Popgeni

Livemusikåret 2010 hade för mig två oförglömliga minnen - Elliot Murphy på Yran och den virtuosa Jan Lundgrens Trio.

1. Guster ”Easy wonderful”
Melodivårdare typ Squeeze och Del Amitri, med en synnerligen starkt låtskrivarkompetens. ”Easy wonderful” är ren, rak solskenspop från första till sista sekund. Och videon till "Architects & Engineers" får ju en att tänka på den där tiden i livet då Kermit & Co var den mest heta mediapersonen...jisses.



2. Janelle Monáe ” The ArchAndroid”
Årets mest suveräna studioinspelning som får en att baxna. Outkasts Big Boi smällde av när han hörde denna enormt karismatiska tjej som mixar allt mellan r&b och hip hop till jazz och klassiskt i en 18 låtars häxbrygd. Årets debutant?!?

3. Mary Gauthier ”The foundling”
Lägereldmusik där Michael Timmins från Cowboys Junkies har producerat. Finstämt och exakt. Empatiskt och direkt. Musik att älska till eller helt enkelt bara vara ett med.

4. Cee Lo Green ” The Lady Killer”
Årets soulknock. Back to the 60´s med en knorr av nutid och en röst som gör en knäsvag. Produktionen av hela plattan är så rätt balanserat svulstig att man får det där fåniga leendet på läpparna.

5. Oskar Linnros ”Vilja bli”
”Från och med du” är för mig det bästa som svenskt musikliv gav ut under 2010 – alla kategorier. Oskars refrängfeeling är i paritet med Orup och killen har en fantastisk känsla i att fånga etsande enkla musikriff.

6. Laura Marling ”I speak because I can”
I produktionen har engelska Laura haft Ryan Adams som bollplank och jag faller så jävla platt för hela konceptet. Den engelska folkmusiken lever fan i mig och med Laura Marling blir jag så otroligt lycklig av att ha henne i lurarna. Det räcker med att lyssna på ” Goodbye England (Covered In Snow)” för att förstå.



7. Glasser "Ring"
Cameron Mesirows sätt att ”tänka” musik är minst sagt utmanande. Det här är en uppkäftig platta, i grunden inspelad på Macen och Garageband, och i studion ytterst ödmjukt och exakt putsad. Summa summarum ungefär som en Kate Bush som har lagat omelett med rätt svamp.



8. Deerhunter ”Halcyon Digest”
Jag är vansinnigt imponerad över den här gruppen som har sin bas i Atlanta, USA. Dels för att de tar The Doves sound in i ett mer äventyrligt sound (jodå, det går) men framför allt för att de vågar vara så mycket mer i sin musik. Här trängs omedelbara spår med cineastiska drömslöjor och helheten är nyfiken, ljudmässigt storsvulstig och rik.

9. Liz Phair ”Funstyle”
Artister som vägrar vara som alla andra, som envist tjurigt väljer att lyssna till sitt hjärtas röst är att reagera inför. Älska eller hata. Liz Phair sluggar vilt i sitt musikaliska uttryck och i texter och det är omöjligt att inte bli berörd.

10. Donavon Frankenreiter ”Glow”
Grant Lee Phillips (Grant Lee Buffalo) gör allt för att puscha fram den här killen med popvärldens mest osannolika artsistnamn. Och det är inte så förbannat svårt att förstå varför. En sönderrökt, whiskyhes röst och solvarma låtar. Kan det bli bättre?