Årets första fråga 1/1 - So this is the new year...
Här får alla läsare av dagens fråga premiärfrågan för 2011. Vi har självklart bjudit in Death Cab For Cutie för att förrätta invigningen av kategorin för detta nya år. Deras nyårslåt är lite annorlunda än Abbas, om man säger så... Men för er som vill ha lite fart och fläkt under årets första timmar har vi bjudit in en expert för att visa hur ni bör bete er just nu. Följ länken under svaret på frågan så får ni se...
Dagens Fråga: Death Cab For Cutie har ett underligt namn. Men vilket band gjorde den låt som Washington-bandet tagit sitt namn ifrån? ( Hör det smått hysteriska svaret under denna "stämningsfulla" video)
Här kan ni höra svaret göra just låten "Death Cab For Cutie" inför några av medlemmarna i alla tiders största popband
Så här bör ni bete er just nu för att riktigt fira in 2011
Bra från 99
Popgenierna har alldeles nyligen skrynklat sina pannor och plockat ut favoriterna från det snart insomnade året.
Men hur är det med minnet vilka som var så att säga awesome 1999?
Sällsynta är garanterat de som på ett par minuter kan spotta ur sig tio album som regerade då.
Personligen var min hårddisk raderad. Därför tog jag hjälp av engelska musikmagasinet Q nr. 160 och deras 50 bästa lista från året för att liksom hamna i fas igen.
Återupptäckte därför nedanstående tio album och plockade ihop Div. Artister "Best Of 1999?" med lika många minnesvärda låtar från var och en av det tiotalet.
Vill på detta sätt önska ett underbart Gott slut och fantastiskt Gott Nytt år till alla som ett eller annat vis är och kommer att vara inblandade i Popgenibloggen.
Nästa år blir vi minst lika bra. Och ännu mer lästa.
/Björn
Tio fina 99:or
• Lightning Seeds "Tilt"
• Shelby Lynne " I Am Shelby"
• The Charlatans " Us And Only Us"
• Linda Ronstadt & Emmylou Harris "Wester Wall: The Tuscon Session"
• The Black Crowes "By Your Side"
• Wilco "Summerteeth"
• Shack "H.M.S. Fable"
• Stereophonics "Performance And Cocktails"
• Tom Waits "Mule Variation"
• Supergrass "Supergrass"
Dagens Fråga 31/12 - En packad nyårsafton
Dagens Fråga: När Per Persson startade Perssons Pack var han musiker i ett helt annat band. Ett band som han fick lämna när Packet blev mer framgångsrikt. Jag var faktiskt på Perssons sista spelning med det bandet, det var på Cityhallen i Stockholm. Men vad hette bandet Persson var med i när Packet drog igång?(Hör dem under denna nyårsaftons-nostalgi)
Här kan du höra svaret med Per Persson i hela fyra låtar
Ra Ra Rasputin...
Bobby Farrell dog den 30 december 2010 i Sankt Petersburg. Den 30 december 1916 i Sankt Petersburg dog Rasputin...
Bon Jovi are top earners of 2010
Bon Jovi formed in 1983Rock band Bon Jovi's The Circle show was the highest-earning tour of 2010, taking $201.1m (£130.7m) worldwide, according to music trade publication Pollstar.
Australian rock band AC/DC landed at number two for the second year in a row, with tickets sales from their recent tour totalling $177m (£115m).
U2, which was the top worldwide act in 2009, came in at third place, with ticket sales totalling $160.9m (£104.6m).
Lady Gaga followed in fourth place, with Metallica at number five.
Gaga, who has become well known for her flamboyant outfits, earned $133.6 million (£86.8 million) from her tour.
But the Poker Face singer worked harder than any other musician in the top 10, after she played 138 shows.
By contrast, Bon Jovi played 80 shows, AC/DC performed 40 shows and U2 played 32.
In sixth place was Michael Buble's tour taking $104.2 million (£67.7 million)
The educational family show Walking with Dinosaurs took $104.1 million (£67.7 million) to earn seventh place ahead of Paul McCartney with tour takings of $93 million (£60 million).
At number nine were the Eagles with ticket sales totalling $92.3 million (£59.9 million) while ex-Pink Floyd frontman Roger Waters was in 10th place with $89.5 million (£58.1 million) earned.
(från Pollstar och BBC)
Dagens Fråga 30/12 - Tårar på årets näst sista dag
Men 1979, året hon fyllde 33 år, var hon tillbaka med en röst ännu mer märkt av det liv hon levt. Och senaste skivan är alldeles nyss släppt och i går fyllde hon 64 år.
Dagens Fråga: Marianne Faithfulls storstilade comeback var albumet "Broken English" 1979 och framför allt en gammal låt som Dr Hook tidigare spelat in. En låt skriven av Shel Silverstein som senare också i Mariannes version fick en extra comeback med filmen "Thelma och Louise". Kort sagt - Vad heter låten?(Hör den med Marianne under denna miniklassiker från 1965)
Hör svaret här live från 1980
Ryans rester glöder
Ryan Adams & The Cardinals
III/IV (Paxamerican)
PPPP
Framtiden är oviss för Ryan Adams som musiker på grund av hans hörselsjukdom. Tyvärr kanske det blir så att man får vara tacksam för hans otroliga kreativitet under den tidigare karriär.
De 21 låtarna på den här dubbeln härstammar från inspelningarna av albumet ”Easy Tiger” från 2007. Men trots att det i vanlig ordning handlar om material som blev över från en albumsession så är det sannerligen inget crap som erbjuds.
Till sin hjälp har han numera nedlagda kompbandet The Cardinals som är det optimala bollplanket för att lösa uppgiften på ett optimalt sätt.
Genremässigt har Adams aldrig låst sig och här handlar det till övervägande del om en rak och oförvanskad rock'n'roll i alternative fåran.
Men det blir aldrig statiskt eftersom Ryan och vänner variera snyggt på temat och det kryllar av högklassiga Adams-epos.
”Breakdown Into The Resolve”, ”Icebreaker”, ”Sewers At The Bottom Of The Wishing Well”, ”Kisses Start Wars”,”No” och ”P.S” är den där typen av rock med ett oemotståndligt påträngande driv.
Popådran pulserar smärtsamt vackert i saker som ”Gracie”, ”My Favorite Song”
”Typecast”, ”Ultraviolet Light”, ”Stop Playing With My Heart” och ”Death And Rats”.
”Dear Candy”, ”Wasteland”, ”The Crystal Skull” är stolta rockballader som man bara inte kan låta bli att waila med i refränger till.
Allt byggs naturligtvis runt granna melodier.
Inga country och americana vibbar den här gången. Men 21 spår som ännu en gång visar på Ryan Adams snille som låtskrivare och förmedlare.
Måtte den få leva vidare.
Liknande artister: Whiskeytown, Neal Casal, Jesse Malin, Josh Ritter, Wilco, Pete Yorn.
Björn Bostrand
Imelda, Ida, Kitty, Daisy, Joanne, Maggie och Candi till Nidaros
Nidaros Bluesfestival tillhör popgeniernas favoritfestivaler. 2011 äger festivalen rum den 27-30 april. Och som vanligt hålls hela festivalen innanför väggarna på Royal Garden Hotell i Trondheim. Ett gammalt trött popgeni kan därmed gå upp till hotellrummet och vila mellan spelningarna...
Men när bloggens enorma favorit från 2010 Imelda May svänger loss liksom övriga i det här gänget blir det svårt att sitta still. Vi visar videor med Imelda May, Kitty, Daisy & Lewis, Ida Jenshus live på Bakklandet i Trondheim och Joanne Shaw Taylor . Blues är ingen gubbmusik, ingen gör blues och rootsmusik som dessa tjejer! Här nedan kan ni läsa programmet. (Obs - länkarna till artistnamnen nedan funkar inte här; ni får gå in via festivalens egen sida - Festivalens hemsida når ni här )
- A tribute night to Fats Domino
- Anson Funderburgh & The Rockets
- Candi Staton
- Ida Jenshus
- Imelda May
- Joanne Shaw Taylor
- Jolly Jumper & Big Moe
- Jump4Joy
- Kitty, Daisy & Lewis
- Loudon Wainwright III
- Maggie Bell & Dave Kelly
- Mighty Sam McClain & Knut Reiersrud
- Paul Jones & Dave Kelly Duo
- The Blues Band
- Trondheim Storband
- Ulf & Bo
Vintersol från Beach House
Låten finns givetvis på youtube också om man inte har samma krav på ljudkvalitet, men lika vackert är det här:
/cbj
Dagens Fråga 29/12 - Världens bästa ballad
Dagens Fråga: Vad heter Ian Hunters andra solo-LP? ( Hör titellåten under denna upptagning av "Irene Wilde")
Hör svaret här
Rest In Peace
Kross your fingers
”En bra låt är alltid en bra låt”, är ett motto som vi håller högt.
”Annie´s Gone” med amerikanska bröderna Jeff & Steve McDonald och deras rock-punk-pop grupp Redd Kross är en skitbra sådan. Dessutom är den inramad av en video som man blir genuint lycklig av.
Det finns fler goa låtar på albumet ”Third Eye”(1990) och det kan du förvissa dig om här Redd Kross "Third Eye".
Uppföljaren ”Phaseshifter” (1993) är minst lika bra den.
Men eftersom den saknas hårt på Spotify så får du nöja dig med stencoola dubbeln ”Jimmy's Fantasy” och ”Lady In The Frontrow” i videoformat.
/Björn
R.I.P. little Big Star
I dag skulle han firat sin 60-årsdag.
Men ödet ville annat med Alex Chilton som avled i en hjärtattack den 17 mars i år.
För oss popgenier är det bara så självklart att hylla hans minne.
Det gör vi med coverdubbeln ”I Never Found Me A Girl” av Eddie Floyd och Rodgers and Harts ”My Heart Stood Still” i en hudnära livestudioupptagning tillsammans med likasinnade popsnillena Teenage Fanclub.
Paul Westerberg sänder säkert också en tanke till Chilton idag och hans tribut från 1987, ”Alex Chilton”, kan knappast passa bättre än den här dagen.
/Björn
Dagens Fråga 28/12 - That´s why I walk these streets alone
I förrgår var det sex år sedan den lysande gitarristen och låtskrivaren Imre von Polgar och hans två döttrar dog därborta i havet.
För att hylla minnet av Imre och för att lyfta fram hans Watermelon Men; det bästa popband vi någonsin haft i det här bandet, visar jag därför denna underbara sång "That´s Why I Walk These Streets Alone". Låten kommer från den makalösa andra LP:n "Wildflowers" utgiven på Jörgen Johanssons klassiska skivbolag Tracks On Wax. Vill ni läsa mer om Watermelon Men så använd bloggens sökfunktion eller kolla under kategorin Svenska popgenier.
Dagens Fråga: LPn "Wildflowers" med Watermelon Men från 1986 producerades av en engelsman från en grupp som då och då kallades Elvis Costello-kopior och som senare gjorde en rad hyllade skivor solo och som duo med en viss Christine. Vad hette han?( hör honom via länken under denna vackra slutet på året-sång)
Hör svaret här från den 11 juni 1985 tillsammans med bl a Richard Thompson
Och här är svarets band live från Måndagsbörsen 1981 presenterade av Jonas Hallberg
Dagens Fråga 27/12 - Back to december med Taylor Swift
Dagens Fråga handlar dock om programledaren. Han var visserligen med och grundade Squeeze, men det var inte det. Det här handlar om hans tevekarriär. Vad hette programmet där Jools Holland på 1980-talet gjorde debut som programledare tillsammans med Paula Yates? Ett epokgörande program som även sändes i Sverige.
Här kan man se hela starten på ett program
Aussieskolan, del 17
Jag gör det enkelt för mig och kopierar Allmusic.com rakt av för att berätta om You Am I.
För jag löser helt enkelt inte bokstavskombinationer när det gäller att saluföra hur rätt det här bandet är.
Det här kan man läsa på Allmusic: ”Centered around the prolific songwriting skills of singer/guitarist Tim Rogers pop group You Am I is one of the most successful and internationally admired Australian bands of the '90s. At home, they've scored three number one albums.
Sonic Youth and Soundgarden are counted among their admirers, and Silverchair even named themselves after a You Am I song.
Their influences combine The Who, The Small Faces, The Jam and The Replacements”
Det räcker egentligen. Men sen finns det också ett tiotal album mellan 1993 och 2008 som man bara måste berätta om för alla skönt förgiftade popdårar som ännu inte har grävt upp den här skatten.
Jag bidrar med fyra videos och spellistan till totala golvningen You Am I "Convicts" från 2006.
Resten får ni fixa själva.
Teknikchefen gör precis som undertecknad vågen.
/Björn
Alla behöver Cracker
Det var helt självklart att jag skulle älska Cracker redan från start.
Jag hade ju följt Texasfödda David Lowerys skönt flummiga och skruvade förhållande till musiken i Camper Van Beethoven så när han bestämde sig för att avsluta den totalt befriande eran när 80 blev 90-tal så var Cracker inget annat än det självklara alternativet.
Tillsammans med gitarristen Johnny Hickman och basisten Davey Faragher började Lowery repa nytt material där man gärna korsade sin alternativa rock och pop med country. 1991 signade de ett kontrakt med Virgin och året senare släpptes debuten med samma titel som bandet.
Öppningspåret ”Teen Angst (What The World Needs Now)” blev omedelbart en hit.
Med tvåan ”Kerosene Hat” (1993) kom nästa listklättrare. ”Low” snurrade flitigt på MTV med allt vad det nu innebar och albumet sålde platinum.
Bandet var inte lika stekheta när trean ”Golden Age” landade 1996.
Men det innebar inte att kvalitén på låtmaterialet var sämre och det albumet innehåller en av 90-talets tveklöst bästa låtar, ”I Hate My Generation” (njut av den sanslöst läckra videon).
”Gentleman's Blues” (1998), ”Forever” (2002), countrycover plattan ”Countrysides” (2003), ”Greenland” (2006) och fjolårets ”Sunrise In The Land Of Milk And Honey” har följt på pärlbandet av fullängdare som cementerat Lowery och gitarristen Johnny Hickmans utsökta låtskrivarkänsla.
I slutet av 90-talet startade Lowery om Camper Van Beethoven och sedan dess har de båda banden också turnerat ihop.
Enjoy the list Cracker "What The World Needs/Best Of"
/Björn
Dagens Fråga 26/12 - Boxing Day
Dagens Fråga: En gång i mitten av 1980-talet, innan han var gift med Diana Krall, reste Elvis Costello runt Sveriges minsta rockklubbar i spåren på sin dåvarande stora kärlek. Hon kallades Cat och hon spelade bas i ett av alla tiders allra bästa band. Vad hette bandet som är så aktuellt i dessa dagar?(Hör dem i hela nitton minuter live från 1985 under denna video med "Boxing Day")
Här kan du höra svaret, och det är Cat på bas
Aussieskolan, del 16
Sydney kvartetten The Sunnyboys hade en ganska kort men intensiv karriär down under i början av 80-talet.
Bröderna Jeremy, gitarr & sång, och Peter Oxley, bas, bildade bandet 1979 tillsammans med trummisen Bill Bilson och gitarristen Richard Burgman.
Det självbetitlade debutalbumet kom 1981 och följdes av ”Individuals” (1982) och ”Get Some Fun” (1984) innan gruppen upplöstes i juni samma år.
Tre år senare startade Jeremy Oxley om The Sunnyboys med nya medlemmar och gav ut albumet ”Wildcat”.
Men man lyckades aldrig hitta tillbaka till de gamla fansen så man la ner verksamheten för gott 1990.
Och det är ju den inledande trippeln som är bevisen på vilket fint postpunk och power pop band som The Sunnyboys var.
Inget av albumen, eller några Sunnyboys låtar överhuvudtaget finns på Spotify.
Så ni får nöja er med tre Youtube-klipp.
/Björn
Frid efter klapparna
Jag snubblade häromsistens över denna melankoliska version av den gamla julklassikern vi alla älskar att hata. Vem Lars Xmas är har jag ingen aning men hans/deras ode till julen får mig att instinktivt vända mig mot länsstolen, med en önskan om en varm glögg i handen och en filt för värmen, för att snart drömma mig bort till den sorglösa vintertillvaro som bäst illustreras på videon till Whams orgiginal, d v s den som inträffade året innan...
God lat fortsättning!
tp
Ett kärt indieåterseende
Amerikanska Superchunk ”Majesty Shredding” är ett av albumen från året som på grund av lottdragningen hamnade på plats nummer elva på min bästalista.
Nio år sedan senaste fullängdaren ”Here´s Shutting Up” innebär förmodligen att det bara är de som hade öron och ögon på indierockarnas sju album fina 90-talskatalog som tror att det ska vara möjligt att skapa de rätta vibbarna igen.
