Popgeni

Simon Elvnäs ”Words unspoken” (Simon Elvnäs/Hemifrån)

PPP

Svenska singersongwriters som har förmågan att konkurrera på den globala scenen är man inte så van att ta del av. Salabördige Simon Elvnäs debut går aningen utanför det som man är van vid att höra i genren här hemma, med en tydlig vilja redan från början att inte bara vara en attraktion för oss svenskar.

Om man ser till genren ifråga är det ett projekt som är hopplöst omöjligt. Det finns så många i myllan som vill komma fram, så många som har en talang, men som aldrig riktigt når fram. Många har försökt, namn som Sophie Zelmani och José Gonzales ligger närmast till hands, bägge megastora i en inre krets men som aldrig riktigt nått det globala genombrottet.

Men om man lutar sig tillbaka och i sanning betraktar vad det handlar om, är det här som Simon, Sophie och José och övriga nämnda aldrig ens har en ambition att vilja fängsla.

Låtarna på ”Words unspoken” är mycket lågmälda, som kliver innanför huden för den som vågar lyssna eller vågar förstå. Det är aldrig så att det någonsin kräver sin lyssnare, helheten är balanserad och ibland exakt. Låtskrivandet ställs oblygt för oklanderlig begrundan. Det finns en hel del i dessa elva sånger som gör att du som söker en platta att värma sig med i höstens busväder, kan finna värme och tillit för att förstå att våren faktiskt inte är så långt borta.

Du kan vokalt lyssna in Eagle-Eye Cherrys nerviga röst, och om du hör Irma Schultz-Kellers röst på en del av låtarna har du helt rätt.

Det är också en av de där musikerna som med sin känsla kunde ha gått mycket långt. Och om Simon vågar spetsa till arrangemangen till att bli mer utmanande och överraskande hade det här kunnat bli en större magi än bara vara lagom.

En och annan överraskning än de valda symfonikerna och tjejrösterna hade gjort det här, som i sig lovar så mycket, till något mer.

Men okej. Jag nöjer mig med det, eftersom det låtskrivandemässigt (vilket ord…) har en potential till att bli något mer.

Nya bollplank?

Med andra musiker?

En cello här och där, en saxofon som bryter upp.

En distad gitarr.

Här finns potential.

/B-O

Deadman

”Take Up Your Mat And Walk” (WMS/Rootsy)

PPPP

Steven Collins och hans femmannaband formligen knockade Yranpubliken med sina dubbla spelningar i somras.

Det var rena rama hallelujah stämning på den första spelningen på Intiman, Storsjöteatern under fredagen. Och naturligtvis spred sig ryktet så att det blev helt knökfullt och minst lika magiskt i samma lokal kvällen därpå.

Mottagandet var monumentalt på de spelningar de gjorde i Sverige och Norge och livealbumet ”Live At The Saxon Pub” sålde så bra hos oss att det till och med klättrade upp till en topp tio plats på den svenska försäljningslistan

I morgon släpps första studioalbumet, om man nu inte räknar de två albumen som Collins släppte på tidigt 2000-tal innan han och dåvarande frun, som tillsammans med Collins var dåtidens Deaman skildes, och bandet upplöstes.

Men nu handlar det om nya Deadman och det vore väl konstigt om inte även ”Take Up Your Mat And Walk” likt livealbumet blir ett topp-tio-album.

Folkrock, country sydstatsrock, gospel, soul och blues är bränslet hos ett band som har spelglädje, utsökt sång, suverän instrumentering bra låtar och massor av feeling i bagaget

Kopplingar till The Band, Little Feat och Van Morrison är naturligtvis svåra att undvika men Deadman har mestadels influerats av och inte kopierat ett tidlöst uttryck.

Kanske känns det lite snopet att hälften av låtar finns med på ”Live At Saxon Pub” och visst saknar jag några av de där rätt-i-ansiktet rockarna som Collins och vänner blåste mig och mina vänner ur stolarna med på Intiman den där Yranfredagen.

Men det är liksom parenteser i helheten. För själen är STOR och famnen VARM.

Liknande artister: The Band, Little Feat, American Music Club, Joe Henry, Giant Sand.

