Merseybeat i okänd skrud
Satt en kväll och läste popskvaller från Australien på nätet, mest för att kolla runt om det dykt upp några nya stjärnskott på den inhemska musikarenan. Efter några timmars surfande ramlade jag över ett guldkorn på ett diskussionsforum. En med mig jämnårig popfan rekommenderade en betydligt yngre poplover som hyllade aussiegänget Easybeats att kolla upp Sydneybandet The Allusions som hade en kort karriär mellan 1964-68.
Jag öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och gick in på den oändliga tuben, jodå här fanns naturligtvis ett och annat som kunde skingra nyfikenheten.
Vad i…?
En merseybeatpoppig version av Rick Nelsons ”Gypsy woman” var The Allusions debut som släpptes i april 1966. I sin linda var gruppen ett renodlat coverband med speciell vurm för att göra egna versioner av brittisk samtida pop. Efter ett par år insåg man dock att om man skulle komma någonvart i karriären, var det tvunget att försöka plita ner egna låtar. På b-sidan av ”Gypsy woman” finns det första exemplet ”Fever (burns my brain)”, en låt som bandledaren, gitarristen och sångaren Mike Morris snott ihop.
Ljudbilden på de två spåren på debutsingeln är renodlad klämkäck merseybeat, med suverän stämsång. Den som fortfarande vurmar över sitt The Beatles, Gerry & The Pacemakers, The Searchers smäller av när han/hon hör det här. Singeln stannade kvar på topp tiolistan i nio veckor och plötsligt var The Allusions ett band att räkna med – åtminstone hemma i Sydney.
Andra singeln ”The dancer” som kom i augusti 1966 förde upp gruppen ett snäpp till (till nr åtta) på singellistan. Av vad jag har kunnat läst mig till var det bara ett annat band som valt merseybeatsoundet, som där och då hade en framgång – Easybeats.
Det tredje singelsläppet två månader senare blev ”Looks like trouble”, vars basintro ligger farligt nära det klassiska ditot på The Beatles ”I feel fine”. Släppet blev en rejäl flopp som aldrig orkade in på försäljningslistan. Redan innan släppet fick basisten Terry Chapman nog av att (som han själv sade) harva i merseybeatträsket och fick sedermera utlopp för ett mer psykedeliskt poputtryck i The Knack. Singel fyra i ordningen ”Roundabout” kom ett halvår senare, då gruppen varit in i studion och spelat in sin första, och vad jag kunnat utläsa enda självbetitlade fullängdare, med utgivning strax efter nyår 1967. Plattan mixade Mike Morrislåtar med väl valda covers såsom Smokey Robinson's "Shop Around" och The Kinks ”I gotta move” och fick ett sådär mottagande. Det finns ett riktigt bottennapp på plattan. ”I believe” som kliver in som en chock när den tonar ut ur högtalarna. Sånginsatsen på den lugna balladen låter som en halvfull crooner med glappande struphuvud i ett vibrato som får en att vika sig dubbel av skratt.
En EP som samlade de tre första singlarna plus det nya alstret Roller Coaster Man” släpptes tre månader senare.
Därefter blev det bara två ytterligare singelsläpp innan sagan var all för denna lilla parentes i pophistorien. Varken "Seven Days Of Rain" (juli 1967) eller "Mr Love" (februari 1968) kunde rädda skutan från sjunka och Mike Morris insåg att det var dags att avsluta sagan.
I sina bästa stunder var The Allusions klart i paritet med de samtida merseybeatfantomerna som härjade på hitlistorna runt om i världen. Singlarna och fullängdaren kursas idag till ansenliga summor på auktioner och skivmarknader och gruppen rankas idag i toppskiktet av vad som kom fram i den australiska popgrytan på 60-talet. Och när Mike Morris & Co vågade kliva in i ett annat mer tufft sound som i The Kinks (Ray Davies) ”I gotta move” – här hämtad från punk(!!)samlingen Devil´s Children, faller man ganska så platt.
Rubbet av The Allusions låtskafferi finns att hämta på samlingen "Anthology 1964-1968"...har du hjärtat i 60-talets magiska pop finns här en hel del att njuta av....men som sagt allt är inte av samma gyllene snitt som vad som försiggick på klubbarna runt Mersey River...