Superchunk var bandet som alltid gick sin egen väg och när de med ett sådan högklassig bukett låtar gjorde comeback 2010 så blev man naturligtvis skitglad, Superchunk "Majesty Shredding".
/Björn
Dagens Fråga 25/12 - Juldagsmorgon
Dagens Fråga: Vad kallade sig Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid innan de kallade sig Abba?( Svaret ges via länken under denna glimmande juldagsmorgonsvideo)
Här kan ni höra svaret i en underbar version från "Vi i femman" 1972 - presenterade av Carl-Uno Sjöblom
Dagens Fråga 24/12 - Därför firar vi i dag
Jens Ganman brukar berätta en historia om när han skulle hämta Lemmy på hans hotellrum inför en session i Lennart Jonassons fotostudio. När Jens kommer in står Lemmy i kalsonger och under täcket sticket ett par taniga ben fram. "Had me a teenager last night, Not bad for a man my age, huh?", sa Lemmy. Till och med Jens Ganman blev tyst.
Ja, ja, vissa män växer aldrig upp. Och fotot som togs i studion efteråt kommer att dyka upp i Lennarts Galleri på bloggen framöver.
Dagens Fråga: Att Lemmy är grundare, basist och sångare i Motörhead vet alla. Men vilket band hade han fått sparken ifrån innan han 1975 bildade Motörhead?( Hör dem via länken under denna version av "Run Rudolph Run" där Lemmy samarbetar med Billy från ZZ Top och Dave från Foo Fighters)
Här kan du höra svaret i en kosmisk liveversion av en låt Lemmy var med och skrev
I dag är julafton - All in! God Jul från cbj
God Jul på Er alla Popgeni-läsare.
Jag hoppas att åtminstone någon av er har haft lika kul som vi som gjort sidorna har haft.
Vi startade under Storsjöyran 2010 och fyra månader senare har vi dryga 1000 läsare i månaden. Skitkul!
Nu tar vi jullåtarna i mål.
Här är bästa lokala jullåt. Björn Gidlund: En lång vinter
Nu sitter jag i värmen igen
I det som en gång var vårt hem
I fönstret stjärnor och hyacinter
Det blir en lång, lång vinter
It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won't see another one
And then he sang a song
The rare old mountain tune
I turned my face away
And dreamed about you
Här nedan har vi en dokumentär om skapandet av den bästa jullåt som någonsin har gjorts. En sång som sjungs av två av 1900-talets absolut största artister alla kategorier. Här är historien om Pogues med Kirsty MacColl: "Fairytale Of New York"
Glöm djävulskap och stingslighet
glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dig- så innerligt
Och till sist. Här är den absolut bästa svenska jullåten enligt mig.Ulf Lundells "Snart kommer änglarna att landa"
Teknikchefen önskar popgenierna och alla poplovers En God Jul
Vill bara kort och gott rikta ett stort tack till popgenikompisarna som så otroligt hakade på min idé att starta upp denna blogg - hösten har varit fylld av fantastiska inlägg och jag har aldrig slutat förvåna mig över den enorma kunskap som finns i vårt gäng.
Här är en låt till er, se det som en liten julklapp. Inte så mycket pop, men en artist som oförtjänt hamnat i skuggan de senaste åren.
God jul, boys!
B-O
Absolut perfekt
Band som bara släpper ett album kan bli odödliga, men samtidigt klart irriterande.
Speciellt om debuten håller löjligt hög klass. Kanske handlar det om att fega ur och inte våga jobba ihop uppföljaren som förmodligen inte når upp till samma nivå.
Att engelska pop och new wave bandet The Distractions från Manchester splittrades bara ett år efter debutalbumet ”Nobody's Perfect” (1980) hade nog mest att göra med uteblivna listframgångar trots att recensenterna gjorde vågen för deras singlar och fullängdaren.
”Nobody´s Perfect” är en bortglömd diamant för den breda massan, men ett högt älskat album bland de som investerade när det begav sig.
Att sångaren Mike Finney och gitarristen Steve Perrin 30 år efter uppbrottet var tillbaka i en inspelningsstudio i juni i år för att spela in vinyl-EP'n ”Come Home” betraktar vi upplysta som ett litet popmirakel.
”Come Home” släpptes i november och på andra sidan nyår kommer ett samlingsalbum med tidigare outgivet material från bandet.
”Nobody's Perfect” finns inte på Spotify, så det blir ingen chans att lyssna in.
Men videon till ”Lost”, ett av de fyra spåren på ”Come Home”, visar med eftertryck att gubbarna fortfarande har känslan.
/Björn
Dagens Fråga 23/12 - Frida är inte ensam i midvintern
Dagens Fråga: Fridas första solo-LP efter att Abba definitivt lagt av producerades 1982 av en av samtidens största sångare, trummisar och låtskrivare. Vem är han? Och ja, det kombinationen hade nog också orsakat spö men från ett annat lite mer intellektuellt håll.( Hör Frida och hennes producent diskutera det kommande samarbetet under denna julvideo)
Hör svaret tillsammans med Frida här
Musik för en klassisk jul - 23 december- Min första julskiva
Are you hanging up a stocking on your wall
It's the time that every Santa has a ball
Does he ride a red nosed reindeer
Does a ton-up on his sleigh
Do the faries keep him sober for a day.
So here it is Merry Xmas
Everybody's having fun
Look to the future now
It's only just begun.
Are you waiting for the family to arrive
Are you sure you got the
room to spare inside
Does your granny always tell ya
That the old songs are the best
Then she's up and rock and
rollin' with the rest.
So here it is Merry Xmas
Everybody's having fun
Look to the future now
It's only just begun.
What will your daddy do when he sees
Your mama kissin' Santa Claus
Ah ah
Are you hanging up a stocking on your wall
Are you hoping that the snow
will start to fall
Do you ride on down the hillside
In a buggy you have made
When you land upon your head
Then you bin slayed.
So here it is Merry Xmas
Everybody's having fun
Look to the future now
It's only just begun.
Vi hade en tradition före jul i min familj. Precis samma som familjen i "Sunes jul" för övrigt. Vi packade in oss i bilen och åkte de dryga fyra milen från Karlskoga till Örebro och vidare till Wessels, det som sedan blev B&W. Där spred vi oss över det gigantiska varuhuset och åtminstone syrran och jag köpte alla våra julklappar där.Det var faktiskt alltid kul.
Det var också på Wessels jag köpte mitt första nummer av Melody Maker, förstasidan hade en rubrik om Cat Stevens som var sur på svarta börs-hajarna. "Cat blasts at ticket touts" vill jag minnas att det stod.
Och det var också där jag köpte min första julsingel. Skivor hade jag köpt sedan jag var fem-sex år. Men min första julsingel köpte jag i december 1973 i Örebro. Sommaren innan hade jag stått på en dansbana i Tyskland med ett stort gäng från Leeds och när strömmen gick hade vi allsång på Slade-låtar för att lära tyskarna...Så valet av singel var självklart.
Dessutom måste man beundra Noddy Holders polisonger...
Så här kommer den, snacka om klassisk julrock
/cbj
Essential 2010, part 3
Sista fyran ut i det alltid lika tuffa racet att fånga in de tio bästa albumen för året. I alla fall om man konsumerar musik en bra bit över genomsnittet.
Men de här tio känns hudnära det som betyder något och berör mig när det handlar om musik.
Ett tiotal som också kan ses som hyllning till de som inte riktigt klarade nålsögat, men ändå tassar med tätt bakom hela tiden.
Hoppas du får någon eller några av dem av tomten eller ger bort till någon som du bryr dig om.
Justin Townes Earle "Harlem River Blues", The Posies "Blood/Candy", The Jim Jones Revue "Burning Your House Down", Fatboy "Overdrive".
/Björn
Hela listan:
Kasey Chambers ”Little Bird”
John Hiatt ”Open Road”
Tift Merritt "See You On The Moon”
Alejandro Escovedo ”Street Songs Of Love”
Imelda May ”Mayhem”
Manic Street Preachers ”Postcards From A Young Man
Justin Townes Earle, ”Harlem River Blues”
The Posies ”Blood/Candy”
The Jim Jones Revue ”Burning Your House Down”
Fatboy ”Overdrive”
Dagens Fråga 22/12 - Mer Jul
Nu till Dagens Fråga: Adolphsson & Falk var på väg att försvinna som ännu en misslyckad trubadurduo när ett visst radioprogram började släppa fram andra sidor av olika artister. Programmet gav dem en jättehit med "Blinkar blå" 1981 och beredde på så sätt vägen även för "Mer Jul". Vad hette det klassiska svenska radioprogrammet som faktiskt sänds än i dag, om än på annan kanal? (Hör programmet via länken under denna syntetiska julvideo)
Lyssna på en trailer för radioprogrammet här
Musik för en klassisk jul - 22 december - Have A Gabba Gabba Hey Xmas!
Where is Santa? At his sleigh?
Tell me why is it always this way?
Where is Rudolph? Where is Blitzen, baby?
Merry Christmas, merry merry merry Christmas
All the children are tucked in their beds
Sugar-plum fairies dancing in their heads
Snowball fighting, it's so exciting baby
I love you and you love me
And that's the way it's got to be
I loved you from the start
'Cause Christmas ain't the time for breaking each other's heart
Här har vi lite alternativ från Ramones. Merry Christmas ( I Don't Want To Fight Tonight ) är en låt om julens andra sidor. De sidor som alltid finns där men som ingen vill tänka på. Dessutom är videon så fin.
17 gånger 80 new wave hits
New Wave vågen tog inte slut bara för att det blev 80-tal.
Debora Lyall i Romeo Void, Patty Smyth i Scandal och Martha Johnsson i Martha & The Muffins är tre vokalissor att gilla skarpt från den tidsperioden.
Deras ”Never Say Never”, ”Goodbye To You” och ”Echo Beach” är elegant skruvade inlägg i minidebatten, ”men en bra låt är ändå en bra låt” och ”pop är pop”.
Resterande 14 spår på Div. Artister "New Wave Hits Of The 80's" bör framkalla varierade tillstånd av ståpäls hos vilket popgeni som helst.
/Björn
Bortglömda årsbästa-låtar #2
And it knocks you down
Just get back up
When it knocks you down
En av mina absoluta sommarfavoriter är detta supersmarta samarbete mellan Keri Hilson, Kanye West och Ne-Yo, vilken också kan utgöra en liten replik på det provocerande påståendet från tidigare ,att vi popgenier inte lyssnar på nutida musik. I själva verket är det väl så att det som just karaktäriserar popgeniet är dess egendomliga förmåga att uteslutande lyssna på nutida musik från alla tider.
Keri är hur som helst en ung sydstatstjej från Georgia, USA, som debuterade 2009 med fullängdaren In a Perfect World... vilken belönades med två Grammisar. Den fjärde singlen från den skivan, visserligen också släppt under 2009, är just Knock You Down som bl a spelades flitigt i svensk radio i somras. Den nådde till tredjeplatsen på Billboards Hot 100, hennes bästa placering hittills.
Hennes andra fullängdaren No Boys Allowed kommer f ö i dagarna, bl a producerad av Timbaland. Intill dess också den har erövrat världen håller jag gärna tillgodo med denna hennes lysande popsingel från 2009.
tp
Dagens Fråga 21/12 - A Kinky Christmas
Dagens Fråga: Singeln hade en B-sida som hade en titel som verkligen var anpassad till det år singeln släpptes. Vad hette B-sidan till singeln "Father Christmas"?(Hör den under denna märkliga video)
Här kan du höra svaret(det påstås för övrigt att låten handlar om Tom Robinson och är en hämnd för att Ray Davies var missnöjd med hur en Kinks-låt lät i Tom Robinsons version)
Musik för en klassisk jul - Den 21 december - Den bästa svenska....
Du, jag kan sjunga psalmer
Gläns över sjö och strand,
Tända ljus och rimma, knäcka nötter
hålla din hand ...
Japp, 1979 släpptes den bästa svenska julskiva som gjorts enligt mig. Någon på EMI, gissningsvis Kjell Andersson, fick en snilleblixt, ville leka Phil Spector och plockade helt vilt bland bolagets artister. Kjell förde samman lite helt nytt som Janne Andersson Pop, då helt okända Gyllene Tider, makalösa Extra med då lika okända Anne-Lie Rydé vid sångmicken och Henrik Lipp på klaviatur och så debutanten Niklas Strömstedt, några av dåtidens största namn som Ulf Lundell, Magnus Lindberg, Björns Skifs, Lasse Lindbom, Lalla Hansson med mer udda val som Peter O Ekberg, Monika Forsberg och gitarristen Yngve Hammerwald.
Resultatet är en helt makalös LP. En klassiker som fortfarande 31 år senare står som det bästa som gjorts i julväg i Sverige och när alla medverkande avslutar med att sjunga Ulf Lundells då helt nyskrivna mästerverk "Snart kommer änglarna att landa" tillsammans är inte ett öga torrt.
Vad skivan heter: Glitter, Glögg & Rock & Roll!!!
Stjärna ifrån Betlehem
Leder inte längre hem
Nej, den leder ingenstans
Nej den leder bara runt, runt, runt
Ljus i alla fönster
Färg i alla mönster
Och den lyser överallt
Men på gatan är det kallt, kallt, kallt
Och butiker fylls av käringar
Som springer runt och bär på små paket
Och utanför försöker barnen
Att se ut som om dem ingenting vet
/cbj
Vinylkällaren 11
Ian Matthews
”Go For Broke” (CBS) 1976
Hans karriär sträcker sig över fyra decenier.
Diskografin innnehåller 32 album från debuten ”Kind Of New” 1969 med Matthew Southern Comfort fram till 2008 års soloalbum ”Joy Mining”.
Han har under den passionerade musikaliska resan vandrat genom singer/songwriter, folkrock, psychedelia, countryrock, countryfolk och popskrået.
Matthews röst har i mina öron alltid varit något av det finaste som finns sedan jag för första gången hörde honom dominera Matthew Southern Comforts magnifika tolkning av Joni Mitchells ”Woodstock” i början av 70-talet.
I min skivsamling finns ungefär häften av Matthews musikhistorik på antingen vinyl eller CD.
”Go For Broke” är en vinyl som snurrade väldigt ofta på min skivspelare sommaren 1976 för att sen dyka upp med jämna mellanrum genom åren. På helt nödvändiga siten Allmusic.com så är det konstigt nog det här albumet som fått det klenaste betyget av alla hans plattor.
Den håller inte samma klass som exempelvis ”If You Saw Thro´My Eyes” (1971), ”Journeys From Gospel Oak” (1972), ”Valley Hi” (1973) eller ”Some Days You Eat The Bear And Some Days The Bear Eats You” (1974).
Men har gör strålande versioner av Van Morrisons ”Brown Eyed Girl”, The Young Rascals ”Groovin” och The Youngbloods psychedelia klassiker ”Darkness, Darkness” och spetsar elegant med egna trippeln ”I'll Be Gone”, Rhythm Of The West” och ”Lonely Hunter”.
Och så var det den där rösten.
Eftersom ”Go For Broke” inte existerar på Spotify så har jag plockat ihop mina favoritlåtar från Valley Hi” och ”Some Days You Eat The Bear And Some Days The Bear Eats You” så att du också får chansen att omslutas av Matthews totala vokala värme. Klicka här Ian Matthews "Some Of The Best"
Björn
Bortglömda årsbästa-låtar #1
New things, new dreams, new faces.
Wanna shake up, when we break up,
but we keep our memories.
Det må vara hur politiskt fel som helst, men för att vara en bra poplåt är Pixie Lotts smittsamma hit Turn it Up allt jag behöver...och vill ha. Jag visste inte ens vem miss Pixie var innan jag hittade rätt på henne efter visst detektivarbete och kunde lära mig att hon är en engelsk popstjärnewannabe som ännu inte lämnat tonåren. Musiken skriver hon f ö själv (tillsammas med andra) och kan knappast klandras för sitt goda hantverk.
Jag tycker dock att det är litet trist att hon förefaller att vara mer intresserad av att projicera sig själv som en tonårssexig Barbie än att lita på sin tydliga talang. Likväl, låten är - som min egen tonsårsdotter skulle säga - sjukt bra!
tp
Lennarts Galleri 20 - Justin, don´t let the bells end...
Popgenifotograf Lennart Jonasson
När The Darkness besökte Östersund och Storsjöyran 2004 var de störst i Europa. Det året hade de fått hela tre Brit Awards som bästa grupp, bästa rockgrupp och för bästa album med "Permission To Land". Debutskivan hade sålt multiplatina, dvs platina fyra gånger om, och hade toppat brittiska hitlistan länge.
