna vintervideo med stockholmsvyer)
Här kan du höra svaret
Lennarts Galleri 14 - Trädgudinnan Joni
Popgenifotograf:Lennart Jonasson
Kan det sägas vackrare än på denna bild. Att bilden i original finns hemma hos Ulf Lundell säger väl en hel del. Det här är ett extraordinärt porträtt av en extraordinär artist och låtskrivare.
Joni Mitchell gör det bättre och klokare än de flesta. Det har hon gjort länge. Och den som inte lyssnar på Joni Mitchell, ja det är inte för sent än. Livet blir liksom både bättre och mer innehållsrikt då om man ger Joni en chans. Jo, jag lovar...
/cbj
Millers brew
Mest känd som frontman i americana och altcountry bandet Old 97´s. Men i verkligheten är Austin födda 40-åringen Rhett Miller knappast ett namn i de breda leden.
Men visst borde han, som så många andra orättvist sidsteppade, vara det om alla kände till hans låtskatt.
Och även om det är med Old 97´s som han har släppt flest album så kickade han igång solokarriären innan. Solodebuten ”Mythologies” kom 1994, samma år som 97:ornas ”Hitchhike To Rome”.
Men gruppen tog allt tid och efter förstlingen rasslade det bara till och fram till 2001 spelade man in ytterligare fyra album vilket gjorde att Millers soloambitioner hamnade i stå.
2002 tog han en paus från Old 97´s och började spela in sitt andra soloalbum med producenten och mulitinstrumentalisten Jon Brion som bollplank. ”The Instigator” är ett strålande album som blandar indie, powerpop och countryrock och i ren och rak produktion på bästa sätt ger rättvisa åt Millers fina låtskrivarådra.
Poplåtarna med stort P står som spön i backen även på trean ”The Believer” (2006). Det självbetitlade fjärde kapitlet kom förra året och visar upp en lite annorlunda och mer eftertänksam produktion.
Mer detaljerad ljudbild, men ändå med samma oförvanskade känsla för att en bra låt alltid måste få vara en bra låt.
Behöver jag säga att ni naturligtvis ska kolla upp Old 97´s katalog?
I alla fall om ni finner minsta lilla nöje i min Spotifyfavoritlista av Rhetts i mitt tycke finaste stunder Rhett Miller "Millers Brew".
/Björn
Död Snö - Varning för Blod, Nazi Zombies och Åge Aleksandersen
Några av oss popgenier hade en gång en mycket trevlig eftermiddag i ett av brygghusen efter Nidelva i Trondheim tillsammans med Åge Aleksandersen. Åge var en mycket trevlig man med värme och humor. Jag tror att han ler gott åt vårt filmtips i dag.
Förra året kom den stora norska filmsuccén Död Snö. En riktigt splatterfilm med massor av blod och attackerande nazizombies i den norska fjällvärlden.
De åtta vännerna Martin, Roy, Hanna, Vegard, Liv, Erlend, Chris och Sara ska tillbringa påsklovet i en stuga uppe i Øksfjord. De får höra av en man att området ockuperades av Nazityskland under andra världskriget, men att lokalbefolkningen jagade upp truppen i bergen där de frös till döds. Han berättar också att det är något som inte står rätt till i bergen. Det är som om själva djävulen skulle varit där. När vännerna hittar en kista med guld så väcks nazisternas sadistiska lustar och girighet till liv, likaså nazisterna.
Ja, sedan så går det som det går.
Här kan ni se en härlig, eller ja, härlig kanske inte är rätt ord, men en udda kombination av Åge Aleksandersens låt "Min dag" och en närgången och bloddrypande studie i hur man försvarar sig mot attackerande Nazi zombies. En länk till filmens hemsida med mer trailers och klipp finns under videon.
Dagens Fråga 8/11 - En vintersaga
Monica Törnell får mer än gärna gästa Popgeni. Hon upptäcktes ju en gång i tiden, 1971, när Cornelis Vreeswijk gick tvärs över gatan från sitt uppträdande till öppnandet av Monicas pappas krog "Tolvan" i Söderhamn och fick höra Monica sjunga. Det blev direkt turné med Cornelis.
Ja, ja, det där är ett tag sedan. I dag, efter att ha åkt från snökanonerna i Härjedalsfjällen, är det läge för denna moderna svenska klassiker som kommer från hennes LP "Mica", släppt 1984, skivan som även innehöll "Heden" och "Känslan i maj".
Dagens Fråga: Vem har skrivit "Vintersaga"?( Hör honom sjunga en annan fin vinterlåt via svarslänken under videon)
Animal gästar Weezer
Dagens Fråga 7/11 - Vakna nu
Magnus Johansson är riktigt, riktigt bra. Men om jag förstått det rätt har han nu återgått till att vara lärare hemma i Norrköping.
