Popgeni

Stefan har hittat sig själv. Vi har funnit något annat. Här har vi hittat en blogg som handlar om något så väsentligt som usla skivomslag. Bra och fullkomligt nödvändig läsning en het sommardag. Här hittar ni bloggen.

Jo, i sommar kommer Janne Lucas till Östersund. Han kommer då garanterat att sjunga sin "Växeln hallå". Men vår favoritlåt om tjejer i växeln är ändå den här. Mickey Jupp skrev "Switchboard Susan" och här få vi se honom själv göra den från salig Rockpalast. Låten spelades sedan in av både Nick Lowe och Rockpile.Vi som var där, och vi var inte många, kommer väl aldrig att glömma när Mickey Jupp tillsammans med ett då helt okänt Refreshments spelade på Lilla Paris i Östersund. Och vi är också long distance-romancers...
Dagens Fråga: "Switchboard Susan" gjordes faktiskt också på svenska. Vad fick låten heta då?(Hör svaret under detta sköna inslag med Mickey Jupp)

Hör svaret här

Musiken och videon synkar inte.
Spelar ingen roll för det här är och förblir en fantastisk låt.
Och det blev en hel del av den här varan på vår långa väg mot Levanger idag.
/Björn

Nedräkningen har börjat.
Det är mindre än en månad kvar. Och om du känner dig vilsen över årets artistutbud... Gör inte det.
Ta hjälp av de handplockade favoriter som vi i popgeni gillar stenhårt.

Popgeniguiden till Storsjöyran 11

Personligen så är jag inte så kritisk längre till Yrans olika val...
Det handlar om artister som är ute på turné och att de så smidigt som möjligt kan planera in sina spelningar. Valet av låtar var inte så svårt. Spellistan startar med Landströms episka och spartanskt vackra "In The Bright Daylight". En popklassiker från Hammarstrands skogarna. Och naturligtvis avlutas listan med Hoven Drovens "Skymning".
Däremellan är det ett himmelskt musikaliskt kaos.
Henrik Berggren har inga spotifylåtar så jag valde Broder Daniels makalöst bråkiga favorit "Work". Den representerar Henrik Berggrens höga klass i låtskrivarkonsten. 
I samma anda finns också Popterrors "Mordviken" med.

Big Boi och Roky Ericson hedras med två låtar. Big Bois egna "The Way You Move" från hans "Speakerboxx" från Outkasts "Speakerboxx/The Love Below". Och även "General Patton" från hans senaste "Sir Lucious Left Foot... The Son of Chico Dusty". Roky får med taggtrådsrockande "Night Of The Vampire" och den countryoftande "You Don´t Love Me Yet". Två helt olika sidor av den gode Ericson, men samtidigt två fantastiska låtar. Titiyo finns också med, men med en helt annan cover än de hon kommer att framföra under årets yra. Fiction Factorys 80-tals klassiker "Feels Like Heaven" blir i hennes famn en stickig påminnelse om ungdomens förälskelser.
I övrigt är det lite smått och gott. Spellistan är enbart till för uppvärmning. Men kan även missbrukas om man så vill.
Håll till godo!

/Stefan

Baskery
"New Friends"
(Mother Tarantula/Border)
PPPP

Ur artistens synvinkel...
När du skapat framgång inom musik en gång, så poppar de plötsligt upp. Mängder av förståsigpåare, skivbolagsfolk, managementfolk, arrangörer, musikrecensenter... Som vill dra och slita artisten åt det ena eller det andra hållet. Antingen så lyssnar man på dem, och blir en ny Erik Grönwall eller Idol-Calle eller allt vad de nu heter. En album med sönderlyssnade klassiker och sen en ond bråd artistdöd.
Eller så gör man som systrarna i Baskery. Skiter i vad allt och alla säger om deras artisteri. Passar de inte så bryter de med skivbolag, managemnets och bokare. Kreativitet och artisteri i första hand. Dollars i andra eller tredje hand. Sveriges svar på Dixie chicks, har det sagts. Men enda likheten är egentligen att amerikanerna inte heller tar skit och säger vad de tycker. Musikaliskt? Nej, inte alls. I motsats till Baskery så gick Dixie Chicks mot ett mer kommersiellt sound och har sedan Bush-incidenten flutit bort i mainstreamvågen.  
Gör man så,  2011, så får man respekt. Den respekt man förtjänar som artist. Och i Baskerys fall har det nu belönat sig. Inte nog med att de är ett av norden bästa liveband. "New Friends" är troligen deras bästa album. Hittills.

Soundet är råare, mer jordnära prärierock. Om det är en norrländsk snöprärie, eller en amerikansk ökenprärie, spelar faktiskt ingen roll. Det må vara hänt att det är musik som tilltalar konservativa glesbygdsbor i amerikanska södern. Så kallade rednecks. Här i Sverige kallar vi dom för "folk från Oviken".
Men det finns något för alla.
Med kläder som luktar bensin och diesel, skit under naglarna och håret slarvigt uppsatt spelar de musik som man blir knäsvag av. Oavsett varifrån man kommer eller vilken bakgrund man har. Det kvittar faktiskt.   
"Nobody Nice" är ett typexempel. Ett långfinger uppkörd i de nedre regionerna på i princip allt och alla. Med all rätt. Och, naturligtvis, till  tonerna av ett hypnotiskt countrydunkande. I överlag så är Baskerys upptempolåtar de låtar som driver albumet framåt.

Med det sagt, så betyder inte det att balladerna är bromsklossar. Tvärtom. Allvarligt talat så är det musikskrivande med en kirurgisk fingertoppskänsla. "The Queen And Drone" rumlar fram i en melankolisk takt, som en tokfull bondunge i storstan med en fruktansvärd hemlängtan som skaver i hjärtat. Och med melodier som förför och pekar långfinger på samma gång. Och med den ensamma trumpeten i bakgrunden skulle den passa i vilken som helst av Quentin Tarantinos 70-talsinspirerande mördarrullar.
"As Simple As That" har en paradoxal melodi som förföljer lyssnare dag som natt efter bara en genomlyssning. Kanske nära besläktad med Berlins "Take My Breath Away", men samtidigt inte.  
Med sin mörka basgång och ettriga gitarr, så blir den romantisk men samtidigt mer ångestladdad än vilken Kent-låt som helst. "Tendencies" försöker att inte vara bedårande, men misslyckas lite med det. Stämsången är felfri och låten fyller en med hopp och ljus. Perfekt som avslutning på albumet.
Baskerys musik är till för alla. Och det är därför vi älskar dem, antar jag. Det är renodlad, melodistark musik för såväl den trendige storstads tråkmånsen som den konservative motorälskande raggaren ute på landet.
"New Friends" borde stå i var svensks skivhylla. Så bra är den.

Stefan Herdell

Nio år har gått sedan Vanessa Carlton slog igenom på allvar med sin debut "Be Not Nobody" - ett album som sålde platina i USA. Hon har gjort flera album sedan dess. Det senaste gästades bland annat av Vanessas stora idol Stevie Nicks. Om ganska precis en månad kommer albumet "Rabbits On The Run" - ett album inspirerat av Stephen Hawkings böcker och inspelat så analogt det går i dag i Peter Gabriels Real World-studio i England. I augusti fyller Vanessa 31 år.
Just den här veckan ger Vanessa en rad intima konserter på sköna Joe´s Pub i New York. I förrgår kom nya låten "Dear Californa" och för en månad sedan lite drygt kom videon till "Carousel" - båda kommer att vara med på nya albumet. 
Dagens Fråga: Apropå "Carousel". Vad heter bandet som 1989 gav ut albumet och låten "Karusellkvällarna"? (Hör en låt från just det albumet under Vannessas inspirerade "Carousel")

Hör svaret här

Tisdagens vaggvisor på ett hotellrum i Trondheim blev den här svårslagna dubbeln i Athens, GA, pophistoria.
Mitch Easter är på alla sätt och vis en bortglömd hjälte.
/Björn

Först Ducks De Luxe med "Coast To Coast"

Sedan Eddie & The Hot Rods: "Do Anything You Wanna Do" från Marc Bolans teveshow

Dr Feelgood med underbara "She Does It Right"

Lite softare med bitterljuva "Two Left Feet" med The Kursaal Flyers:

Till sist från pubrockens sista skälvande år 1979 med The Inmates och "The Walk";