Björn Bostrand

môra-Per

”Sockervägen”(Plugged/swamp.se)

PPPP

Gruppen med det krångliga namnet har nu funnits i sexton år. Skivutgivningen har varit aningen sporadisk om än tätare under 2000-talet. Det här är gruppens femte album. Och på akustisk gitarr, dobro, mandolin, bozouki, lap-steel, bas med mera har Magnus Wikström från Östersund anslutit sig till den annars så värmländska kvintetten. De senaste albumen har haft gäster som ”Plura” på förrförra och norske giganten Henning Kvitnes på förra. Men den här gången gör gruppen det mesta själva.

môra-Per gör en musik som rör sig i gränslandet mellan visa, rock, country och folkmusik. Någon kallade dem en gång för den felande länken mellan Gustaf Fröding och Steve Earle. Och ungefär så låter det. På det nya albumet har de fått till sin jämnaste och starkaste samling sånger hittills. Tidigare har jag skarpt gillat några låtar och varit mer ointresserad av andra. Den här gången blir jag tagen av dem alla.

Den moderna ångestladdade smugglarsången ”Sockervägen” har gett skivan sin titel. ”För alltid dömd” är en text och en melodi Shane MacGowan varit överlycklig om han hade skrivit. Och här finns vemodiga kärleksballader och vackert gulnande barndomsfoton som ”Vit Amazon”, men även politik som i ”Första maj 2010”. Och allt slutar med en instrumental ”Dretschottis” där hedersmedlemmen Jesper Lindberg får lira banjo till Maria Larsson eviga och svängiga fiol.

Om musikvärlden varit rättvis hade môra-Per varit stora och deras femte album en riksangelägenhet av i vart fall Perssons Pack-mått. Jag har haft ”Sockervägen” på evig repeat i bilen på väg mellan Östersund och Hudiksvall i dag. Och môra-Per har haft min uppmärksamhet hela tiden och flera av sångerna har verkligen nått mitt hjärta och där kommer de att stanna ett bra tag.

”Görbra” hade vi sagt i den del av Värmland där jag växte upp…

Liknande artister: Perssons Pack, Willy Clay Band, Euskefeurat, The Pogues, Eastwick

Christer B. Jarlås

Wilco

”The Whole Love” (Anti/PGM)

PPPP

Kan vara deras ”Sgt. Pepper”.

För det är inte riktigt samma Wilco som med hög guard knockade mig med ytterst älskvärd och melodiöst spikrak countryrock och americana i ”I Must Be High”, ”Casino Queen” och ”Box Full Of Letters” på debuten ”A.M” från 1995.

Man kunde höra att det var något på gång på ”Wilco (the album)” för två år sedan när soundet stack iväg i lite annorlunda riktningar och bandet kändes sökande efter nya uttryck på flera spår.

Men allt har ju sin tid och jag har full förståelse att en grupp med 16 år på nacken vill gå vidare och leta nya utmaningar med sin musik.

Men Wilco är fortfarande ett fantastiskt band även om de väljer att skruva på sig och sträcka ut sig i sju, ”Art Of Almost”, eller 12 minuter, ”One Sunday Morning”.

Gamla Wilco finns naturligtvis också kvar i rakt basicrockiga ”I Might”, ”Born Alone” och ”Standing O”och snillet går inte att ta miste på.

Fast anslaget är lite annorlunda, spännande och stundtals rent av magnifikt överraskande.

”T.W.L.” är ett album som sakta men säkert växer sig in i den musikaliska ryggmärgen. I alla fall om man har ett långvarigt förhållande till Tweedy and friends.

Vet inte varför jag var tveksam under de första genomlyssningarna? Kanske hade jag bara en dålig dag?

Men nu har jag investerat i både CD och vinylformatet.

Liknande artister: Uncle Tupelo, Son Volt, My Morning Jacket,

Ryan Adams & The Cardinals, The Minus 5.

Björn Bostrand

Pink Floyd ”The dark side of the moon - Immersion Edition" (EMI)

När tekniken liksom håller på att rusa ifrån en, ifråga om nya ljudkvaliteter och nya ljudformat, är det knappt att man hänger med i svängarna, för att inte tala om vad det kostar i plånboken. Själv har jag alltmer regrederat till vinylsoundet, det kan vara ett ålderssymptom, det kan också vara ett stänk av ren skär nostalgi i att musik ska man kunna hålla i händerna, och det med ett stadigt grepp och inte behöva läsa albumdokumentation i typsnittsstorlek á la 7 punkter.

