Köpläge!
Härom veckan köpte jag dyrt det senaste numret av magasinet Classic Rock, en blaska jag bara köper då och då. Jag minns inte nu vad det var som lockade, förmodligen en stunds resa undan resetristessen. Hur som helst. när jag förstrött bläddrade mellan sidorna fann jag till min förvåning ett exemplar av Cheap Tricks senaste skiva, småfyndigt betitlad The Latest.
När jag väl kommit hem till Östersund igen och därtill också konstaterat att Pressbyrån kampanjsäljer magasinet med skivan för ynka 39 kr, tog jag mig tid att spela min gratisskiva.
Min mer intensiva relation till Cheap Trick började i Budokan och slutade en skiva därefter, med halvtaffliga Dream Police. Däremellan hann jag faktiskt se bandet live, i Kalamazoo Michigan av alla ställen, på höstkanten 1979 om jag inte minns fel. De var inte särskilt bra, ett amerikanskt spektakel som igen övertygade mig om att brittisk pop spelas bäst av - just britter. Jag har senare djupdykt i både de första skivorna, de före Budokan, och nån enstaka av de senare, men nåt riktigt fan kan jag knappast kallas.
Jag medger dock gärna att The Latest är en alldeles särskilt bra platta, allt från ax till limpa. Några av de lugnare låtarna dryper av John Lennon och man kan nästan ana George Harrison på den glidande slidegitarren. Det slog mig förrsten också härom dagen, hur ovanligt det ändå är att just Lennon plankas så tydligt. Eller så är det jag som missat nåt? >Vad jag menar är att det finns gott om plats för fler kärleksfulla Lennonparafraser.
The Latest släpptes redan sommaren 2009 så en recension är kanske en smula senkommen. Skivan innehåller 12 låtar, varav en, When The Lights Are Out, är en lyckad Slade-cover. Flera pianodrivna ballader dryper av 60-talet, dock utan att det skall ses som ett minus i något enda avseende. Robin Zander sjunger förstås klanderfritt och jag tror att det är lättare att lyssna på gitarristen Rick Nielsen än att faktiskt se honom. Mina favoriter är den ljuva Miracle och Closer, The Ballad of Burt and Linda. Men - det finns dock mycket mer godis i skålen.
Under mina många genomlyssningar har jag igen och igen kommit på mig själv att fundera över hur det hade blivit om bandet hade fått fortsätta att kompa Lennon på Double Fantasy, comeback-skivan som bandets gamla producent Jack Douglas fick i uppdrag att producera åt honom 1980. Detta får dock fortsatt bli en fråga för fantasin...
Bland gästartisterna på skivan märks bl a Jason Falkner och Roger Manning från Jellyfish. Ni minns kanske också att det var just Falkner och Manning som värmde upp för bandet tidigare i år.
Sålunda - skivan är utmärkt och för endast 39 kr följer ett lika utmärkt ex av Classic Rock med på köpet, skivan har nu oavbrutet snurrat i bilen i snart en vecka!
Köp!
tp
När jag väl kommit hem till Östersund igen och därtill också konstaterat att Pressbyrån kampanjsäljer magasinet med skivan för ynka 39 kr, tog jag mig tid att spela min gratisskiva.
Min mer intensiva relation till Cheap Trick började i Budokan och slutade en skiva därefter, med halvtaffliga Dream Police. Däremellan hann jag faktiskt se bandet live, i Kalamazoo Michigan av alla ställen, på höstkanten 1979 om jag inte minns fel. De var inte särskilt bra, ett amerikanskt spektakel som igen övertygade mig om att brittisk pop spelas bäst av - just britter. Jag har senare djupdykt i både de första skivorna, de före Budokan, och nån enstaka av de senare, men nåt riktigt fan kan jag knappast kallas.
Jag medger dock gärna att The Latest är en alldeles särskilt bra platta, allt från ax till limpa. Några av de lugnare låtarna dryper av John Lennon och man kan nästan ana George Harrison på den glidande slidegitarren. Det slog mig förrsten också härom dagen, hur ovanligt det ändå är att just Lennon plankas så tydligt. Eller så är det jag som missat nåt? >Vad jag menar är att det finns gott om plats för fler kärleksfulla Lennonparafraser.
The Latest släpptes redan sommaren 2009 så en recension är kanske en smula senkommen. Skivan innehåller 12 låtar, varav en, When The Lights Are Out, är en lyckad Slade-cover. Flera pianodrivna ballader dryper av 60-talet, dock utan att det skall ses som ett minus i något enda avseende. Robin Zander sjunger förstås klanderfritt och jag tror att det är lättare att lyssna på gitarristen Rick Nielsen än att faktiskt se honom. Mina favoriter är den ljuva Miracle och Closer, The Ballad of Burt and Linda. Men - det finns dock mycket mer godis i skålen.
Under mina många genomlyssningar har jag igen och igen kommit på mig själv att fundera över hur det hade blivit om bandet hade fått fortsätta att kompa Lennon på Double Fantasy, comeback-skivan som bandets gamla producent Jack Douglas fick i uppdrag att producera åt honom 1980. Detta får dock fortsatt bli en fråga för fantasin...
Bland gästartisterna på skivan märks bl a Jason Falkner och Roger Manning från Jellyfish. Ni minns kanske också att det var just Falkner och Manning som värmde upp för bandet tidigare i år.
Sålunda - skivan är utmärkt och för endast 39 kr följer ett lika utmärkt ex av Classic Rock med på köpet, skivan har nu oavbrutet snurrat i bilen i snart en vecka!
Köp!
tp
Kommentarer
Postat av: Björn Bostrand
Jag köpte den när den släpptes. En av Cheap Tricks många strålande album.
Trackback