/cbj

Beyoncé
"4"
(Columbia/Sony)
PPP

Destinys Child, skulle bli framtidens Supremes enligt Wyclef Jean. Beyoncé skulle därmed vara dagens svar på Diana Ross.
Jag vet inte riktigt om det är en jämförelse som är rättvis.
Diana Ross är visserligen en fantastisk sångerska med en fantastisk karriär, men låtarna stod ju faktiskt Holland/Dozier/Holland till 80% för.
I Beyoncés fall så är hon mer drivande bakom låtskrivandet. Hon hittar hela tiden nya vägar. På senaste tiden har hon rätt ofta försökt att hitta de ultimata hypnotiska beatsen. Och den resan har rätt ofta gått förbi Afrika.
Så är det även den här gången. 
Rytmerna och beatsen är drivkraften som för hennes lungare låtar framåt. Melodierna flyter lätt ovanpå som ångorna från en alldeles för stor tekopp. I upptempolåtarna är det även där beatsen som är viktigast. Det monotona går före melodierna. Och oftast funkar det alldeles utmärkt. Som i singeln "Run The World (Girls)", där Beyoncé hämtat inspiration till koreografin till videon via ett youtubeklipp som visar dansgruppen Tofu Tofu från Mocambique.  
Du kan se likheterna i klippen här nedanför.
Men bäst är ändå inledande "1+1" ren popenergi med beatsen som roder. Men även den renodlade kärleksballaden "End Of Time" sticker ut. Och det är inte så konstigt att det är Nord Carolinas The-Dream som ligger bakom låtarna. Mannen är ett unikum inom dagens popmusik och hans hits slår faktiskt både Max Martin och RedOne på fingrarna. Världsklass. 
Men i övrigt så finns det mer av Beyoncé att önska. Det blir lite småtråkigt efter ett tag. "rather Die Young" och "Start Over" känns mer som utfyllnad där Beyoncé gör kloner av sina egna låtar.
Trots det så kommer "4" att bli en storsäljare. Med all rätt. Och hon är fortfarande störst bland sina konkurrenter. Inte ett hole in one, men däremot så ligger han bra många slag under par, till skillnad från Lady Gaga som ligger på par medan Kesha är ute i en bunker och rafsar.
Liknande artister: Angelique Kidjo, Kesha, Lady Gaga, Kelly Rowland, Adele

Stefan Herdell


 

Magnus Lindberg har en av de krokigaste karriärerna någonsin. Ändå började det så bra en gång. Det var Landslaget och sedan väldigt hyllad solodebut. Men sedan har det varit upp och ner och problem av alla de slag. Samtidigt så har Magnus Lindberg skapat en hel del klassiska låtar. "Röda Läppar" är en av de mer klassiska. Här kommer den i en sentida betydligt lugnare variant jämfört med det i år trettio år gamla originalet.
Dagens Fråga: En av landets mest kända artister gjorde en liveskiva där han gjorde sin egen version av "Röda Läppar". Vem var det? (Hör svaret under denna sköna stund med Mankan)

Hör svaret här

Åker till Trondheim i morgon för att bevaka St. Olavsloppet från arla morgon till sena kväll under fyra dagar.
Vad passar då bättre än Beach House underligt flummiga "Norway" som textmässigt inte har ett dugg att göra med vårt kära grannland.
Men förmodligen har jag glömt bort att läsa mellan raderna.
/Björn

Popgenifotograf: Lennart Jonasson
I Lennarts Galleri har det inte varit många artister från Östersund. Men Jennie Löfgren passar definitivt där. En gång blev hon upptäckt av Anne-Lie Rydé när hon stod inne ovanför bardisken på Källarn och sjöng tillsammans med Lushed Up. Men det tog ett bra tag innan det kom en skiva.
Bolaget satsade hårt på Jennie och hon fick skriva låtar ihop med låtskrivare som annars jobbat med Madonna och så. Skivan "Meant To Be" är bra, men kanske lite överarbetad. Ett album till blev det på ett mindre bolag. I stället har Jennie och hennes man Anders Herrlin, jo, det är han från Gyllene Tider, skapat massor av musik till långfilmer och teveserier. Till hur många Beck-filmer som helst.
Jennie är en makalös och hudnära sångerska som borde höras mer. Här ett fint porträtt från när hon spelade på Storsjöyran i sin "Hometown".
/cbj

The Smithereens

PPPP

”2011” (Entertainment One Music)

Jag älskar ju album som debuten ”Especially For You”, ”Green Thoughts” (1988), ”11” (1989), ”Blow Up” (1991), ”Date With The Smithereens” (1994) och ”God Gave The Smithereens” från 1999.

Så varför ska jag inte omfamna de 13 spåren på den här Don Dixon producerade darlingen och Dixon var ju den som rattade också ”Especially For You”.

Med 31 år på nacken som låtsnickare så är frontmannen, gitarristen, sångaren och låtskrivaren Pat DiNizo fortfarande utrustad med exakt samma vassa och varma penna.

– Vi måste vara dubbelt så bra som killarna som är hälften så gamla. Vår publik är väldigt smarta och kritiska och vet när vi har träffat rätt eller inte, har DiNizio sagt i en intervju om återkomsten av ett gäng klart övemogna män

Men det spelar noll roll att DiNizio fyller 56 i oktober. Han skriver poplåtar som har alla de där nödvändiga beståndsdelarna för att det ska få stämplas som klassisk i stilarten.

Och i ryggen har DiNizio Dennis Diken, trummor, Jim Babjak, sologitarr, och Severo ”The Thrilla” Jornacion, bas, som med stil backar upp hans svårstraffade mellankoliska stämband med det patenterade Smithereen-soundet.

Ren och skär popkonst.

Liknande artister: The Plimsouls, Material Issue, Let's Active, The dB´s, The Records.

Björn Bostrand

I morgon är det dags för "Where The Action Is". En festival helt i min smak. Den är bara en dag, den är i Göteborg - en av världens trevligaste städer- och den innehåller egentligen två av de få band man just nu har lust att se plus en hel del annat bra. Så ska en festival dras. Att festivaler ska vara i flera dagar och innehålla några hundra band man aldrig ändå hinner att se är korkat...I morgon spelar Glasvegas i Göteborg. Dessa skottar från Glasgow, plus en tjej från Boden, är ett rockband med hjärta. I dag visar vi dem med en av världens bästa låtar "Geraldine" från Jools Holland tidigare i år...
Dagens Fråga: Glasvegas är från Glasgow , en av rockvärldens mest givande städer. I dag frågar vi efter en musiker och sångare från Glasgow som föddes en 5 februari 1935 och som avled så när som på en dag 47 år senare. Han gjorde mycket men i Sverige blev han mest älskad för sitt sensationella band som hyllades så mycket av bland annat Expressens Mats Olsson på 1970-talet. Vad hette mannen från Glasgow som ledde det sensationella bandet som så lyckat kombinerade kabaré och hårdrock?( Hör dem under detta finna klipp från början av året - och ha det så bra i Göteborg alla ni som får vara där i mogron)

Hör svaret här med " I Just Wanna Make Love To You"

Här har halva den svenska manliga artisteliten fått ett skönt sommarjobb. Och låten "X" är väl egentligen bättre än vad videon gör den till. Notera att just Eric Gadd vägrade att kyssa den fagra flickan.
Videon är en småironisk släng till alla r´n´b-videor med halvnakna sångare och immiga sexbilder. Och en svensk sommaräng från Lidingö i maj är väl inte heller fel.
Duon kallar sig Ansiktet och består av folk som hörts tidigare som Afasi och som Lilla sällskapet.Debutalbum är under inspelning.
/cbj

Och Popgenis pris för bästa biroll genom tiderna i en film om en skivaffär går till Jack Black för hans roll i "High Fidelity"...(Ja, jag hamnade också på kanal 5 i går och såg om filmen - för vilken gång i ordningen vet jag knappt - men den håller...)
Nedan några av favoriterna med Jack från filmen...
/cbj

Håkan Hellström visar här sin magiska version av midsommar. En låt, så skön. Men när Håkan gjorde sin hyllade solodebut mötte han också kritik och anklagelser om låtstölder.
Dagens Fråga: Vilket band var det som Håkan Hellström anklagades för att ha kopierat texter av till sitt debutalbum?(Hör svaret under denna magiska realism)

 Hör svaret här

Längtar intensivt efter Gillian Welch första album sedan 2003.
”The Harrow & The Harvest” släpps på onsdag och enligt förhandssnacket så har hon tillsammans med partnern och producenten David Rawlings gjort en stor countryklassiker.
Får trösta sig med ett par magiska livestunder fångade under The BBC Four Sessions 2007 tills dess.
/Björn

I 12 år har jag och en hel del med mig väntat på ett nytt studioalbum med eget material från New Jersey rockarna The Smithereens.
I början av april släpptes ”2001” i USA.
– Det har helt enkelt aldrig funnits någon efterfrågan på ett nytt album från skivbolagen. Och jag har aldrig känt mig som den där plågade artisten som måste plocka upp gitarren varje dag, har mr. Smithereens himself, Pat Di Nizio kommenterat faktumet att det dröjt så länge med efterföljaren till ”God Save The Smithereens” från 1999.
Men gruppen har egentligen aldrig lagt.
Mellan 2007 och 2009 släppte man två album med läckra Beatlescover, gjorde en julskiva och tolkade The Who´s Tommy, allt med samma finess.
Dennis Diken, trummor, och gitarristen Jim Babjak har varit med sedan gruppen bildades 1980, medan basisten Severo ”The Thrilla” Jornacion ersatte originalmedlemmen Mike Mesaros 2003.
Och pop majestyn är sannerligen oförändrad.
Kolla in öppningsspåret ”Sorry” från albumet så kanske ni förstår vad jag menar.
/Björn

Buffalo Tom

”Skins” (Scrawny)

PPPPP

Personliga favoriter sedan albumet ”Bird Brain” för 21 år sedan.