Dagens Fråga: Vilket år fick Magnus Johansson ett sådant stort genombrott och blev årets nykomling, det år hans första cd släpptes?(Svar via länken under denna underbara morgonlåt)
Och här är svaret på fråga med årets video från det året
/cbj
Star Fighters
Har alltid varit oerhört svag för Dave Grohl och hans Foo Fighters.
Förutom att de har drösvis med svinbra låtar på sitt samvete så gör de också fantastiskt snygga, fyndiga och vassa videos. Här har ni en given triss på den sanningen.
/Björn
Alla Helgons Topp 3
Det var länge sedan vi hade en lista. Därför kommer denna skapad till ljudet av snökanonernas dån.
Plats nummer 3 -All Saints var Storsjöyran-besökare en gång i tiden. De satt och drack bubbel i baren på Winn. En trio betydligt bättre än sitt rykte. Och här bjuder de på kaffe:
Plats nummer 2.När The Saints skulle spela på Rackis i Uppsala gick två kamrater, då spelandes i banden Watermelon Men och The Preachers, till Systembolaget och köpte en flaska Baileys som de uppvaktade sin hjälte med. Han blev glad och skulle spara flaskan till sig och hustrun. Här är en promotionvideo med genombrottet från 1977:
Plats nummer 1. Satchmo är oslagbar och här kommer alla helgonen marcherande in på rad.
Ha en god Allla Helgons Dag - kväll. Tänk på alla helgon där ute, kända och okända.
/cbj
Willie, en gitarr och livemagi
Willie och tusen gitarrer
Apropå Willie Nile, som nämns i texten om Carolyne Mas, så kunde jag inte låta bli att lägga ut videon med studioinspelningen av titelspåret från Niles album från förra året.
Inget annat än pure magic.
/Björn
Snyggt Masretro från sent 70
Vem kommer ihåg Carolyne Mas? Bara ett fåtal tror jag. Och definitivt inte Spotify,
Själv återvänder jag då och då till amerikanskan två första album, framför allt den självbetitlade debuten från 1979 men även ”Hold On” ett år senare.
Den New York födda Mas som fyllde 55 år den 20 oktober tog avstamp från Greenwich Village scenen i slutet av 70-talet tillsammans med exempelvis likasinnade herrar som Steve Forbert och Willie Nile.
Framgångarna i hemlandet var sparsamma och det var mestadels i Canada och Europa som hon skapade en liten men trogen skara fans. Senaste albumet, ”Brand New World”, släpptes 2005 och innan dess har hon genom åren droppat ett antal album i det tysta.
Men det är framför allt debuten som bäst sätter fingret på hennes personliga, energiska och högklassiga mix av mycket rock och några nypor soul. Det är skön 70-tals retrofeeling över rappa låtar som ”Stillsane”, ”Quote Goodbye Quote” och ”Never Two Without Three” som alla finns på det läckra debutalbumet.
Men fråga mig inte vart du ska få tag på plattan?
/Björn
Dagens Fråga 6/11 - Never Mind The Buzzcocks
Till Dagens Fråga visar vi de första tio minuterna av programmet som sändes för exakt två år sedan i dag, den 6 november 2008. Det ser väl ut ungefär som en dag på Popgenikontoret, eller...
I det ena laget medverkar Stine Bramsen, som förresten fyller 24 år på Lucia i år. Men Dagens Fråga handlar om Stine och hennes band Alphabeat - ett mycket framgångsrikt band som inspirerats av Prefab Sprout och Deacon Blue bland många andra. Första singeln släpptes 2007. Och Alphabeat tackade också nej till att vara förband till Spice Girls på deras återföreningsturné. Men vilket land kommer Alphabeat i från?(Svar via länken under videon)
Här kan du läsa svaret
Här är fortsättningen på programmet
Och här är del tre
/cbj
Vi tänder ett ljus...
Efter en lysande Mini-LP 1980, en lika bra självbetitlad fullängdare från samma år och en nästan ännu bättre uppföljare året därpå, Tusen heta kyssar, hamnade Docent Död i ett slags limbo efter att gitarristen Zebo Hillborg s m s tagit sin Gibson SG ur kliniken.
Zebos gitarrspel var i hög grad präglande för låtarna på Tusen heta Kyssar så det är väl begripligt att hans exit satte myror i huvudet på de övriga docenterna. Dessutom bytte bandet i samma veva skivbolag, från kommersiella Sonet till alternativa Mistlur.
Zebo gick, om jag inte minns fel, vidare till medverkan på Peter LeMarc´s Orup-producerade andra skiva. Cirkus Cirkus, ni vet den med Kom klappa min kanin, Lösningen på personalproblemet blev skåningen Mats Möller, som varvade orgelspelande och popsjungande, naturligtvis på en räligt grötig skånska, med läkarstudier. Han medverkade på två skivor, 1983 års Ge henne Allt och Tid och Lust året därpå, då bandet också hunnit med att byta namn till det klatschigare Docenterna.
