Popgeni

Lots of people with no place to go
I know a place where you can go
You've got the ticket, come on slip inside
And let my song take you for a ride

Året var 1970. Fotot till "Sunflower"s omslag togs av Ricci Martin, son till Dean Martin. 
Han hade lyckats locka ut hela bandet med familjer ut på pappa Deans privata golfbana vid Thousand Oaks, Ventura County i Kalifornien. Han lyckades även få Brian Wilson att leka med sin snart två-åriga dotter Carnie, vilket enligt frun Marilyn, aldrig hade hänt förrut.
 
Men Mike Love var mer än frustrerad. 
När han väl var hemma från turnérandet satt han mest i sitt hem i natursköna Pacific Palasides och försökte meditera. 
Men det gick dåligt.
När Al Jardine och Bruce Johnston kom på besök tog han ut sin frustration över dom och kastade, bokstavligt talat, ut dom med huvudet först.

The Beach Boys karriär var körd i botten. Mycket pga att Beach Boys stämt Capitol Records två gånger för uteblivna royalties. Först, våren 1967, och sen 1969. 
Problemen började redan 1966. Kusinen Brian Wilson gick bärsärk i sitt hem en månad efter Pet Sounds hade släppts, eftersom Capitol då släppte en "Best of"-platta.
- Dom har saboterat mitt album, skrek han medan ha skickade in frugans te-servis i väggen.
Hela "Smile"-projektet hade dessutom sprungit in med huvudet före i väggen.
Brian Wilson hade blivit paranoid och hade möten i swimmingpoolen, eftersom han trodde att hans far, Murray Wilson, hade anlitat FBI och att dom nu var efter honom. Mike, själv fattade ingenting av vare sig musiken eller texterna. Det gjorde inte Capitol heller. Dom ville ha enkla låtar som handlade om tjejer, bilar och ett solskensliv på stranden. 
Brian Wilson hade gjort klart för alla att han ville inte det. Han hade lämnat stranden och var på en helt annan kulturell nivå. Brian Wilson kunde ha blivit Los Angeles nav i konst och kulturkrestar, precis som Andy Warhols betydelse för New York. Men han pallade inte för trycket från Capitol och Mike Love. Och "Smile" lades ner strax efter att Brian fått för sig att han var orsaken till ett par bränder i Los Angeles, samtigt som han spelade in låten "Mrs O´Learys Cow (Fire)". 

Capitol hann ge ut två "Best Of"-plattor innan "Smiley Smile" kom. Skivköparna struntade nu i gruppen. Carl Wilson kallade plattan "a bunt insted of a grand slam". (En "bunt" är en baseballterm för att slagmannen bara sätter ut slagträet och låter bollen studsa ut på planen igen. En "grand slam" är när alla baser är bemannade och slagmannen får en homerun träff).  
I och med "Smiley Smile" och gruppen första stämning, så gav Capitol blanka fan i att promota Beach Boys plattor. Eller, jo visst gjorde promotion, men det var i den nivån att de kallade The Beach Boys "The number one surfgroup" 1968, när det faktiskt inte existerade en enda surfgrupp i USA.
Inte nog med det. Murray Wilson hade dessutom sålt "Sea of tunes" där rättigheterna till hela Beach Boys sångkatalog fanns, för en spottstyver. När Brian berättade det för Mike tog han tag i kragen på sin kusin och var på vippen att slå till. Hårt. Det gjorde han inte. Han släppte taget, vände sig om och gick. Den instabile Brian satte sig ner på en solstol och grät av rädsla.
Så det var även en slags ekonomisk desperation som drev Mike Love till att stödja ännu en stämning till Capitol. 
Efter att ha sett sin far bli av med hus och hem, när han förlorade sitt jobb, så hade en starkare kraft efter ekonomisk trygghet fötts hos Mike. Och nu stod han själv på ruinens brant. 

Den kreative ledare, som Brian Wilson en gång var, fanns det bara smulor kvar av. 
När Elton John och Bernie Taupin var på besök i början av 1970, så förklarade Brian att Elton var "det nya". Den som var "hip". The Beach Boys var passé. Ändå så tappade både Elton John och Bernie Taupin hakan när de fick höra "This Whole World" och "Soulful Old Man Sunshine".
(Obs 70-tals sexism!)


