Popgeni

Trender och nya idéer kommer och går. Innan man riktigt förstått vad det är som gäller har utvecklingen redan gått vidare i jakten på ett nytt fenomen att exploatera. Människor som metodiskt jagar sina 15 minuter bara för att konstatera, om de lyckas att nå ända fram till rampljuset, att detta redan tillhör någon annan. En ganska sorgsam historia som upprepar sig dag efter dag.

Det fanns därför alla skäl i världen att vara skeptisk till den nya mediafluga - eller i alla fall mediauppburna fluga - som dök upp i mitten av 70-talet och kallades punkrock. Musiken och musikrörelsen hade vid den tidpunkten nått dithän att större var synonymt med bättre och begreppet snabbare oftare användes för att beskriva hastigheten på ett gitarrsolon än tempot eller längden på en låt. Jag minns det som ganska torftiga tider.

I mitten av 70-talet var jag en ung, engagerad läsare av engelsk musikpress, med prenumerationer på  NME, Sounds och Melody Maker - de kostade nästan ingenting - och var därför tidigt bekant med den nya våg som sköljde över det brittiska musik- och kulturetablissemanget. Men, hur än vällovlig denna ändå var kunde det väl rimligen inte någon framstående musik komma ut ur en sådan rörelse? Jo, tjena...

Den 15 maj 1976 spelade stjärngitarristen Chris Spedding in en trelåtars demo med kvartetten Sex Pistols, som bildats året dessförinnan; en av dessa låtar hette Pretty Vacant. Bandet bestod då av Paul Cook på  trummor, Paul Jones på gitarr, Glen Matlock på bas och John Lydon, med artistnamnet Johnny Rotten på sång. Cook var nybörjare bakom trumsetet - vilket är MYCKET förvånande när man senare hör hans pådrivande spel - medan både Jones och Matlock var drivna och målmedvetna musiker. Spedding berättar att han är stolt över sin demoinspelning med bandet, samtidigt som han är litet ledsen över hur bandets livemixare Dave Goodman senare mixade sönder inspelningarna. Enligt Spedding berodde detta på att bandet och deras svengali Malcolm McLaren inte var förtjusta hans egen mixning:

Jag lyfte fram bakgrunden med en stor bastrumma och ett stort basljud, särskilt eftersom Matlock spelade några  intensiva basgångar. De vill dock ha en gitarrsoppa. Jag tror att när man har en sådan intresant rytmsektion, så låter ett band verkligen som om det kan spela, och eftersom detta var hela poängen med min demo, att visa att de verkligen kunde spela, så strävade jag efter detta. När man har en soppa av gitarrer, som bandets senare demos låter som, måste man konstatera att någon försöker att dölj att bandet inte kan spela. Det  var precis detta som McLaren ville få manniskor att tro, att de inte kunde spela, en idé eller ett sätt att lyfta fram den anarkistiska dimensionen.

Efter en hel del nya inspelningar släpptes bandets debutsingel Anarchy in the UK den 26 november 1976. I en intervju någon gång på den tiden listade Ulf Lundell den singeln som en av de allra bästa, jag minns idag inte om det var bara just då, det året eller kanske nånsin - det spelar kanske mindre idag mindre roll. Själv hade jag då inte ens hört den - även om jag genast blev litet nyfiken. Singeln, som utgavs av EMI hade spelats in den 17 oktober 1976 i Wessex Studios, med Chris Thomas som producent och Bill Price som tekniker. Musiken fungerade ungeför lika omedelbart och våldsamt som Mike Tyson några år senare skulle fungera i boxningsringen - här var det inte fråga om att ta några fångar utan uteslutande att utplåna allt som kom i vägen. Ljudbilden är större än stor och Rotten  anger tydligt tonen för den nya tiden med sitt nonchalanta skratt strax före första versen - här kommer framtiden! Om man jämför Matlocks basspel på liveupptagningar av samma låt är det tydligt att han spelar mycket mer minimalistiskt och rakt på studioversionen än live, då han emellanåt far ut i klassiska rockbasgångar - för egen del tycker jag att detta raka studiospelande gör låten mer rättvisa. En jämförelse med alla andra inspelningar av punkband från 1976-77 visar att inga, inte ens de med Clash, har stått sig lika väl som Pistols inspelningar från de åren; Clash började ju låta riktigt bra först 1979.

Den som är mer intresserad av Pistols inspelningar kan läsa en förnämlig artikel här.

I februari 1977, efter att EMI brutit samarbetet med bandet, påbörjade Thomas och Price vidare inspelningar med bandet. Ungefär samtidigt hade det börjat ryktas att Matlock lämnat bandet, vilket bekräftades i ett pressmeddelande den 28 februari. I detta skrev McLaren att Matlock sparkats eftersom han pratade för mycket om Paul McCartney och Beatles, ett tema som Jones upprepade några veckor senare i en intervju Matlock har dock själv beskrivit att han lämnade bandet i samförstånd med de övriga medlemmarna. En omständighet som  dock säkert påskyndande skilsmässan var Matlocks tydliga missnöje med Rottens utmanande text till blivande singeln God Save the Queen och deras gryende personliga osämja.