The Darkness var det tidiga 2000-talets absolut största genombrott. De två bröderna Hawkins som startat bandet på den lokala puben 1999, efter att Justin sjungit "Bohemian Rhapsody" på karaoken, gjorde klassisk bluesbaserad hårdrock som gick direkt in.
Justin Hawkins kunde sjunga i falsett som en värdig efterträdare till Freddie Mercury. Justin var också en briljant låtskrivare. Men The Darkness saga blev kort. trots att de fick Queens husproducent Roy Thomas Baker att producera uppföljaren "One Way Ticket" så nådde den bara som bäst en elfte plats när den släpptes i november 2005. Och den sålde endast en fjärdedel av debuten.
När Justin skrev in sig på rehab och i oktober 2006 berättade att han ensam spenderat över två miljoner på kokain sedan genombrottet 2003 var sagan slut. I dag sjunger Justin i bandet Hot Leg som var på Sweden Rock, men deras debut 2009 nådde knappt in bland de 100 mest sålda i UK.
Den Justin Hawkins vi ser på bilden ovan var just då sommaren 2004 en av världens mest beundrade sångare. Han var dessutom en genuint trevlig prick som gillade att besöka Lennart Jonassons ateljé.
Och bara för att det är jul så bjuder vi även på The Darkness stora julhit som gavs ut den 15 december 2003. Det är den enda av gruppens låtar på singel som inte finns på något album. Här är "Christmas Time(Don´t Let The Bells End)"
/cbj
Dagens Fråga 20/12 - Check It Out
Dagens Fråga: Vad heter gruppen som will.i.am är medlem i?( Hör dem under denna snygga video)
Här kan du höra svaret i en härligt uttjatad låt
Musik för en klassisk jul - Den 20 december - Den bästa julsingeln!!!
och över stad och land ikväll
ett stilla stålblå sken
lyser upp vårt vardagsrum
med kalle piff och puff
Den mest klassiska svenska julskivan i rockfacket måste vara den röda vinylsingel som tidningen Schlagers prenumeranter fick 1980. På ena sidan Ebba Gröns "Nu släckas tusen människoliv" och på andra sidan Anders F. Rönnbloms "Det är inte snön som faller" Och tvärtemot vad alla trodde då så är det Anders F.s låt som lever kvar.
Ja, så det kan gå.
Själv träffade jag Ebba Grön på Clash-konserten i Eriksdalshallen på hösten 1980 när de precis kommit dit från att ha spelat in låten ovan. Tänk att det där är trettio år sedan. Annars försökte jag lura i mina barn förra julen att Thåströms "Kort biografi med litet testamente" var en låt som måste spelas ungefär tjugo gånger på julafton...Det gick inte.
Så nu nedan kör vi även denna underbara Schlager-singels andra sida. Självklart är jag stolt innehavare av den lilla plastbiten.
Vi öppnar dörren till en pissoar
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar
han drar av sej skägget
det ser ut som han fnittrar.
Han säger:
God jul! God jul!
God jul! God jul!
God jul! God jul!
God jul! God jul!
/cbj
Musik för en klassisk jul 19 december
En jullåtlista utan ”Run Rudolph Run” kan vara som ett julbord utan skinka. Den har har med åren blivit en julklassiker, även om den inte har lika många år på nacken som de två senaste dagarnas örhängen.
De flesta lever nog med tron att det är ”Chucken” som skrivit låten. Men även om det var han som först spelade in den, 1958 på Chess Records, så var det duon Johnny Marks och Marvin Brodie som faktiskt pennade den.
Brian Setzers Gretschvassa tolkning finns på live DVD:n ”The Brian Setzer Orchestra–Christmas Extravaganza” från 2005.
Den rekommenderas.
/Björn
Dagens Fråga 19/12 - Förra julen
Dagens Fråga: Att George Michael var den ene i Wham vet alla. Men vad hette den andre medlemmen i Wham? ( Hör honom under denna makalöst "fina" video)
Här kan du höra svaret
Wanted!
Cortney & Kurt
Kurt Wagner & Cortney Tidewell.
Lika opposites attract underbara som Robert Plant och Alison Krauss.
Kolla in dokumentären där de berättar varför och lyssna på KORT "Invariable Heartache" och upptäck en av årets vackraste musikupplevelser i elfte timmen.
/Björn
Musik för en klassisk jul 18 december
Kanske skulle vi ha avslutat det här julracet med det här stycket? Men jag tycker att den passar lika perfekt som en teaser på vad som komma skall.
Att låta Sheffield sonen Richard Willis Hawley med band göra sin granna croonerversion av denna odödliga klassiker känns bara så självklart.
Det här 3.28 minuter långa videoklippet talar helt enkelt för sig själv.
/Björn
Bengt Olas årsbästalista
1. Guster ”Easy wonderful”
Melodivårdare typ Squeeze och Del Amitri, med en synnerligen starkt låtskrivarkompetens. ”Easy wonderful” är ren, rak solskenspop från första till sista sekund. Och videon till "Architects & Engineers" får ju en att tänka på den där tiden i livet då Kermit & Co var den mest heta mediapersonen...jisses.
2. Janelle Monáe ” The ArchAndroid”
Årets mest suveräna studioinspelning som får en att baxna. Outkasts Big Boi smällde av när han hörde denna enormt karismatiska tjej som mixar allt mellan r&b och hip hop till jazz och klassiskt i en 18 låtars häxbrygd. Årets debutant?!?
3. Mary Gauthier ”The foundling”
Lägereldmusik där Michael Timmins från Cowboys Junkies har producerat. Finstämt och exakt. Empatiskt och direkt. Musik att älska till eller helt enkelt bara vara ett med.
4. Cee Lo Green ” The Lady Killer”
Årets soulknock. Back to the 60´s med en knorr av nutid och en röst som gör en knäsvag. Produktionen av hela plattan är så rätt balanserat svulstig att man får det där fåniga leendet på läpparna.
5. Oskar Linnros ”Vilja bli”
”Från och med du” är för mig det bästa som svenskt musikliv gav ut under 2010 – alla kategorier. Oskars refrängfeeling är i paritet med Orup och killen har en fantastisk känsla i att fånga etsande enkla musikriff.
6. Laura Marling ”I speak because I can”
I produktionen har engelska Laura haft Ryan Adams som bollplank och jag faller så jävla platt för hela konceptet. Den engelska folkmusiken lever fan i mig och med Laura Marling blir jag så otroligt lycklig av att ha henne i lurarna. Det räcker med att lyssna på ” Goodbye England (Covered In Snow)” för att förstå.
7. Glasser "Ring"
Cameron Mesirows sätt att ”tänka” musik är minst sagt utmanande. Det här är en uppkäftig platta, i grunden inspelad på Macen och Garageband, och i studion ytterst ödmjukt och exakt putsad. Summa summarum ungefär som en Kate Bush som har lagat omelett med rätt svamp.
8. Deerhunter ”Halcyon Digest”
Jag är vansinnigt imponerad över den här gruppen som har sin bas i Atlanta, USA. Dels för att de tar The Doves sound in i ett mer äventyrligt sound (jodå, det går) men framför allt för att de vågar vara så mycket mer i sin musik. Här trängs omedelbara spår med cineastiska drömslöjor och helheten är nyfiken, ljudmässigt storsvulstig och rik.
9. Liz Phair ”Funstyle”
Artister som vägrar vara som alla andra, som envist tjurigt väljer att lyssna till sitt hjärtas röst är att reagera inför. Älska eller hata. Liz Phair sluggar vilt i sitt musikaliska uttryck och i texter och det är omöjligt att inte bli berörd.
10. Donavon Frankenreiter ”Glow”
Grant Lee Phillips (Grant Lee Buffalo) gör allt för att puscha fram den här killen med popvärldens mest osannolika artsistnamn. Och det är inte så förbannat svårt att förstå varför. En sönderrökt, whiskyhes röst och solvarma låtar. Kan det bli bättre?
Dagens Fråga 18/12 - Snöstorm
Dagens Fråga:Men Snowstorm är inte alls kända för en jullåt. Tvärtom. Vad heter Snowstorms absolut största ( och egentligen enda) hit? ( Hör den med sin underbara text under denna alternativa jul i Götet)
Här kan ni höra svaret och sjung gärna med.
Favorit videos 2010
Tobbes årsbästalista 2010
Några korta iakttagelser från 2010:
Den innovativa technopopen är inte längre bara en fråga för dansgolvet utan förefaller numera vara en lika regelbunden besökare i våra radioapparater. Robyns tre skivsläpp under 2010 och det flitiga radiospelandet av hennes Dancing On My Own får vara beviset på den spaningen.
60-talets musikestetik upphör inte att locka. She & Him och Seth Swirsky skulle knappast vara någonting alls om vi skalade bort alla sina blinkningar och passningar till detta sägenomspunna årtionde. Ändå gör de ”egna” versioner av detta ganska utvattnade decennium och får det på något sätt att låta kontemporärt och nutida.
Svensk pop förefaller inte ha några problem med återväxten. Två lysande debuter från Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray höger ribban för den övriga konkurrensen och Maia Hirasawa är definitivt också någon att räkna med långt framöver.
Kort och gott – ett ganska bra år! Detta är mina favoriter från året, utan någon närmare rangordning. Videofilmerna döljer sig bakom låttiteln utom i Swirskys fall, där länken går till en finfin Spotify-spellista med bl a den låten:
Daniel Adams-Ray - Gubben i lådan (singel)
Debutsingeln var hyfsad men denna låt, med sina afrikanska influenser, påminner inte så litet om känslan från Paul Simons Graceland och under alla förhållanden en träff mitt i prick, liksom hans fullängdare!
Fun - All you pretty girls (singel)
En ogenerat glad trio från New York som med viss ledning av Jellyfish-legendaren Roger Joseph Manning förmår att hylla alla dessa vackra kvinnor utan att det ens blir litet löjligt!
Bruce Springsteen - Darkness on the Edge of Town (deluxe-box)
Svårt att bortse från, särskilt dokumentären som hör till årets absoluta höjdpunkter.
Farrah - Swings and roundabouts (single))
Denna skiva släpptes både 2009 och 2010. Eftersom datum bara är siffror bryr vi oss popgenier inte om dessa. Låten är en av de bästa jag hört de senaste 10 åren, ogenerat positiv och med en melodi som smittar snabbare än Cryptosporidium.
Oskar Linnros - Från och med Du (singel)
Smart, modern soulpop som fastnar som tuggummi. Efter en utmärkt spelning på Storsjöyran finns inget som helst utrymme att inte ta Oskar på djupaste allvar.
Seth Swirsky - I never knew you, Harry (CD-spår)
Swirsky solo och med Red Button bör finnas representerade på alla årslistor. Denna soldränkta hyllning till Harry Nilsson låter som Nilsson och är en utmärkt bra representant från Swirksys alltigenom lysande fullängdare, Watercolor day.
She & Him - In the sun (singel)
Som representanter för en ny generations tagning av pop fungerar She & Him utmärkt. Denna låt, som dryper av sommarsol och kvällsljus får mig jämnt på riktigt prima humör.
Johnny & Jenna - Scissor Runner (single)
Jenny Lewis har alltid varit bra. Johnny & Jennas fullängdare är bitvis litet medvetet lo-fi och och lågbudget men påminner inte så litet om Lemonheads första skivor. Scissor Runner fungerar dock i alla väder och tider.
Robyn - Dancing on my own (singel)
En fantastiskt energisk låt som får tjäna som representant för den nya, smarta radiotechnon, som fungerar lika bra på dansgolvet som i hängmattan.
Maia Hirasawa - And I found this Boy (singel)
En fantastisk konsert på Gamla Teatern i Östersund våren 2010 och just denna låt öppnade mina ögon för Hirasawa. Hon har en fantastisk frasering som gör mig lika förundrad som när jag hör Rickie Lee Jones, även om de inte arbetar inom format.
Dagens Fråga 17/12 - The Oil Song
En fråga som har anknytning till att amerikanska staten nu riktar krav mot bolagen som ansvarar för de enorma oljeutsläppen i våras. Vi visar Steve Forberts klassiska "The Oil Song" - en enormt bra låt om just hur världen hanterar oljan i dag.
Dagens Fråga: När snön vräker ner tänker vi på sommaren.Steve Forbert har i en annan sång utbringat en skål för midsommar. Vad heter den låten?( Hör det mästerverket under detta mästerverk)
Hör svaret här
Essential 2010, part 2
Musik för en klassisk jul 17 december
Knappast rumsren för julpuritanerna som riskerar att sätta glöggen i vrångstrupen.
Men det bryr vi oss inte om utan gör istället vågen för amerikanska Dandy Warhols tolkning från 1994, eller ska man säga lustmord, av en julklassiker.
Men en tomte i bara kalsonger och luva som dansar halvtaskigt är knappast värre än den som snubblar in halvtankad efter allt för mycket spetsad julglögg både här och där.
Warhols gjorde till och med två versioner av "Little Drummer Boy". Kenny G och RuPaul tolkade också den lilla trumslagarpojken det året och totalt är det hur många som helst som gjort sina versioner sedan den såg dagens ljus.
Det var pianisten och kompositören Katherine K. Davis som skrev "Little Drummer Boy" 1941. Jag förmodar att hon levde de sista 39 åren i sitt 88-åriga liv på royalties från denna granna julkula.
/Björn
Musik för en klassisk jul 16 december
Jag är helt övertygad om att XTC, Andy Partridge, Colin Moulding och Dave Gregory, skulle kunna ha gjort den optimala julplattan om de bara brytt sig.
Men de gick aldrig hela vägen, och kanske var det klokt.
Deras enda bidrag i den många gånger ganska kletiga jingle jangle traditionen är i mitt tycke en av de vackraste jullåtar som finns och spelas flitigt inom våra fyra väggar när det börjar dra ihop sig.
”Thanks For Christmas” är ett av spåren på samlingen ”Rag & Bone Buffett – Rare Cuts & Leftovers” som en av pop och rockhistorikens finaste band släppte 1990.
/Björn
Tobbes Tips #14: Mark Bacino
Det aningslösa surfandet utan mål kan ibland leda till fantastiska upptäkter. Härom sistens uppmärksammades jag om New York-bon Mark Bacino, vars namn jag tidigare inte hört någonstans. Med hjälp av Spotify och YouTube lyckades jag snart ringa in honom och hans numera tre fullängdare - och kan härmed för världen rekommendera en alldeles särskilt bra popsmed!
I början av 80-talet lyftes Marshall Crenshaw - en särskilt bra artist att jämföra med - fram som popens räddning. Tidningarna i Sverige intervjuade förhoppningsfulla poprominenser både inför och efter hans Stockholmsdebut på Ritz på Söder. En god vän som besökte konserten vittnade i och för sig om ett gott hantverk men Crenshaw lyckades likväl inte hindra t ex Kent eller Ark från att hända. Jag antar att hans avtagande engagemang och intresse - både hos sig själv och publiken - i någon mån tyder på en uppgivenhet inför uppgiften.
Tung börda således för Bacino, om hans mission är att rädda popmusiken.
Hans första platta Pop Job...the long player! kom 1998, och uppföljaren The Million Dollar Milkshake fem år senare, båda släppta på indiebolaget Parasol. Debuten förgicks av EPn Pop Job, som han släppte i egenhändigt hembrända CDs. Dessa första skivor svämmar över av skamlöst melodiös pop med sockersöta körer - kort sagt popgeniets livselexir! Under åren runt millenniumskiftet hann han också med att etablera sig som liveartist på scenerna i NYC och delade bl a affisch med Norah Jones. I år har han på eget bolag släppt sin tredje platta, The Queens English, som utgör ett litet, litet steg in i den vuxenvärld som vi popgenier skyr som parasiter!
Här har Du en Spotify-länk där alla hans plattor samlats, av vilka jag särskilt gillar de första två. Med vintermörket som snart omsluter hela vår vakna tillvaro och den envetna kylan som inte vill ge med sig, är det härefter bara att blunda och drömma sig bort ... till en varm strand, solsken och några småskrattande damer i bakgrunden ... Bacinos skivor (framför allt de första två) utgör soundtracket till den underbara drömmen!
Nedan finns dels en riktigt rolig Homeshop-ripoff med reklam för Bacinos andra platta, med flera spår invävda i snutten, dels en liveupptagning av ett av spåren från den skivan.
Mycket nöje!
tp
Dagens Fråga 16/12 - Inte lika tuff allians
Här kommer en skön video till låten "Illuminata". I videon spelas det bland annat tennis. Det får mig att tänka på ett helt annat svenskt band med ett tufft namn som kunde varit kompis med TTA.
Dagens Fråga: Vad hette bandet som en gång i tiden fick en viss succé med låten "Next Time I´ll Beat Björn Borg"?(Hör det i dag alldeles för bortglömda bandet under denna sköna låt med lika skön video)
ceo - illuminata from Modular People on Vimeo.