Då grungeindie men numera ett rockband som spelar för att de älskar det och för att de styrt om till en poprocktrio som mognat smakfullt utan att tappa förmågan att få ur sig ett strålande låtmaterial.

”Skins” är inget annat än en storslagen och komplett återkomst efter att Bill Janovitz, Chris Colbourn och Tom Maginnis tog en kortare pappa och familjeledigt från en rockbransch som mer och mer började kännas som overklig.

”Totally rididiculous”, är deras omdöme om allt poserande inom skrået och folk som tar sig själva på åt helvete för stort allvar. För Buffalo Tom går barnen och familjen i första hand.

Men de måste även fortsättningsvis ”bring home the bacon” och har kanske inte den ekonomiska grund som John Lennon hade för att stanna hemma och baka bröd och passa barn hur länge som helst

Men deras jordnära ställningstagande är absolut inget hinder för dem att leverera ett rockverk med varierande och mycket smakfulla ingredienser.

Buffalo Tom 2011 är äldre och klokare, men absolut inte tråkigare.

”Skins” är en stilren fortsättning på comebackalbumet ”Three Easy Pieces” 2007, det första på nio år.

Och det blir liksom aldrig för sent för fullvuxna rockband som kan stappla rock bakelser som ”Arise,Watch”, ”She's Not Your Thing”, ”Down”, ”Guilty Girls”, ”Here I Come”, ”Lost Weekend” eller papparoll hymnen ”The Kids Just Sleep”.

Eller sänka tempot och totalövertyga med hakar och harmonier i melodiösa ”Miss Barren Brooks”, ”Paper Knife” och ”The Hawks & The Sparrows”.

För att inte tala om att bjuda in Tanya Donnelly (ex. Throwing Muses, Breeders & Belly) till duett i ”Don't Forget Me”.

Exemplariskt rockartisteri in the 40's.

Liknande artister: The Lemonheads, Sugar, J Mascis, Paul Westerberg, Superchunk.

Björn Bostrand

Rubriker som den ovan var en gång ett måste varje sommar på löpsedlarna för tidningar som Se och FIB-Aktuellt. I dag är de inte lika vanliga. Men vi firar Raggarna med en klassiker från Magnus Ugglas debut-LP "Om Bobbo Viking". En LP som enbart sålde i 500 ex det år den släpptes 1975.
Dagens Fråga: Några år efter Uggla kom en annan grupp och påstod "Raggare Is A Bunch Of Motherfuckers". Singeln blev extremt hyllad bland annat i New Musical Express. Vad hette den gruppen?(Hör dem under denna okända Uggla-pärla...)

Hör svaret här


Och så här såg Uggla ut i sin tevedebut 1975

Här denna midsommarafton får ni en riktigt godbit. Bara på Popgeni: The Beatles deltar i ett speciellt uppförande av alla midsomrars bästa pjäs. Insatserna kan kritiseras - men kul är det.
Dagens Fråga: En gång fanns det ett band som påstod att de var syster till pjäsförfattaren. Vad hette den gigantiska hit som bandet fick i januari 1992 - en låt som stannade i topp hela åtta veckor på den brittiska hitlistan? ( Hör dem under dessa unika sju minuter)

Hör svaret här

Paul McCartney fyllde 69 i lördags.
Förstår inte hur jag kunde missa det, inte minst då jag har namnsdag samma dag?
Men bättre sent än aldrig och jag försöker reparera den missen med en trippel ur hans magiska katalog.
/Björn

Varning för gitarrer och långt, långt hår. I dag släpper vi loss mångas favoriter My Morning Jacket med "One Big Holiday". Det hade kunnat vara 1967, 1987, 1997 eller 2010. My Morning Jacket är tidlösa och gör det de vill göra - och det gör de bra...Årets album var deras totalt sjätte sedan debuten 1999.
Dagens Fråga: En känd kvinnlig artist fick 1983 en hit med singeln "Holiday". Den tredje singeln från hennes första album. Vad heter hon? (Hör henne under detta tunggung)

Hör svaret här

Jon Allen

”Sweet Deafeat ”(Absolute/Border)

PPPP

Andra albumet från den 34-åriga engelsmannen är stilren folkrock singer songwriting som smakar både nu och då. Likheterna med de musikaliska bröder som nedanstående är inte det minsta besvärande, snarare tvärtom.

Men ”S.D.” genomsyras också av en behaglig, rogivande och självklar känsla av det förflutna och stilbildare och ikoner på 60 och 70-talet.

Vilka Allen ligger närmast är upp till betraktaren att avgöra.

Men som helhet är ”S.D” en nytt bevis på Allens fina känsla för att skriva låtar som får en att bara vilja luta sig tillbaks i bästa fåtöljen, sluta ögonen och nynna med i de omedelbara refrängerna.

Nästa steg är att beväpna sig med CD-konvolutet och sjunga med i verserna också.

För det här en platta som sätter sig efter bara ett par genomspelningar och de elva spåren håller rakt igenom utan att man känner behovet att fingra på fjärrkontrollen.

Men om jag ska få någon som inte har den minsta koll på mr. Allen att falla pladask så skulle jag programmera ett race med titelspåret ”Joanna”, ”Broken Town”, ”Lucky I Guess”, ”Think Of You” och ”Love´s Made A Fool Out Of Me”.

Sen är saken biff.

Liknande artister: Ron Sexsmith, Josh Rouse, Teddy Thompson, The Jayhawks, Sutherland Brothers.

Björn Bostrand

Jag fick se en restaurang och ville komma in
men vakten sa: "Helt otänkbart, var vänlig och försvinn
vi serverar inte sådana som Ni, begrips?
Vi släpper inte in personer som är utan slips"
Jag sa: "Det. var det dummaste jag någonsin har hört"
Han sa: "Det var det dummaste jag någonsin har hört,
vad tror Ni skulle hända ifall alla sa som Ni
då skulle vi ju hamna i ett slipslöst barbari!"

Johan Johansson-dagarna på Dagens Fråga fortsätter. I söndags satt Johan på fina Skål i Stockholm och körade och spelade gitarr med Dan Viktor, som inte är släkt med popgeniet Andreas...
Dagens Fråga: Den ösiga låt detta trevliga gäng bjuder på heter "Paranoja" med en lika typisk som bra text. Vem har skrivit och spelat in "Paranoja"( Jo, en ledtråd finns under konserten - och svaret kan ni höra med en av världens bästa låtar under detta härliga sväng från i söndags - och originalet stavas med "j" så det så...)


Hör svaret här

Är sedan i söndags i Umeå. En stad att tycka om. Det är kanske inte lika många husvagnar på torget som kränger rullpizza längre. Och Garageland är inte längre kvar i sin gamla lokal. Sånt är tråkigt. Men jag har en förkärlek till Umeå allt sedan jag lyssnade på Fredrik Burgmans radiokåserier och såg Staffan och Bengt på teve. Och i dag vore Nöjessverige enormt trist utan alla Umeå-inslag som Klungan, Calle Norlén, Pia Johansson, Jonas Inde, Jan Bylund och en hel del till.Nedan visar vi inledningen till klassiska "Sant och sånt" med Staffan och Bengt.

I dag häpnade jag också över hur Umeå hyllar sina kulturpersonligheter när jag gick förbi Gammlia Idrottscenter och såg skylten "Styrkehallen" - vad fint att Tove i så unga år redan får en sådan eloge...eller...Förresten visade sig Bildmuseet i Umeå ha en utställning av en brittisk hyllad ung konstnärinna som både tagit sin titel och delar av sitt innehåll från ett jobb jag gjort - och det är alldeles sant.
Musik från Umeå. det finns givetvis en hel del gammalt - även tiden före Berndt Egerbladh. Men i rockväg var väl det första stora Meshuggah 1987 och samma år bildades Komeda.Ett band som fick uppmärksamhet även utanför Sverige.Här ett klipp från MTV:

1991 bildades skivbolaget NONS - North Of No South som kom att ge ut skivor med band som Komeda, Tri Lligo, Dr Kosmos, The Perishers, Ray Wonder och Isolation Years.Här klassisk böghockey med Doktor Kosmos

1992 var ett annat viktigt år. Då startade Umeås viktigaste band någonsin Refused och hela Straight Edge-rörelsen bildades. Refused höll på till 1998 när de splittrades och Dennis Lyxzén startade The (International) Noise Conspiracy och David Sandström valde sin egen och minst lika spännande väg.Men vi bjuder på en riktig klassiker med Refused

2000-talet kom. TINC gjorde stor internationell karriär och 2001 gav Lisa Miskovsky ut sin debut. The Deportees blev en ny grupp att minnas. Och i TV 4 vann Daniel Lindström från Umeå det första Idol och fem år senare var det Tove Styrke från Umeå som gjorde störst avtryck även om hon inte gick till final.Nedan en makalös låt med just Deportees

I dag räknas också jämtarna Annika Norlin, Säkert! och Hello Saferide!, samt Patrik Backlund till Umeås väldig levande musikscen. Till Yran kommer Umeås senaste storheter Syket och Umeås kanske allra största pophopp 2011 Caotico.Men bakom allt lurar fortfarande den evige tonåringen, som lokaltidningarna kallade honom efter helgens Täfteå-festival, Dennis Lyxzén och hans nya svenskspråkiga Invasionen