Men det finns vissa undantag från denna gyllene regel, och då menar jag det här med ljudet. Vissa plattor, som då de gavs ut knockade en totalt, hade en egenskap att ljudmässigt vara så innovativa och nyskapande att man där och då blev helt knockad över hela konceptet. En av dessa milstolpar är Pink Floyds ”The dark side of the moon” som släpptes våren 1973, som nu är första plattan ut i en serie av maffigt förpackade boxar som döpts till Immersion Edition. Ytterligare två utgåvor följer innan jul och det handlar förstås om de två andra hörnstenarna i PF´s utgivning, ”Wish you were here” och ”The wall”.

Efter ”Meddle” som släpptes 1971 med låten ”Echoes”, hade gruppen börjat att planera för ett album där man ville vara mer konceptuella, att skapa en platta med ett sammanhållet existensiellt budskap utifrån den samtid man levde i. En del av de tankarna berättas på en av de sex plattorna som denna box innehåller, där Nick Mason, David Gilmour, Rogers Waters och Richard Wright mycket öppenhjärtligt går tillbaka nästan 40 år i tiden till när det begav sig. Det finns en unison röst från de fyra, trots de väl kända skärmytslingarna som sedermera ledde till att Waters lämnade skutan, i att inspelningen av ”The dark side of the moon” i Abbey Road-studion var ett minne för livet, där samtliga idag förenats i detta projekt i att skapa en perfekt ljudmix av inspelningarna som ger lyssnaren den sanna och rätta musikupplevelsen.

Hur det låter? I blu-rayformatet, i en bra surroundanläggning låter det… tårdrypande bra. Om man som mig själv har en speciell livslång relation till plattan, blir upplevelsen än mer dynamisk och omtumlande. Jag sväljer att det har kostat mig 1200 spänn att få ta del, att få vara med om denna djupare upplevelse, där man förundras och förvånas över hur i helvete kvartetten lyckades sy ihop allt så klockrent från de inledande tonerna till ”Speak to me” till extasens gastkramande slut i ”Eclipse”.

Men är det verkligen värt 1200 spänn? Det du får för pengarna är en nyremastrad cd med hela plattan, cd två består av livematerial, bland annat från en konsert på Wembley 1974 där gruppen lirar igenom hela plattan. Den tredje discen är en dvd-audio med plattan i olika mixversioner. Fyran bjuder på blandat livematerial från 70-talet samt en 25 minuters dokumentär från 2003 där de fyra bandmedlemmarna berättar om tillkomsten av plattan. Disc fem är en blu-ray med hela plattan i mixversionerna från platta tre och dokumentären från platta fyra. Den sjätte och sista plattan är en cd som bjuder på demos från tillkomsten av ”The dark side” och liveupptagningar från 1972.

I den läckert formgivna boxen finns också en massa annat – den mest frapperande är två trycksaker, en med all info om plattan, den andra ett läckert fotocollage. Dessutom får du en ful scarf, replikas av konsertbiljetter och backstagepass, tre magiska kulor i en söt svart påse, ölunderlägg och en massa annat.

Tanken med utgåvan känns med de nya ljudformaten vara som klippt och skuret för denna milstople, men jag kan inte komma ifrån att det hela hade varit alldeles komplett om man även inkluderat en nyutgåva i maffig 180 grams vinyl med det ”putsade” ljudet. Inom kort kommer plattan ut i det formatet och man är väl helt enkelt tvungen att införskaffa den också. Och svaret på frågan om denna box verkligen är värd sina sekiner, blir ett tveksamt ja. Upplevelsen i att ha lyssnat igenom låtarna i blu-ray är med handen på hjärtat sannolikt en helt annan upplevelse än den kommande vinylditon, men jag kan bara konstatera och erkänna att jag fick torka glädjetårarna ur ögonen fler än en gång. Och nu laddar jag för samma paketering av "Wish you were here" som släpps första veckan i november...

