Glenn Richards & Augie March - ett dolt guldkorn
Jakten på ny musik slutar aldrig. Artister och band man missat, nya som kommit till i en aldrig sinande ström, gamla som aldrig nådde ut. Det är förstås en omöjlighet att någonsin ”hinna ikapp” och tur är väl det. Det är vetskapen om att det här är en outtömlig arena som får oss musiknördar att aldrig sluta brinna.
Björn har en egen liten vrå här på bloggen där han delger sin enorma kunskap om det australiska pop- och rocklivet sedan 70-talet. Själv brukar jag då och då surfa in på www.beat.com.au för att hänga med i vad som sker i den australiska hemisfären här och nu. Ett och annat guldkorn har upptäckts via den vägen som t ex powerpopparna 78 Saab. Det senaste heter Glenn Richards som släppte sitt första soloalbum ”Glimjack” i slutet av oktober.
Plattan fick strålande recensioner hemmavid, vilket genast väckte min nyfikenhet och jag nystade vidare för att få veta mer.
I det här läget är det en skänk från ovan att det finns Spotify att grotta ner sig i. Och det fanns mycket mer än Richards solodebut att ta del av eftersom Richards funnits med i leken sedan 1996 då han med barndomskompisarna Adam Donovan och David Williams bildade Augie March som släppt fyra plattor och rubbet finns på Spotify.
Rent musikaliskt har såväl Augie March och Glenn R som många habila kvaliteter att man i en mer global jämförelse är mycket konkurrenskraftiga. Glenn Richards känsliga stämma liknas gång efter annan i recensioner vid vid Jeff Buckleys och A.M´s oftast vemodiga och drömska uttryck har i mina öron en hel del av Del Amitri i sig.
Plus några behagliga stänk av Bob Dylan.
Som solid grund ligger ett låtskrivande av Glenn som i sina bästa stunder är av världsklass. Den hittills största framgången kom med singelsläppet ”One crowded hour” från ”Moo, You Bloody Choir”. En helt fantastisk låt, en muskalisk hybrid av Dylan och Buckley.
Senaste plattan från Augie March - ”Watch me disappear” - kom för två år sedan och är betydligt mer musikaliskt lättillgänglig än de tre tidigare. Två spår sticker ut mer än de andra, dels titelspåret och den ypperligt läckra ”Pennywhistle” som för tankarna till John Mellencamp och Del Amitri.
Glenn Richards solodebut då? Jodå, musikaliskt är den att se som en ny utgåva från Augie March och skvallrar om vad han betyder för gruppens kreativitet och kvalitet. Lyssna på ”Long pigs” och njut av en mycket stor musiker och låtskrivare. Introt med den nedstämda basen ger gåshud…
/B-O
Björn har en egen liten vrå här på bloggen där han delger sin enorma kunskap om det australiska pop- och rocklivet sedan 70-talet. Själv brukar jag då och då surfa in på www.beat.com.au för att hänga med i vad som sker i den australiska hemisfären här och nu. Ett och annat guldkorn har upptäckts via den vägen som t ex powerpopparna 78 Saab. Det senaste heter Glenn Richards som släppte sitt första soloalbum ”Glimjack” i slutet av oktober.
Plattan fick strålande recensioner hemmavid, vilket genast väckte min nyfikenhet och jag nystade vidare för att få veta mer.
I det här läget är det en skänk från ovan att det finns Spotify att grotta ner sig i. Och det fanns mycket mer än Richards solodebut att ta del av eftersom Richards funnits med i leken sedan 1996 då han med barndomskompisarna Adam Donovan och David Williams bildade Augie March som släppt fyra plattor och rubbet finns på Spotify.
Rent musikaliskt har såväl Augie March och Glenn R som många habila kvaliteter att man i en mer global jämförelse är mycket konkurrenskraftiga. Glenn Richards känsliga stämma liknas gång efter annan i recensioner vid vid Jeff Buckleys och A.M´s oftast vemodiga och drömska uttryck har i mina öron en hel del av Del Amitri i sig.
Plus några behagliga stänk av Bob Dylan.
Som solid grund ligger ett låtskrivande av Glenn som i sina bästa stunder är av världsklass. Den hittills största framgången kom med singelsläppet ”One crowded hour” från ”Moo, You Bloody Choir”. En helt fantastisk låt, en muskalisk hybrid av Dylan och Buckley.
Senaste plattan från Augie March - ”Watch me disappear” - kom för två år sedan och är betydligt mer musikaliskt lättillgänglig än de tre tidigare. Två spår sticker ut mer än de andra, dels titelspåret och den ypperligt läckra ”Pennywhistle” som för tankarna till John Mellencamp och Del Amitri.
Glenn Richards solodebut då? Jodå, musikaliskt är den att se som en ny utgåva från Augie March och skvallrar om vad han betyder för gruppens kreativitet och kvalitet. Lyssna på ”Long pigs” och njut av en mycket stor musiker och låtskrivare. Introt med den nedstämda basen ger gåshud…
/B-O
Kommentarer
Postat av: Björn Bostrand
Härliga tips B–O, och härligt att du är tillbaka på popgenibanan igen.
Trackback