Ja, jag hade kunnat lägga till ungefär 20 minst lika intressanta videoklipp med Umeåanknytning. Det är helt otroligt vad mycket spännande, nyskapande och inte minst bra musik som det har kommit från Umeå under de senaste 24 åren. Och Umeå har makalösa Scharinska Villan med inte minst Klubb Lennart och den så sköna skivbutiken Burmans Musik.Ja, i Umeå skulle man faktiskt kunna bo...
/cbj

Just nu går Bon Iver utanpå allt. Och i går kväll gästade de The Colbert Report med intervju och den så vackra "Calgary".Klicka på övre om ni vill höra intervju och låt - klicka på undre om ni bara vill höra låt.
Vad kan vi Popgenier göra annat än att erbjuda er det färskaste vi har med det bästa världen just nu kan erbjuda? Justin Vernon kan vara stolt över vad som hänt sedan han drog igång detta projekt med sitt lite felstavade franska namn.
Ge oss ett B, Ge oss ett O, Ge oss ett N, Ge oss ett I, Ge oss ett V, Ge oss ett E, Ge oss ett R - Vad blir det? Vad blir det?
/cbj

Så var det med Amy. 15.07 la jag ut nedanstående klipp med en heldrogad Amy Winehouse från lördagens skandalgig i Belgrad. Två och en halv timme senare har censuren slagit till och klippet är bortplockat från Tuben. Ibland är sanningen för svår att hantera. /Björn
Men här är ett annat klipp som visar på precis hur sorgligt det var:

Otroligt tragiskt att det ska behöva gå så här långt innan någon i vänkretsen tar tag i eländet på riktigt.
Men nu ställer Amy Winehouse in turnén och alla sina planerade konserter under sommaren efter sin kaotiska spelning i Serbien på lördagen där hon hånades av publiken.
För bara tre veckor sedan checkad Winehouse ut från en rehabiliteringsklinik som uppenbarligen inte haft någon effekt alls.
Nu väntar ny vård på ett behandlingshem och enligt Winehouse agent så kan hon bli borta från scenen i flera år framöver.
De kaxiga textraderna i hennes stora genombrottslåt "Rehab" ger en klart fadd eftersmak i dagsläget.
/Björn

Sloan

”The Double Cross” (Yep Roc Records)

PPPP
Kanadas finest när det gäller powerpop sviker inte en sekund på sitt tionde studioalbum under den nu 20 år långa karriären.

I kappsäcken finns albumess som ”Twice Removed” (1994), ”One Chord To Another” (1996), ”Navy Blues” (1998), ”Pretty Together” (2001), ”Never Hear The End Of It” (2006) ”Paralell Play” (2008) och samlingen ”Sides Win: Singles 1992-2005” för att nu plocka ur en urstark diskografi som egentligen med små marginaler är lika elegant rakt igenom.

”Never Hear The End Of It” utnämndes till ”the best British Invasion best-of you´ve never heard” och ”Paralell Play” höjdes också till skyarna av recensenterna.

Men även om det är en kvartett medelålders herrar som styr och ställer numera så är känslan för popwerpopens själ oförstörd och lika stark och finmejslad som någonsin under karrären.

”T.D.C.” är 12 låtar med ett oantastligt hantverk på ämnet som bottnar i 60-talet och den omistliga känslan för glittrande melodier som aldrig varit i behov av något bäst-före-datum.

Guld som Sloan och likasinnade putsar och putsat på i årtionden hörs praktiskt taget aldrig i de svenska radioapparaterna. Det är faktiskt en skymf mot genren.

Vill Andrew Scott, trummor, Chris Murphy, bas & sång, Patrick Pentland, gitarr & sång, och Jay Ferguson, gitarr & sång så kan man kanske fortsätta i 20 år till.

Oavsett hur det blir med det så har Sloan lämnat ett arv efter sig som kommer att leva vidare så länge som det finns homosapiens som blir knäsvaga av högtflygande melodier, rätta sortens stämmor och elegant instrumentering.

Liknande artister: Matthew Sweet, The Posies, Velvet Crush, Jason Falkner, Sam Roberts.

Björn Bostrand

En gång i tiden - för väldigt, väldigt länge sedan blev jag headhuntad av Ylva Mårtens för att vara med på en slags audition för nya lovande röster till P3. Vi skulle snacka, dra en rolig historia och spela två favoritlåtar. Programmet kom senare att heta "Störning!" och jag blev inte utvald. Någon halvproggig trummis fick i stället sitta där tillsammans med Cissi Rehnström. Lika bra det för alla. Men en av de två låtarna jag valde att spela var detta magiska stycke med Strindbergs. "100 sekunder" tillhör fortfarande de bästa låtar jag vet.
Dagens Fråga: Strindbergs var lite av den svenska nya vågens egen supergrupp med Johan Johansson från KSMB och Johan Carlén från Stefan Sundströms första band. Och inte minst fanns där Janne Borgh med. Vad hette det band som Janne Borgh slog igenom med?(Hör dem under detta ljudspår som bara varar i 100 sekunder)
/cbj

Hör svaret här

Det är festivaltider. Min favoritrockfestival var i slutet av 1970-talet Ruisrock i Åbo. På den tiden var det en endagsfestival. Man kunde ta kvällsbåten från Stockholm till Åbo. Bunkra öl som man gömde i väskor och åka ut till det underbara festivalområdet med sandstranden vid inloppet till Åbo. Sedan var det bara höra massor av lysande musik hela dagen och efter det kvällsbåten tillbaks.

På Ruisrock har jag hört Graham Parker, Rockpile, The Jam, Selecter, Bram Tchaikowsky, The Tourists, Steel Pulse och framför allt den bästa konsert jag någonsin hört – The Clash 1979 - direkt från inspelningarna av ”London Calling”. På Ruisrock 1979 hörde jag också Pelle Miljoona & 1980. Finlands främsta punkband någonsin och en söt Åbo-flicka fick mig att byta en Sid Vicious-badge mot en Pelle Miljoona-badge- Men föga anade jag då att gitarristen Antti inom några år skulle bli en av mina stora favoriter.

För redan 1979 hade Matti Fagerholm och Antti Hulkko bildat Hanoi Rocks och gett sig själva namnen Michael Monroe och Andy McCoy. Men det fick vara lite hemligt tills Antti lämnat Pelles band. Hanoi Rocks började turnera på finska klubbar. 1980 flyttade de till Stockholm och Hanoi Rocks första singel ”I Want You” var en textstöld och egentligen en direkt översättning av en svensk låt – gissa vilken? I februari 1981 gavs debutalbumet ”Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks” och på hösten samma år flyttade bandet till London. Då hade bandet förutom Michael och Andy, Nasty Suicide på gitarr, Sam Yaffa på bas från Pelle Miljoonas band och på trummor Gyp Casino. Hösten 1981 gjorde man också sin första spelning på klassiska Marquee Club i London.

1982 gav Hanoi Rocks ut två album, ”Oriental Beat” och ”Self Destruction Blues”, och då trummisens drogande blivit ett problem kom Razzle med på trummor. 1982 slog man också igenom på allvar i Japan.  1983 var Hanoi Rocks på väg. Nytt album, stor Asien-turné och inte minst nytt stort skivkontrakt med CBS.

1984 spelades nytt album in med Bob Ezrin som producent och lite hjälp av både Ian Hunter och Jack Bruce. Man blev påtvingade att göra en CCR-cover för att få en hit – och det lyckades. Skivorna började sälja på allvar i både England och USA. Och en USA-turné lockade mer och mer folk – till spelningen i Los Angeles kom många musiker som senare skulle bli väldigt kända i band som Guns´N`Roses med flera. Det året släpptes också ”All Those Wasted Years”  en makalös livedubbel  från en konsert på Marquee Club och i mitt tycke det bästa Hanoi Rocks gjorde.

När allt såg som ljusast ut var Hanoi Rocks på fest med sina vänner och fans i Mötley Crüe. Vince Neil och Razzle skulle fixa mer alkohol och åkte iväg. Bilen kraschade, Razzle dog och Vince Neil blev  gripen av polisen. Alla spelningar utom ett par ställdes in och på dem spelade gamle Clash-trummisen Terry Chimes trummor. Hanoi Rocks försökte fortsätta – men inget funkade..Och 1985 var allt slut. Ja, sedan blev det en rad återföreningar och annat – men det är inte lika intressant…

Det här blev en mycket kortfattad historik över ett av Nordens bästa rockband någonsin- Hanoi Rocks. Jag hörde dem aldrig live för när de spelade på min hemmaplan Rackis i Uppsala var jag bortrest… Men när livedubbeln fråm Marquee släpptes 1984 bodde jag i London och såg alla gigantiska posters som täckte staden… Under sin karriär sålde Hanoi Rocks i vart fall närmare 1 000 000 album över hela världen. Och om inte om hade varit hade det kanske varit Matti och Antti som var kända och ingen hade vetat vilka Axl och Slash var...