Dag Lundqvist på nya bolaget Mistlur fick till ett fläskigt Spector-sound och lyckades allra bäst på Alla Helgons Dag - man får hoppas att det inte var därför att låten handlade om honom! Sjunde himmelen på efterföljaren Tid och Lust, som också sjöngs av Möller, känns däremot som ett litet misslyckat försök att koka soppa på egen spik. Därefter försvann Möller från bandet. Han hann dock med minst en soloskiva, som jag tyckte var bra då men känns hopplöst daterad när jag nu lyssnar på låtar från den på Spotify - liksom så myclet från den tiden.
Alla små klagomål åsido - Alla Helgons Dag håller förstås fortfarande utmärkt bra
tp
Den tystlåtne mandolinspelaren
Som jag skrev tidigare såg jag filmen It might get loud med bl a Jimmy Page härom kvällen. Detta samt litet funderande kring bloggens tidigare trummis-tema och Robert Plants nya skiva och Sverige-besök ledde mig in på Led Zeppelin. Nu skall jag direkt säga att Zeppelin inte var någon av mina omedelbara förälskelser. Det är f ö fortfarande svårt att ens tala om bandet i de termerna - eller så är det kanske helt rätt? Bandets musik är ofta krävande och tar oss med på äventyr vi alls inte räknat med eller planerat för, kanske litet som en förälskelse?
Hur som helst, Page, Plant och den hårdslående John Bonham, den kanske främste trummisen av alla, var inte de enda zeppelinarna utan där fanns också Pages gamla studiokompis från början av 60-talet, John Paul Jones eller John Baldwin som han hette till dess hans gode vän Andrew Loog Oldham föreslog namnbytet, inspirerad av kostymdramat och filmen John Paul Jones (med den svenska titeln Äventyr på de sju haven) från 1959, med bl a Bette Davis och Mia Farrow i rollistan.
Vem John Paul Jones är vet kanske de flesta, men kanske inte så mycket mer. Jag har här samlat litet från hans bakgrund. Visste du t ex om att han kompat Robyn Hitchcock, skrivit arrangemang åt R.E.M. samt uppträtt tillsammans med Sonic Youth?
Historien började 1946 då Jones födde. Han och växte upp i ett hem med mycket musik, där båda föräldrarna var turnerande musiker. Vid sex års ålder började han att spela piano och kom därefter att utbilda sig på musikcollege i London. Vid sidan av de studierna verkade han också som körmästare och organist vid en lokal kyrka.
Vid 14 års ålder köpte han sin första bas, den Fender Jazz bass, som han flitigt använt sig av därefter. 1962 blev han medlem i sitt första band och kom därefter att ingå i musikkollektivet Jett Black, i vilket bl a gitarristen John McLaughlin ingick. Senare samma år träffade han Page i samband med arbete som de båda gjorde åt Shadows och de kom därefter att korsa vägar ända fram till formering av New Yardbirds eller Led Zeppelin, som de senare kom att kalla sig.
Innan dess var Jones en kontrakterad musiker åt Decca Records, både som basist, keyboardspelare och arrangör. Han arbetade bl a åt Rolling Stones - det är hans stråkarrangemang som hörs på She´s a Rainbow – samt Donovan, Jeff Beck, Rod Stewart och Cat Stevens. Han var legendariske producenten Mickey Mosts förstahandsval som arrangör och medverkade i den egenskapen på inspelningar med bl a Tom Jones och Walker Brothers
.
Som flitigt anlitad studioräv arbetade han två eller tre inspelningspass per dag, under sex eller sju dagar per vecka. Därutöver skrev han 50-60 arrangemang per månad. Detta orimligt intensiva arbete tärde förstås på honom och vid 1968 var han redo att byta spår.
Under 1966 blev Page en av fåglarna i Yardbirds och på det bandets skiva Little Games från året 1967 medverkade också Jones. I samband med inspelningen av denna och antagligen betingat av Jones arbetssituation, nämnde han för Page att han gärna medverkade i något gemensamt musikprojekt framöver. När Yardbirds upplöstes senare samma år och Page och basisten Chris Dreja ensamma fick på sin lott att fullgöra några bokningar i Skandinavien, dök en sådan möjlighet upp. När också Dreja valde att lämna det sjunkande skeppet för att ägna sig fotografering, frågade Jones, uppmanad därtill av sin fru, om han kunde ersätta Dreja, vilket erbjudande antogs – och resten är som bekant historia.
Sedan Zeppelin bröt upp 1980 har dess arv i huvudsak förvaltats av Page, som bl a översett hanteringen av skivkatalogen. Detta har frigjort tid för Jones som varit en flitigt frilansande musiker och arrangör. Han har bl a samarbetat med R.E.M, Peter Gabriel, Foo Fighters och Brian Eno. Han är också en av de främsta inom bluegrass och medverkar gärna med sin mandolin i sådana sammanhang.
