Popgeni

Peter Frampton var en av de mest bespottade och hånade artisterna under 70-talet. Från att ha varit ingenstans - i alla fall på min karta - toppade han plötsligt de amerikanska listorna med sin femte soloplatta från 1976, livedubbeln Frampton Comes Alive. Han blev snart arketypen för den sliskige amerikanen - vars bröder spelade i Styx eller Kansas eller nåt annat slemmigt prettoband - trots att han i själva verket var britt och hade ”fina” meriter från att som ung (han är född 1950) spelat både i Herd och Humble Pie., där också Steve Marriott från Small Faces ingick. Han hade dessutom före sitt sologenombrott gjort studiojobb åt bl a Harry Nilsson och medverkat på George Harrisons egen dubbel All Things Must Pass från 1970.

Att släppa en livedubbel blev snart en koncept att efterapa. Den legendariske producenten Tony Visconti berättar i sina memoarer att anledningen till att Thin Lizzy ville släppa sin klassiska livedubbel Live and Dangerous var just för att planka Framtons framgångsrecept.

I min egen vinylkällare har jag ett exemplar av Framptons livedubbel, dock mycket sparsamt spelad. När radion i början av 90-talet började spela en reggaefierad version av Baby I love Your Way från den skivan jag minns att jag tyckte att det lät riktigt bra, även om det då inte var läge för en fullständig revidering.

Emellertid, inget är hugget i sten och jag har nu kommit till en punkt i livet där jag vågat mig på att igen lyssna på några av Framptons liveupptagningar - och det känns faktiskt som att återupprättelsens stund kan vara kommen. Visserligen är väl låtarna inte så anmärkningsvärt bra - men heller inte så fruktansvärda som vi fick lära oss att betrakta dem för 35 år sedan, under den mest intensiva punkvågen. Dessutom förefaller Frampton vara en ganska enkel och anspråkslös filur.

Från Bert Sugarman´s The Midnight Special från 1975 kommer här den ganska trevliga Show me the Way, med hans signum Talk-box och allt!