Här kan ni höra rätt band men med en annan låt - deras gigantiska genombrottslåt som bland annat blev veckans singel i New Musical Express
Bäst 2010 enligt CBJ
Här är 2010 års tio bästa låtar med Youtube-länkar
3. Miranda Lambert: The House That Built Me
4. Pernilla Andersson: Dansa med dig
5. Kim Richey: Wreck Your Wheels
6. Tomas Andersson Wij: Allt är bättre än ingenting
7. John Grant: Queen Of Denmark
9. Rasmus Seebach: Engel(jo, jag vet att den är från 2009 men jag hörde den inte förrän i år)
10. Tomas Di Leva: Kungarna Från Broadway
Ja, det är bara att lyssna på alla låtarna så håller ni med mig, eller hur? Vill ni vet vad jag tycker mer om 2010 så kan ni läsa min lista på rootsy. nu här
Gott nytt musikår 2011 - Jag ser fram mot nya album med framför allt Landstrom och Autisterna...
/cbj
Caitlin blommar ut
Äntligen har hon släppt sitt debutalbum. 22-åriga Nashvillefödda Caitlin Rose.
Den kritikerhyllade EP'n ”Dead Flowers” som kom tidigare i år skapade ett klart sug efter en fullängdare, och nu är den äntligen här.
”O.S.N,” är en rakt igenom ljuvlig historia som genomsyras av på hennes egen uppväxt i countrymeccat och stora förebilder som Patsy Cline och Linda Ronstadt.
Men på Caitlins vis.
Hon kostar till och med på sig att göra country av Fleetwood Macs ”That's Alright”, och det fungerar naturligtvis klockrent när ett sånt här råämne tar ton.
Look out!!!
/Björn
Little Feat - inte bara till påsk
I'm Drunk and Dirty Don't Ya Know
and I'm Still, Oh I'm Still
Out On the Road Late At Night,
I Seen My Pretty Alice in Every Head Light
Alice, Dallas
Alice
1977 köpte jag den sista Little Feat-skivan som sångaren, gitarristen, låtskrivaren och producenten Lowell George medverkade på, Time Loves a Hero. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade inför inköpet men den fann likväl sin plats i köpkassen, bredvid mindre överraskande Costello och Parker.
Den litet struttiga, funkiga New Orleans-musiken hittade ganska snart ett hem hos mig och är till dags dato det enda i den genren som funnit just ett sådant hem - i alla fall hos mig. Jag minns från den tiden att bandet medverkade vid Rockpalast, turnerande den nya skivan - där bjöds vi på ett sjuhelvetes sväng!
Bandet hade delvis sina rötter i Frank Zappas Mothers of Invention där både George och ursprunglige basisten Roy Estrada ingick - det påstås att den store bandledaren uppmanat Geroge att starta eget eftersom han var för bra för att rutta bort i hans eget kompband. Den är säkert inte sant, även om det är en rolig historia. Namnet Little Feat syftar egentligen på Georges små fötter, med en Feet-stavning som faktiskt är avsedd som en blinkning åt Beatles. Ursprungligen bestod bandet av George och Estrada, med Bill Payne på piano och sång och Ritchie Hayward på trummor.
Den självbetitlade debuten kom 1971, två år efter bandets bildande. Skivan innehåller bl a klassikern Willin´, som bl a utgjorde en regelbunden cover på Dan Hylander & Raj Montana bands konserter många år senare. Under förra delen av 70-talet flera år släppte bandet flera rosade plattor, bl a Dixie Chicken, Sailin´ Shoes och Feats Don´t Fail Me Now. 1978 kom liveskivan Waiting for Colombus som anses vara en av de bästa liveskivor som släppts. Georges hälsa försämrades och hans intresse för bandet minskade också med tiden. Under inspelningarna av Down on The Farm deklarerade han plötsligt att bandet upplösts och i stället för att avsluta inspelningarna turnerade han med sin soloskiva, Thanks I´ll Eat Here som släpptes 1979. Sedan han avlidit samma år, avslutade bandet de påbörjae inspelningarna och inledde ytterligare en ny fas med ny besättning
En av de bästa låtarna med bandet är titellåten från den tredje skivan, Dixie Chicken, framförs här i en utmärkt inspelning från 1977. Bandet får här hjälp av en vidunderligt vacker Emmylou Harris, Bonnie Raitt och Jesse Winchester.
tp
Musik för en klassisk jul 15 december
Dagens Fråga 15/12 - Hon rör ju på sig
"She´s About A Mover" gick 1965 upp till Topp 15 i USA och blev även en hit i UK. Året efter fick gruppen splittras när Doug Sahm greps för marihuanainnehav. Och sedan återförenades de igen och fick en hit med "Mendocino" för att sedan splittras igen. Och så där höll det på egentligen i alla 35 år tills Doug Sahm avled nyss fyllda 58 år 1999.
Dagens Fråga: Under alla år hade Sir Douglas Quintet olika musiker. Men organisten var alltid densamma. Vad heter mannen bakom orgeln på denna video och i alla andra sammanhang med Sir Douglas Quintet?(Hör honom under denna video från 1965)
Hör svaret spela dragspel och sjunga här
Merseybeat i okänd skrud
Jag öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och gick in på den oändliga tuben, jodå här fanns naturligtvis ett och annat som kunde skingra nyfikenheten.
Vad i…?
En merseybeatpoppig version av Rick Nelsons ”Gypsy woman” var The Allusions debut som släpptes i april 1966. I sin linda var gruppen ett renodlat coverband med speciell vurm för att göra egna versioner av brittisk samtida pop. Efter ett par år insåg man dock att om man skulle komma någonvart i karriären, var det tvunget att försöka plita ner egna låtar. På b-sidan av ”Gypsy woman” finns det första exemplet ”Fever (burns my brain)”, en låt som bandledaren, gitarristen och sångaren Mike Morris snott ihop.
Ljudbilden på de två spåren på debutsingeln är renodlad klämkäck merseybeat, med suverän stämsång. Den som fortfarande vurmar över sitt The Beatles, Gerry & The Pacemakers, The Searchers smäller av när han/hon hör det här. Singeln stannade kvar på topp tiolistan i nio veckor och plötsligt var The Allusions ett band att räkna med – åtminstone hemma i Sydney.
Andra singeln ”The dancer” som kom i augusti 1966 förde upp gruppen ett snäpp till (till nr åtta) på singellistan. Av vad jag har kunnat läst mig till var det bara ett annat band som valt merseybeatsoundet, som där och då hade en framgång – Easybeats.
Det tredje singelsläppet två månader senare blev ”Looks like trouble”, vars basintro ligger farligt nära det klassiska ditot på The Beatles ”I feel fine”. Släppet blev en rejäl flopp som aldrig orkade in på försäljningslistan. Redan innan släppet fick basisten Terry Chapman nog av att (som han själv sade) harva i merseybeatträsket och fick sedermera utlopp för ett mer psykedeliskt poputtryck i The Knack. Singel fyra i ordningen ”Roundabout” kom ett halvår senare, då gruppen varit in i studion och spelat in sin första, och vad jag kunnat utläsa enda självbetitlade fullängdare, med utgivning strax efter nyår 1967. Plattan mixade Mike Morrislåtar med väl valda covers såsom Smokey Robinson's "Shop Around" och The Kinks ”I gotta move” och fick ett sådär mottagande. Det finns ett riktigt bottennapp på plattan. ”I believe” som kliver in som en chock när den tonar ut ur högtalarna. Sånginsatsen på den lugna balladen låter som en halvfull crooner med glappande struphuvud i ett vibrato som får en att vika sig dubbel av skratt.
En EP som samlade de tre första singlarna plus det nya alstret Roller Coaster Man” släpptes tre månader senare.
Därefter blev det bara två ytterligare singelsläpp innan sagan var all för denna lilla parentes i pophistorien. Varken "Seven Days Of Rain" (juli 1967) eller "Mr Love" (februari 1968) kunde rädda skutan från sjunka och Mike Morris insåg att det var dags att avsluta sagan.
I sina bästa stunder var The Allusions klart i paritet med de samtida merseybeatfantomerna som härjade på hitlistorna runt om i världen. Singlarna och fullängdaren kursas idag till ansenliga summor på auktioner och skivmarknader och gruppen rankas idag i toppskiktet av vad som kom fram i den australiska popgrytan på 60-talet. Och när Mike Morris & Co vågade kliva in i ett annat mer tufft sound som i The Kinks (Ray Davies) ”I gotta move” – här hämtad från punk(!!)samlingen Devil´s Children, faller man ganska så platt.
Rubbet av The Allusions låtskafferi finns att hämta på samlingen "Anthology 1964-1968"...har du hjärtat i 60-talets magiska pop finns här en hel del att njuta av....men som sagt allt är inte av samma gyllene snitt som vad som försiggick på klubbarna runt Mersey River...
/B-O
Games -Strawberry Skies
Jo, vi lyssnar på musik från 2010 ibland också...
Särskilt när den har en snygg video och har med Laurel Halo/cbj
Radar love revisited
The radio is playing some forgotten song
Brenda Lee's comin' on strong
Minnet spelar oss ibland märkliga spratt. Det som ena dagen uppfattas som sensationellt bra har fallit platt ner på backen den nästa. Och tvärtom. Detta ligger kanske i människans natur -samtidigt som vi förändras ändras också vår uppfattning och uppskattning av saker och ting.
För någon tid sedan gjorde jag två m e m oväntade iakttagelser. Under 70-talet var det svårt att undvika glamrockarna Slade och Sweet, inte minst p g a deras fåniga utstyrslar. Särskilt Slade hade en utsökt näsa för bra melodier och spännande förpackningar - dessutom var bandet ganska våghalsigt, med violinspel och smäktande pianoballader när hela världen väntade på ännu en felstavad rockrökare!
Jag köpte en remastrad samlingsplatta med Slade för någon tid sedan och slogs då bl a av hur otroligt bra den gamla Flame-låten Far Far Away lät Jag mindes den då som bara riktigt bra - i själva verkat är den mycket mer än så! Tänk vad fel man kan minnas…
Jag lyssnade också härförledan på en gammal liveupptagning med Sweet från 70-talet och slogs av vilket högoktanigt rockband Sweet egentligen var. Vem kunde ha trott det efter Poppa Joe? Om den liveupptagning jag lyssnade på fick bestämma ligger en jämförelse med Who mycket närmare än med de andra samtida glambanden. Lyssna själv på www.wolfgangsvault.com - du kommer garanterat att överraskas!
Minnet sviker dock inte alltid. Jag är därför inte ett dugg förvånad över att jag fortfarande kan hålla holländska Golden Earring´s klassiker Radar Love från 1973 som en av de allra bästa rocklåtar som skrivits. Jag är inte ensam om min uppfattning - låten har sedan 1973 spelats/spelats in av bl a U2, R.E.M., Bryan Adams, Carlos Santana, Def Leppard, Crowded House och James Last Orchestra.
Golden Earring tog sitt namn efter Peggy Lee-hiten Golden Earrings från 1948, vilken brukade inleda bandets konserter. Bandet bildades redan 1961 (!) i Haag, Holland och dess första skiva kom 1965. Genetiv-esset droppades 1969, då bandet också som ett av de första europeiska banden började turnera i USA.
Under 2011, lagom till 50-årsjubileet, kommer bandet f ö att spela in sin nya platta i klassiska Abbey Road-studion i London.
Här kommer Radar Love i en lysande upptagning från The Midnight Special, med en fantastisk introduktion av Little Richard!
tp
De 600 inläggen – Vi firar med Ramones
Annorlunda Hannah
Så här kan man också tolka covers och skapa en härlig publikkontakt. Kanske är det så också att the music box (uppdaterad speldosa?) är ett klart underskattat instrument.
Hannah Peel från Liverpool gillar annorlunda ljud och har en magnet till sångröst. Känns absolut som någon man måste hålla koll på när debutalbumet ”The Broken Wave” släpps i slutet av januari.
/Björn
Musik för en klassisk jul - 14 december
Dagens Fråga 14/12 - Magic Christmas
Men Dagens Fråga: 1984 släpptes låten "Magic" på singel och på fullängdaren "Heartbeat City". Vad heter gruppen?(Hör dem under denna lilla magiska afton med Carl-Einar)
Här kan du höra svaret
Frampton Comes Alive?
I feel so unashamed.
I can't believe this is happening... to me
Peter Frampton var en av de mest bespottade och hånade artisterna under 70-talet. Från att ha varit ingenstans - i alla fall på min karta - toppade han plötsligt de amerikanska listorna med sin femte soloplatta från 1976, livedubbeln Frampton Comes Alive. Han blev snart arketypen för den sliskige amerikanen - vars bröder spelade i Styx eller Kansas eller nåt annat slemmigt prettoband - trots att han i själva verket var britt och hade ”fina” meriter från att som ung (han är född 1950) spelat både i Herd och Humble Pie., där också Steve Marriott från Small Faces ingick. Han hade dessutom före sitt sologenombrott gjort studiojobb åt bl a Harry Nilsson och medverkat på George Harrisons egen dubbel All Things Must Pass från 1970.
Att släppa en livedubbel blev snart en koncept att efterapa. Den legendariske producenten Tony Visconti berättar i sina memoarer att anledningen till att Thin Lizzy ville släppa sin klassiska livedubbel Live and Dangerous var just för att planka Framtons framgångsrecept.
I min egen vinylkällare har jag ett exemplar av Framptons livedubbel, dock mycket sparsamt spelad. När radion i början av 90-talet började spela en reggaefierad version av Baby I love Your Way från den skivan jag minns att jag tyckte att det lät riktigt bra, även om det då inte var läge för en fullständig revidering.
Emellertid, inget är hugget i sten och jag har nu kommit till en punkt i livet där jag vågat mig på att igen lyssna på några av Framptons liveupptagningar - och det känns faktiskt som att återupprättelsens stund kan vara kommen. Visserligen är väl låtarna inte så anmärkningsvärt bra - men heller inte så fruktansvärda som vi fick lära oss att betrakta dem för 35 år sedan, under den mest intensiva punkvågen. Dessutom förefaller Frampton vara en ganska enkel och anspråkslös filur.
Från Bert Sugarman´s The Midnight Special från 1975 kommer här den ganska trevliga Show me the Way, med hans signum Talk-box och allt!
Lennarts Galleri 19 - Ola Superstar!
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Jag har upplevt varenda en av The Arks spelningar på Storsjöyran. Den första för tio år sedan då den sk Gaffa-scenen låg vid Residenset. Scenen var en av de minsta men showen var redan då något utöver det vanliga. Sedan har de gjort sex spelningar på Yran, senast i somras. Och redan nu är det många som ropar på att de måste få komma tillbaka även till 2011 på det som ska bli The Arks allra sista turné.
Tyvärr fick de aldrig det stora genombrott alla trodde var på gång när de gjorde stor succé som förband till The Darkness i England. De var speciellt inbjudna av sångaren Justin Hawkins på turnén våren 2006. Inte heller blev Melodifestivalen något internationellt genombrott.
Men vad spelar framgång internationellt för roll när man är helt unika i Sverige. Mest unik är Ola Salo som dessutom är så förtjust i Östersund att han har kommit till Yran även de år The Ark inte har spelat.
Ola Salo - en svensk superstjärna; det syns väl på denna tidiga Lennart Jonasson-bild?
/cbj
Texmex missionen
Doug Sahm ”The San Antonio Hipster” (San Antonio Records/Soundcarrier Gazell)
PPPP
Sir Douglas Quintet And Beyond ”Texas Gold” ( San Antonio Records/Soundcarrier Gazell)
PPPP
Problem med platta klappar till jul?
Köp ovanstående två plattor gånger x och du blir en av julens stora vinnare. San Atonio Records är en nystartad etikett och bakom den ligger den svenska skivbolagslegenden Lars-Olof ”Helan ”Helén.
En bättre start kan faktiskt inte en ny skivetikett få. Så oerhört synd bara att så få, förutom de som läser den här bloggen förstås, hajar galoppen.
Oavsett om du är en sucker för texmex, blues, rock'n'roll, country, soul, pop eller rhytm 'n' blues så finns den bästa sorten på de här båda album. Och gillar man hela den ligan av stilar så är de tillsammans en mindre guldgruva.
”The San Antonio Hipster” innehåller 21 låtar som är valda av Lennart Persson som avled i maj förra året. CD-konvolutet innehåller också en mycket underhållande och hyllande text av Persson och Doug Sahm's bästa vän Mats Olsson.
”Texas Gold”, med 19 spår, är sammanställd av Norges svar på Lennart Persson, Øvind Pharo, och är precis som sin tvilling ett bevis på Doug Sahm och Quintetens häpnansväckade musikaliska bredd och klass.