Hans senaste samarbete är supergruppen Them Crooked Vultures med Dave Grohl från Fighters och Josh Homme från Queens of the Stone Age, vilken gjorde sin debut i augusti 2009 och släppt en fullängdare.
Jones får själv avsluta tillsammans med Gillian Welch i en liveupptagning från 2007.
tp
Time flies
Dagens Fråga 5/11 - Här är riktiga November
En riktig power-trio. Men November föregicks av bandet The Train. Det är om dem dagens fråga handlar.
Dagens Fråga: The Train bestod av två medlemmar av det som sedan blev November på bas och trummor. Gitarristen i The Train skulle flera år senare dyka upp som gitarrist i ett av de flesta popgeniers absoluta favoritband. En ledtråd är att hans förnamn har något med den tid på året vi befinner oss i att göra. Vad hette gitarristen i Novembers föregångare The Train?( Svar under detta ljudklipp med November från 1970)
Här kan vi lyssna på svaret med en Midnight Blues
/cbj
DVD-tips: It might get loud
Innan jag skriver nåt mer vill jag klargöra följande - förspill inte ännu en popgenialisk dag utan att titta på denna förträffliga och utmärkt intressanta film!
Filmen är en dokumentär med Jimmy Page, Jack White och The Edge och deras relation till sitt instrument. De presenteras både var för sig och tillsammans, där de alla både pratar och spelar högljudd gitarr. Blueslänken mellan White och Page är särskilt tydlig och binder dem samman mer än än kanske The Edge Filmen hade premiär 2008 vid Torontos Film Festival och visades därefter under 2009 vid både Sundance Film Festival och Berlins International Film Festival, i allt väsentligt till goda recentioner.
Page är som alltid otroligt intressant och det är tydligt hur de övriga medverkande känner sig små i denne generöse gigants närvaro - scenen när Page spelar introt till Whole Lotta Love inför de haktappade White och the Edge är obetalbar. Samtidigt är Page hela tiden ogenereat nyfiken på sina kollegor och sprider berömmande ord i parti och minut.
Sålunda, är man avlägset intresserad av gitarrspelande, gitarrister och gitarrer eller en stunds ogenerat god underhållning, är denna film ett absolut måste.
Jag lägger med promon för filmen som förmår lysa upp den mörkast av månader!
tp
DVD-tips: The McCartney Years
Själv köpte jag singeln Eat at home från Ram men min första fullängdare med McCartney var Wings at the speed of sound, d v s jag missade de äldre soloskivorna m m. Vid genomlyssning av de gamla hitlåtarna slås man av hur många riktiga guldkorn som ryms i hans CV och hur orättvis samtiden - och John Lennon - varit med kritik av hans "lättviktiga" pop.
En gammal favorit, den stod jag faktiskt upp för redan då det begav sig, är Silly love songs, som kan ses nedan.
Sammanfattningsvis, under motsvarande förhållanden som mina, gräsänkling och göralaus, passar The McCartney years alldeles prima.
Vinylkällaren 2
Elton Motello
”Pop Art” (CBS) 1980
Ballt namn. Coolt omslag.
Tänkte jag när jag stod där i skivbutiken och tummade på Elton Motellos andra och sista album en dag för 30 år sedan. Jag hade ju hört titelspåret och knyckigt punkpopiga dubbeln ”Pocket Calculator” och ”Living At The Top” och gillade helt klart den smånervösa new wave känslan.
Absolut mer tidig Costello än någonsin Elton John, även om Elvis liknelsen mer handlar om attityd än soundet.
Elton Motello, som i verkligheten var döpt till Alan Ward hade innan varit medlem i glampunkarna The Bastards tillsammans med bland andra gitarristen Brian James från The Damned.
Debuten ”Victim Of Time” kom två år tidigare. En platta som innehåller ”Jet Boy, Jet Girl” som släpptes som singel på ett belgiskt bolag 1977, och som är en ren kopia av Plastic Bertrands ”Ca Plane Pour Moi”.
Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att Bertrand bara fick 0,5 % av royaltyslantarna som den megahiten drog in. Det på grund av faktumet att det skulle vara kompositören Lou Deprijck som sjunger på originalet av ”Ca Plane Pur Moi”. I en intervju för bara några månader så hävdade Ward att det är Deprijck som sköter lead vocals även på ”Jet Boy, Jet Girl”.
Men ”Pop Art” fungerar fortfarande när den gör sina 33 varv i new wave och punkens tjänst. Likt ovanstående nämnda låttrippel så finns det fler exempel på klacksparkar som får en att dra på smilbanden. Men tolkningen av The Who ”I Can´t Explain” hade han kunnat strunta i.
