Popgeni

I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni. Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]

Vinylkällaren 7

Emitt Rhodes

”E.R” (Dunhill) 1970

Den amerikanske singer/songwritern och multiinstrumentalisten från Hawthorne, Kalifornien, kallades ”the one man Beatles”.

Naturligtvis för att kopplingen till framför allt Paul McCartneys musikaliska uttryck är odiskutabelt på hans melodiösa, vokalt urstarka och snygga fyrtal fullängdare från tidigt 70-tal. Den självbetitlade debuten kom just 1970.

Men redan 1967 upplevde Rhodes marginell listframgång med egna dubbeln ”Live” och ”You´re A Very Lovely Woman” i gruppen Merry-Go-Round. Men efter att den konstellationen splittrades två år senare så byggde han en hemstudio i sina föräldrars garage och startade solokarriären där han skrev alla låtar, spelade alla instrument och för det mesta stod för produktionen.

Den kritikerhyllade debuten är en en högklassig popbakelse med ess som ”With My Face On The Floor”, ”She's Such A Beauty”, ”Fresh As A Daisy”, ”Somebody Made For Me”, ”You Should Be Ashamed” och ”Promises I've Made”.

Under de senaste fyra decenierna har jag aldrig slutat förvånas över att så få, för att inte säga knappt några, andra artister och grupper lånat Rhodes pärlor och gjort egna tolkningar.

Men skivkontraktet som Rhodes hade skrivit på med ABC/Dunhill var rena slavvarianten där bolaget krävde ett nytt album en gång i halvåret från Emitt. Så när det var dags för album nummer fyra ”Farewell To Paradise” 1973 så hade han hamnat i trubbel med sina ”arbetsgivare”, eftersom han inte kunde uppfylla kontraktet.

Lätt knäckt och desillusionerad av den verkligheten la han ner den egna musikkarriären och började istället arbeta som studioproducent åt Elektra/Asylum.

Men de båda ovanstående albumen tillsammans med ”The American Dream” och ”Mirror”, båda utgivna 1971, är ett stycke utsökt amerikansk pophistorik. Det har under några år pratats om en comeback för den i dagsläget 60-årige Rhodes. De senaste två åren har han förekommit i inspelningar tillsammans med gamla musikvänner som exempelvis Richard Thompson, men så långt som till ett femte album i eget namn har det aldrig räckt. Vinylplattorna är naturligtvis oerhört svåra att få tag på, men för den som känner suget efter pogeniet Rhodes backkatalog så finns den fyra CD tjocka boxen ”Emitt Rhodes Recordings (1969–1973)” (Border Import) från ifjol att köpa på CDON.

Det tycker jag att alla med ett hjärta som bultar varmt för klassiskt svarvad pop ska göra.

Men det kanske går lika bra med Emittboxen i Spotifyform, Emitt Rhodes "The E.R. Recordings (1969–1973).

/Björn

Skarp iaktagelse # 2. Ser att du från vänster har Peter Wolf före Plimsouls tätt följt av Peter Case första (mkt bra). Då infinner sig följdfrågorna nedan:



1. Sorterar du efter(!)förnamn?

2. Hur tänkte du med Peter Case? Har du Paul Collins Beat och Jack Lee också där?

3. Vad står mellan Peter Wolf och "Zero Hour"?



Vadå nördigt? Sortera skivor är väl viktigt!

Förlåt ironin igår, Björn, men jag blir hela tiden så fascinerad över skivsorteringar; bokstavsordning (för/efternamn), genre, kronologi osv. Har själv vinylen i genre, men som inte alltid känns rätt. Blir mycket egna bedömningar. Cd:s i eftrnamnsordning, dock. Så gärna lite synpunkter, tack.

Inga problem alls, Hans, eftersom jag själv är en supenörd. Jag blir otroligt imponerad av din falkblick och ska ge dig svaret på vilken platta som står mellan Peter Wolf och "Zero Hour", så fort jag har hittat förstorningsglaset.

När det gäller sorteringen så kör jag på förnamn både på vinyl och CD. Har också funderat på genrevarianten, inte minst med tanke på min aussiesamling på vinyl, men när du skriver att det inte alltid känns rätt så blir jag lite tveksam.

Just nu brottas jag med alldeles för många CD och försöker smådesperat att banta ner och skapa kvalité istället för kvantitet.

Mera nörderi.

Varför jag tänkte att du körde genrevarianten, och inte slaviskt förnamn, var ju att Plimsouls hade placerats mellan Petrarna Wolf (?) och Case. Men varför dessa herrar så nära varandra i så fall?



Genren är ju bra när man t ex vill samla alla "down unders" på ett o samma ställe. Men det kan uppstå tvära kast ibland.

Petrarna så nära varandra är nog bara slumpen. Har hittat förstorningsglaset, så strax har du svaret.