/B-O
Jag öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och gick in på den oändliga tuben, jodå här fanns naturligtvis ett och annat som kunde skingra nyfikenheten.
Vad i…?
En merseybeatpoppig version av Rick Nelsons ”Gypsy woman” var The Allusions debut som släpptes i april 1966. I sin linda var gruppen ett renodlat coverband med speciell vurm för att göra egna versioner av brittisk samtida pop. Efter ett par år insåg man dock att om man skulle komma någonvart i karriären, var det tvunget att försöka plita ner egna låtar. På b-sidan av ”Gypsy woman” finns det första exemplet ”Fever (burns my brain)”, en låt som bandledaren, gitarristen och sångaren Mike Morris snott ihop.
Ljudbilden på de två spåren på debutsingeln är renodlad klämkäck merseybeat, med suverän stämsång. Den som fortfarande vurmar över sitt The Beatles, Gerry & The Pacemakers, The Searchers smäller av när han/hon hör det här. Singeln stannade kvar på topp tiolistan i nio veckor och plötsligt var The Allusions ett band att räkna med – åtminstone hemma i Sydney.
Andra singeln ”The dancer” som kom i augusti 1966 förde upp gruppen ett snäpp till (till nr åtta) på singellistan. Av vad jag har kunnat läst mig till var det bara ett annat band som valt merseybeatsoundet, som där och då hade en framgång – Easybeats.
Det tredje singelsläppet två månader senare blev ”Looks like trouble”, vars basintro ligger farligt nära det klassiska ditot på The Beatles ”I feel fine”. Släppet blev en rejäl flopp som aldrig orkade in på försäljningslistan. Redan innan släppet fick basisten Terry Chapman nog av att (som han själv sade) harva i merseybeatträsket och fick sedermera utlopp för ett mer psykedeliskt poputtryck i The Knack. Singel fyra i ordningen ”Roundabout” kom ett halvår senare, då gruppen varit in i studion och spelat in sin första, och vad jag kunnat utläsa enda självbetitlade fullängdare, med utgivning strax efter nyår 1967. Plattan mixade Mike Morrislåtar med väl valda covers såsom Smokey Robinson's "Shop Around" och The Kinks ”I gotta move” och fick ett sådär mottagande. Det finns ett riktigt bottennapp på plattan. ”I believe” som kliver in som en chock när den tonar ut ur högtalarna. Sånginsatsen på den lugna balladen låter som en halvfull crooner med glappande struphuvud i ett vibrato som får en att vika sig dubbel av skratt.
En EP som samlade de tre första singlarna plus det nya alstret Roller Coaster Man” släpptes tre månader senare.
Därefter blev det bara två ytterligare singelsläpp innan sagan var all för denna lilla parentes i pophistorien. Varken "Seven Days Of Rain" (juli 1967) eller "Mr Love" (februari 1968) kunde rädda skutan från sjunka och Mike Morris insåg att det var dags att avsluta sagan.
I sina bästa stunder var The Allusions klart i paritet med de samtida merseybeatfantomerna som härjade på hitlistorna runt om i världen. Singlarna och fullängdaren kursas idag till ansenliga summor på auktioner och skivmarknader och gruppen rankas idag i toppskiktet av vad som kom fram i den australiska popgrytan på 60-talet. Och när Mike Morris & Co vågade kliva in i ett annat mer tufft sound som i The Kinks (Ray Davies) ”I gotta move” – här hämtad från punk(!!)samlingen Devil´s Children, faller man ganska så platt.
Rubbet av The Allusions låtskafferi finns att hämta på samlingen "Anthology 1964-1968"...har du hjärtat i 60-talets magiska pop finns här en hel del att njuta av....men som sagt allt är inte av samma gyllene snitt som vad som försiggick på klubbarna runt Mersey River...
/B-O
Kommentarer
Postat av: tp
Mycket intressant läsning! Det är lätt att tappa bort sig på nätet men det är också charmen med surfandet. Superbra!
Postat av: Björn Bostrand
Kanon! Kul att fler vill gå i Aussieskolan.
Trackback