De är två plattor som byggs på en liten del av Sahm och bandets stora låtskatt från 80-talet då man var genuint älskade i vårt land.
Men det här är tidlöst oantastligt och det finns utan tvekan nya generationer som skulle älska Doug Sahm och Sir Douglas Quintet bara man visste att de existerade.
Det är det som är vår mission.
Liknande artister: Texas Tornados, Los Lobos, Brinsley Schwarz, Alex Chilton, NRBQ.
Björn Bostrand
Indiefolkrock superstars
Debutalbumet ”Sigh No More” släpptes i oktober förra året och innebar ett fläskigt genombrott i hemlandet, Australien och Belgien bland annat.
Brittiska kvartetten Mumford & Sons bildades i London 2007 och frontade av Marcus Mumford så är det hög tid att även vi nordmän och nordkvinnor upptäcker detta mästerverk i indiefolkrock fåran.
Visa mig den på två ben som kan vara oberörd av en dubbel som ”Little Lion Man” och ”The Cave”.
Över 15 miljoner tittare och lyssnare på "Tuben" har inte fel.
/Björn
Musik för en klassisk jul - 13 december
Dagens Fråga 13/12- Här är vår Lucia
Dagens Fråga: "Think", denna helt underbara låt fick ett extra lyft tack vare en viss film. I vilken klassisk komedi framför Aretha Franklin "Think" så oförglömligt bra?( Se klippet från filmen under denna senare version av samma låt från 1989)
Här kan ni se ett klipp med svaret
Americas finaste
but I got so damned depressed
That I set my sights on Monday
Den första självbetitlade fullängdaren kom 1971 och innehåller bl a världshiten A Horse With No Name. Uppföljaren Homecoming kom året därpå och innehöll Ventura Highway, vilken också blev en klassiker av samma snitt. Efter ytterligare en skiva inledde bandet 1974 ett samarbete med Beatles-producenten George Martin, som sammanlagt producerade sju skivor med bandet. Den andra Martin-producerade skivan Hearts, från vilken jättehiten Sister Golden Hair är hämtad, kom 1975 och senare samma år släpptes samlingsskivan History: America's Greatest Hits vilken blev en ordentlig långkörare på USA-listan och gjorde ett segertåg runt världen.
1977 lämnade Peeks gruppen, som dock valde att fortsätta som en duo. Beckley och Bunnell seglar fortfarande under Americas flagg, med ca 100 spelningar per år, och de har just avslutat en turné i Australien tillsammans med samtida kollegorna Brian Wilson, Chicago och Peter Frampton. I dagarna släpper de julskivan Holdiay Harmony med gamla julstandards.
2007 kom skivan Here & Now, bandets första skiva på 20 år - den utgörs dels av en ny studioplatta, dels av en liveupptagning av bandets samlingsskiva från 1975. På studioskivan medverkar en hel del prominenta personer: Den är producerad av James Iha från Smashing Pumpkins och Adam Schlesinger från Fountains of Wayne och bland gästartisterna återfinns bl a Ryan Adams, Ben Kweller, Jim James och Patrick Hallahan från My Morning Jacket.
Upptagningen nedan är från den amerikanska tv-shown Burt Sugarman´s The Midnight Special, vilken i vart fall jag inte tidigare är bekant med. Jag ser nu att det finns många anledningar att återkomma till upptagningar från denna. Till dess, håll till god med en otroligt elegant 70-talsklassiker - Sister Golden Hair.
tp
Vilken var den första rock ´n´roll - låten?
En oöverträffad singelserie?
Don't be told what you need
There's no future, no future,
No future for you
Trender och nya idéer kommer och går. Innan man riktigt förstått vad det är som gäller har utvecklingen redan gått vidare i jakten på ett nytt fenomen att exploatera. Människor som metodiskt jagar sina 15 minuter bara för att konstatera, om de lyckas att nå ända fram till rampljuset, att detta redan tillhör någon annan. En ganska sorgsam historia som upprepar sig dag efter dag.
Det fanns därför alla skäl i världen att vara skeptisk till den nya mediafluga - eller i alla fall mediauppburna fluga - som dök upp i mitten av 70-talet och kallades punkrock. Musiken och musikrörelsen hade vid den tidpunkten nått dithän att större var synonymt med bättre och begreppet snabbare oftare användes för att beskriva hastigheten på ett gitarrsolon än tempot eller längden på en låt. Jag minns det som ganska torftiga tider.
I mitten av 70-talet var jag en ung, engagerad läsare av engelsk musikpress, med prenumerationer på NME, Sounds och Melody Maker - de kostade nästan ingenting - och var därför tidigt bekant med den nya våg som sköljde över det brittiska musik- och kulturetablissemanget. Men, hur än vällovlig denna ändå var kunde det väl rimligen inte någon framstående musik komma ut ur en sådan rörelse? Jo, tjena...
Den 15 maj 1976 spelade stjärngitarristen Chris Spedding in en trelåtars demo med kvartetten Sex Pistols, som bildats året dessförinnan; en av dessa låtar hette Pretty Vacant. Bandet bestod då av Paul Cook på trummor, Paul Jones på gitarr, Glen Matlock på bas och John Lydon, med artistnamnet Johnny Rotten på sång. Cook var nybörjare bakom trumsetet - vilket är MYCKET förvånande när man senare hör hans pådrivande spel - medan både Jones och Matlock var drivna och målmedvetna musiker. Spedding berättar att han är stolt över sin demoinspelning med bandet, samtidigt som han är litet ledsen över hur bandets livemixare Dave Goodman senare mixade sönder inspelningarna. Enligt Spedding berodde detta på att bandet och deras svengali Malcolm McLaren inte var förtjusta hans egen mixning:
Jag lyfte fram bakgrunden med en stor bastrumma och ett stort basljud, särskilt eftersom Matlock spelade några intensiva basgångar. De vill dock ha en gitarrsoppa. Jag tror att när man har en sådan intresant rytmsektion, så låter ett band verkligen som om det kan spela, och eftersom detta var hela poängen med min demo, att visa att de verkligen kunde spela, så strävade jag efter detta. När man har en soppa av gitarrer, som bandets senare demos låter som, måste man konstatera att någon försöker att dölj att bandet inte kan spela. Det var precis detta som McLaren ville få manniskor att tro, att de inte kunde spela, en idé eller ett sätt att lyfta fram den anarkistiska dimensionen.
Efter en hel del nya inspelningar släpptes bandets debutsingel Anarchy in the UK den 26 november 1976. I en intervju någon gång på den tiden listade Ulf Lundell den singeln som en av de allra bästa, jag minns idag inte om det var bara just då, det året eller kanske nånsin - det spelar kanske mindre idag mindre roll. Själv hade jag då inte ens hört den - även om jag genast blev litet nyfiken. Singeln, som utgavs av EMI hade spelats in den 17 oktober 1976 i Wessex Studios, med Chris Thomas som producent och Bill Price som tekniker. Musiken fungerade ungeför lika omedelbart och våldsamt som Mike Tyson några år senare skulle fungera i boxningsringen - här var det inte fråga om att ta några fångar utan uteslutande att utplåna allt som kom i vägen. Ljudbilden är större än stor och Rotten anger tydligt tonen för den nya tiden med sitt nonchalanta skratt strax före första versen - här kommer framtiden! Om man jämför Matlocks basspel på liveupptagningar av samma låt är det tydligt att han spelar mycket mer minimalistiskt och rakt på studioversionen än live, då han emellanåt far ut i klassiska rockbasgångar - för egen del tycker jag att detta raka studiospelande gör låten mer rättvisa. En jämförelse med alla andra inspelningar av punkband från 1976-77 visar att inga, inte ens de med Clash, har stått sig lika väl som Pistols inspelningar från de åren; Clash började ju låta riktigt bra först 1979.
Den som är mer intresserad av Pistols inspelningar kan läsa en förnämlig artikel här.
I februari 1977, efter att EMI brutit samarbetet med bandet, påbörjade Thomas och Price vidare inspelningar med bandet. Ungefär samtidigt hade det börjat ryktas att Matlock lämnat bandet, vilket bekräftades i ett pressmeddelande den 28 februari. I detta skrev McLaren att Matlock sparkats eftersom han pratade för mycket om Paul McCartney och Beatles, ett tema som Jones upprepade några veckor senare i en intervju Matlock har dock själv beskrivit att han lämnade bandet i samförstånd med de övriga medlemmarna. En omständighet som dock säkert påskyndande skilsmässan var Matlocks tydliga missnöje med Rottens utmanande text till blivande singeln God Save the Queen och deras gryende personliga osämja.
Den 27 maj 1977 släppte bandet sin andra singel, God Save the Queen, vilken tidigare gick under namnet No Future. Skivsläppet sammanföll taktiskt nog med Drottning Elisabeth II´s silverjubileum på tronen. Skivan nådde officiellt till andra plats på englandslistan - efter Rod Stewart´s såsiga I Don´t Want to Talk About it - trots att den bannlysts av BBC och inte spelades i radio. Detta medförde självfallet en del spekulationer om en riggad lista och BBC medgav faktiskt 2001 att låten nådde första plats i England under 1977 trots att den bannlysts av företaget. Själv minns jag väl hur jag satt klistrad vid Kaj Kindvalls lördagsprogram - hette det Discorama på lördagarna, eller var det på fredagarna? - då singeln skulle premiärspelas. Jag hade aldrig tidigare hört Pistols men tyckte att låten var helt fantastisk! Det dröjde ytterligare några dagar innan jag köpte singeln på Skivhörnan i Östersund och förstod att det var baksidan Did You No Wrong som spelats i radion! Om detta berodde på feghet eller slarv har jag aldrig fått klart för mig. Framsidan var förstås än bättre.
Hur som helst, God Save the Queen och dess baksida vände uppåner på alla mina föreställningar om både musiken och det ytligt spekulativa i punken. I stället fär en dagslända framstod Pistols som ett förstaklassens rockband, utan de fåninga poserna och ytglansen - utan bara pang på! Jag minns att det redan då var mycket spekulerande över hur mycket Spedding hade med inspelningarna - och spelandet - att göra. Även om McLaren och bandet inte gillade hans första demo, har hans första analys av bandet och dess möjligheter fått en ordentlig upprättelse med åren - bandet var utmärkt och inte bara några högljudda posörer! Visserligen spelar Matlock bara bas på den första singeln men Jones envetna pumpande på de senare inspelningarna motsvarar helt Matlocks sparsamma spel på debuten. Förresten, angående Speddings inspelningar, på dessa spelades allt in direkt med undantag av två gitarrpålägg - som båda spelades av Jones!
Redan den 1 juli 1976 släpptes den tredje singeln, Pretty Vacant, vilken som nämnts var med på Speddings demo. Låten var liksom de tidigare två singlarna producerad av Thomas, med Price som tekniker. I anledning av detta släpp medverkade Pistols för första och enda gången i den legendariska TV-showen Top of The Pops. Matlock har sagt att låten inspirerats av ABBAs hitsingel S.O.S. och med viss fantasi kan kanske ana vissa paralleller mellan Jones och Benny Anderssons intron. Introt till Pretty Vacant är hur som helst majestätiskt dundrande, först med Jones ensamma gitarrfigur och därefter med Cooks hårdslående trummor som låser sig fenomenalt med den pumpande basen.
Den 14 oktober 1977 släpptes bandets fjärde singel, Holidays in the Sun, men då hade magin falnat. Knappt två veckor senare släpptes bandets första fullängdare, Never Mind the Bollocks, med bl a de första fyra singlarna. Skivan fick en hel del kritik för att den i så stor utsträckning tuggade om de gamla låtarna. Faktum kvarstår dock att varje skiva som innehåller låtar av samma snitt som Pistols första tre singlar, alltid kommer att betraktas som en av de bästa plattor som gjorts!
Finns det några egentliga motsvarigheter till Pistols magnifika singelserie? Who släppte sin första fullängdare i december 1965. Dessförinnan hade bandet släppt Zoot Suit som High Numbers, vilken kanske inte räknas, men därefter en serie i nästan samma klass som Pistols, nämligen I Can´t Explain, Anyhow, Anyway, Anywhere och My Generation, toppad med Substitute som fjärde singel! En påtaglig skillnad är dock att Who gick vidare och utvecklades medan Pistols inte bara pyspunkterade utan totalt gick upp i intet. Kinks släppte obemärkt två singlar innan You Really Got Me, tätt följd av All Day and All of the Night och Tired of Waiting for You, också en ganska imponerande serie. Beatles följde visserligen upp She Loves You med I Want to Hold Your Hand men både singlarna före och efter dessa håller nog inte riktig stjärnklass. Stones? Bandet har visserligen släppt en rad lysande singlar men som jag ser det ingen serie som motsvarar Pistols. Nej, med alla omständigheter i beaktande dristar jag mig att påstå att Pistols första tre singlar, följt av en utmärkt - om än inte lika bra som singlarna - fullängdare och därefter ett av tidernas värsta magplask, står i en klass för sig!
För något år sedan valdes Pistols in i Rock´Roll Hall of Fame. Föga oväntat avstod de från att inställa sig till hyllningarna - på något sätt är det nog mer anti-etablissemang att i stället som dryga 50-åringar planera lukrativa återföreningsturnéer för att finansiera sin förestående pension, en ganska bra påminnelse om den tid då nästan allt stod och föll med detta band.
Nedan kommer vidofilmerna till de tre låtarna som alla förändrade våra liv och utställde löften om musikens förmåga att göra en skillnad.
tp
Musik för en klassisk jul - 12 december
Dagens Fråga 12/12 - The Who 1970
Dagens Fråga: Vem spelade The Acid Queen i filmen "Tommy"?(Hör henne under denna underbara liveversion som fyllde 40 år i år.)
Se och hör The Who och svaret här i ett klipp från filmen
Vinylkällaren 10
Roy Loney & The Phantom Movers
”The Scientific Bombs Away” (Aim Records) (1988)
Alla som läst på sin rock'n'roll läxa ordentligt vet att Loney var med och startade upp Flamin' Groovies 1965 i San Francisco.
Men han lämnade gruppen redan efter album nummer tre ”Teenage Head” (1971). En fullängdare som finns med i boken ”1001 Albums You Must Hear Before You Die”. Jag vet inte om något av hans album efter Groovies också ingår i boken, men de borde de.
Trots att anledningen till att han hoppade av Flamin' Groovies var att satsa på en solokarriär så skulle det dröja ända till 1979 innan första vinylen i eget namn dök upp. Anledningen var att Roy hann med ett vanligt kneg innan han återvände till sin rätta läst.
Tillsammans med det optimala rock'n'roll kompbandet The Phantom Movers, där bland andra ex. Groovies duon James Ferrell, gitarr, och Danny Mihm, trummor ingick, så fixade man ett grymt och coolt sväng på ett lika snyggt hopkok av roots rock och rockabilly.
I min vinykällare finns (1979), åttaspåraren ”Phantom Tracks” (1980), ”Contents Under Pressure” (1981) och ”Fast & Loose” (1983) och naturligtvis ”The Scientific Boms Away”.
Som superviktigt kuriosa bör nämnas att det sägs att ”Out After Dark” är den mest sålda plattan någonsin i salige Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst i Malmö.
Och jag ångrar varje gång jag plockar fram någon dem att jag inte handlade fler av vinylutgåvor från denne underbare men trist underskattade budbärare. Men där är iTunes tack och lov en räddare i den nöden.
Jag bjussar på både Roy Loney & The Phantom Movers "Scientific Bombs Away" och Flamin Groovies "Teenage Head" så att ni kan göra jämförelsen och upptäcka att den i dag 64-årige Roy var lika galet bra som sångare och låtskrivare 1988 som 1971.
Och som ett bevis på att han inte har tappat ett dugg av varken tempo eller stil så är Roy Loney And The Longshots "Shake It Or Leave It" från 2007 tredje esset i leken.
Roots mina vänner, roots!
Sedan tidigare, 11:e november rättare sagt, så finns det ett par fullkomligt dynamiska videoklipp med Roy & The Phantom Movers under kategorin ”Bortglömda Hjältar & Hjältinnor” som bara måste kollas in om du inte gjort det tidigare.
/Björn
Elliott, bara Elliott
Elliott Murphy
"Elliott Murphy" (Last Call Records)
PPPP
Elliott Murphy har gjort över trettio album sedan debuten med "Aquashow" för 36 år sedan. Förra året fyllde han 60 år. Och när han nu för första gången ger ut ett album som inte får en egen titel har det antagligen sina skäl.