/cbj

PS - Michael Monroe kommer till Peace & Love-festivalen i Borlänge - och han kommer att ha allas vår Dregen med sig i bandet...Och allra sist från klassiska brittiska The Tube:

Befriande mess & noise med rötter från "down under".
The Death Set är Artpunkarna som bildades 2005 i Sydney, men numera är bosatta i Brooklyn, New York
Båda spåren är hämtade från albumet ”Michel Poincard” som släpptes i mars.
Som en omedveten kloning av Ramones och 999 spetsad med nutida beats.
Eller...?
/Björn

... och vi vill också vandra runt i L.A. med Robyn och Rye Rye...

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Det har varit hårdrocksfestivaler. Därför bjuder Lennarts Galleri på den störste av alla hårdrocksångare. Ian Gillan var sångare i Deep Purple mellan 1969 och 1973 - en epok som för alltid ändrade hårdrockens historia. Sedan började en cirkus med Ian Gillan Band, Gillan, inhopp i Black Sabbath och så småningom återbildade Deep Purple med mera. Men då i tidigt 1970-tal var han störst. Då hann han också göra rollen som Jesus på originalinspelningen av Jesus Christ Superstar 1970.
I Östersund gjorde han i tidigt 1990-tal ett kultframträdande på krogen Saga som lockade mer än fullt hus och där lokalteve stod utanför och räknade och kunde visa att krogen tog in många fler än vad man fick...Ja, ja, men det är en helt annan historia.
/cbj

Stephen Patrick Morrissey är på väg till Sverige. Han ska framträda i Hultfred 16 juli och i Helsingborg två dagar innan - den 14 juli. Häromdagen firades att det hade passerat hela 25 år sedan  "The Queen Is Dead" med The Smiths gavs ut.. Ja, tiden går. Och den 15 juni framträdde Morrissey i Perth Concert Hall. Där framförde han bland annat sin helt nya låt "The Kid´s A Looker", men han gjorde också den cover vi valt ut till i dag.
Dagens Fråga: Ja, vi vill helt enkelt veta vem som gjorde originalet till denna så fina låt? (Hör svaret under denna fem dagar gamla inspelning)

Hör svaret här - vi har ett tvådelat svar:
Svar 1

Svar 2

Solon överhuvudtaget har aldrig varit något som direkt att fått mig att gå i spinn. Om man inte heter Jimi Hendrix eller Clarence Clemons.
Otroligt sorgligt att CC nu är borta. Just med tanke på att han på senare år leverat saxofonsolon som inte har varit av den här världen.

1.
Bruces "Born to Run" är väl mer eller mindre självskriven. Varenda ton från början till slut är ju välkänd. Om jag inte minns fel så var det också den låt som skickade ut Aftonbladets Per Bjurman från Yrans efterfestrunt 2001-2002 eller när det var. Lokalens bord orkade inte riktigt med den tyngd som den Bjurmanska dansen krävde, om man säger så. Alla har minnen till den låten. Vare sig man vill eller inte.



2.
Annars är nog min persoliga favorit Clarence korta saxsolo i Springsteens "Radio Nowhere" från 2007.
Låten är en bitterljuv rocklåt med farliga gitarrer. Bruce svänger som han aldrig gjort förr. Men när Clarence Clemons kommer in med sin sax direkt efter tredje refrängen lyfts låten till rent utomjordiska höjder. Låten slog hårdhänt fast att saxofon är ett intrument som aldrig kommer att dö ut.

3.
Lady Gagas platta "Born This Way" pendlar stark mellan toppen och botten. Singeln "Born This Way" har jag redan skällt ut som en av årets mest smaklösa kalkoner med sitt Madonna rip-off, utan fantasi.
RedOne producerade singeln "Judas" är samtidigt redan en av årets bästa singlar. Och så pendlar Gagas platta, fram och tillbaka. 
"Edge Of Glory" tillhör plattans toppskikt. Faktum är att det är nog Gagas bästa låt hittills i karriären. Och att hon dessutom hade den goda smaken att bjuda in Clarence Clemons lovar mer än gott för framtiden för henne.
För Clarence Clemons blev det det sista uppträdandet. 
Antagligen och förhoppningsvis når han ikonstatus nu i hemlandet.
I alla fall har en visionär och gudabenådad musiker lämnat oss.
Vila i frid, Big man.


/Stefan

Clarence Clemons är inte längre med oss. Den store mannen har lagt ner sin saxofon för alltid på den här jorden. Jag hade äran att göra en längre intervju med honom en gång innan The Temple Of Soul skulle spela på Storsjöyran. Det var en rasande trevlig intervju och han talade så varmt om Sverige som sitt andra hemland. Han skulle då också passa på att vara med på sin sons studentexamen i Stockholm.
Ingen annan har på de senaste decennierna betytt så mycket för att lyfta fram saxofonen inom rockmusiken. Och när Clarence spelar får det där instrumentet en särskild själ...Först en presentation från Bruce. Sedan en låt med Jackson Browne. Och till sist ett solo från Stockholms Stadion 2009.
Här en länk där ni kan läsa mer om The Biggest Man in The E Street Band
Tack för allt Big Man!

/cbj
Här är ett officiellt uttalande från Bruce:
Clarence lived a wonderful life. He carried within him a love of people that made them love him. He created a wondrous and extended family. He loved the saxophone, loved our fans and gave everything he had every night he stepped on stage. His loss is immeasurable and we are honored and thankful to have known him and had the oppurtunity to stand beside him for nearly forty years. He was my great friend, my partner and with Clarence at my side, my band and I were able to tell a story far deeper than those simply contained in our music. His life, his memory, and his love will live on in that story and in our band.

Dave Alvin

”Eleven Eleven” (Yep Roc Records)

PPPPP

Vid 56 års ålder så är han genom tiderna en av de största på den amerikanska rootsscenen.

Dave Alvins betydelse för den amerikanska rootsmusiken är en hemlighet i de breda lyssnarleden som inte känner till hans betydelse som en av de drivande i The Blasters under sent 70-tal och en fortsatt lång och minst sagt imponerade solokarriär.

Och Alvin har under dessa fyra decenier aldrig ens varit i närheten att sälja sin själ.

Solodiscografin rymmer alla smaker ur rootsskafferiet, så även om det står country & folk i genrespalten när du spelar ”Eleven Eleven” i iTunes så är det långt ifrån hela sanningen.

Här finns naturligtvis också rock'n'roll, blues, americana och soul och Dave levererar excellent när han tillsammans med sina medmusikanter bjuder på en smakrik palett där han softar och stryker medhårs, elegant glider fram eller attackerar med full kraft.

Samtliga 11 låtar är skrivna under turnerandet, ett nytt sätt för Alvin att skapa och som han själv beskriver som en ny kick i tillvaron.

Men för mig som mångårig medresenär spelar det ingen roll. Passionen och skärpan är densamma.

Paletten på soloalbum nummer 14 innehåller alla viktiga och nödvändiga nyanser, och Alvins berättelser från det verkliga livet tillför en extra dimension till den fullödiga musikaliska grunden.

Finare rootsmix hittar du inte.

Liknande artister: Rodney Crowell, Buddy Miller, Joe Ely, Jimmie Dale Gilmore, James McMurtry.

Björn Bostrand

Det är snart ett år sedan Elliott Murphy & The Normandy Allstars gladde besökarna på Storsjöyran i Östersund. En spelning som blev en snackis och som hyllades stort i olika tidningar och på bloggar.
Nu har Elliott och hans fransmän gjort en ny video till låten "Counterclockwise". Den måste vi förstås visa. Och om ni kan och är i Stockholm om en månad så rekommenderar vi starkt att ni bokar biljetter för en resa med ångfartyget S/S Blidösund den 20 juli. Där uppträder Elliott Murphy solo - en helt unik kväll...
/cbj

Nordens mest färgstarka frontman håller på än. Han kommer bland annat till Borlänge och P&L. Michael Monroe är en karismatisk frontfigur och det band han sjöng i blev en förebild för alla från Axl Rose, Mötley Crüe, Poison och neråt...Ja, bandets originaltrummis blev dödad i en bilolycka där en mycket berusad Vince Neil förde bilen
Dagens Fråga: Vad heter det fullkomligt briljanta band som gjorde Michael Monroe til ett världsnamn och som han var sångare i 1979-1985?(Hör detta makalösa band live från 1981 under denna sköna låt från 2011)

Hör svaret här

Pal Ritz & The Piccolos hade Abbas skivbolag och hela världen framför sina fötter för 30 år sedan. I dag kommer ingen ihåg dem, ja, utom jag och någon fler. Men bara 85 visningar på YT säger en del. Sångaren heter Per Skjervik och han kom till Åmål från Norge. Bandet hette först Slips. Men sedan fick de fint kontrakt med Polar och Rutger Gunnarsson och Tomas Ledin som producenter - men Pal Ritz & The Piccolos blev aldrig så stora som de borde ha blivit...
"Modern Politik" var och är i vart fall en lysande låt.
/cbj


"Resa genom livet" var inte alls lika bra. Men så här såg de ut live:

I dag släpper vi fram världens bästa Christina Kjellsson i tre låtar. Hon är från Handsjöbyn i södra Jämtland, känd från Takidas "Hand Lake Village",  och skriver roligast låttexter i Sverige. Dessutom är hon lärare i textförfattande - hon har bland annat haft Lars Winnerbäck som elev.
Njut av tre lite skönt ironiska sånger med Christina.Sånger som får åtminstone mig att le på en regnig lördagsmorgon. Dessutom som extra bonus släpper vi för andra gången fram den dramatiska berättelsen om "Kent Harry Löv"
/ cbj

Latest tracks by Kjellsson

Dave Alvin (ex. The Blasters) är högaktuell med sitt 14:e album i eget namn sedan solodebuten med ”Every Night About This Time” 1987.
”Eleven Eleven” som släpps på tisdag har redan fått rosor av amerikanska recensenter.
För den som har hängt med Alvin genom karriären så är det bara att konstatera att 56-åringen från California fortsätter att leverera med knivskarp stil.
I Washington Post kan man läsa att ”the album is full of sharp-eyed stories of the past steeled by a hard rocking rhythm section”.
På Popgeni tycker jag till inom de närmaste dagarna.
Tills dess får ni ett hör och synbart bevis på Alvin-klass i form av öppningsspåret ”Harlan County Line” fångat på Threadgrills WHQ, Austin, Texas, under årets SXSW.
/Björn

Jennifer Hudson var hos Letterman i torsdags. Där framförde hon en skönt avskalad version av denna låt från senaste albumet. Jennifer har fått både Oscar och Grammy. Men hon har samtidigt haft ett tufft liv med både mamman och en bror mördade.
Dagens Fråga: Vad hetter den musikaliska långfilm där Jennifer Hudson slog igenom? (Hör svaret under detta helsköna sväng från i torsdag)

Hör svaret här

Vi får inte glömma bort honom.
Engelsmannen Chris Spedding. född Peter Robinson, har haft mer inflytande på rockhistoriken (läs på) än ni tror.
I Popgenikretsar är han en hjälte.
Jag, Christer och Lennart hade förmånen att se honom live i utmärkt form i mitten av 90-talet i Trondheim.
Och det känns faktiskt som om det var tillsammans med samma snubbar som i ovanstående klipp från The Bottom Line, New York, 1992, där han visar vilken excellent guitarslinger han är i ”Guitar Jamboree”.
I dag lyfter vi på vilken huvudbonad som helst för Spedding som blir 67 år.
/Björn

Roky Erickson & The Aliens

”Roky Erickson & The Aliens” (CBS) 1980

Det börjar närma sig.

Och vem hade för tio år sedan trott att Roky skulle stå på en Yranscen sommaren 2011?

Nobody!

Nu är vi inte i mål ännu, men det mesta tyder på att det blir så och då passar det ganska bra att lyfta ut hans bästa stund på platta ut vinylarkivet.

Att det skulle dröja ända till 1980 innan han kom till skott med solodebuten vet alla pålästa rockers anledningen till.

Och ”R.E.&.T.A.” har en lite spännande tillkomst. Producent var ex. Creedence Clearwater medlemmen Stu Cook och bara det måste betraktas som en högoddsare.

Det tog två att spela in albumet och den gavs ut i olika utgåvor.

Den jag har i vinylformat är den europeiska versionen som innehåller 10 låtar.

I USA släpptes den som ”The Evil One”, på etiketten 415 Records, och med låtar som inte fanns på Europa-versionen och tvärtom.

Den finns också på CD med samlingstiteln ”I Think Of Demons” och med ytterligare två låtar som inte finns på vinylen.

Men hur man än vrider och vänder på den sanningen så är det en klassiskt glimrande rock´n´roll platta.

Till skillnad från psykedelia uttrycket i The 13^th Floor Elevators så är det här en rak rocksmocka i finaste garagerock anda.

Roky sjunger sylvasst och The Aliens, Duane Aslaksen, gitarr, Bill Miller, electric autoharp, Steve Burgess, bas, och Fuzzy Furioso, trummor, är exemplariskt följsamma i en oantastlig ljudbild.

Inte skymten av medelmåttigt spår och man lyfter bara nålen för att vända på vinylen från starten med ”Two Headed Dog” till avslutningen ”Stand For The Fire Demon”.

Omgånegens Hidden Treasure med alla dollfaces till höger är inte ett dussin housemixar av Aquas ”Barbie Girl”.

Det är istället en platta med 31 år på nacken och bara sju spår.

En klart sällsynt gäst på min spelare de senaste 30 åren som idag fick den göra ett återbesök.

Och jag konstaterar att allt var definitivt inte bättre förr.

En straffspark för Schönning, eller?

/Björn

Det här var tio år sedan i år. Mycket har hänt med både Ulf Lundell och Hultfred sedan dess. Och Z-Tv finns inte längre. Men i år blir det Hultfred igen med sitt kanske bästa artistuppbåd någonsin och nästa veckan släpper Ulf Lundell två livealbum - ett live från Roskilde för 12 år sedan och ett akustiskt live från turnén 2008. Men det är sommar och Danielas hus är en av de finaste låtar jag vet...
Dagens Fråga: "Kärlekens hus" hetten en låt som sjöngs av en av medlemmarna från en av 1960-talets stora svenska popband. Vad heter han? ( Svar under denna sköna låt)

Här kan ni höra svaret

På Kiotari-stranden satt den 19-årige sonen och lyssnade och lyssnade. Det brukar vara Kings Of Leon, Glasvegas och sånt jag aldrig hört talas om. Men nu i juni 2011 visade det sig vara den här låten - om och om igen. Tänk, hans mammas största idol som hon också intervjuade för LT på turnén som han gjorde ungefär vid samma tid som detta spelades in, och som hon fick en motvillig kram av då och som hon fick en kram av när hon var femton...Det tar tid, men indoktrinering hjälper - om det inte var en viss svensk film förstås...
Vi kör låten först med Ted, sedan med Håkan i en rätt usel men charmig inspelning och till sist en så väldigt stark version med Tove Styrke
/cbj

Här live från 2009

Här live från mars 2011

En skön video från 2010

/cbj
Så här skrev The Guardian i november 2010:
Marshall – still only 16, apparently – sings (it's more of a bark, really) in brusque, gruff monosyllables, over clipped guitar patterns or lustrous jazzy chords, like the Billy Bragg of Levi Stubbs's Tears condemned to ditch the firebrand politico and wander the universe playing the devastated romantic for all eternity.
Så här skrev Sixthformstyle i september 2010:
"Marshall's vocals add incredible depth to the music, with the aggression and urgency of Joe Strummer coupled with an alluring charm and sensitivity reminiscent of Morrissey or Edwyn Collins" –
Lyssna mer på Zoo Kid här

Månförmörkelse i går kväll. 2000-talets hittills längsta - men i Sverige var det nästan omöjligt att se den. Därför gör Popgeni en insats. Det är just därför vi låter den gode Cat Stevens framföra sin "Moonshadow" från 1971 detta dygn. Men dagens fråga handlar om en annan månskugga.
Dagens Fråga: 1983 sjöng den skotska sångerskan Maggie Reilly om månen och skuggor på en av 1980-talets största låtar. Men det är inte hon som står som artist på skivan. Så vad heter artisten och vad heter låten?(Hör svaret under denna sköna månförmörkelse)

Hör svaret här

Pete Doherty kommer inte till Yran. Fängelset tycker att han ska sitta av sitt straff och inte åka till någon popfestival i Norra Sverige. Inte oväntat precis.
Vill man ha en genuint brittisk röst är Zoo Kid så mycket intressantare. Zoo Kid är Archy Marshall en tonåring från sydvästra London. Här är han med speciella "Out Getting Ribs"...Det gillar både Popgeni och vår Facebook-polare Billy Bragg
/cbj

En gång i tidigt 1990-tal hamnade jag vid flera tillfällen, och i sammanlagt ganska många nätter, på Tylösand. Vädret var inte alltid så bra. Men varje dag gick vi på After Beach för där spelade Apopocalyps - Borlänges finaste baktaktsband. Det var underbart kul att varje dag få njuta av Benny, Nisse och de andra i bandet. Vi ledsnade aldrig trots att det blev väldigt många besök.
Så för att minnas den sommaren och för att hylla ett ofta för bortglömt band så bjuder jag i dag på en låt som de spelade varje dag. En jättehit då - som enligt mig faktiskt håller än...
/cbj

Svensk rock & rollhistoria. Ebba Grön med förortsskildringen "We Are Only In It For The Drugs", låten som också blev titeln på Ebbas debutalbum. En text som är bra än i dag över trettio år senare.
Dagens Fråga: Under Ebba Grön-tiden startade Thåström ett sidoprojekt som 1981 gav ut en maxisingel. Vad döptes projektet till och vad heter deras debutlåt?(Hör svaret under denna rock & roll historia - och under den får Thåström själv berätta historien om Ebba Grön på sitt eget sätt...)

Här kan ni hör svaret på frågan

Och här nedan kan ni höra berättelsen om gruppen som hette The Haters för en dag innan de fick namnet Ebba Grön...