/B-O

The Plimsouls

”Everywhere At Once” (Geffen Records) 1983

Efter den rakt igenom strålande självbetitlade debuten på Planet Records så tog Peter Case, lead vocals & guitar, Eddie Munoz, lead guitar & backing vocals, Dave Pahoa, bas & backing vocals och Lou Ramirez, drums & backing vocals klivet över till det stora majorbolaget.

Men det hindrade dem inte från att följa upp debuten med ett material i samma underbara rock'n'roll och popfåra. Men putsen kanske har ett och annat att önska i slutändan.

Med en snubbe som Jeff Eyrich i producentstolen och order från kostymnissarna i skivbolagsledningen om att göra en klinisk produkt som passade väl in i 80-talets utslätade radiorockproduktioner så hade det kunnat spåra ur.

Exemplen är allt för många.

Men Plimsouls gick inte att tämja och det handlar egentligen om soundmässiga petitesser där Eyrich har petat klåfingrigt och dragit en aning för mycket i vissa reglage.

Men samtidigt var nog Case och kompani helt på det klara med i vilken skepnad de ville att de 11 spåren skulle hoppa ur ur högtalarna.

Och det går ju inte att sabba ett råmaterial som ”Shaky City”, ”Magic Touch”, ”Oldest Story In The World”, ”Lie, Beg, Borrow And Steal”, ”Play The Breaks”, ”How Long Will It Take”, ”A Million Miles Away”, ”My Life Ain't Easy”, ”Inch By Inch”, ”I'll Get Lucky”, och ”Everywhere At Once”.

Det svider rejält att den inte finns på Spotify så att jag hade kunnat bjussa på spellistan.

Myrornas krig, eller spindelnätet, till höger är 47:ans Hidden Treasure.

Vågade inte dra ut baksidan längre ur hyllan för då hade det blivit löjligt lätt med text och allt.

Nu kanske det är lite mer problematiskt, eller...?

/Björn

Reckless Kelly

”Good Luck & True Love” (No Big Deal/Border)

PPPP

Tror inte att de bryr sig ett dugg om att de ofta nämns i samma andetag som mr. Earle.

Och sångaren och gitarristen Willy Braun, som vokalt låter mer Steve än hans egen son Justin Townes Earle, struntar säkert numera fullständigt i att få höra att han är ett vokalt ripoff.

För på sin sjunde fullängdare sedan debuten ”Millican” 1998 så är Reckless Kelly fortsättningsvis ett ytterst älskvärt band i americana och countryrock fåran.

Ibland klart outlawcoola och mycket klädsamt kaxiga som i titelspåret, ”Give It A Try”, Guarded Heart” och ”She Likes Money”.

Men här ges också gott om utrymme för en sprödare ådra där man sänker tempot klär låtarna med akustiska gitarrer, fiol och banjo och utsökt, uttrycksfull sång av Willy Braun.

Jag lutar mig bakåt och hör Braun berätta intressanta historier med samma akuratess som Steve Earle och Chris Knight i ”I Never Liked St. Valentine”, ”Weatherbeaten Soul” och ”New Moon Over Nashville”.

”Good Luck & True Love” är första fulllängdaren från Texaskvintetten med enbart nyskrivet material sedan kritikerrosade ”Bulletproof” för tre år sedan.

För att få ännu mer artistisk frihet och göra precis som de vill på sin album så har man också startat det egna skivbolaget No Big Deal.

Men både ”Bulletproof” och fjolårets ”Somewhere In Time” på Yep Roc Records låter långt ifrån som något som skapats med strama tyglar.

Men det är väl en känsla och ett tillstånd man letat efter.

Och där är man nu.

Liknande artister: Steve Earle, Chris Knight, Robert Earl Keen, Micky & The Motorcars, Bleu Edmondson.

Björn Bostrand

Lyres

”On Fyre” (Fingerprint Records) 1984

Garagerockarna från Boston var väl ganska mycket lika med Jeff ”Monoman” Conolly, hans Vox Continental orgel och vassa vocals.

Men originalbandet i övrigt, Ricky Carmel, gitarr, Rick Coraccio, bas och Paul Murphy, trummor, bidrog också starkt till deras härligt påflugna groove.

Gruppen lyfte ur askan av new wave punkarna DMZ där Conolly var leadsångare med Coraccio på bas och Murphy bankade på trummorna.

