Låtar med liiite lovande sting
I Blame Coco ”The constant”
(Island)
PPP
Jag ramlade först för någon vecka sedan över det här skivsläppet åtta månader efter releasen. Men som hon sade, tjejen som jag inte längre minns namnet på, som jobbade på EMI och som flyttade till England till huvudkontoret: ”Det spelar ingen roll NÄR du publicerar din recension. Bara att du GÖR det. Det är det viktiga”.
Hennes synsätt på musikkritik skvallrar om sann kärlek till vad det hela handlar om. Det är inte så ofta man möter den attityden från skivbolagen. Musiksläpp är färskvara som ska marknadsföras i den dag då den släpps till offentlighet. Samtidigt sliter frilansande musikrecensenter sitt hår i att hinna med allt som släpps, vilket är en omöjlighet.
Men som egna icke marknadsstyrda smeder, gör vi på Popgenibloggen lite som vi vill och recenserar när vi vill. Och i fallet I Blame Coco kan vi inte nonchalera att det här skivsläppet förtjänar en och annan rad, om än att det inte handlar om något banebrytande och musikaliskt omvälvande.
Det finns dock något under ytan hos italienskfödda Eliot Pauline ”Coco” Sumner som får mig att lyssna lite extra när låtarna på ”The Constant” avlöser varandra. Kanske är det för att hon egentligen irriterar mig så inihelvete genom sitt sätt att vrida och vända i ett sökande efter rätta arrangemang, kanske är det för att jag känner att det här är en rosenknopp som är på väg att tränga fram genom ett skal under vilket det finns ohyggligt mycket talang.
Men hon är inte där ännu, denna punktjej som inte sticker under stol med att hon dyrkar Robyn och kretsen kring henne vad beträffar producenter och studiofolk.
Ibland stämmer allt smärtsamt bra, som i titelspåret, ett av de mer okonstlat direkta spåren. Som en Kate Bush i nutiden, där electronican á la Klas Åhlund är mer regel än undantag för success, försöker hon och lyckas hyvens bra att variera sitt uttryck. I varje låt finns det sekvenser där man suckar njutfullt, men det är endast brottstycken som säger mig att här krävs en trygg lots, ett bollplank för att skutan ska hamna på trygg köl.
Att det finns en beröringspunkt mellan Robyn och Klasse visar sig i att våra svenska hjältar har varit delaktiga i den här produktionen. Det är i sig något som Coco Sumner behöver, och då menar jag inte som direkta influenser utan som hyperkänsliga och sensitiva bollplank som kan lotsa hennes musik i rätt riktning.
Att få henne att våga, utan att blicka bakåt på vad andra gjort.
Valet att ånyo göra en cover av Neil Youngs ”Only love can break your heart” landar plumpt och ointressant. Där har Saint Etienne sedan många år tillbaka landat den ultimata och mest perfekta tolkningen. Men när det ibland landar mycket nära Imogen Heap eller norska toktalangen Annie smackar jag förtjust. Och de stunderna finns. Men jag vill ha mycket mer av denna råtalang.
Och hon har verkligen något att brås på. Pappsen heter Gordon Sumner som skrev en av de allraste vackraste poplåtarna någonsin, som beskriver känslan av att promenera längs en av världens mest vidunderliga gator: ”Moon over Bourbon Street”. Och eftersom jag har knallat längs den mytomspunna gatan i New Orleans vet jag att vi sannolikt har att vänta mer från denna oslipade diamant som tydligt har talangen.
/B-O