"Elliott Murphy" är en skiva producerad av hans son Gaspard Murphy, bland musikerna återfinns gamla vapendragare från förr som Mink De Ville-organisten Kenny Margolis och hans stadige gitarrist sedan mer än ett decennium Olivier Durand, från bland annat Little Bob Story. Därtill de musiker i The Normandy Allstars som kompade honom på Storsjöyran i somras.
Det är ett album som bygger broar både bakåt och framåt i tiden. Inledande "Poise N´Grace" innehåller alla klassiska ingredienser i nästan alla de bästa Elliott Murphy-låtarna. Det kryllar av referenser till populärkultur och det bygger romantiska bilder.
Överhuvudtaget innehåller alla de elva låtarna ett lugn och en självklarhet i uttrycket. Här finns inget att bevisa men otroligt mycket att säga.Musiken är nästan organisk, den är så självklar i sitt sammanhang oavsett om det är country, lätt jazzigt eller klassisk rock.
Ett par av låtarna som "Gone Gone Gone" och "Rain Rain Rain" kunde vi höra live i Östersund i somras. De var bra då men de blir ännu finare här. Och den tredje låten med upprepade ord "Rock´n Roll´n Rock´n Roll" är ännu ett riktigt anthem av nästan samma kaliber som "Last Of The Rock Stars" och "Drive All Night".
Som helhet är det här en betydligt jämnare samling låtar än vad han fått till på senare års produktion.
Ljudbilden som Gaspard Murphy har skapat skiljer sig kanske inte så mycket från de övriga skivorna. Men den fungerar och den lyfter verkligen fram Elliotts kvaliteter som låtskrivare och textförfattare av extraordinär kaliber.Texterna är riktigt hörvärda och de får höras.
I min värld kan det sällan bli så mycket bättre än så här.
Liknande artister: Elliott Murphy, Steve Forbert, Magnus Lindberg
Christer B. Jarlås
Tack Kaj!
Få har betytt så mycket för så många människors smak för popmusik som Kaj Kindvall.
Popgeni bugar och tackar för alla år!
Nedan ett avsnitt från det första Tracks-programmet från 1984. Och under den tre minuter ihopklippt Tio i topp från programmet sista år 1973
/cbj
Dagens Fråga 11/12 - Magnus & Basse
Dagens Fråga: Magnus Lindberg har gjort en annan fullkomligt lysande låt om snö som fanns med på "Glitter, Glögg & Rock & Roll". Vad heter den låten?(Hör den under denna skivaffärsinspelning)
Hör Magnus med originalversionen här
Musik för en klassisk jul - 11 december
Prefab sprout - bättre än alla andra?
We work well together
But often we're apart
Absence makes the
heart lose weight, yeah
'Til love breaks down,
love breaks down
Det är förstås svårt att komma runt Beatles fantastiska katalog, där ingen platta är sämre än riktigt bra och de flesta därtill var stilbildande. De flesta är dock ense om att det finns enstaka plattor med andra artister som väl står sig i konkurrens med Beatles, t ex Pet Sounds - en etappseger gör dock ingen slutsegrare! Emellertid, om man omformulerar förutsättningarna litet till att på sportens vis avse vem eller vilket band som under en viss given tidsperiod - längre än den enstaka skivan - var allra bäst, är svaret inte längre lika givet. Visst, Beatles ligger förstås och nosar på förstaplatsen men det finns fler aspiranter på denna.
Någon gång under 80-talet, jag tror att det var på lucianatten, såg jag på samma TV-utsändning två inslag som jag än idag minns. Det ena var videon till Crowded House´s magnifika Don´t Dream it´s Over och det andra ett reportage från Newcastle och det nya skivbolaget Kitchenware Records och dess artister. Jag fastnade direkt för två av de nya brittiska banden som presenterades på lucianatten och begav mig till Musikörat i Uppsala för att handla. Det ena av banden, Hurrah, har väl fallit i viss glömska men det andra nominerar jag bums till ett av de bästa banden någonsin, sett över en viss begränsad tid, nämligen Prefab Sprout - ta-daa!
Prefab Sprout har inte precis tagit den snabbaste och rakaste vägen till framgång utan tvärtom på ett nästan systematiskt sett krånglat till saker och ting när detta varit möjligt. I den meningen är det kanske otroligt att bandet över huvud taget lyckats ta sig fram till oss skivlyssnare - men herrens vägar är ju som bekant outgrundliga...
Bandet började först som en trio, med bröderna Paddy och Martin McAloon och Paddys flickvän Wendy Smith. Paddy spelade gitarr och Martin bas och Wendy delade sångsysslor med Paddy. Deras första singel Lions in My Own Garden (Exit Someone) gavs ut under sommaren 1982 på egna etiketten Candle. Sedan bandet därefter fått kontrakt med Kitchenware Records återutgavs singeln året därpå, så också uppföljaren The Devil Has All the Best Tunes släpptes. Den första fullängdaren Swoon från 1984 får vi idag betrakta som en litet onödigt detaljerad platsansökan. De bitvis komplicerade och sammansatta harmonierna, de växlande takterna, Martins funkspretiga basspel och alla ordkaskader, gör att det är inte så litet svårt att utan full koncentration hänga med på resan. Emellertid, bandets kanske mest framträdande signum, växelsången mellan Paddy och Wendy, som lättsamt viskar fram sin ekande sång på en ängels vis, är dock redan här fullt utvecklad.
Möjligen hade det fortsatt på samma tema om inte försynen lett bandet in på ett annat spår. Redan samma år som Swoon släpptes, släppte bandet singeln When Love Breaks Down, vilken mestadels mottogs med tveksamma gäspningar; singeln släpptes f ö sammanlagt fyra gånger, vilket kanske kan betraktas som något sorts rekord. Bandet fick dock kort härefter kontakt med keyboardspelaren och datatrollkarlen Thomas Dolby, vilket skulle visa sig vara mycket fruktsamt.
I slutet av 70-talet hade Dolby och Bruce Wolley bildat bandet Bruce Wolley & the Camera Club. Wolley - som skrev och spelade in den låt som Magnus Uggla senare gjorde känd som IQ - var dessförinnan en av medlemmarna i Buggles, i vilket band den legendariske ljudskaparen och producenten Trevor Horn ingick. I likhet med Horn var också Dolby, vilket hans artistnamn tydligt indikerar, smittad av den datoriserade studions oändliga möjligheter. Efter en period av låtskrivande inledde Dolby 1981 en solokarrär, som bl a resulterade i jättehitsen She Blinded Me with Science från 1982 och Hyperactive från 1984 - under dessa år representerade en glödhet Dolby alla förhoppningar om framtidens musik.
Dolby kom dels att producera bandets andra skiva, Steve McQueen, som släpptes 1985, dels att slutligen mixa om singeln When Love Breaks Down - och plötsligt föll alla bitar på plats. Steve McQueen är en lysande samling låtar, där alla onödiga spretigheter från debuten slipats bort. Vid denna tidpunkt hade studiotrummisen Neil Conti anslutit till bandet som fullvärdig medlem, vilket också medför att musiken på skivan känns mycket mer sansad, bättre sammansatt och ”limmad”.
Bandet påbörjade och avslutade, utan Dolbys medverkan, inspelningen av uppföljaren till Steve McQueen med denna nya skiva, Protest Songs, lades i malpåse eftersom den inte ansågs riktigt hålla måttet. Skivan släpptes dock sedermera under 1989, litet som en historisk anekdot, men den skall rimligen inte räknas in bland bandets ”riktiga” skivor, trots att den i vissa delar vida överstiger vad andra mäktar med.
I stället började bandet om och släppte under 1988 den lysande uppföljaren From Langley Park to Memphis, igen producerad av Dolby. Skivan föregicks av singeln Cars and Girls, som igen möttes av viss blandad kritik - att ironisera över Bruce Springsteen och hans världsbild upplevdes litet som att sparka in redan öppna dörrar. Jag tror dock att tiden utvisat att även den låten kan hänföras till de övriga klassikerna på skivan. Skivan innehåller också bandets största hitlåt, The King of Rock 'N' Roll. På skivan gästar bl a Stevie Wonder, Pete Townshend och gospelsångarna André Crouch singers.
Den tredje riktiga skivan kom 1990 och utgör det första tecknet på McAloons kreativa dilemma. Skivan Jordan: The Comeback är ett ambitiöst konceptalbum, som fyller hela CD-ns speltid. Återigen svarade Dolby för produktionen, som nu möjligen känns litet för tidsbunden. Skivan svämmar dock nästan över av idéer men trots omfånget håller den ihop som ett riktigt album.
Dessa tre skivor markerar bandets och McAloons kreativa höjdpunkter och svarar, enligt min blygsamma mening, väl mot vilken annan trilogi av vilket annat band, Beatles innefattat. Utöver den utsökta melodihanteringen är McAloon en särdeles begåvad ordkonstnär och just den kombinationen, gör att den sammantagna kvaliteten hålls anmärkningsvärt hög. Bandet har senare åstadkommit en del bra musik men mestadels har de senare åren präglats av Paddys oförmåga att slutföra något av de garguantiska projekt som han påbörjat, bl a en skiva om Michael Jackson. Ett mycket trivsamt inpass gjordes dock härom året i samband med nyutgivningen 2006 av Steve McQueen; i stället för att lägga med demos och outgivna inspelningar från skivan gjorde Paddy nya akustiska inspelningar av låtarna på skivan. Även detta projekt blev honom dock nästan övermäktigt och tidsödande - men resultatet utmärkt bra!
McAloon är numera en av många brittisk popexcentriker, med sedvanligt lång skägg och litet apart utseende. Han har varit norra England trogen och skivorna har sedan 1982 utgivits på Kitchenware Records, låt vara i samarbete med CBS.
Jag darrar inte ett dugg på stämman när jag nu nominerar trion Steve McQueen, From Langley Park to Memphis och Jordan: the Comeback till en av de allra bästa treklövrar som musikhistorien hittills skådat. Nedan kommer ett av huvudspåren från vart och ett av de album jag skrivit om ovan - lyssna och njut er bort för en stund, vackrare än så här blir det inte!
tp
Stilisten Vic
En del betyder inget alls. Andra sätter starka avtryck.
Det handlar om producenten.
Engelsmannen Vic Maile tillhörde utan tvekan den senare kategorin.
Han började sin karriär på legendariska Pye studios och ett av hans första jobb var som sound engineer när The Animals skapade sin 60-talshit ”We Gottta Get Out Of This Place”. Han första riktiga studiojobb var att sätta upp mickarna runt Keith Moons trumset när The Who skulle spela in ”I Can´t Explain.
Känslan för sitt speciella avtryck från producentstolen lärde han sig av legendariska duon Joe Meek & Shel Talmy under ett tidigt 60-tal.
Fortsättningsvis skulle Maile komma att jobba med några av de absolut största namnen inom musiken, som Jimi Hendrix, The Kinks, The Small Faces, Led Zeppelin och Eric Clapton.
Men några av hans tveklöst finaste jobb kom med grupper som Motörhead ( ”Ace Of Spades” och ” No Sleep 'Til Hammersmith”) Dr. Feelgood, The Inmates, The Godfathers, The Screaming Blue Messiah och franska rockbandet Dogs.
Där finns oslagbara exempel på vilken lysande hantverkare han var.
– Vics styrka var att han förstod rock'n'roll, och han var inte som andra producenter som stirrade sig blinda på vu-mätarna på mixerbordet. Vic hade en medfödd instinkt för hur det skulle låta, konstaterade Motörheads Lemmy efter Mailes död
Maile avled den 11 juli 1989 i cancer endast 45 år gammal. En stor förlust för konsten att ratta en platta rätt och man kan bara fantisera om vad Maile hade kunnat uträtta från producentstolen om han fått leva en långt liv.
Strax före sin död så ringde Maile upp Peter Gunn, gitarrist i The Inmates.
– Han behöll sin svåra sjukdom för sig själv, så han fick aldrig höra hur viktig och stilbildande han var som producent, det erkännandet kom först efter hans död. Men han sa att han hade lyssnat igenom hela sin produktion och kommit fram till att vår ”Shot In The Dark” var det bästa han gjort, berättade Gunn.
Plock från ”Shot In The Dark” (1980) tillsammans med väl valda spår från engelska The Godfathers tre första album, mellan 1986 och 1989, samt franska Dogs ”Legendary Lovers” (1983) hör ni på spellistan
The Producer "Best Of Vic Maile"
/Björn
Bättre än Zlatan?
Gunnar Nordahl föddes 1921 i västerbottniska Hörnefors. Efter en framgångsrik inhemsk amatörkarriär, som kröntes med ett OS-guld 1948 i London, styrde han året därpå kosan mot Milano och AC Milan, som vårt allra första fotbollsproffs.
Han vann med sina 35 mål skytteligan i Serie A under sin första säsong - ett rekord som fortfarande står sig! Under sin proffskarriär i Italien 1949-1958, vann han skytteligan sammanlagt fem gånger, med ett målsnitt om 0,77 mål/match. Imponerad någon?
Det kanske är rimligt, trots Zlatans framfart, att fråga sig om det spelades bättre boll på Nordahls tid? Några som hur som helst har svaret på den frågan är skånska Torsson, som här bjuds i ett lysande klipp från Måndagsbörsen 1980.
tp
Dagens Fråga 10/12- Kallt spel till julljusen
Dagens Fråga: I juni 2000 släpptes vad som skulle bli Coldplays stora genombrott. Låten nådde fjärdeplatsen på brittiska listan som högst. Vad hette låten?(Hör den nedan under årets ganska vackra julsång)
Hör svaret här
Musik för en klassisk jul - den 10 december
I don’t need anything at all
I don’t want Christmas trees
or bows or bell or fancy things
I’ve got all I want so far,
Christmas time is here and here you are.
Efter karriärens största kommersiella framgång med ”A few small repairs” från 1996 tog det fem år innan Shawn Colvin kom med nästa studioplatta ”Whole new you” med eget nytt låtmaterial. Anledningen till den kreativa stiltjen var att hon blivit mamma och tagit en tillflykt med familjen utanför Dallas.
Jag vet inte om den nya vardagliga situationen födde en idé att spela in en platta med traditionella låtar och i synnerhet julditon. Plattan som släpptes 1998 fick namnet ”Holiday Songs and Lullabies” och genomsyras av en kärlek till jul och dess frid som om man som Shawn där och då har en extra lycka i med en liten knodd i familjen.
Låten ” Don't Need Anything This Christmas” finns inte med på ”Holiday Songs and Lullabies” utan släpptes så vitt jag har kunnat spåra som singel. Låten hade mycket väl platsat på julplattan då den andas samma coolness som särpräglat denna ödmjuka arist.
B-O
Hur man framför Performance Art på rätt sätt...
När Costello skapade framtiden
Photographs of fancy tricks to get your kicks at sixty-six
He thinks of all the lips that he licks
And all the girls that he's going to fix
She gave a little flirt, gave herself a little cuddle
But there's no place here for the mini-skirt waddle
Jag hade alltid fått höra att åren mellan 66-68 var popmusikens allra främsta period. Visst, det var mycket märkvärdig musik som gjordes under de åren och stakade ut vägen mot framtiden. Frågan är dock om inte de sista åren av 70-talet var minst lika stilbildande och högkvalitativa?
Den brittiska pubrock-vågen och den efterföljande punken, tog musiken tillbaka från de stora arenorna och de fina salongerna och plötslig fick låtarna och musiken stå på sina egna ben, ofta med en oborstad och enkel produktion. En av länkarna mellan det gamla och nya var Elvis Costello, som med ena foten i pubrocken under några år lyckades ta sjumilakliv varje gång han klev in i en studio. En av förklaringarna till hans exceptionella utveckling skall tillskrivas det formidabla bandet Attractions som lyckades leda in Costello på områden som dittills var helt outforskade. Nu har Costello under flera årtionden kommit att bli känd som ett veritabelt lexikon över den samlade populärmusiken – men det visste vi inte när han släppte sina första skivor.
Hans första skiva, My Aim is True, inspelad och producerad av Nick Lowe och med Clover som kompband, med Doobie Brothers-gitarristen John McFee, lät egentligen ganska avslagen när den kom. Det finns visserligen några riktigt bra låtar och visst går det att skönja en viss frustration här och där. Men, jag skulle nog säga att den har mycket mer gemensamt med dåtiden än framtiden.
Costello framträdde först en del solo, med sin gitarr, men han letade snart efter musiker till ett eget band. Musiker söktes till regelrätta audions och om jag inte minns fel fick de olika prospekten bl a spela Abba´s Knowing me, Knowing You och Damned´s Neat Neat Neat. Basisten Bruce Thomas och trummisen Pete Thomas var redan etablerade musiker medan den kanske viktigaste pusselbiten, pianisten Steven Nason, som trogen till tiderna tog Steve Naive som artistnamn, var ett ospelat kort. Naive var klassiskt skolad och hade till skillnad från Costello ingen som helst koll på modern musik. Detta sägs ha lett till viss munterhet i bandet när frågor om gamla popklassiker kom på fråga. Därtill är detta sannolikt en av de främsta anledningarna till hans oortodoxa förhållningssätt till popmusik och kryddning av Costellos låtar.