/Björn
Dagens Dubbel
Dagens Fråga 4/11 - Novemberregnet fortsätter falla
Nå, i dag får Eva framföra sitt eget "Novemberregn" tillsammans med stor orkester och kör. Riktigt vackert. Och nu till Dagens Fråga: Vad hette Eva Dahlgrens debut-Lp från 1978 som frälste oss grabbar på luckan på I 3 i Örebro så mycket? Skivan som producerades av Bruno och Anders Glenmark. Anders som sedan blev hennes musikaliske partner genom många skivor och turnéer.(Svar vi länken under denna liveupptagning från Berwaldhallen 2008)
Här kan du läsa om svaret
/cbj
The Merseybeast goes 50
Jag fortsätter att vidhålla att november inte är fullt så avskyvärd som majoriteten vill hävda. I alla fall inte när det gäller det musikaliska.
Mitt tredje raka ess i den kampanjen är Liverpoolaren Robert Ian McNabb som fyller mytesomspunna 50 idag.
McNabb har en lång och snygg karriär bakom sig som tog fart på riktigt när han 1980 bildade The Icicle Works.
Som självklar frontman och med sitt excellenta låtskrivande satte han en skarp och egen profil på bandets sound under de tio år som de existerade och på de sex studioalbumen som de hann med.
1991 var det dags för This Way Up-eran när Ian McNabb fick kontrakt med det nystartade skivbolaget med samma namn och där släppte tre strålande soloplattor på raken.
1993 kom ”Truth And Beauty”, som två år senare följdes av ”Head Like A Rock” där han hade Neil Youngs Crazy Horse som kompband. Den i våra trakter sorgligt bortglömda trilogin avrundades med ”Merseybeast” 1996.
Ytterligare fem soloalbum har det blivit efter ”Merseybeast”, och det senaste ”Great Things” kom så sent som förra året.
Han har även jobbat med Ian Broudies The Lightning Seeds på deras tre första fullängdare och turnerade 1998 som basist och keyboardman med Mike Scotts The Waterboys.
Börja med videorna till Icicle Works ”Understanding Jane”, från albumet med samma titel, samt ”Don't Put Your Spell On Me” från ”Merseybeast”, och fortsätt med Spotifylänken till Ian McNabb "Before All Of This" från 2005 och upptäck en artist med konserverad musikalisk utstrålning.
Det finns helt enkelt mycket att upptäcka när det gäller Ian McNabb och november är ännu så länge bara i sin linda.
/Björn
Dagens Fråga 3/11-No prayers for November
"November":
No shadow no stars
no moon no cars
November
it only believes
in a pile of dead leaves
and a moon
that's the color of bone
No prayers for November
to linger longer
stick your spoon in the wall
we'll slaughter them all
November has tied me
to an old dead tree
get word to April
to rescue me
November's cold chain
Made of wet boots and rain
and shiny black ravens
on chimney smoke lanes
November seems odd
you're my firing squad
November
With my hair slicked back
with carrion shellac
with the blood from a pheasant
and the bone from a hare
tied to the branches
of a roebuck stag
left to wave in the timber
like a buck shot flag
Go away you rainsnout
go away blow your brains out
November
Dagens Fråga. Vad hette Tom Waits debut-LP från 1971( Svar via länken under denna fina "November"-video)
Här är svaret med en video från förr
/cbj
Historiens grymma dom?
En fundering som jag då och då återkommer till är hur det kommer sig att det bandet eller den artisten, som man en gång i tiden tyckte så bra om, egentligen visat sig vara rätt usel, artister vars skivor vi sprang benen av oss för att köpa och som vi numera generat gömt i ett mörkt skåp i vinylkällaren? En av mitt livs stora framgångar kan vara att jag slipper gömma några Billy Joel-skivor, de inköptes aldrig.
Vilka är era största besvikelser?
Under betänktetiden lyssnar vi på en klassiker av de möjliga kandidaterna, med Jerry Hall på grrrr och Chris Spedding på nonchalant gitarr (läser han noterna eller vad är det????)
tp
Två favoriter från 2011 i en smäll redan nu
Den 17 januari 2011 kommer Seven Doors Hotels nya fullängdare "The Overlook". Men redan här kan vi lyssna på den första singeln:
Cool To Die by Seven Doors Hotel
Och när vi ändå håller på. En stor lokal favorit som för länge sedan borde ha varit en nationell angelägenhet är Björn Gidlund från Östersund. Björn debuterade en gång med Panikorkestern men har under de senaste åren gjort en egen personlig och rootsnära americana á la mellersta Norrlands inland på minst tre cd-skivor. Starka texter och en kraftfull röst någonstan väldigt nära Cornelis. Hans skivor kan man beställa gratis via hans innehållsrika hemsida
Sedan igår finns en helt ny låt i demoversion att lyssna på. En låt som är planerad att släppas 2011. Här är "Över broarna" med Björn Gidlund med en äkta hemmavideo till:
/cbj
Chambers är en av de stora
Kasey Chambers
Little Bird (Liberation)
PPPP
Det var inte meningen att det skulle bli något nytt album under 2010 från den australiensiska singer/songwritern. Men plötsligt så gick den berömda proppen ur och låtarna bara flödade från Kaseys penna, och allt spelades in hastigt och klart lustigt under en turné med Lyle Lovett.
