Popgeni

Baskery
"New Friends"
(Mother Tarantula/Border)
PPPP

Ur artistens synvinkel...
När du skapat framgång inom musik en gång, så poppar de plötsligt upp. Mängder av förståsigpåare, skivbolagsfolk, managementfolk, arrangörer, musikrecensenter... Som vill dra och slita artisten åt det ena eller det andra hållet. Antingen så lyssnar man på dem, och blir en ny Erik Grönwall eller Idol-Calle eller allt vad de nu heter. En album med sönderlyssnade klassiker och sen en ond bråd artistdöd.
Eller så gör man som systrarna i Baskery. Skiter i vad allt och alla säger om deras artisteri. Passar de inte så bryter de med skivbolag, managemnets och bokare. Kreativitet och artisteri i första hand. Dollars i andra eller tredje hand. Sveriges svar på Dixie chicks, har det sagts. Men enda likheten är egentligen att amerikanerna inte heller tar skit och säger vad de tycker. Musikaliskt? Nej, inte alls. I motsats till Baskery så gick Dixie Chicks mot ett mer kommersiellt sound och har sedan Bush-incidenten flutit bort i mainstreamvågen.  
Gör man så,  2011, så får man respekt. Den respekt man förtjänar som artist. Och i Baskerys fall har det nu belönat sig. Inte nog med att de är ett av norden bästa liveband. "New Friends" är troligen deras bästa album. Hittills.

Soundet är råare, mer jordnära prärierock. Om det är en norrländsk snöprärie, eller en amerikansk ökenprärie, spelar faktiskt ingen roll. Det må vara hänt att det är musik som tilltalar konservativa glesbygdsbor i amerikanska södern. Så kallade rednecks. Här i Sverige kallar vi dom för "folk från Oviken".
Men det finns något för alla.
Med kläder som luktar bensin och diesel, skit under naglarna och håret slarvigt uppsatt spelar de musik som man blir knäsvag av. Oavsett varifrån man kommer eller vilken bakgrund man har. Det kvittar faktiskt.   
"Nobody Nice" är ett typexempel. Ett långfinger uppkörd i de nedre regionerna på i princip allt och alla. Med all rätt. Och, naturligtvis, till  tonerna av ett hypnotiskt countrydunkande. I överlag så är Baskerys upptempolåtar de låtar som driver albumet framåt.

Med det sagt, så betyder inte det att balladerna är bromsklossar. Tvärtom. Allvarligt talat så är det musikskrivande med en kirurgisk fingertoppskänsla. "The Queen And Drone" rumlar fram i en melankolisk takt, som en tokfull bondunge i storstan med en fruktansvärd hemlängtan som skaver i hjärtat. Och med melodier som förför och pekar långfinger på samma gång. Och med den ensamma trumpeten i bakgrunden skulle den passa i vilken som helst av Quentin Tarantinos 70-talsinspirerande mördarrullar.
"As Simple As That" har en paradoxal melodi som förföljer lyssnare dag som natt efter bara en genomlyssning. Kanske nära besläktad med Berlins "Take My Breath Away", men samtidigt inte.  
Med sin mörka basgång och ettriga gitarr, så blir den romantisk men samtidigt mer ångestladdad än vilken Kent-låt som helst. "Tendencies" försöker att inte vara bedårande, men misslyckas lite med det. Stämsången är felfri och låten fyller en med hopp och ljus. Perfekt som avslutning på albumet.
Baskerys musik är till för alla. Och det är därför vi älskar dem, antar jag. Det är renodlad, melodistark musik för såväl den trendige storstads tråkmånsen som den konservative motorälskande raggaren ute på landet.
"New Friends" borde stå i var svensks skivhylla. Så bra är den.

Stefan Herdell