Popgeni

Photographs of fancy tricks to get your kicks at sixty-six
He thinks of all the lips that he licks
And all the girls that he's going to fix
She gave a little flirt, gave herself a little cuddle
But there's no place here for the mini-skirt waddle

Jag hade alltid fått höra att åren mellan 66-68 var popmusikens allra främsta period. Visst, det var mycket märkvärdig musik som gjordes under de åren och stakade ut vägen mot framtiden. Frågan är dock om inte de sista åren av 70-talet var minst lika stilbildande och högkvalitativa?

Den brittiska pubrock-vågen och den efterföljande punken, tog musiken tillbaka från de stora arenorna och de fina salongerna och plötslig fick låtarna och musiken stå på sina egna ben, ofta med en oborstad och enkel produktion. En av länkarna mellan det gamla och nya var Elvis Costello, som med ena foten i pubrocken under några år lyckades ta sjumilakliv varje gång han klev in i en studio. En av förklaringarna till hans exceptionella utveckling skall tillskrivas det formidabla bandet Attractions som lyckades leda in Costello på områden som dittills var helt outforskade. Nu har Costello under flera årtionden kommit att bli känd som ett veritabelt lexikon över den samlade populärmusiken – men det visste vi inte när han släppte sina första skivor.

Hans första skiva, My Aim is True, inspelad och producerad av Nick Lowe och med Clover som kompband, med Doobie Brothers-gitarristen John McFee, lät egentligen ganska avslagen när den kom. Det finns visserligen några riktigt bra låtar och visst går det att skönja en viss frustration här och där. Men, jag skulle nog säga att den har mycket mer gemensamt med dåtiden än framtiden.

Costello framträdde först en del solo, med sin gitarr, men han letade snart efter musiker till ett eget band.  Musiker söktes till regelrätta audions och om jag inte minns fel fick de olika prospekten bl a spela Abba´s Knowing me, Knowing You och Damned´s Neat Neat Neat. Basisten Bruce Thomas och trummisen Pete Thomas var redan etablerade musiker medan den kanske viktigaste pusselbiten, pianisten Steven Nason, som trogen till tiderna tog Steve Naive som artistnamn, var ett ospelat kort. Naive var klassiskt skolad och hade till skillnad från Costello ingen som helst koll på modern musik. Detta sägs ha lett till viss munterhet i bandet när frågor om gamla popklassiker kom på fråga. Därtill är detta sannolikt en av de främsta anledningarna till hans oortodoxa förhållningssätt till popmusik och kryddning av Costellos låtar.

Costellos främsta produktioner - enligt min mening - är This Year´s Model, den första skivan med det nya kompbandet, och uppföljaren Armed Forces, med sina syntvävar. Innan dessa skivor spelades in släppte Costello sin sista singel på Stiff Records, nämligen Watching the Detectives. På denna kompades han av Andrew Bodnar och Steve Goulding från Graham Parkers band Rumour, med Naives orgel pålagd i efterhand. Med sin blandning av film noir och reggae var den ett märkvärdigt steg framåt från debutskivans mer traditionella paketering. Själv har jag en tydlig minnesbild av Costello, som uppförde låten solo på en svensk tv-show, jag tror t o m att det var första gången den spelades. Programet slutade i vart fall med att Costello , kompad av folkpopparna Scafell Pike, rev av Mystery Dance, i en nästan osannolik kombination! Men, ännu mer skulle komma!

Som försmak till This Year´s Model släpptes singeln I Don´t Want to go to Chelsea, nu på nytt bolag. Den spelades in under november -77 till januari -78 i Eden Studios i London, igen med Lowe bakom spakarna, och det dryper klassiker av var och en av dess 189 sekunder. Redan inledningen visar vägen: Pete Thomas kraftfulla trummor börjar på en groove, för att sedan  helt ändra riktning. Snart ansluter basisten Bruce Thomas tillsammans med Costellos gnekiga melodislinga och Naive´s synt som dubblar basslingan. När refrängen kommer smyger sig en spölik syntmatta och därefter dräneras hela anrättningen i Naive´s Vox-orgel. På debutplattan sjöng Costello ganska traditionellt. Redan Watching the Detectives var en stor förändring men på denna låt spottas orden formligen ut, fräsande formuleringar om skönhetsfixering och fåfänga. Även om man kanske inte tänkte så på den tiden så var Costello sannolikt bäst på att vara oi-punkare - också!

Sommaren 1979 så jag Costello och Attractions på Göta Lejon i Stockholm. En kort, explosiv konsert  Jag hade biljett på tredje raden om mnns fortfarande hur obehagligt Costello fixerade oss med blicken, dränkt i ett  avundsgrönt scenljus. Då hade denna låt förfinats ytterligare och ingick som en hörnsten i setlistan. Såvitt jag förstår - jag har sedermera tappat engagemanget för Costello - har låten också stannat kvar där.

En riktig klassiker!

tp