Den coolaste trummisen?
Ja, vi har ju gått igenom de mest coola manliga trummisarna. Nu är det dags för det där andra könet, som i samhället inte får ta lika stor plats. Fortfarande. 2010. Nog med politik.
Jag törs nog påstå att det finns flertalet kvinnliga trummisar som varit inflytelserik genom åren.
The Honeycombs är ett exempel. Förutom hitsingeln "Have I The Right" så var de mest kända för att de hade en kvinnlig trummis. Att sköta takten i en popgrupp var inget för en tjej 1965 tyckte de flesta. Men sedan fanns det andra som tyckte de var rent stencoola just därför. Med hjälp av Englands svar på Phil Spector, Joe Meek, fick de ett sound som gjorde att de även fick ett genomslag på den andra sidan pölen. Ann Margot "Honey" Lantree var lillasyster till basisten John Lantree. Ganska snabbt fick hon stå mest i strålkastarljuset, både på grund av sin skicklighet och på grund av hennes kön. Men det är framförallt hennes trummande i "Have I The Right" som driver låten framåt. Och med ett klassiskt jazzgrepp om trumpinnarna dundrade hon i gång låten så många gånger att hon blev dödligt less på låten till sist.
Men visst är det en klassiker.
Maureen "Moe" Tucker trummade bakom The Velvet Underground. Men mycket på grund av sin blyghet och sitt kortklippta hår så var det egentligen inga som reagerade över att hon skötte takten tillsammans med John Cale.
Moe Tucker kanske är den mest kända, okända kvinnliga trummisen någonsin. Men Velvet Undergrounds musik har älskats av många. Både nu och då.
Och lyssnar på den härligt skrammliga Lou Reed eposet "I´m Waiting For My Man" så märks det snart att det är just det monotona trummandet som fångar låtens budskap om frustration och väntan på något gott...
Då kan man faktiskt förlåta att Moe Tucker i dag är involverad i The Tea Party och är i dag maniskt rädd för Obama och hans socialistfasoner. Man tycker nog att hon borde ha lärt sig något under 60-talet... (Hoppsan, där kom det in lite politik igen...)
Under 70-talet var musikscenen en gigantiskt färgsprakande fyrverkeri av allt från tung rock till glättig Middle of the road-pop.
Mot slutet kom en sydafrikansk grupp vid namn Clout som fick en stor hit med låten "Substitute".
Trummisen Ingrid Herbst må kanske vara i klämkäckaste laget, men trots det så är hennes trummade i "Substitute" hänförande. Men den låt jag vill dela med mig av är en Cover på Brian Chapmans "Save Me" (jag är övertygad om att Chapman är egentligen Stefan Borsch som blivit tvingad till namnbyte av Bert Karlsson för att slå utanför Västergötland). Låten är i original det närmsta vi kommer dansband och har en rätt hemsk produktion. Men låten är det inget fel på. Jag ska komma in på en analys om detta senare.
Hur som haver, i Clouts händer så blir "Save Me" gungig Status Quo-boogie som det bara är svårt att värja sig emot.
Kolla dessutom in deras kaxiga logga.
För ett par, ganska många par, år sedan blev jag hänförd av en grupp som jag aldrig hade hört talas om. Det var på yran och det var en grupp som kallades för The Corrs. Antagligen för att dom alla är syskon, trodde jag. Men jag blev direkt charmad av trummisen Caroline som mer eller mindre satt och hoppade bakom trummorna. Men takten var blytung. Så när "Mutt" Lange fick tag i en av deras demos som hette "Breathless" så var det ganska klart Caroline skulle få en tyngre roll live. På själva inspelning så leker Lange rätt vilt med trummaskiner och det är inget undantag med "Breathless". Men grunden står Caroline Corr för.
Vi har tidigare hyllat Keith Moon. Mannen som var förebild till Mupparnas Animal. Men även vi i Sverige har en motsvarighet. Josephine Forsman, till vardags trumslagare i Sahara Hotnights.
Kanske lite taskigt att kalla henne för Sveriges Animal, men det inte meningen att det ska låta negativt. Det är snarare någonting positivt. I mitt tycke har vi inte i detta land haft någon liknande trummis. Hon kan sina fills och är rejält stabil i takten, men kan också låta skitigt grisig med sin spelstil. Vilket höjer låtarna live något enormt. Därför har jag inte valt att plocka ut någon Sahara Hotnights favorit, utan har i stället valt Casablanca från årets Melodifestival. Låten La Voix är ett spektakel utan dess like i original (som ni kan lyssna på i Tobbes inlägg nedanför). Jag gillade den inte. Men i den här tappningen förstår jag den bättre. Kanske har det att göra med att jag är så enormt svag för sleazerock i största allmänhet. Frågan är om inte låthelvetet hade gått bättre med den här versionen än Fredr4ik Kempes könlösa produktion..?
Men mycket beror också på Josephine Forsman. Hon bankar skiten ur introt till The Ronettes "Be My Baby" i inledningen och efter det driver på låten bättre än alla Tico Torrez, Steven Adlers och Björn Höglunds tillsammans. Hon ger låten den stake som originalet saknar.
Vansinnigt coolt.
Frågan är nu, har jag glömt någon?
/Stefan
Kommentarer
Postat av: Björn Bostrand
Coolt, Stefan! Det här sporrar mig att leta rätt på ytterligare några damer med rätt sorts stockar och välväxta biceps och triceps.
Postat av: tp
Lysande ämne! Jag skulle nog spontant ha lagt min röst på Moe Tucker men sen kom jag att tänka på, och jag nämner henne uteslutande för hennes färdighet med trummorna, på Sheila E, dels för att jag fortfarande efter så många år kom på att The Bells of St Mark, som jag var vanvettigt förtjust i, dels därför att jag, trots alla snedskär, är omåttligt förtjust i Prince och hans crew.
Trackback