Costellos främsta produktioner - enligt min mening - är This Year´s Model, den första skivan med det nya kompbandet, och uppföljaren Armed Forces, med sina syntvävar. Innan dessa skivor spelades in släppte Costello sin sista singel på Stiff Records, nämligen Watching the Detectives. På denna kompades han av Andrew Bodnar och Steve Goulding från Graham Parkers band Rumour, med Naives orgel pålagd i efterhand. Med sin blandning av film noir och reggae var den ett märkvärdigt steg framåt från debutskivans mer traditionella paketering. Själv har jag en tydlig minnesbild av Costello, som uppförde låten solo på en svensk tv-show, jag tror t o m att det var första gången den spelades. Programet slutade i vart fall med att Costello , kompad av folkpopparna Scafell Pike, rev av Mystery Dance, i en nästan osannolik kombination! Men, ännu mer skulle komma!
Som försmak till This Year´s Model släpptes singeln I Don´t Want to go to Chelsea, nu på nytt bolag. Den spelades in under november -77 till januari -78 i Eden Studios i London, igen med Lowe bakom spakarna, och det dryper klassiker av var och en av dess 189 sekunder. Redan inledningen visar vägen: Pete Thomas kraftfulla trummor börjar på en groove, för att sedan helt ändra riktning. Snart ansluter basisten Bruce Thomas tillsammans med Costellos gnekiga melodislinga och Naive´s synt som dubblar basslingan. När refrängen kommer smyger sig en spölik syntmatta och därefter dräneras hela anrättningen i Naive´s Vox-orgel. På debutplattan sjöng Costello ganska traditionellt. Redan Watching the Detectives var en stor förändring men på denna låt spottas orden formligen ut, fräsande formuleringar om skönhetsfixering och fåfänga. Även om man kanske inte tänkte så på den tiden så var Costello sannolikt bäst på att vara oi-punkare - också!
Sommaren 1979 så jag Costello och Attractions på Göta Lejon i Stockholm. En kort, explosiv konsert Jag hade biljett på tredje raden om mnns fortfarande hur obehagligt Costello fixerade oss med blicken, dränkt i ett avundsgrönt scenljus. Då hade denna låt förfinats ytterligare och ingick som en hörnsten i setlistan. Såvitt jag förstår - jag har sedermera tappat engagemanget för Costello - har låten också stannat kvar där.
En riktig klassiker!
tp
Två damer och en låt
You came along to claim it
Samtidigt som livet går vidare, påminns vi då och då om att allt gott ändå har ett slut. I går var det 30 år sedan John Lennon mördades och idag har vi mötts av nyheten att soul-legenden Aretha Franklin har fått cancer i bukspottkörteln, något som tyvärr lär vara en säker enkelbiljett ur det hittillsvarande jordelivet, hur tråkigt detta än må låta - och vara.
Det har nu visserligen gått några år sedan Aretha stod i zenit - men då gjorde hon å andra sidan det med en resning och stolthet att jag fortfarande tappar hakan när jag ser eller lyssnar på henne! Det amerikanska magasinet Rolling Stone har - rätteligen - rankat henne som etta på sin lista över de 100 bästa sångarna någonsin och nummer nio på dess lista över de bästa artisterna genom tiderna.
Under hennes storhetstid på Atlantic Records under senare delen av 60-talet spelade hon bl a in Respect, I Never Loved a Man, I Say a Little Prayer och You Make Me Feel Like a Natural Woman, låtar som sedan dess hör till de riktigt stora klassikerna.
You Make Me Feel Like a Natural Woman skrevs för övrigt av Carol King och hennes låtskrivarpartner och dåvarande make Gerry Goffin. Låten sägs vara insprirerad av Arethas producent Jerry Wexler, som efter studier i Afro-Amerikansk musikkultur snöat in på konceptet “den naturliga mannen”. När han vid ett tillfälle körde förbi King i New York, ropade han till henne att han behövde en “naturlig kvinna”-sång till Arethas nästa platta. Så blev det till slut och resten är som bekant historia. Som tack för tipset fick Wexler för övrigt co-credits som låtskrivare jämte Goffin och King.
King arbetade strävsamt i det dolda som låtskrivare under 60-talet. När hon sedermera upptog en solokarriär, kom hon att spela in flera av sina tidigare hitlåtar. På sin kanske främsta skiva, den utmärkta Tapestry från 1971, spelade hon själv in Arethas gamla hit från 1967, som dock gavs en helt ny och avskalad skrud.
Låten har därefter spelats in av Mary J Blige, Celine Dion, Whitney Houston och Rod Stewart (?), som dock modifierade texten en smula för att inte förvirra FM Radio-lyssnarna.
De bästa två versionerna är dock fortfarande Arethas och Carols.
tp
Musik för en klassisk jul - den 9 december
Right above a dirty bookstore off Euclid Avenue
And I stopped takin' dope and I quit drinkin' whiskey
And my old man plays the trombone works out at the track
He says that he loves me, though it's not his baby
He says that he'll raise him up like he would his own son
He gave me a ring that was worn by his mother
He takes me out dancin' every Saturday night"
Ett av den moderna musikhistoriens vackraste skivomslag gömmer en av de mest fantastiska jullåtar jag någonsin hört. De övriga nio spåren på ”Blue Valentine” har en magi som får en att falla platt och sammantaget får en att utropa ”en klassiker”. Tom Waits ”Christmas card from a hooker in Minneapolis” från 1978 är lika mycket en musikaliskt stark upplevelse som en lyrikmässig känslostark dito.
Genom åren som följt har jag tagit del av utgivningen och förundrats över den känsla denne man har. Och här och nu längtar jag innerligt efter en ny milstolpe som endast har en rättmätig efterföljare i ” Swordfishtrombones”.
B-O
Dagens Fråga 9/12 - En äkta kalkon till jul
Dagens Fråga: Showaddywaddy hade tio singlar på topp 10 i UK. Men bara en lyckades nå förstaplatsen och det var 1976. Vilken låt?(Hör den under denna makalösa julkalkon)
Hör svaret här
/cbj
PS-Något skumt har hänt med bloggen i vissa webläsare. Vi jobbar på en lösning
R.I.P.
Sagolika fynd i rootsfåran
När nödvändiga americana och rootssiten No Depression i går listade sina tio bästa rootsalbum för året så fanns de här båda udda juvelerna med.
Carolina Chocolate Drops ”Genuine Negro Jig” och Punch Brothers ”Antifogmatic” är befriande musikaliska uttryck som tack och lov aldrig kommer att höras eller synas i Peter Jihdes slaskprogram.
På Spotify hittade jag däremot båda albumen. Carolina Choloate Drops "Genuine Negro Jig", Punch Brothers "Antifogmatic"
/Björn
Dagens Fråga 8/12 - Gylne Tider
Denna norska serie där programledarna åker runt och pratar med kändisar från förr har de snyggaste trailers jag har sett.
Ovan från förra året och nedan för årets säsong. "Gylne Tider" går på norska TV 2. Tänk bara att få se Sabrina och Samantha Fox i samma video och med Karl-Heinz Rumenigge och JR därtill. Magiskt.
Programmet gick i höst för fjärde säsongen i Norge. Den första säsongen där de tre bara besöker gamla svenska hjältar har också visats i Sverige.
Dagens Fråga: Programnamnet är taget från en svensk grupp. Det första som skivbolaget EMi gav ut med den gruppen var två låtar på en samlingsskiva med jullåtar. Vad hette den skivan?(Svar nedan under denna nästan lika bra video)
Här kan ni läsa om svaret
Musik för en klassisk jul - den 8 december
” I Was Born On Christmas day” släpptes som EP 1993, en musikalisk bagatell där Sarah, Pete och Bob bjuder in The Charlatans Tim Burgess i en duett med Sarah.
Som låt är det här långt ifrån det bästa som stilikonerna St Etienne har släppt, men som musikalisk kitsch och ultimat julpartyfeeling är den svårspöad.
/B-O
Bedroom Eyes - prima pop för alla oss romantiker!
Bedroom Eyes
”The Long Wait Champion" (A west side fabrication)
PPPP
Några månader senare släpptes bandets första fullängdare, The Long Wait Champion (A west side fabrication) och det är ett delvis annat band som pressats på CD. Merparten av det uppskruvade uttrycket från scenen har på skivan ersatts av en större eftertänksamhet, låt vara i en ofta slamrig miljö.
De rumsklingande indie-gitarrerna sitter förstås som smäck, liksom det drivande kompet. Jonsson sjunger också mer avslappnat och ledigt på skiva än på scen - av det maniska scenuttrycket återstår faktiskt inte mycket. Man får snart en känsla av att avsikten varit att göra en skiva som är en skiva, inte bara en kopia av en genomarbetad scenshow. Och det funkar bra, t o m riktigt bra. En annan känsla som också infinner sig är att ingenting sker här utan avsikt, allt förefaller vara genomarbetat ner till minsta detalj.
Singeln Hand-In-Hand Granade är förstås fortfarande lysande. Den drivande Manifesto of a Midair Alliance funkar också riktigt bra liksom öppningsspåret (Here´s One for You) Underdog). Några andra toppar som förtjänar att nämnas är Norwegian Pop och Blueprint for Departure, med sitt envetna kärleksmantra.
Det är emellertid en stor synd att analysera pop, hamnar på det spåret är man snart förlorad. Jag vill inte heller slösa med er tid i onödan - det räcker med att konstatera att Jonas och hans band har gjort en skiva som mer än väl motsvarar de höga förväntning som ställts efter sommarens succéshow på Yran.
Great, great, great!
Liknande artister: Jens Lekman; Belle & Sebastian, Brainpool
tp
Inga svinpälsar
Tim Butler fyller 52 år i dag.
Vilken jäv... Butler, säger säkert många och förmodligen är det knappt någon som bryr sig.
Men det lite viktiga i det musikaliska sammanhanget som alltid kommer i första hand på den när siten är att han 1977 tillsammans med brorsan och sångaren Richard Butler, som hade en röst som lät som en korsning av Johnny Rotten och David Bowie, bildade The Psychedelic Furs.
80-talsdiscografin håller bitvis mycket god kvalité. Album nummer två ”Talk,Talk, Talk” (1981), Todd Rundgren producerade ”Forever Now” (1982), ”Mirror Moves” (1984) och ”Midnight To Midnight” (1987) är vinyler som snurrat mycket och fortfarande snurrar då och då på min vinylspelare.
Två av gruppens pärlor ”Love My Way” och ”Pretty In Pink” i videoformat och The Psychedelic Furs "The Best Of" är nostalgi som funkar riktigt fint även i verkligheten 2010.
/Björn
Dagens Fråga 7/12 - Plura covered
Dagens Fråga - När Plura fyllde 50 hyllades han med en skiva där många artister sjunger hans låtar. Men vilka gjorde samma låt som September gjorde i teve i lördags? (Hör dem via länken under detta intensiva Di Leva-framträdande)
Hör svaret här
Musik för en klassisk jul - den 7 december
1996 gjorde Jane tre tematiska liveframträdanden på The Bottom Line i New York där en av spelningarna döptes till ”Child: Music for the Christmas Season”. Plattan är en uppsluppen historia med bl a Gail Ann Dorsey som fångar udda jullåtar till ny skepnad. Tyvärr finns inget av spåren att finna på Youtube eller Spotify. Jag har checkat runt på nätet om inspelningen fortfarande finns tillgänglig, men utan resultat. Om du någonsin råkar se plattan på en secondhandbutik – hugg den direkt!
Som tröst och som en liten, men fullt gångbar tröst ger jag dig "Wildwood Carol" från plattan A Choral Christmas där Jane bland annat samarbetar med Victoria Williams.
/B-O
Äkta Popgenier är tillbaka - Sov gott!
Och i vårt fortsatta skrytande över våra bekantskaper - se Lennarts Galleri nedan - så kan vi nämna att sångaren Peo i Autisterna faktiskt varit med och spelat Popgeni med oss flera gånger. Han var alldeles för bra. Dessutom har Popgeniet Tobbe uppträtt med flera av grabbarna i Autisterna på den tiden de hette Lola Barbershop.
Nå, men allt det är skit samma. För 2011 kommer Autisterna med en ny fullängdare. Till dess njuter vi av "Sov".
/cbj
Lennarts Galleri 18 - Hello Säkert!
Popgenifotograf: Lennart Jonasson
Annika Norlin.Mycket har hänt sedan hon som mycket ung kom till Länstidningen och ville skriva. Då fanns två av oss popgenier där och Lennart Jonasson fotograferade då och då. Snart visade hon sig vara en både smart och rolig skribent.
När Lennart Jonassons fotoprojekt skulle bli bok var det först tänkt att Annika skulle skriva texterna. Men då tog hennes karriär sådan fart att hon helt enkelt inte hann. Det blev Johan Johansson i stället och det blev ju bra i "Wild Cards", men vad kul det varit om Annika skrivit.
Just nu är Säkert! ute på miniturné som uppladdning inför vårens större turné. Och i våras blev Hello Saferide som enda svenska band inbjudna till den festival där Simpsons-skaparen Matt Groening själv fick bjuda in sina favoriter.
"Facit! kan dessutom vara årets bästa svenska album...
Popgeni älskar Säkert!, Hello Saferide och Annika, det bara är så!!!!!!!!!!!!
/cbj
Essential 2010, part 1
De är många och olika beroende på vem du frågar. Men det här är den första trippeln ur den flock album som jag levt nära under 2010.
Fram till jul portionerar jag ut dem i lagomt stora doser, med bifogade Spotifylistor om möjligt. Som utsökta julklapptips till den som liksom alla vi popgenier aldrig tröttnar på hårda och platta paket.
Först ut är en oslagbar 58-årig veteran och två bedårande kvinnor 36 och 35 år fyllda.
/Björn
Dagens Fråga 6/12 - If we make it through december...
"If We Make It Through December" är en ständigt aktuell låt för många. Merle Haggard hör vi också alldeles för sällan.
73-åringen från Bakersfield har haft en omväxlande karriär. Som ung levde han bokstavligen utanför lagen och inom countryn har han också tillhört outlaws. Samtidigt ansågs han "Okie from Muskogee" för konservativ för att spelas i svensk radio under Vietnamkriget.
Dagens Fråga: Vilken artist var det ungdomsbrottslingen Merle Haggard fick höra som fick honom att överge kriminaliteten och satsa på sin musik i stället?( Hör den artisten från just den plats där Haggard fick höra honom under denna annorlunda decembersång)
Hör svaret live från den 24 februari 1969
/cbj
Köpläge!
När jag väl kommit hem till Östersund igen och därtill också konstaterat att Pressbyrån kampanjsäljer magasinet med skivan för ynka 39 kr, tog jag mig tid att spela min gratisskiva.
Min mer intensiva relation till Cheap Trick började i Budokan och slutade en skiva därefter, med halvtaffliga Dream Police. Däremellan hann jag faktiskt se bandet live, i Kalamazoo Michigan av alla ställen, på höstkanten 1979 om jag inte minns fel. De var inte särskilt bra, ett amerikanskt spektakel som igen övertygade mig om att brittisk pop spelas bäst av - just britter. Jag har senare djupdykt i både de första skivorna, de före Budokan, och nån enstaka av de senare, men nåt riktigt fan kan jag knappast kallas.
Jag medger dock gärna att The Latest är en alldeles särskilt bra platta, allt från ax till limpa. Några av de lugnare låtarna dryper av John Lennon och man kan nästan ana George Harrison på den glidande slidegitarren. Det slog mig förrsten också härom dagen, hur ovanligt det ändå är att just Lennon plankas så tydligt. Eller så är det jag som missat nåt? >Vad jag menar är att det finns gott om plats för fler kärleksfulla Lennonparafraser.
The Latest släpptes redan sommaren 2009 så en recension är kanske en smula senkommen. Skivan innehåller 12 låtar, varav en, When The Lights Are Out, är en lyckad Slade-cover. Flera pianodrivna ballader dryper av 60-talet, dock utan att det skall ses som ett minus i något enda avseende. Robin Zander sjunger förstås klanderfritt och jag tror att det är lättare att lyssna på gitarristen Rick Nielsen än att faktiskt se honom. Mina favoriter är den ljuva Miracle och Closer, The Ballad of Burt and Linda. Men - det finns dock mycket mer godis i skålen.