Det bockar och bugar man djupt för om man har hängt med den 34-åriga Chambers sedan debuten med ”The Captain” för tio år sedan.
Med ytterligare tre charmanta album däremellan grundade i Texas och Appalachian fåran så har hon vässat sin profil ytterligare för att nu vara given i samma kvalitetsfil som de liknande artisterna som namedroppas längst ner i den här texten.
Här blandar och ger Chambers på nytt utifrån den country, folk och rock brygd som hela tiden varit hennes högoktaniga bränsle. Och precis som sina föregångare så är den röda tråden för ”L.B” oantastligt hantverk.
I USA har man i vissa kretsar haft problem med att Kasey från ”down under” slår stora delar av americana och countryeliten på fingrarna på deras egen spelplan. Avundsjuka, säger jag.
Eller så har man retat upp sig på petitesser som att hennes sångröst skulle vara för nasal. Bullshit, säger jag.
Som låtskrivare radar Kasey upp 14 egenhändigt skrivna låtar som hittar raka vägen in i min musikaliska ryggmärg. Vissa är mer fantastiska än andra.
Vissa knockar mig direkt, medan andra bidar sin tid.
Men helheten är betagande. Eller som musikbibeln Rolling Stone sammanfattade i sin recension, ”a fullfilling and eclectic album, full of emotion, charm and heartfelt honesty”
Liknande artister: Lucinda Williams, Julie Miller, Kelly Willis Patty Griffin, Kim Richey, Tift Merritt, Allison Moorer, Kathleen Edwards.
Björn Bostrand
Springsteen´s 78 revisited
En god vän konstaterade härom dagen att julafton i år förefaller att inträffa redan i november, då Bruce Spingsteen återigen öppnar dörren till sina arkiv. Jag tänker inte protestera mot detta. Bakgrunden är följande:
Springsteens fjärde skiva och den första med hela E Street band, Darkness on the Edge of Town, möttes vid sin release 1978 av viss skepsis, Väntan efter 1975 års Born to Run hade varit lång och förväntningar högt uppskruvade, inte minst efter alla jublande rapporter om hans framfart i turnésvängen. Jag hade själv just stiftat bekantskap med honom och detta var också den första skivan med honom som jag köpte när den släpptes.
Professorn Roy Bittan, som också medverkade på Born to Run, har berättat att inför den skivan hade Springsteen endast en handfull låtar att välja mellan, vid inspelningen av Darkness-skivan förelåg däremot ett sjutiotal låtar att välja från.
Det första singelsläppet var, om jag inte minns fel, Prove it all night, mitt under den värsta punkvågen, och den möttes av viss skepsis och förvåning. När fullängdaren därefter släpptes var omdömena också litet delade, förmodligen beroende på de skyhöga förväntningarna. Jag tyckte själv att skivan var bra, särskilt den explosiva Badlands, den episka The Promised Land och det lika vidunderliga titelspåret, och alla dessa har ju stått sig väl sen dess. Min enda invändning mot skivan var att den känds litet instängd och trist ljudsatt.
Anledningen till dröjsmålet med att följa upp Born to Run är väl bekant - Springsteen ersatte successivt tidigare managern, producenten och samarbetspartnern Mike Appel med journalisen Jon Landau under inspelningarna av Born to Run och tiden därefter präglades av juridisk armbrytning mellan de forna vännerna, som dock synes ha försonats en smula härefter.
Den 16 november släpper Springsteen en maxad, remastrad box med bl a sin fjärde fullängdare, vilken box därtill omfattar två nya CD-skivor med inspelningar som aldrig hamnade på skivan och hela tre DVD-skivor! Elefantsjuka, nån?
De "nya" låtarna som återfinns i boxen är bl a Because The Night, Rendezvous, Save My Love, Fire, Talk To Me och The Promise, låtar som givits bort och inspelats av bl a Patti Smith, Robert Gordon och Greg Khin. De tre DVD-filmerna utgörs dels av en 90-minuters film, The Promise, från insprlningarna av skivan, dels av två DVD-skivor med konsertupptagningar, både från 1978 och 2009, då Springsteen framförde skivan i sin helhet.
Det klassiska Springsteen-ljudet formades först på uppföljaren The River, varför mina förhoppningar är stora på att allt tidigare ludd och mudd äntligen tvättats bort från skivan, så att vi på riktigt får höra den som det sanna mästerverk som tiden kommit att betrakta den - själv håller jag den nog främst av alla Springsteen-skivor.
Mer om släppet kan läsas här på Springsteens egen hemsida.
Jag skickar med en promofilm och den "nya" låten Save my love.
November kanske inte blir så dum ändå?
tp
Bittersweet Lang
En trösterik tanke
November må vara svinaktig och ruskig men även om målgången och december känns orimligt långt bort, finns räddningen betydligt närmare än så.
