Bättre blev det aldrig...
En gång i tiden, början på 1980-talet, skrev jag om rockmusik i Uppsala i Ergo och i UNT. Jag pluggade tillsammans med en kille som hette Micke Wallin, hans band Preachers gjorde senare en lysande skiva på engelskt bolag. Micke kom med en kassett som några kompisar till honom ville att jag skulle lyssna på. Det gjorde jag. Jag var inte så förtjust och sade något om att det lät som lån från Hep Stars. Sedan skulle bandet spela på Rackis och jag var där. Imre von Polgar kom och undrade hur jag kunde säga något så korkat, och skrattade. Men efter den kvällen var jag fast. När de spelade in sin första EP gjorde jag reportage från studion. Och vi såg alla fram emot LP-debuten. När den kom häpnade jag och andra över hur bra det var på "Past, Present and Future". Och jag skrev en lyrisk recension i UNT över deras sommarspelning på Nya Barowiak.
Den andra LP:n spelades in med producenten Clive Gregson från Any Trouble."Wildflowers" var till och med ännu starkare än ettan. Storbolagen blev intresserade. WEA signade och den tredje skivan kom. En hemsk producent som började med att tala om för Sveriges vackraste gitarrband någonsin att han hatade gitarrer...
Men innan dess var allt stort. Watermelon Men hamnade till och med över hela omslaget till brittiska musiktidningen Sounds där de poserar framför Uppsala Domkyrka. De turnerade i Tyskland och på youtube kan man se tre korta filmer från de konserterna. Tyvärr får man inte bädda in just de klippen av någon anledning. Här kan man se en av filmerna och sedan klicka sig vidare till de andra: [http://www.youtube.com/watch?v=STO_AfSsf_w&NR=1]
Men i min värld är Erik Illés en lysande sångare och extra fint blev det när han och Imre spelade på sina ungerska rötter och det blev stråkar och dragspel. Gitarristerna Johan Lundberg och Imre von Polgar byggde upp de vackraste gitarrväggar vi hört i Sverige. Och allt svängde så skönt. I år kom de tillbaks med en låt på samlingen "Distorted Sounds Revisited" med svenska garageband från 1980-talet. Men Watermelon Men kommer aldrig att återförenas här på jorden. Imre von Polgar och hans två döttrar drunknade i tsunamin vid Khao Lak 2004 - endast Imres hustru överlevde. Efter det återförenades ändå de övriga och gjorde en minnesspelning för Imre och hans döttrar i Uppsala.
I sina bästa stunder tycker jag på allvar att Watermelon Men är Sveriges bästa rockband någonsin. De var bokade till Storsjöyran 1986 tillsammans med Nomads, men det blev något strul så de kom aldrig. Det var synd/cbj
Ja de var underbara, har alla deras skivor! Trist att det finns så lite material på youtube och ingenting på Spotify. Skrev ett brev till bandet och fick ett personligt och kul svar tillbaka från just Imre von Polgar. Det har jag kvar, daterat 14/4 - 92. Såg dem live en enda gång och det var på Akkurat, vet inte vilket år. Har som många andra packat undan mina vinylskivor och det är sorgligt att inte kunna lyssna på alla deras pop pärlor.
Ja, men i år kom ju i alla fall samlingen "Distorted Sounds Revisited" med en av deras låtar. Imre var en briljant skribent.En gång upplät Mats Olsson Expressen hela Pop-sida åt Imre för att han skulle göra en Rickenbacker-topplista.
Ja, men det är i vart fall kul att fler gillar Watermelon Men. Tack för kommentaren.