Under mina många genomlyssningar har jag igen och igen kommit på mig själv att fundera över hur det hade blivit om bandet hade fått fortsätta att kompa Lennon på Double Fantasy, comeback-skivan som bandets gamla producent Jack Douglas fick i uppdrag att producera åt honom 1980. Detta får dock fortsatt bli en fråga för fantasin...
Bland gästartisterna på skivan märks bl a Jason Falkner och Roger Manning från Jellyfish. Ni minns kanske också att det var just Falkner och Manning som värmde upp för bandet tidigare i år.
Sålunda - skivan är utmärkt och för endast 39 kr följer ett lika utmärkt ex av Classic Rock med på köpet, skivan har nu oavbrutet snurrat i bilen i snart en vecka!
Köp!
tp
Musik för en klassisk jul - den 6 december
Men det finns ett spår på ”Islands” som knockade mig totalt när jag hörde det första gången. Robbie Robertsons vansinnigt vackra och sköra ”Christmas must be tonight” har genom åren blivit en låt som alltid poppar upp i sinnet då det närmar sig advent. Låten framkallar samma varma känsla som Neil Youngs ”Pocahontas”, som också är ett med julen, kanske främst för de inledande orden ”Aurora Borealis, the icy sky at night”.
Kylan där utanför, värmen i lyrik och musik härinne där man sitter uppkurad i soffan med en kopp rykande lapsang eller ett glas rött. Precis samma feeling som i den här sagolika milstolpen.
/B-O
Jul med Popgeni: Big Star - Jesus Christ
Stars shone bright above
Royal David's city
Was bathed in the light of love
Jesus Christ was born today
Jesus Christ was born
Jesus Christ was born today
Jesus Christ was born
Memphis-sonen Chilton var varit ett hushållsnamn bland popgenier och andra ända sedan debuten med klassikern The Letter med Box Tops från 1966. Han hade därefter några kreativt framgångsrika år tillsammans med - och utan - Chris Bell i Big Star. Ändå präglades hans karriär kanske främst av en bångstyrighet och ett påtagligt ointresse av att förvalta sina gåvor och sin karriär.
De sista åren av sitt liv tog han sig dock samman och spelade in den väl mottagna In Space från 2005 med ett försärkt Big Star och avsikten var att bandet - i sin ursprungssättning m u a den sedan tidigare avlidne Bell - skulle uppträda på SXSW i Austin kort efter hans frånfälle. Nu blev det inte så vilket förstås är trist, visst, men ändå tidens gång på något vis.
För den som är obekant med Big Star rekommenderas varmt bandets samlingsbox Keep an Eye on the Sky från 2009 - en omistlig samling prima pop och en av de senare årens bästa karriärsammanfattningar!
Big Star lyckades inte hålla fingrarna från jullåtsburken. Bandets bidrag heter passande nog Jesus Christ, vilken här framförs av REMs Mike Mills och bandet på en hyllningsshow till Big Star från maj 2010 - man kan lätt tänka sig att Chilton, iklädd en knövlig tomteluva, sitter på ett fluffigt popmoln någonstans däruppe och sjunger med i den smittsamma refrängen!
tp
Dagens Fråga 5/12 - Sunday Girl
En uppfriskande söndagslåt vilken dag som helst.Dessutom får ni direkt efter den en låt till från samma program.
Blondie var ett makalöst band och en något udda fågel från den New York-scen de kom från. Där andra var så svårmodiga och poetiska var Blondie ibland som ett eko från en gladare tid. Mycket berodde givetvis på Debbie Harry. Men om musiken lät tidlös var många av texterna direkt från samtiden.
Det Blondie som fortfarande åker runt och som var i Östersund härom året är tyvärr inte lika kul...
Dagens Fråga denna söndag: Vilken låt var Blondies första listetta i USA 1978 ? ( Hör den under denna fina julspecial som av någon oförståelig anledning är hela 31 år gammal...?)
Här kan ni höra svaret
Ett efterlängtat återseende
För länge sen senast, Richard Barone.
Frontmannen i The Bongos, bandet som var en av de finaste grupperna på popscenen i Hoboken under första halvan av 80-talet, är tillbaka. Tillsammans med Rob Norris, bas, Frank Giannini, trummor och James Maestro, gitarr, gjorde Barone, sång, gitarr, albumen ”Drums Along The Hudson” (1982) och ”Beat Hotel” (1985) och femspårs-EP'n ”Number With Wings” (1983) innan man la ner bandet. En alldeles för tunn diskografi med tanke på deras personliga vinkling på 60-talets storslagna popsound.
Som tur plockade Barone upp tråden igen under sin solokarriär som drog igång med strålande ”Cool Blue Halo” 1987, följdes upp med lite ojämna ”Primal Dream” (1990) och lyfte igen med ”Clouds Over Eden” (1993) och ”Between Heaven & Cello” (1997). Sen blev det tyst i 13 år.
Så förstå min stora glädje mitt i ett iskallt november när jag för några dagar sedan upptäcke comebacken ”Glow” och på nytt hörde en Richard Barone som är fortsatt trogen sitt tidlöst eleganta sound.
Som om ingeting hade hänt.
För att ni ska få chansen att förstå den musikaliska värmen som drivit Barone sedan 80-talet så bifogar jag förutom Richard Barone "Glow" även samlingen Richard Barone "Collection: An Embarrassment Of Richard" från 2004 som lägger ett klart elegant pussel över Barones popsnille. Komplett hade det varit om ”Drums Along The Hudson” också hade funnits på Spotify.
Men den är samtidigt ett helt givet köp.
/Björn
Familjen Thomas julklappar
I guess it´s just to say
gee whiz, it´s christmas
Carla Thomas föddes i Memphis 1942 med en utmärkt genuppsättning. Hennes pappa var den legendariske DJ´n och soulsångaren Rufus Thomas, känd från Stax-klassikern Walkin the Dog. Efter att skapat sig ett namn på den lokala Memphis-scenen drog hon till slut åt sig Jerry Wexlers ögon - och öron. Wexler signade henne till Atlantic Records och uppdrog åt Stax att distribuera hennes första singel, Cause I Love You.
Hennes mest framgångsrika singel balladen Gee Whiz (Look At His Eyes) kom 1961 och därefter levererade hon klassiker på klassiker. Smaka t ex på dessa titlar: Night Time is the Right Time (en duett med pappa Rufus Thomas), Stop! Look What You're Doing, Pick Up the Pieces och B-A-B-Y.
Hon har utöver duetten med pappa Rufus, sjungit tillsammans med Otis Redding och uppträtt med alla Stax-legenderna och förtjänar självfallet eptitet Queen of Soul, som hon ibland ges.
En liten kuriositet: hennes pappa Rufus är den första och hittills enda person som gjort debut på Billboard´s Hot 100 efter sin dotter!
I dessa juletider uppmärksammar vi hennes bidrag till julkanonen, nämligen den förnäma Gee Whiz,it´s Christmas, vilken inte skall förväxlas med hennes främsta hit från 1961. Jullåten, som skrevs av Carla och Steve Cropper, kommer här i en skön version, toppad med pappa Rufus hundlåt som en extra julbonus!
tp
Musicforeverymorningafter
4 december med Jay-Z
Jul med Popgeni: Paul McCartney - Wonderful Christmastime
The feeling´s here
That only comes
This time of year
Under 70-talet ägnade sig Beatlarna bl a åt jullåtar. Den kanske mest kända är kanske John Lennon´s Happy Xmas (War is Over) men vi får inte glömma George Harrison´s Ding Dong Ding Dong eller för en delen Ringo Starr´s julskiva I wanna be Santa Claus, som i o f s släpptes först 1999.
Sir Paul´s bidrag till julåtarna, Wonderful Christmas Time från 1979, spelas inte på en Moog utan på den tidens syntklassisker, en Prophet 5, och man kan nästan se honom vända och vrida både på reglage och julschabloner - barnkör, bjällror, etc. Vi är dock tillräckligt många lättlurade popgenier som faller pladask för hans syntkompott och nynnar glatt med i refrängen hela vägen från Kalle Anka till kvällsgröten.
tp
Dagens Fråga 4/12 - Räkna kråkor
Dagens Fråga: 2003 hade Counting Crows en hit med "Big Yellow Taxi", låten hamnade i film och Vanessa Carltons medverkan drog mer uppmärksamhet till bandet. Men låten var en cover. Vem skriver och sjunger på originalet?(Hör svaret nedan under denna fina december-låt)
Här kan ni höra svaret live från 1970
Vinylkällaren 9
Roger C. Reale & Rue Morgue
”Radioactive” (London) (1978)
En strålande rockpunkig powerpopsak från en amerikansk doldis som man numera med lite flax kan hitta på siter typ eBay. En klart eftertraktad vinylbit där Reale lirar bas och står för läckert påflugen sång. Kompbandet Rue Morgue bestod endast av gitarristen G.E. Smith och trummisen Hilly Michaels och soundet är bedårande brötigt.
Originalet släpptes 1978 på Big Sound i USA. Jag har UK-utgåvan från samma år som förutom att den har ett klart tuffare omslag också bjussar på två extra spår och totalt innehåller 12 låtar. Nio egna Reale-rykare och explosiva covers på Chuck Berrys ”Dear Dad”, Reg Presleys (The Troggs) ”I Can't Control Myself” och Miner/Smiths soulstänkare ”Rescue Me”. På ”Close Inspection” spelade Jimmy McAllister gitarr istället för Smith utan att det på något sätt påverkade frenesin som är ledtråden genom dussinet som i sju fall klockar in under 2.15. Det går snabbt på alla sätt och vis på ”Radioactive”.
Producerat av Bob Ludwig så blev det här den enda plattan från Reale och Rue Morgue. G.E. Smith lämnade gruppen efter releasen och började turnera med den betydlig mer välfriserade Dan Hartman. Earle och Michaels återvände till Trod Nossel-studion tillsammans med McAllister och legenden Mick Ronson och spelade in ett antal låtar som tyvärr aldrig färdigställdes och därför inte såg någon release.
”Radioactive” är sorgligt saknad på Spotify och därför kan jag inte låta er ta del av hela albumet. YouTube blir räddaren i nöden när ”Dear Dad” och ”Kill Me” ploppar upp när man söker på Reale. Inget liveställ, men istället kan ni själva avgöra vilket omslag som är snyggast.
/Björn
Jul med Popgeni: Mud - Lonely this Christmas
En av de som dragit detta mytiska tema längst i blötsnön och sålunda starkt bidragit i denna utveckling, är engelska Mud, vars julsingel Lonely This Christmas får betraktas som en av de främsta julkalkonerna i musikhistorien. Jag blev emellertid glatt förvånad över denna tidstypiska film från 1974, som är en god ambassadör för tanken att allt inte var bättre förr.
Mud, som sedermera hamnade i Chinn-Champmans popklor, på Mickey Most´s RAK Records, bildades faktiskt redan 1966. Efter en räcka finfina popsinglar en bit in i 70-talet, vilka alla står sig rätt bra idag (Tiger Feet, Dynamite och kanske framför allt The Cat Crept In), kom detta vidunderliga magplask till julsingel - men det kan man kanske ta om man under sitt mest framgångsrika år hade sammanlagt sju singlar på den engelska topplistan!
Med undantag av denna erbarmerliga julsingel och den helplatta covern av Buddy Holly´s Oh Boy, tyckter jag att Mud är ett riktigt bra poprockband, trots de breda kavajslagen...
En kuriositet, bandets gitarrist Rob Davis skrev - många, många år senare - den alldeles utmärkta dansrökaren Can´t get you out of my head åt la Kylie.
Hur som helst, bättring bland julmusiken utlovas.
tp
Dagens Fråga 3/12 - Precis som du
Dagens Fråga: Vem har skrivt "Precis som du"?( Hör artisten via länken under denna video, en video främst för alla tjejer som vill ha en cellospelande man i sängkammaren..eller?)
Här kan ni ladda ner och lyssna på ett julkort från svaret
Jul med popgeni: U2 - Christmas (Baby please come home)
But it's not like Christmas at all
Cuz I remember when you were here
And all the fun we had last year
Ett av de band som man kanske minst av allt förknippar med den vita årstiden är U2. Likväl står bandet för en av de allra främsta jullåtarna, nämligen den makalösa tolkningen av Darlene Love´s Christmas (Baby please come home). Inspelningen skedde under ett soundcheck på Joshua Tree-turnéen och släpptes på den utmärkta julskivan A Very Special Christmas från 1987.
Låten skrevs av Phil Spector, Jeff Barry och Ellie Greenwich för Spectors klassiska julskiva 1963. Den var egentligen avsedd för Ronnie Spector men hon fick inte riktigt till det i studion - så kan det gå! Den anspelar på ett klassiskt tema - ensamhet under gemenskapens kanske främsta högtid - och den hägrande räddningen i hjärtevännens hemkomst. Sockersött? Visst, men vi är ju inte mer än människor... Mer på samma tema kommer för övrigt senare.
Hur som helst, allas vår egen lilla älskling från Spector-stallet, medverkar här med sin raspiga stämma på en version, som gör originalet all rättvisa. Och då kan naturligtvis ingenting gå fel...
Christmas....
tp
Dagens Fråga 2/12 - Decembersnö
Irma Schultz kanske största hit från förr i tiden handlar om en speciell geografisk plats. Den låten blev hennes nästa singel efter just "Decembersnö".
Dagens Fråga: Vad heter den geografiska plats som Irma sjunger om i en av sina största hits ? ( Hör låten i en länk under denna tidstypiska video från 1990)
Här kan du höra svaret
Steffes topp tio singlar 2010 (Nummer 1)
10 gånger 80 gånger 2
Mer mission på ämnet att återupprätta 80-talets skamfilade rykte som ett tämligen trist decenium på musikfronten. För vänder man på stenarna så hittar man betydligt mer än man tänkt sig.
Minnet är faktiskt kortare än man tror.
Albumen: 1) The Bongos ”Beat Hotel” (1985), 2) 'Til Tuesday ”Welcome Home” (1986), 3) The Icicle Works ”Blind” (1988), 4) Sam Phillips ”The Indiscribable Wow” (1988), 5) Diesel Park West ”Shakespear Alabama” (1989), 6) Warren Zevon ”The Envoy” (1982), 6) John Cougar Mellencamp ”Scarecrow” (1985), 7) Del Lords ”Based On A True Story” (1988), 8) The Godfathers ”Hit By Hit” (1986), 9) The Lords Of The New Church ”T.L.O.T.N.C.” (1982), 10) The Inmates ”Shot In The Dark” (1980).
The List: Darlings From The Past "The 80's/Vol.2"
/Björn
Jul med popgeni: Cristina - Things Fall Apart
They’d killed a tree of ninety-seven years,
And smothered it in lights and silver tears.
They all got wrecked, they laughed too loud,
I started to feel queasy in the crowd,
I grabbed a cab back to my flat,
And wept a bit,
And fed the cat.Things fall apart but they never leave my heart
Good Morning Midnight: it’s Christmas…
Vid denna tid på året är det brukligt att sammanställa diverse listor över de bästa av mesta av det senaste årets popskörd. Emellertid, i tider som dessa, med överfulla virtuella skivbackar omedelbart tillgängliga på Spotify och iTunes, finns det dock sällan anledning att nånsin bara hålla sig till en sådan begränsad del av musikhistorien som ett år utgör. Så, varför inte ta ett generaltag och presentera The Top of the Poppermost från denna säsongens allra bästa, alla år inräknade?
Normalt brukar en årlig nedräkning avslutas med det allra göttigaste men sådana konventioner gäller naturligtvis inte för popgenier! Nej, bättre då att börja med det bästa och gasa på därifrån...
Popgeniet Victor introducerade mig för många år sedan för den vidunderliga Cristina, på ett sådant säsongsbetonat blandband som förekom då och då på den tiden - redan då var jag såld. Här medverkar hon, längst fram i julkören, med den moderna klassikern Things Fall Apart, utiven på ett av dåtidens hippaste bolag Ze Records´ utmärkta julskiva A Christmas Record, vilken man f ö med fördel kan lyssna på när som helst, oavsett årstiden.
Lyssna noga - och hänförs av detta absurt underbara stycke. Och glöm inte att sammanbrottet bara är ett litet ögonblick iväg - nu far vi!
tp
Dagen Fråga 1/12 - December ska bli magiskt igen
När vi hade kunnat visa världen att hela Östersund just nu är som det allra vackraste vykort så får alla i stället prata om parasiterna i vårt dricksvatten - och det inför alla europeiska tevekanaler som är här för Världscupen i skidskytte.
Nej. låt december bli en magisk månad.
Och njut av alla jullåtar popgenierna har laddat med, minst en ny varje dag fram till julafton.
Dagens Fråga. Vad heter Kate Bush gigantiska genombrottslåt från 1978 som var baserad på en klassisk brittisk roman?(Hör den under denna sköna december video)
Här kan ni höra låten
