Klassisk pop? Nja...
Härom kvällen bevistade jag en fantastisk tillställning på Storsjöteatern i Östersund - Opera night i regi av Janken Löfgren. I stället för det mer svulstiga och välorkestrerade formatet, var det en enkel och strippad föreställning, litet grand en klassisk variant på de unplugged-konserterna vi kunde bjudas på en gång i tiden. Trots att valthorn, timpani och dirigent saknades, räckte en flygel och några töjbara röster hur långt som helst.
Två tankar flög genom huvudet samma kväll och den har stannat där sen dess - varför är det så svårt att korsbefrukta den vackra, medlodiösa klassiska musiken med den moderna? Och varför blir det a l l t i d fel när någon försöker sig på det?
Om vi bortser från rena charlataner som Ekseption och ELP, vilka inte riktigt räknas, finns det väl inget enda exempel där någon kommit ur ett pop/klassiskt projekt med något av hedern i behåll? T o m det lysande popbandet Brainpool gjorde ett formidabelt magplask med sin självbeskrivande Junk-skiva för några år sedan - och förlorade sannolikt oceaner av trovärdighet på köpet.
Jag köpte en DVD med Who härom veckan, några gamla livekonserter från Tommy-eran och tiden för Who are you-skivan. Direkt när jag började titta undrade vad det var som fått mig att köpa något så pretentiöst och larvigt - till mitt försvar kan dock sägas att jag vare sig har Tommy på LP, CD eller MP3 och att min skivsamlig saknar allt som kan betecknas som rockopera, d v s sedan jag givit mitt tummade exmplar av Jesus Christ Superstar-lådan till mina föräldrar! I boken som följde med Who-DVDn stod det att bandet turnérade stolt med Tommy i Europas alla operahus - som om jag inte borde ha förstått det? Pretentiösa stackare!
Det engelska bandet Pretty Things var det första bandet att skriva en rockopera, SF Sorrow. De hade dock den goda smaken att mer eller mindre spola projektet, i alla fall så länge som någon brydde som om dem. Who pantade dock hela sitt rykte som ett energiskt och slamrande popband, med hårdslående singlar, och lyckades på köpet blåsa nästan en hel generation som aningslöst köpte sina skivor med Alan Parson Project och Pink Floyd. Men så var nog Pete Townshend och Who alldeles särskilt kalkylerande - och därigenom ointressanta.
Popmusiken har ju annars varit bra att bryta sig ur sin treackordiga tvångströja genom andra framgångsrika korsbefruktningar - mellan dans och pop, dans och pop och politik, dans och pop och politik och radion, osv. Mot den bakgrunden är det litet egendomligt att det skall vara så svårt att ta det fina och vackra i den klassiska melodin och göra något bra av det, i ett nytt modernt format.
Svensk mästare i de allra värsta övertrampen måste vara Fredrik Kämpe; han har alldeles säkert en djup och riktig förståelse för och uppskattning av klassisk musik - men måste han dra den i smutsen varje gång han vill skriva en låt för radiono ch få ihop till hyran?
För många år sedan, sommaren 1979, på den tid man fortfarande gjorde blandband och, fyllde jag - för första och enda gången - ett helt 90-minutersband med fuskpunkarna Boomtown Rats nya singel. Jag hade varit en fan av råttorna från början men när jag hörde I Don´t Like Mondays första gången förstod jag att detta var ett sådant tillfälle som bara inträffar några gånger i livet - någonting nytt och dittills outforskat. Jag lyssnade koncentrerat, i min egen lilla kapsel, om och om igen på låten - naturligtvis med hörlurar - och försökte försökte förstå hur någon - särskilt en bredkäftad och högljudd Irländare - kunde skruva till en poplåt på det viset.
Med några år av eftertanke inser jag att låten egentligen inte är så märkvärdig men då, sommarn 1979, var den störst av allt. Och det format den framfördes i hade passat utmärkt på Opera Night häeom kvällen.
För att på något sätt visa senkommen uppskattning år de irländska råttornas svanesång, kommer här I Don´t Like Mondays live från välgörenhetsshowen The Secret Policemans Other Ball. Och för att riktigt understryka hur rätt jag har i mina funderingar, skickar jag också med Malena Ernman och Kämpes skandalösa Puccini-knyck.
Huh....för visst har jag väl rätt, va?
Huh....för visst har jag väl rätt, va?
tp
Ps. Queens Bohemian Rhapsody och 10cc´s Un Nuit a Paris är det närmaste jag nått till två uthärdliga mixturer med delar av både klassiskt och modernt, men de känns båda som de är mer tungan i kinden än på riktigt allvar, vilket i så fall diskvalificerar dem - eller kvalificerar dem som undantag! Benny Anderssons da-daa-da-dad-daa på Dancing Queen kan jag dock lyssna på 24/7.
Kommentarer
Postat av: cbj
Objection your popgenius. Jag gillar Quadrophenia och jag gillar delar av Tommy. "Pinball Wizard" är en stor favoritlåt.
Men när Freddie Mercury sjöng "Barcelona" blev det i alla fall för mycket för mig. Jag som en gång inledde mina stora konsertbesök med Queen på Johanneshov...
Postat av: tp
Hmm, det är väl konceptet "rockopera" som stör mig, och de höga tankarna kring det egna "verkets" betydelse. Sånt kan få mig att gå i spinn på en blogg men inte att, efter eftertanke, bestrida att Who, både på Tommy och Quadarophenia och på skivorna före och efter, gjort en del lysande låtar, innefattande bl a "Pinball Wizard", även om jag mest föredrar CSI-låtarna, där i vart fall den första var avsedd för en tredje rockopera...Huu
Trackback
