Guldkorn som ingen upptäckte, Del 1
Genom åren som musikskribent har jag haft förmånen att träffa på musiker som jag sannolikt inte upptäckt om jag inte haft förmånen att få ta del av utbudet i stort och smått.
En av dessa guldkorn är Jeff Kelly. En popkänslig låtskrivare som sedan tidigt 80-tal varit ett aktat namn hemma i Seattle och i den amerikanska indiepopvärlden, som fick en ultrakort stardom under 90-talet i en mer global krets av Lennon/McCartneyfans i sitt band Green Pajamas.
Våra stigar korsades 1999 då jag fick G-P´s album ”Seven Fathoms down and falling” i ett skivbolagsutskick. Nyfikenheten väcktes direkt eftersom den musik som fanns på plattan var så ödmjukt personlig och ytterst egensinnig.
Låtsnickrandet berättade att upphovsmannen kunde sin John & Paul som hela sextiotalsplattformen nutida popmusik fortfarande vilar på, men Kelly hade lyckats skapa ett eget sound, där ädel brittisk pop möter folkmusik och jazz. Helheten skvallrade om att här fanns en popsmed av guds nåde och vad gör en popnörd i en sådan situation?
Gräver vidare, förstås.
Det var så jag kom allt närmare Mr Kelly. Via den fantastiska faktabanken AllMusicGuide fick jag veta att Kelly varit aktiv sedan tidigt 80-tal och gett ut en flora av plattor på obskyra, små skivbolag.
Under det att jag bedrev ett nyfiket detektivarbete efter dessa plattor hann Kelly med sitt Green Pajamas släppa två ytterligare plattor, The Caroler´s Song och This is where we disappear. Än en gång knockade Kellys låtskrivande och via mer grävande i cyberspacedjungeln fick jag veta att han gett ut plattor under eget namn sedan sent 80-tal.
Coffee in Nepal.
Portugal.
Private Electrical Storm.
The Rosary and The House of Jade.
Alla dessa fyra finns samlade i boxen Melancholy Sun och om du lyckas få tag på ett av dessa ytterst obskyra exemplar (kolla på Tradera), lägg boxen under kudden eller i bankfacket.
Det är nämligen guld som finns från första till sista sekund på de plattorna.
Geniala popsmeder som Jeff Kelly poppar upp hela tiden, men det är bara tjurskallar som Jeff som fortsätter att ge ut sin musik. Det som knockar mig allra mest är att människor som Jeff Kelly fortsätter att leverera, skitsamma att de stora bolagen aldrig inser talangen.
Och Jeff fortsätter att skriva låtar än i dag.
Respekt.
/B-O