... måste bara kompletera nedanstående inlägg med den här tagningen av BBC London från mitten av mars i år.
/Björn

Får aldrig nog av Imelda May och hennes sanslöst fina band.
Personligen är hon väl den artist som jag saknar mest i Yrans annars läckra lineup.
Har på sätt och vis slutat att ha Ågren över att jag aldrig åkte till årets Nidaros Bluesfestival för att se henne live.
För precis som jag befarade så blev den undermåliga scenen där en rejäl flopp och inte minst omöjlig att ta sig in till på den utsålda festivalen.
Allt enligt vittnen på plats.
Det är ju bara att kolla in det här dubbla live performance från Abbey Road 2009 för att man ska förstå hur förkrossande bra hon och grabbarna skulle ha varit på Tutti Frutti scenen 2011.
/Björn

Black Joe Lewis & The Honeybears kommer från Austin, Texas. I går hade de tagit sig till New York för att framföra detta skönt uppfriskande bidrag hos David Letterman. Låten kommer från deras senaste och andra album "Scandalous". Vem kan motstå ett band som säger sig vara inspirerade av Howlin´Wolf och James Brown och som bildades 2007 för att vara förband till Little Richard och som senare samma år turnerade som förband till Okkervil River..? Ja, inte Popgeni i alla fall...
/cbj

Det har regnat och regnat i Östersund. Därför passar den här låten så bra. "Rain" brukar räknas till The Beatles bästa B-sidor. Och det är just det som Dagens Fråga handlar om.
Dagens Fråga: "Rain" var B-sidan. Men vad hette låten på singelns A-sida?( Hör svaret under denna sköna video)

Hör svaret här

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Neneh Cherry var störst och mest spännande i världen när hon 1995 toppade Storsjöyrans program ovanför Shane MacGowan, Heather Nova och Bad Manners. Att hon egentligen heter Marianne Karlsson gjorde ju inte det hela sämre.
På Storsjöyran 2010 blev Elliott Murphy alldeles till sig när han såg just det här fotot på väggen på Clarion Grand och han berättade hur han bodde granne med Nenehs styvpappa Don Cherry och hennes mamma Monika Moki Karlsson Cherry i New York och hur Don en gång fick honom att börja rappa på scenen redan på 1970-talet.
Av Mokis barn Eagle Eye Cherry och Neneh är det nog ändå Neneh som nått längst. Hennnes storslagna debut "Raw Like Sushi" med singeln "Buffalo Stance" och hennes vackra "7 seconds" med Youssou N´Dour från 1994 är klassiker än i dag. Och i brittiskt 1980- och 1990-tal finns hon med i utkanten av många av de viktigaste namnens inspelningar.
Det var lite omständligt för Lennart att få Neneh till studion då 1995 men när hon väl kom var det inga problem. Och det här porträttet tillhör enligt mig det absolut bästa Lennart har gjort...
/cbj

Engelska The Hollies samtliga inspelningar på EMI från april 1963 till october 1968 serverade på sex CD och 158 låtar för sanslöst billiga 228:- på Ginza med frakt är ett boxklipp som heter duga.

Gruppen hade ett antal hits under ovan nämnda tidsperiod men då ofta skrivna av andra.

Ingen av dem finns med på mitt Spotifyplock The Hollies "Hidden Clarke, Hicks & Nash".

Här handlar det istället om fokus på Alan Clarke, Graham Nash och Tony Hicks snygga låtskrivande som kom lite i skymundan.

Doldisarna alltså, förutom ”Stop Stop Stop”, ”Carrie Anne” och ”On A Carousel”, då.

31 spår, b-sidor och LP-spår där de med egna namn och under pseudonymen Ransford visar prov på excellent hantverk a' la 60-talets beat generation.

Dessutom blir man åter påmind om trions oantastliga stämsång.

Tack för tipset Teknikchefen.

Och du har väl investerat i en egen box?

/Björn

Häromdagen spelade Big Boi med sitt makalösa band på Bonnaroo. I dag bjuder vi på nästan en hel timme Big Boi. Och om en dryg månad står han på Stortorget i Östersund...(Klicka på pilen - först kommer reklam - klicka bort den och så på pilen igen så startar konserten)

Så här är det lätt att känna idag på morgonkvisten när regnet formligen vräker ner över Östersund.
Men då ska man komma ihåg veckan som varit.
Förbaskat bra låt förresten i en klurig video som lämnar ett och annat frågetecken.
/Björn

"Holy Ghost" är det senaste på video från Ealings finaste indiepoppare White Lies. Och eftersom det har varit stor travhelg i Östersund var vi ju nästan tvingade att ha med en video med en häst.
I Ealing gjordes alla stora brittiska långfilmer en gång i tiden. Från Ealing kommer Dusty Springfield, Pete Townshend, Mitch Mitchell, John McVie. Brand New Heavies och Freddie Mercury gick i skolan där.
Dagens Fråga. Från Ealing kommer också Jay Kay. Vad heter det band han leder? (Hör dem under denna fina men mystiska video)

Hör svaret här

Äkta paret Susan Tedeschi, 40, och Derek Trucks, 32, har ett riktigt fett 11-mannaband i blues och rootsfåran ihop numera.
Christer har puffat för dem tidigare på sidan men när nu debutalbumet ”Revelator” har fått lösa tyglar på marknaden så är det läge att påminna ännu en gång.
Här är två låtar att trycka in i hörselgångar på alla som likt åsnan envist påstår att blues är så förbenat enformigt och tråkigt.
/Björn

Ingen sommar utan reggae som den store filosofen Markoolio uttryckte det så precist. När filmen "The Harder They Come" visades på svensk teve på 1970-talet blev jag frälst.
En lysande film och ett soundtrack utan dess like vare sig då eller senare. Hemma hos mig har inget soundtrack någonsin spelats flitigare. Och Jimmy Cliffs titellåt är fortfarande ett måste varje gång någon vågar släppa fram mig i DJ-båset - vilket av någon outgrundlig anledning var väldigt länge sedan...
/cbj

Från Wikipedia:
"The Harder They Come är en jamaicansk gangsterfilm från 1972, regisserad av Perry Henzell och med reggaemusikern Jimmy Cliff i huvudrollen. Trots att den är en uppdiktad spelfilm ligger den nära sanningen när det gäller Jamaica, urbaniseringen, musikbranschen och kriminaliteten åren 1965 – 1975. En fattig grabb från landet, Ivanhoe "Ivan" Martin, söker sin lycka i landets huvudstad Kingston, men kan inte hitta något arbete eller något lagligt sätt att försörja sig på, utan tvingas göra småjobb åt etablerade gangsters. Som många andra vid denna tidpunkt vänder sig Martin till musikbranschen med förhoppningen om att få spela in en låt och tjäna pengar den vägen. Han får en nationell hit med sin låt – The Harder They Come – men medan musikproducenterna och skivbolaget håvar in en stor vinst får den unge sångaren bara några få jamaicanska dollar. Filmen är kanske främst ihågkommen för sitt soundtrack, med musik av bland annat Toots and the Maytals, The Melodians, Slickers, Desmond Dekker och Jimmy Cliff själv, vilket hade en viktigt roll för reggaemusikens genombrott. Filmen hade premiär ett drygt år innan Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer i The Wailers slog igenom internationellt med sina två första LP-skivor Catch A Fire och Burnin'."

Moby Grape

”Moby Grape” (CBS)

Vinylkällaren blev inte till förrän 1989. Men den här har ju funnits i mina vinylbackar sedan 1967.

Köpte boxen ”The Very Best Of Moby Grape - Vintage” 1993 och sedan dess är det i stort sett bara den som jag har plockat fram när suget efter amerikansk psykedelisk rock'n'roll från sent 60-tal måste mättas.

Därför var det med förvåning och stor glädje som jag placerade den på vinylspelaren här om dagen och upptäckte att kvalitén var så mycket bättre än jag hade väntat mig.

En viss Matthew Katz, en f.d. manager till Jefferson Airplane, var den som drog igång bandet 1966.

Han plockade också trummisen Skip Spence från J.A., men i M.G. blev det gitarr och sång för Spence.

Övriga som utgjorde första upplagan av M.G. var gitarristerna Peter Lewis och Jerry Miller, basisten Bob Mosley och trummisen Don Stevenson.

Samspelet och kemin mellan det tre gitarristerna var helt klart grädden på moset på albumet som har ett riktigt starkt och varierat låtmaterial där alla fem medlemmarna var delaktiga i låtsnickrandet.

”Hey Grandma”, ”Fall On You”, ”8:05”, ”Omaha”, ”Naked. If I Want To”, ”Someday”, ”Ain't No Use” och ”Changes” är exempel på helt rätt sort.

CBS släppte fem singlar från plattan men det tog aldrig riktig fart och intresset runt förstlingen är förmodligen större idag än vid releasen.

Men den fina personkemin i bandet skulle ta slut tämligen omgående.

Under inspelningen av uppföljaren ”Wow” snedtände en LSD-hög Spence och löpte amok i studion. Han greppade också en yxa och försökte ta död på Stevenson.

Spence kickades omedelbart ur gruppen och de övriga spelade in ytterligare två fullängdare som gick ganska obemärkt förbi.

Man återförenades då och då under 80 och 90-talen, med Skip Spence åter i bandet.

2007 uppträdde original Moby Grape, dock utan Spence som avled 1999, på Summer Of Love 40^th Anniversary Celebration i San Francisco.