Den 27 maj 1977 släppte bandet sin andra singel, God Save the Queen, vilken tidigare gick under namnet No Future. Skivsläppet sammanföll taktiskt nog med Drottning Elisabeth II´s silverjubileum på tronen. Skivan nådde officiellt till andra plats på englandslistan - efter Rod Stewart´s såsiga I Don´t Want to Talk About it - trots att den bannlysts av BBC och inte spelades i radio. Detta medförde självfallet en del spekulationer om en riggad lista och BBC medgav faktiskt 2001 att låten nådde första plats i England under 1977 trots att den bannlysts av företaget. Själv minns jag väl hur jag satt klistrad vid Kaj Kindvalls lördagsprogram - hette det Discorama på lördagarna, eller var det på fredagarna? - då singeln skulle premiärspelas. Jag hade aldrig tidigare hört Pistols men tyckte att låten var helt fantastisk! Det dröjde ytterligare några dagar innan jag köpte singeln på Skivhörnan i Östersund och förstod att det var baksidan Did You No Wrong som spelats i radion! Om detta berodde på feghet eller slarv har jag aldrig fått klart för mig. Framsidan var förstås än bättre.

Hur som helst, God Save the Queen och dess baksida vände uppåner på alla mina föreställningar om både musiken och det ytligt spekulativa i punken. I stället fär en dagslända framstod Pistols som ett förstaklassens rockband, utan de fåninga poserna och ytglansen - utan bara pang på! Jag minns att det redan då var mycket spekulerande över hur mycket Spedding hade med inspelningarna - och spelandet - att göra. Även om McLaren och bandet inte gillade hans första demo, har hans första analys av bandet och dess möjligheter fått en ordentlig upprättelse med åren - bandet var utmärkt och inte bara några högljudda posörer! Visserligen spelar Matlock bara bas på den första singeln men Jones envetna pumpande på de senare inspelningarna motsvarar helt Matlocks sparsamma spel på debuten. Förresten, angående Speddings inspelningar, på dessa spelades allt in direkt med undantag av två gitarrpålägg - som båda spelades av Jones!

Redan den 1 juli 1976 släpptes den tredje singeln, Pretty Vacant, vilken som nämnts var med på Speddings demo. Låten var liksom de tidigare två singlarna producerad av Thomas, med Price som tekniker. I anledning av detta släpp medverkade Pistols för första och enda gången i den legendariska TV-showen Top of The Pops. Matlock har sagt att låten inspirerats av ABBAs hitsingel S.O.S. och med viss fantasi kan kanske ana vissa paralleller mellan Jones och Benny Anderssons intron. Introt till Pretty Vacant är hur som helst majestätiskt dundrande, först med Jones ensamma gitarrfigur och därefter med Cooks hårdslående trummor som låser sig fenomenalt med den pumpande basen.

Den 14 oktober 1977 släpptes bandets fjärde singel, Holidays in the Sun, men då hade magin falnat. Knappt  två veckor senare släpptes bandets första fullängdare, Never Mind the Bollocks, med bl a de första fyra singlarna. Skivan fick en hel del kritik för att den i så stor utsträckning tuggade om de gamla låtarna. Faktum kvarstår dock att varje skiva som innehåller låtar av samma snitt som Pistols första tre singlar, alltid kommer att betraktas som en av de bästa plattor som gjorts!

Finns det några egentliga motsvarigheter till Pistols magnifika singelserie? Who släppte sin första fullängdare i december 1965. Dessförinnan hade bandet släppt Zoot Suit som High Numbers, vilken  kanske inte räknas, men därefter en serie i nästan samma klass som Pistols, nämligen I Can´t Explain, Anyhow, Anyway, Anywhere och My Generation, toppad med Substitute som fjärde singel! En påtaglig skillnad är dock att Who gick vidare och utvecklades medan Pistols inte bara pyspunkterade utan totalt gick upp i intet. Kinks släppte obemärkt två singlar innan You Really Got Me, tätt följd av All Day and All of the Night och Tired of Waiting for You, också en ganska imponerande serie. Beatles följde visserligen upp She Loves You med I Want to Hold Your Hand men både singlarna före och efter dessa håller nog inte riktig stjärnklass. Stones? Bandet har visserligen släppt en rad lysande singlar men som jag ser det ingen serie som motsvarar Pistols. Nej, med alla omständigheter i beaktande dristar jag mig att påstå att Pistols första tre singlar, följt av en utmärkt - om än inte lika bra som singlarna - fullängdare och därefter ett av tidernas värsta magplask, står i en klass för sig!

För något år sedan valdes Pistols in i Rock´Roll Hall of Fame. Föga oväntat avstod de från att inställa sig till hyllningarna - på något sätt är det nog mer anti-etablissemang att i stället som dryga 50-åringar planera lukrativa återföreningsturnéer för att finansiera sin förestående pension, en ganska bra påminnelse om den tid då nästan allt stod och föll med detta band.

Nedan kommer vidofilmerna till de tre låtarna som alla förändrade våra liv och utställde löften om musikens förmåga att göra en skillnad.

tp