Popgeni

Jag minns inte när jag första gången fick höra om Brainpool men det var nog runt 1994, i anslutning till släppet av Soda, bandets första CD. Jag minns att jag lyssnade på skivan på Skivhörnan i Östersund och först kände mig måttligt imponerad. Nu i efterhand inser jag att den känslan, som exakt motsvarade den jag fick när jag senare premiärlyssnade på Jellyfish, förmodligen var ett utslag av pur avundsjuka. Och när det gäller Brainpool finns det oceaner av anledningar att vara avundsjuk...

Brainpool bildades i brytningen mellan 80- och 90-talen. Sammansättningen var klassisk i alla delar - Christoffer Lundqvist på bas, David Birde på gitarr, Jens Jansson på trummor och den karismatiska Jan Kask på sång  På samma klassiska maner skrevs merparten av bandets låtar av radarparet Kask-Birde.

Bandet fick snart ett förlagskontrakt med Per Gessle´s Jimmy Fun Music och kom därefter att licensiera sina skivor till Sony, ett litet ovanligt grepp på den tiden men som möjliggjorde för bandet att hålla kvar i sina upphovsrätter. Första fullängdaren Soda är fenomenal, i  sin självklarhet sätter den all konkurrens på plats. Från den energiska inledningen i That´s my charm via flera hypersnabba och överstyrda punkpoplåtar går resan till rena och skira ballader med melodier som hemsöker lyssnaren långt efter det att mp3-spelarens batterier laddats ur. Och - alltid hålls lyssnaren på halster,  det blir aldrig förutsebart eller tråkigt. Dessutom låter det otroligt bra!

Uppföljaren Painkiller från 1994 presenterar några nya inslag i ljudbilden, dels en symfoniorkester, om än inte fullstor, dels ett rikligt bruk av keyboards. Tempot är litet lugnare men melodierna minst lika starka som tidigare. Influenserna från andra artister är mer tydliga - vi hör Beach Boys och Brian Wilson i A postcard from Juan och Turtles i Smile. Singeln Bandstarter blandar Chuck Berry´s romantiska bild av tonåren med den mer tidtypiska och allvarsamma livsledan, som grågråtisarna Kent sedermera gjorde till sin egen signatur, allt naturligtvis paketerat som en läcker bakelse.



Inför denna tredje skivan Stay Free - döpt efter Clash-klassikern från Give ‘em Enough Rope - som släpptes 1996 inhämtades mixningshjälp från britten John Cornfield, som tidigare bl a jobbat med Oasis på Definitely maybe. Ljudbilden är större och avsevärt mer "brittisk", samtidigt som den oförställda  punkpopen på de tidigare skivorna har övergått i mer svulstig och fläskig rock. De första låtarna på skivan är magnifika i sin enkelhet. Papercup och Sister c´mon är två fläskiga upper-cuts, som vore de utdelade av självaste Ingo eller nån annan av hans ringfränder.



Dessa tre skivor utgör tillsammans det bästa knippe som något band i detta land någonsin skapat. De är innovativa samtidigt som de är traditionella, ironiska men ändå uppriktiga och aldrig tråkiga, inte för ett ögonblick. Efter den tredje skivan släppte bandet en singel, en tounge-in-cheek-2-för-en-version av Chiffons He´s so fine och George Harrison´s My sweet lord. Därefter lämnade Kask bandet för läkarstudier och en karriär som låtskrivare (bl a år Tove Styrke) och soloartist. Många spådde att den karismatiske frontfigurens exit skulle innebära att bandet gick i graven men så blev det inte riktigt.



På den fjärde skivan You are here från 1999 övertog Birde och Lundqvist på ett förträffligt sätt ansvaret för all sång. Även om saknaden av Kask som sångare gick att bära märktes att de tidigare så omedelbara och spontana idéerna började att sina.

Bandets senaste opus, rockoperan Junk från 2004, innehåller några enstaka låtar som håller normal Brainpool-klass men, som jag tidigare skrivit, rockopera är inget för mig. Titellåten Junk lyssnar jag dock på när som helst!

Här kommer en intervju som Kjell Häglund gjorde med bandet för tidskriften Pop, i anslutning till att den tredje fullängdaren Stay free släpptes.

Bättre än så har det ännu inte blivit här i vårt norra, avlånga land!

tp