Popgeni

Under Oasis storhetstid läste jag en litet konstruerad artikel där man gjorde en i o f s orimlig jämförelse mellan det bandet och Beatles och deras respektive kataloger, allt i syfte att klargöra om Oasis hade någon fog för sin kaxighet. Jag vill minnas att det konstaterades att Oasis första skivor väl höll för en jämförelse med Beatles första skivor men att Beatles därutöver hade ett stort antal formidabla plattor som Oasis behövde matcha för att komma i fråga som deltagare i samma tävling. Frågeställningen känns idag litet fånig, liksom idén att Oasis, som ganska snart pyspunkterade, över huvud taget skulle ha någon plats på en lista över de främsta banden någonsin.

Det är förstås svårt att komma runt Beatles fantastiska katalog, där ingen platta är sämre än riktigt bra och de flesta därtill var stilbildande. De flesta är dock ense om att det finns enstaka plattor med andra artister som väl står sig i konkurrens med Beatles, t ex Pet Sounds - en etappseger gör dock ingen slutsegrare! Emellertid, om man omformulerar förutsättningarna litet till att på sportens vis avse vem eller vilket band som under en viss given tidsperiod - längre än den enstaka skivan - var allra bäst, är svaret inte längre lika givet. Visst, Beatles ligger förstås och nosar på förstaplatsen men det finns fler aspiranter på denna.

Någon gång under 80-talet, jag tror att det var på lucianatten, såg jag på samma TV-utsändning två inslag som jag än idag minns. Det ena var videon till Crowded House´s magnifika Don´t Dream it´s Over och det andra ett reportage från Newcastle och det nya skivbolaget Kitchenware Records och dess artister. Jag fastnade direkt för två av de nya brittiska banden som presenterades på lucianatten och begav mig till Musikörat i Uppsala för att handla. Det ena av banden, Hurrah, har väl fallit i viss glömska men det andra nominerar jag bums till ett av de bästa banden någonsin, sett över en viss begränsad tid, nämligen Prefab Sprout - ta-daa!


Prefab Sprout har inte precis tagit den snabbaste och rakaste vägen till framgång utan tvärtom på ett nästan systematiskt sett krånglat till saker och ting när detta varit möjligt. I den meningen är det kanske otroligt att bandet över huvud taget lyckats ta sig fram till oss skivlyssnare - men herrens vägar är ju som bekant  outgrundliga...

Bandet började först som en trio, med bröderna Paddy och Martin McAloon och Paddys flickvän Wendy Smith. Paddy spelade gitarr och Martin bas och Wendy delade sångsysslor med Paddy. Deras första singel Lions in My Own Garden (Exit Someone) gavs ut under sommaren 1982 på egna etiketten Candle. Sedan bandet därefter fått kontrakt med Kitchenware Records återutgavs singeln året därpå, så också uppföljaren The Devil Has All the Best Tunes släpptes. Den första fullängdaren Swoon från 1984 får vi idag betrakta som en litet onödigt detaljerad platsansökan. De bitvis komplicerade och sammansatta harmonierna, de växlande takterna, Martins funkspretiga basspel och alla ordkaskader, gör att det är inte så litet svårt att utan full koncentration hänga med på resan. Emellertid, bandets kanske mest framträdande signum, växelsången mellan Paddy och Wendy, som lättsamt viskar fram sin ekande sång på en ängels vis, är dock redan här fullt utvecklad.

Möjligen hade det fortsatt på samma tema om inte försynen lett bandet in på ett annat spår. Redan samma år som Swoon släpptes, släppte bandet singeln When Love Breaks Down, vilken mestadels mottogs med tveksamma gäspningar; singeln släpptes f ö sammanlagt fyra gånger, vilket kanske kan betraktas som något sorts rekord. Bandet fick dock kort härefter kontakt med keyboardspelaren och datatrollkarlen Thomas Dolby, vilket skulle visa sig vara mycket fruktsamt.