Med endast den 1 november i kalendern och nästan, nästan en hel månad kvar av kyla och kvidande innan vi kan lämna 2010 års elfte månad bakom oss, är det nästan en underbar vetskap att - man faktiskt vänjer sig.
Här, en stunds livsvisdom, från Kjell Höglund, på det temat.
tp
Dagens Fråga 2/11 - November Has Come
Än så länge har Gorillaz hunnit med tre fullängdsalbum. Och här nedan kan man faktiskt se dem uppträda på klassiska Apollo Theater i Harlem. Låten "November Has Come" är från deras andra fullängdare "Demon Days" från 2005, ett album som nominerades till hela fem Grammy.
Vi hade kunnat ställa många frågor om detta lika märkliga som framgångsrika band. Men Dagens Fråga blir ändå denna: Den 5 mars 2001 släpptes den första singeln med Gorillaz. Vad hette den?(Hör den via länken under videon)
Här kan du höra första singeln
Aussieskolan, del 14
Sedan Mark Seymour lämnade australiensiska bandet Hunters & Collectors 1997 så har han solo gett ut sju studioalbum och tre liveplattor. På flera av dem dyker nya versioner av H&C bästa låtar upp med jämna mellanrum, visserligen oantastligt framförda men ändå med lite känsla av överkurs eftersom originalen är så perfekta redan från första gången med Seymour som leadsångare.
Då är det bättre att sikta in sig på studioalbumen ”Embedded” från 2004 och ”Westgate” som kom tre år senare där han fokuserar på sina nya låtar.
Där visar Seymour att han inte tappat varken passionen sedan jag såg honom fronta H&C live på Pipeline i Sundsvall i slutet på 80-talet.
”43 In The Shade” från ”Embedded ” och ”Tobruk Pin” från ”Westgate” är starka och personliga bevis på det.
Bjussar också en Spotifylista Mark Seymour "Best Of" där jag plockat ihop de enligt min mening bästa 14 låtarna från den dubbeln, så att ni kan avgöra själva.
/Björn
Den coolaste trummisen?
Lennarts Galleri 13 - Ingen är större än Lasse...
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Lars Winnerbäck. Han är räddningen för alla konsertarrangörer i Sverige. Ingen annan förmår locka folk i samma utsträckning. Första gången han besökte Östersund var med den udda samlingen "Bland helgon, skurkar och vanligt folk" tillsammans med Stefan Sundström, Johan Johansson, Kjell Höglund m fl. Men det var Lasse ensam med "Tvivel" som fick störst jubel. Sedan har han varit en stadigt återkommande gäst. Ett år skulle han inte spela live alls. Då dök han ändå upp på Storsjöyran tillsammans med Johan Persson och bjöd på en helt underbar spelning. Ja, han och Staffan Hellstrand har till och med skrivit låten "Nästan perfekt" på Storsjöyrans efterfest. Självklart ställde Lasse upp när Lennart ville fota honom efter ännu en bra Storsjöyra.
Så här skrev Lasse i förra veckan till sina fans på sin hemsida:
 |
| Hej vänner! Jag sitter och tänker på den där kvällen i Malmö när vi precis klivit av scenen. Jag satt på en bänk på en liten avspärrad del av Stortorget med en öl i handen. Ett par minuters märkligt lugn. Anspänningen var över, vi klarade det, typ tjugofem gånger. Och vi hade en väldigt minnesvärd sommar på vägen. Tänker också på dom första dagarna vi sågs, jag och bandet, i replokalen sex veckor innan turnén. Hur man då helt och fullkomligt har glömt vad en turné är, hur det känns, hur man mår, vad man möter. Sen går det på som ett stormväder tills man flyter i land på ett stortorg i Skåne. Så känns det i alla fall nu, som att det gick väldigt fort. Så som det sägs göra när man har roligt. Efter en liten lucka i tillvaron, några dagars tomrum, kom hösten och jag har grävt ner mig i skivor och filmer och lärt mig olika sorters taggbuskar och engelska ord för olika bär. Det låter konstigt när man säger det så här märker jag. Jag har även provat på olika åkattraktioner, varit på bröllop i Italien samt tagit med min son till Söndermarken i Köpenhamn. Det är skönt att vara ledig och skönt med höst. Ibland tänker jag att jag skulle börja skriva på en skiva igen, men jag tror inte att jag är riktigt rustad än. Det får ta den tid som behövs. Jag försöker göra lite annat så länge. Konstigt brev det här. Vad jag verkligen vill säga är förstås TACK för allt! Tack för att ni kommer på konserterna och för att ni är världens bästa publik. Det blir så meningsfullt när ni står där. Och när jag ändå är i gång med tackandet så vill jag passa på att tacka alla som var med på turnén. Mitt band, Ane, Laleh, Melissa, Sophie, Dundertåget, Love med musiker, scenbyggare, tekniker, vakter, barpersonal, catering, turnéledare, chaufförer, kafépersonal, skivaffär, Amnesty, merchandise, alla! Jag kommer aldrig att glömma den här sommaren. Och stort tack för alla gratulationer jag fått idag! Kram och på återseende Lasse. |
Klassisk pop? Nja...
