Några rader om hammondorgelns betydelse för mänsklighetens välbefinnande
Egentligen började det med Benny Andersson och Hep Stars ”Wedding”, men det vill jag nog inte egentligen erkänna. Men Matthew Fisher´s pophistoriska insats året efter (1967) på Procol Harums ”A whiter shade of pale” och Stevie Winwood´s på Spencer Davis Groups ”Gimme some lovin´” fick mig att ha ett extra öra för hammondorgeln.
Därefter har namn som Ian Mclagan, Booker T Jones, Billy Preston, Jon Lord, John Paul Jones, Rick Wakeman, Keith Emerson, Georgie Fame, Martin Hederos, Danny Federici, Manfred Mann, Stephen Stills, Prince, Bo Hansson, Isaac Hayes, Billy Joel, Joe Jackson, Tony Banks, Pete Townsend och Al Kooper m fl alltid fått mig att sucka lite extra då det undersköna soundet ligger som en magnifik ljudmatta.
Det hela fick en extra dimension då jag tidigt 90-tal för första gången hörde The Charlatans ”Sproston Green”. Killen bakom hammondorgeln hette Rob Collins och jag blev så enormt ledsen när han gick bort i en bilolycka då gruppen 1996 var på väg att slutföra inspelningen av albumet ”Tellin´stories”. Rob ersattes tillfälligt av Primal Screams Martin Duffy och senare av Tony Rogers.
Efter ”Tellin´stories” släpptes träffade jag gitarristen Mark Collins och basisten Martin Blunt för en intervju där det var ofrånkomligt att vi kom in på Robs bortgång och hur han präglat bandets sound. Martin sade frankt att det aldrig varit tal om att fortsätta utan hammondsoundet.
När man lyssnar på ”Sproston Green” förstår man varför. Även om Charlatans aldrig fått till det där helgjutna albumet - inte ens ”Tellin´stories” är 100%-ig – har gruppen gjort några fantastiska guldkorn som är ett med 80- och 90-talets Madchester-era. Och ”Sproston Green” med sin nonsenstext är ett litet musikaliskt mirakel, där Rob Collins hammondorgel gör hela låten.
/B-O
Därefter har namn som Ian Mclagan, Booker T Jones, Billy Preston, Jon Lord, John Paul Jones, Rick Wakeman, Keith Emerson, Georgie Fame, Martin Hederos, Danny Federici, Manfred Mann, Stephen Stills, Prince, Bo Hansson, Isaac Hayes, Billy Joel, Joe Jackson, Tony Banks, Pete Townsend och Al Kooper m fl alltid fått mig att sucka lite extra då det undersköna soundet ligger som en magnifik ljudmatta.
Det hela fick en extra dimension då jag tidigt 90-tal för första gången hörde The Charlatans ”Sproston Green”. Killen bakom hammondorgeln hette Rob Collins och jag blev så enormt ledsen när han gick bort i en bilolycka då gruppen 1996 var på väg att slutföra inspelningen av albumet ”Tellin´stories”. Rob ersattes tillfälligt av Primal Screams Martin Duffy och senare av Tony Rogers.
Efter ”Tellin´stories” släpptes träffade jag gitarristen Mark Collins och basisten Martin Blunt för en intervju där det var ofrånkomligt att vi kom in på Robs bortgång och hur han präglat bandets sound. Martin sade frankt att det aldrig varit tal om att fortsätta utan hammondsoundet.
När man lyssnar på ”Sproston Green” förstår man varför. Även om Charlatans aldrig fått till det där helgjutna albumet - inte ens ”Tellin´stories” är 100%-ig – har gruppen gjort några fantastiska guldkorn som är ett med 80- och 90-talets Madchester-era. Och ”Sproston Green” med sin nonsenstext är ett litet musikaliskt mirakel, där Rob Collins hammondorgel gör hela låten.
/B-O
Kommentarer
Trackback