I slutet av 70-talet hade Dolby och Bruce Wolley bildat bandet Bruce Wolley & the Camera Club. Wolley - som skrev och spelade in den låt som Magnus Uggla senare gjorde känd som IQ - var dessförinnan en av medlemmarna i Buggles, i vilket band den legendariske ljudskaparen och producenten Trevor Horn ingick. I likhet med Horn var också Dolby, vilket hans artistnamn tydligt indikerar, smittad av den datoriserade studions oändliga möjligheter. Efter en period av låtskrivande inledde Dolby 1981 en solokarrär, som bl a resulterade i jättehitsen She Blinded Me with Science från 1982 och Hyperactive från 1984 - under dessa år representerade en glödhet Dolby alla förhoppningar om framtidens musik.

Dolby kom dels att producera bandets andra skiva, Steve McQueen, som släpptes 1985, dels att slutligen mixa om singeln When Love Breaks Down - och plötsligt föll alla bitar på plats. Steve McQueen är en lysande samling låtar, där alla onödiga spretigheter från debuten slipats bort. Vid denna tidpunkt hade studiotrummisen Neil Conti anslutit till bandet som fullvärdig medlem, vilket också medför att musiken på skivan känns mycket mer sansad, bättre sammansatt och ”limmad”.

Bandet påbörjade och avslutade, utan Dolbys medverkan, inspelningen av uppföljaren till Steve McQueen med denna nya skiva, Protest Songs, lades i malpåse eftersom den inte ansågs riktigt hålla måttet. Skivan släpptes dock sedermera under 1989, litet som en historisk anekdot, men den skall rimligen inte räknas in bland bandets ”riktiga” skivor, trots att den i vissa delar vida överstiger vad andra mäktar med.

I stället började bandet om och släppte under 1988 den lysande uppföljaren From Langley Park to Memphis, igen producerad av Dolby. Skivan föregicks av singeln Cars and Girls, som igen möttes av viss blandad kritik - att ironisera över Bruce Springsteen och hans världsbild upplevdes litet som att sparka in redan öppna dörrar. Jag tror dock att tiden utvisat att även den låten kan hänföras till de övriga klassikerna på skivan. Skivan innehåller också bandets största hitlåt, The King of Rock 'N' Roll. På skivan gästar bl a Stevie Wonder, Pete Townshend och gospelsångarna André Crouch singers.

Den tredje riktiga skivan kom 1990 och utgör det första tecknet på McAloons kreativa dilemma. Skivan Jordan: The Comeback är ett ambitiöst konceptalbum, som fyller hela CD-ns speltid. Återigen svarade Dolby för produktionen, som nu möjligen känns litet för tidsbunden. Skivan svämmar dock nästan över av idéer men trots omfånget håller den ihop som ett riktigt album.

Dessa tre skivor markerar bandets och McAloons kreativa höjdpunkter och svarar, enligt min blygsamma mening, väl mot vilken annan trilogi av vilket annat band, Beatles innefattat. Utöver den utsökta melodihanteringen är McAloon en särdeles begåvad ordkonstnär och just den kombinationen, gör att den sammantagna kvaliteten hålls anmärkningsvärt hög. Bandet har senare åstadkommit en del bra musik men mestadels har de senare åren präglats av Paddys oförmåga att slutföra något av de garguantiska projekt som han påbörjat, bl a en skiva om Michael Jackson. Ett mycket trivsamt inpass gjordes dock härom året i samband med nyutgivningen 2006 av Steve McQueen; i stället för att lägga med demos och outgivna inspelningar  från skivan gjorde Paddy nya akustiska inspelningar av låtarna på skivan. Även detta projekt blev honom dock nästan övermäktigt och tidsödande - men resultatet utmärkt bra!


McAloon är numera en av många brittisk popexcentriker, med sedvanligt lång skägg och litet apart utseende. Han har varit norra England trogen och skivorna har sedan 1982 utgivits på Kitchenware Records, låt vara i samarbete med CBS.

Jag darrar inte ett dugg på stämman när jag nu nominerar trion Steve McQueen, From Langley Park to Memphis och Jordan: the Comeback till en av de allra bästa treklövrar som musikhistorien hittills skådat. Nedan kommer ett av huvudspåren från vart och ett av de album jag skrivit om ovan - lyssna och njut er bort för en stund, vackrare än så här blir det inte!

tp