Härom kvällen bevistade jag en fantastisk tillställning på Storsjöteatern i Östersund - Opera night i regi av Janken Löfgren. I stället för det mer svulstiga och välorkestrerade formatet, var det en enkel och strippad föreställning, litet grand en klassisk variant på de unplugged-konserterna vi kunde bjudas på en gång i tiden. Trots att valthorn, timpani och dirigent saknades, räckte en flygel och några töjbara röster hur långt som helst.
Popmusiken har ju annars varit bra att bryta sig ur sin treackordiga tvångströja genom andra framgångsrika korsbefruktningar - mellan dans och pop, dans och pop och politik, dans och pop och politik och radion, osv. Mot den bakgrunden är det litet egendomligt att det skall vara så svårt att ta det fina och vackra i den klassiska melodin och göra något bra av det, i ett nytt modernt format.
Svensk mästare i de allra värsta övertrampen måste vara Fredrik Kämpe; han har alldeles säkert en djup och riktig förståelse för och uppskattning av klassisk musik - men måste han dra den i smutsen varje gång han vill skriva en låt för radiono ch få ihop till hyran?
För många år sedan, sommaren 1979, på den tid man fortfarande gjorde blandband och, fyllde jag - för första och enda gången - ett helt 90-minutersband med fuskpunkarna Boomtown Rats nya singel. Jag hade varit en fan av råttorna från början men när jag hörde I Don´t Like Mondays första gången förstod jag att detta var ett sådant tillfälle som bara inträffar några gånger i livet - någonting nytt och dittills outforskat. Jag lyssnade koncentrerat, i min egen lilla kapsel, om och om igen på låten - naturligtvis med hörlurar - och försökte försökte förstå hur någon - särskilt en bredkäftad och högljudd Irländare - kunde skruva till en poplåt på det viset.
Med några år av eftertanke inser jag att låten egentligen inte är så märkvärdig men då, sommarn 1979, var den störst av allt. Och det format den framfördes i hade passat utmärkt på Opera Night häeom kvällen.
Huh....för visst har jag väl rätt, va?
tp
Ps. Queens Bohemian Rhapsody och 10cc´s Un Nuit a Paris är det närmaste jag nått till två uthärdliga mixturer med delar av både klassiskt och modernt, men de känns båda som de är mer tungan i kinden än på riktigt allvar, vilket i så fall diskvalificerar dem - eller kvalificerar dem som undantag! Benny Anderssons da-daa-da-dad-daa på Dancing Queen kan jag dock lyssna på 24/7.
Nowhere boy - se den!
Möjligen är jag för sent ute och någon redan har puffat för den kvinnliga regissören Sam Taylor-Woods fantastiska Nowhere boy, historien om den unge John Lennon, fenomenalt spelad av den 24-årige Aaron Johnson, och med Kristin Scott-Thomas i rollen som Lennons moster Mimi.
Filmens historia tar sin början med en tonårig Lennon och slutar när han meddelar att han och hans nya grupp, skall åka till Hamburg, eller Humbug som Mimi uttrycker sig. Däremellan ges ett mycket trovärdigt och tidstypiskt intryck av en vilsen ungdom, som slutligen finner sin mening med livet. Den komplicerade relationen till mamman Julia och mostern, som han växte upp tillsammans med, känns trovärdig och uppriktig.
Paul McCartney och George Harrison passerar revy och om vi utgår från att filmen är någorlunda sanningsenlig - får man förresten någonsin anta detta? - så finns det rikt med information som i vart fall inte jag kände till sedan tidigare.
Tre småtrivia:
Det bjuds på en hel del bra musik, både i original och av filmens Quarrymen. I eftertexterna ges dansvampen Alison Goldfrapp credits för originalmusik – även om jag inte lyckades finna ut något som lät ens avlägset Goldfrappskt så kan man undra hur hon hamnade i en film om Lennon?
Under inspelningarna av filmen, som då bl a behandlar Lennons komplicerade relation till sin mamma och moster, blev Johnson och Taylor-Woods ett par och har just gift sig. Bara på film, skulle man kunna säga!
Yoko Ono har givit tummen upp till porträttet av Lennon - bl a genom ett eget brev till Johnson - och tillåtit en inspelning av den långt senare inspelade Plastic Ono band-klassikern Mother, för eftertexterna att rulla till.
Sålunda, Nowhere boy föreskrivs av popgenier över hela jordklotet, som den bäst kända kuren mot svinnovember och dess mörka krafter!
Nedan finns en intervju med moster Mimi från 1981, som är väl värd att lyssna på.
tp