T.H.T. till höger på fotot känns som en 4,5 på den femgradiga svårighetsskalan, men man vet ju aldrig med det levande rockuppslagsverket Schönning.

Skulle vara skitkul och någon annan knäckte nöten före honom den här gången.

Hur som helst så är albumet, som ni kan skåda baksidan på, daterat till 1976.

Och gruppen var americana långt innan den etiketten blev ett vedertaget begrepp.

/Björn

Jag vet inte vad det är. Men på sommaren lyssnar jag gärna på sentimentala låtar. Och ingen kan vara så sentimental som Bobby Goldsboro. Rekordet i sentimentalitet slog han väl 1968 med den bitterljuva "Honey".
Fem år senare kom den här låten som jag gillar mer. "Summer(The First Time)" ansågs 1973 ha en kontroversiell text om den sjuttonårige pojken och den 31-åriga kvinnan. Jag vet inte, men jag gillar låten och stämningen i den. Den blev inte på långa vägar en lika stor hit som "Honey". Men den är minst lika bra, tycker jag...
/cbj

En av mina favoriter från 1980-talet.
Morsan hade gått och kärat ner sig i Gianna Nanninis "I Maschi" och jag får fortfarande lite ryckningar när jag hör den låten.
Som tur var köpte hon en samlingplatta med Gianna Nanninis "italienska hits". Så det fanns ju mängder av andra låtar som jag upptäckte. Den romantiska "Ragazzo D´ell Europa", rockiga "America", chicka "Fotoromanza" och den här "Profumo". Det fantastiska med låten är att den är så simpel. En enkel melodi, som långsamt simmar fram till refrängen där en snygg gitarr tar över och är i princip refrängen. Lyssna, så fattar ni vad jag menar. 
Jag har fortfarande inte en blekaste aning om vad låtarna handlar om. Min italienska är obefintlig.
Jag råkade snubbla över den här videon för ett par dagar sen när jag låg och slösurfade på youtube samtidigt som jag sökte någonslags nostalgikick. Den här låten gav mig det. Det måste ha varit sommaren 1987 och det måste ha varit varmt.
Då.
Nu kan man säga att den vittnar videon om hur varmt det var i min lägenhet i natt.
En perfekt värmeböljelåt för mig.  

Ett sent grattis ska vi också önska Gianna Nannini, 54 år, som i November blev mamma till en väldigt liten tjej på knappt tre kg.
Man ska aldrig ge upp...

/Stefan

Vet att jag borde sova.
Men när det är varmt så får man passa på att njuta lite extra.
I stället för det vanliga radioskvalet ska döva min och tjejens tinnitus, så har jag preparerat mp3 spelaren med Gene Clark.
Vad annars kan man lyssna på när det är en härligt stekhet natt...?

/Stefan

Vännerna Kostas och Anna uppvaktade för en tid sedan med en flaska Magic Mountain av årgång 2002. Ett ypperligt grekiskt vin från provinsen Drama som på alla sätt kan tävla mot det bästa från övriga europeiska länder. Till kvällens grillade lammrostbiff passade det makalöst bra.
Och vad händer? Helt plötsligt börjar man söka efter Demis Roussos och "Forever and Ever". Magic!


Och när Demis var som störst i Sverige på 1970-talet kom ett dansband från Umeå och slog alla rekord med en mycket Demis Roussos-inspirerad låt. Vi lyssnar på Max Fenders och "Vindens melodi". Och hur ska detta då bli en Dagens Fråga undrar ni?
Dagens Fråga: Anders i Max Fenders har en dotter som under 2011 tillhör de mest spelade på svensk radio och hon kommer dessutom till Storsjöyran. Vad heter hon?(Hör henne under detta praktexempel från Nygammalt 1975 - obetalbart trots usel kvalitet)

Hör svaret här

Brad Paisley är störst på countryhimmelen just nu. Det är inte att undra på. I slutet av sommaren kommer han till Sverige. Den mycket religiöse Brad har glimten i ögat och kärleken till den musik han valt att hålla på med. Dessutom omger han sig bara med fullblodsproffs. Låten kommer från hans alldeles nya och lysande album.
Brads "This Is Country Music" är ett Anthem för allt som är bra med countrymusik och säkert också för allt som är dåligt med genren. Men om man som jag skaffade allt från Nashville redan som elvaåring och sökte upp alla Janne Ellerås-radioprogram, som "Howdy" med flera, är det svårt att inte gilla Brad Paisley och den genuina och okonstlade ärlighet han står för. För "This Is Country Music" 2011! Här i en liveversions från CMT-Awards 2010.
/cbj

Kommer här.....i en inte så ofta spelad coverversion!
/Le chef de la technique

Som ett konstaterande att det sannerligen är fler än britter och New Yorkare som kan producera genomtänkta videos för hjärta och hjärna så bjuder jag på aussietrion Seeker Lover Keeper.
Australiensiskan Sarah Blasko spelade på Yran i fjol och och har hunnit med tre soloalbum sedan debuten 2005.
Nu har hon också sidoprojektet Seeker Lover Keeper.
Tillsammans med Holly Throsby och Sally Seltmann gör hon personlig och elegant kammarpop som tar plats. Alla tre har hjälpt till med låtskrivandet till det självbetitlade albumet.
Och ”Even Though I'm A Woman” och ”Light All My Lights” är klart speciella.
/Björn

Nej, jag har inte varit i Acapulco. Men senaste veckan har det konsumerats en och annan Marguerita på beachen vid Medelhavets strand. Här ser ni Elvis från klassiska "Fun in Acapulco".
Dagens Fråga: I december 1983 hade en klassisk brittisk grupp en hit med låten "Marguerita Time". Vad heter gruppen? (Hör svaret under denna Elvis-nostalgi)

Hör svaret här

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Nu har teknikchefen ingripit så nu kan vi se Kajsa Grytt med klara ögon. Nästan lika klara som hon själv gör i sin aktuella och hyllade självbiografi. Lennarts Galleri är på banan igen. Det firar vi med texten till en av de bästa kärlekslåtar som gjorts i det här landet. Tant Strul och Dunkar Varmt:

Händer brinner så nära min hud känns som eld dunkar varmt i skuggan av mörkret så nära min hud smeker som hav dunkar varmt andas varma vindar mot min hals dunkar varmt Kom ge mig allt min kropp är öppen nu du smakar salt kom ge mig allt Vänta en liten stund till det räcker längre, räcker längre en liten stund till Solen värmer våra kroppar smeker som hav dunkar varmt fast rummet är stort och kallt känns det som eld och det dunkar varmt som att vilja vänta länge fast vi vill allt nu

Vill allt nu min kropp är öppen nu kom in i mig nu vill allt nu Vänta en liten stund till det räcker längre, räcker längre en liten stund till räcker längre, en liten stund till… Kom ge mig allt min kropp är öppen nu du smakar salt kom ge mig allt Vänta, vänta en liten stund till det räcker längre, räcker längre en liten stund till…

Allsång På Skansen kan slänga sig i väggen.
Önskar att jag hade varit på plats med min gitarr på Big Busk, Royal Festival Hall, London, 30 april 2011.
/Björn

Det kommer mycket bra soul från De förenade kungadömena. Michael reste runt som förband till Adele i våras. Han kommer nog inte att vara förband så länge till...Tack till Andres Lokko för tipset!
/cbj

Det är sommar. Varje sommar söker jag mig till Peter Sarstedt. "Where Do You Go To ?( My Lovely)" har varit med mig sedan jag var tio år och jag har inte ledsnat än.
Indienfödde Peter själv blir 68 år i december och har inte haft en hit sedan 1969. Hans bröder var också musiker och mest känd är väl storebror som kallade sig Eden Kane och även Robin Sarstedt hade någon hit..
Men har man gjort en låt som "Where Do You Go To..." så bör man hyllas. 1969 fick låten The Ivor Novelly Award i England tillsammans med en låt vid namn "Space Oddity". Texten lär handla om en flicka Peter blev kär i 1965 i Wien, en flicka som sedan dog i en hotellbrand. Låten skrevs för övrigt i Köpenhamn.
 Nå här kommer låten som 1969 tillbringade fyra veckor i topp på den brittiska topplistan:

På Wikipedia har man listat några av de namn och saker som nämns för er hjälp:

Zizi Jeanmaire: French ballerina

Pierre Balmain: French designer of elegant fashions

Boulevard Saint-Michel: street in the Latin Quarter famous for bookshops

The Rolling Stones: popular English rock and roll band

Sacha Distel: French singer

Sorbonne: University of Paris

Picasso: Spanish pioneer of modern art

Juan-les-Pins: fashionable beach resort on the French Riviera

Saint Moritz: fashionable ski resort in the Swiss Alps

Napoleon brandy: especially fine aged brandy

Aga Khan: World-travelling Islamic leader and racehorse owner

1997 spelade Peter Sarstedt in en uppföljare där han berättar om vad som hände med Marie-Claire. Så varsågoda här är "The Last Of The Breed":

/cbj

I know it´s hard for you to see 
 what lies behind´s a mystery
 if words could speak they´d mean even less
 when the king is half undressed