Året innan hade han vägrat att ge ifrån sig en enda låt, däremot skänkte han bort "Time To Get Alone" till Danny Huttons grupp Redwood (senare blev dom Three Dog Night). När Mike fick höra låten, förbjöd han Danny Hutton att spela in den. Det hade dom redan gjort, så han fick till en överrenskommelse att Beach Boys var i första hand den grupp Brian skrev för och inga andra. 
Brian surade på sitt rum och vägrade komma ner till studion efter det. Han tyckte det var en bättre idé att åka bergochdalbana mellan kokain och heroin i stället för att spela in musik. 
Danny Hutton, däremot fortsatte att bjuda in nya artister till Brian Wilsons hus. Han visste vilken kvalitet Brian hade som låtskrivare och vad en ny het artist skulle kunna göra med hans låtar. 
En kväll fick han med sig Alice Cooper och Iggy Pop. 
När Al Jardine skulle upp till Brian samma kväll möttes han av en gapskrattande Alice Cooper och en livrädd Iggy Pop. 
- I´m outta here. This guy is nuts! skrek han åt Danny Hutton.
När Jardin frågade vad som stod på förklarade Alice Cooper att de blivit tvingade att sjunga barnvisan "Shortning bread" fyrstämmigt.
- Vi har snart sjungit den, och bara den, i fem timmar... 

Men Mike Love var inte fullt lika imponerad. Men inför "Sunflower" hade ändå Brian fått till ett par riktigt bra låtar. "This Whole World" hade glansdagarnas oväntade akordändringar och smått fantastiska körarrangemang. "Our Sweet Love" och, framför allt, "All I Wanna Do" hade något meditativt lugn i sig. Så det föll sig rätt naturligt att Mike skrev en liten hyllning till meditation som text till "All I Wanna Do".



Dennis Wilson, som hade blommat ut rejält som låtskrivare, fick inte med alla sina låtar på plattan. Förutom den drömska kärleksballaden "Forever", som Brian smyckade med sin bakgrundssång. 
Men han hade ett knippe andra låtar som höll en hög standard, som inte fick plats. Och det gjorde honom frustrerad. "Sound Of Free" var upptempolåtar med en meningsfylld innebörd. Samma sak gällde den vackra "Fourth Of July". Dessa tre spår sammanfattar det filosofiska ställningstagande som Dennis fick göra efter hela Manson-historien. Från att tro på denna guru till att vara rädd för sitt liv och inse att han bara var full av skit. I "Fourth Of July" så tvivlar också Dennis på den generella amerikanska uppfattningen om omvärlden. Mycket också på grund av alla de oroligheter som hände mellan studenter och polis, runt om i USA.



"San Miguel" var bara en simpel verklighetsflykt till en udda liten stad. Om det är i Mexico eller i vindistriktets Kalifornien, vet inte låtskrivaren själv.



Men körarrangemanget och kastanjetterna talar sitt tydliga språk.
Men han fick i alla fall med "Slip On Through" som öppnar albumet. Men sin bråkigt snubblande vers, ramlar Dennis sen ut i en spikrak poprefräng. Uppbackat av hela bandet, även Brian.

Bruce Johnston fick med den tårdrypande "Tears In The Morning" som balanserar på gränsen till vad som är acceptabelt när det gäller melankoli. Men när Brian och Bruce äntligen fick samarbeta så blev det den enkla poplåten "Deidre". Som nog är Beach Boys enda unplugged-inspelning.



I stort sett så är "Sunflower" ett fantastiskt litet album. Beach Boys gjorde ett somrigt och soligt album. Låtarna är av klass och, framför allt, det är ett samarbete från början till slut. Alla är involverade.
Det som är synd är att nästan allt material som de spelade in under åren 1969 - 1971 är fantastiskt på sitt sätt. T o m Mike Loves originalversion av "Big Sur", innan de beslutade sig för att sänka naturhyllningen med en 3/4 takt för att få den att låta mer country.
Men sammanställer man låtarna som var i rörelse just då, så får man ett knippe låtar som väl tävlar med både America och Eagles i kvalitet.
Synd bara att allt, inte riktigt nådde ända fram. Eller klantades bort med en slarvis produktion.

"Sunflower" avslutas med att Brian går bananas i studion med "Cool Cool Water". Men efter det så slocknade hans kreativitet och gick och la sig igen. Och klev egentligen inte upp förrän 1976.

Dom floppade stort i USA med "Sunflower". Men i England skrev NME "den riktiga uppföljaren till "Pet Sounds".
Något år senare fick Beach Boys låten "Season In The Sun" av en kille som hette Terry Jacks.
Men Mike Love ratade låten och trodde inte att det skulle bli något av en gammal fransk låt i ny tappning.
And that´s the story of his life...
Fast å andra sidan... Även om "Seasons In The Sun" hade blivit en hit för pojkarna från stranden, så vet jag inte om jag skulle kunna försvara kvalitén på deras låtar efter den. Men nog gillar jag Beach Boys version mer än Terry Jacks. Och nu kan jag åtminstone försvara deras musik, eller delar av deras musik, fram till 1984. Men sen blir det för svårt, även för mig.



/Stefan