Popgeni

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, så har den sistlidna veckan bjudit riktigt med tillfällen att se igenom gamla DVD-filmer som stått och samlat damm på hyllan. I går kväll (det blev till slut en lång kväll) såg jag en film som köpte bara för någon månad sen, nämligen Davis Guggenheilms slutgiltiga hommage till den strävsamme gitarristen - It might get loud från 2008.

Innan jag skriver nåt mer vill jag klargöra följande - förspill inte ännu en popgenialisk dag utan att titta på denna förträffliga och utmärkt intressanta film!

Filmen är en dokumentär med Jimmy Page, Jack White och The Edge och deras relation till sitt instrument. De presenteras både var för sig och tillsammans, där de alla både pratar och spelar högljudd gitarr. Blueslänken mellan White och Page är särskilt tydlig och binder dem samman mer än än kanske The Edge  Filmen hade premiär 2008 vid Torontos Film Festival och visades därefter under 2009 vid både Sundance Film Festival och Berlins International Film Festival, i allt väsentligt till goda recentioner.

Page är som alltid otroligt intressant och det är tydligt hur de övriga medverkande känner sig små i denne generöse gigants närvaro - scenen när Page spelar introt till Whole Lotta Love inför de haktappade White och the Edge är obetalbar. Samtidigt är Page hela tiden ogenereat nyfiken på sina kollegor och sprider berömmande ord i parti och minut.

Sålunda, är man avlägset intresserad av gitarrspelande, gitarrister och gitarrer eller en stunds ogenerat god underhållning, är denna film ett absolut måste.

Jag lägger med promon för filmen som förmår lysa upp den mörkast av månader!