Kopplingar mellan båda gruppernas sound är solklara, och den enda skillnaden är väl egentligen att DMZ trampade en aning hårdare på gaspedalen med sin trash punkrock.

Men Lyres garagerock är knappast något man möter som i hissen på något lyxhotell.

”On Fyre” var debutalbumet och öppningen med ”Don't Give It Up Now” och ”Help You Ann” var givetvis en knock på ett album där man blandade egna låtar med covers, bland annat två tolkningar av Ray Davies ”Tired Of Waiting” och ”Love Me Til The Sun Shines”.

Den släpptes också på etiketten Matador samma år, en utgåva som innehåller 20 jämfört med Fingerprint-släppets 11.

Trot eller ej. Men så sent som 2009 lirade Conolly live i Madrid med sitt livsverk och det finns fortfarande en fast lineup.

Så vem vet...?

46:ans H.T till höger om det fräcka Lyres-omslaget handlar om svenskt rockstål.

Det är mycket möjligt, för att inte säga högst troligt, att det här svårstraffade rock'n'roll bandet både känner Conolly och har lirat live med Lyres.

Borde vara en straffspark för fler än vinyloraklet Schönning.

Men finns det någon som drar lika snabbt?

/Björn

Simone Stevens

”Right On Time” (Hemifrån)

PPPP

Någon koll på den här New York rotade singer songwritern?

Förmodligen lika lite som jag innan jag placerade den här lockande och varierade plattan i CD-spelaren och blev kvar rakt igenom de 12 spåren.

Sista låten ”Below Zero”, en spikrak popsång med ypperligt flyt där hon trollbinder med sin röst, är just nu min favorit på albumet.

Men då ska ni veta att det finns ytterligare 11 fina låtar där Simone aldrig blir ointressant när hon med stil och finess korsar mellan spröd folkpop och något som ofta smakar altcountry med omedelbart melodisnille.

Rakt igenom handlar det om en akustisk grund där Stevens är omgiven av ett helt gäng musiker beväpnade med gitarrer, piano, cello, klarinett, fiol och steel för att nu bena ut en del av beståndsdelarna i ljudbilden.

Den elegant luftiga produktionen, som hon står för själv tillsammans med en viss Nadim Issa, hennes röst och en låtlista som växer för varje upprepning gör det här till en utmärkt solodebut för Simone som samtidigt är aktuell med ytterligare en platta i americanatrion Fiery Blue.

Liknande artister: Lucinda Williams, Regina Spektor, She & Him, Rilo Kiley, Tift Merritt.

Björn Bostrand

Lew Lewis Reformer

”Save The Wail” (Stiff Records) 1979

I födelseattesten står det Keith Lewis, men det är klart att Lew var coolare namn för den Little Walter influerade harmonicablåsare och sångaren.

Uppväxt på samma Canvey Island gata som Lee Brilleaux, som naturligtvis lärde honom konsten att spela munspel, så gjorde han sitt första musikaliska framträdande i gruppen Southside Jug Band som innehöll både Brilleaux och framtida Dr. Feelgood medlemmen John B Sparks.

Lew hann även med en sväng i Eddie & The Hot Rods innan han fick ett kontrakt med Stiff och släppte debutsingeln ”Boogie On The Street” med baksidan ”Caravan Man” där han kompades av Dr. Feelgood.

En lite avstickare till United Artists genererade ytterligare en singel, naturligtvis i samarbete med Brilleaux och Sparks, innan han återvände till Stiff igen och började samla på sig material till ”Save The Wail”, som tyvärr blev den enda fullängdaren.

Tillsammans med Johhny Squirrel, bas & sång, Rick Taylor, gitarr & sång, trumslagaren Buzz Barwell och egen sång och skenande munspel så spikade de ihop ett klockrent tiospårsalbum som är hårt besläktat med sånt som Dr. Feelgood alltid var bäst på.

Tre egna Lewis kompositioner, ”Lucky Seven”, ”Photo-Finish” och ”Rider.

”Mr. Bartender” skrev han tillsammans med bandet och Squirrel bidrog med ”Night Talk”.

Övriga fem är strålande tolkningar av Status Quo's ”Win Or Lose”, Tom Petty's ”Hometown Blues”, James Browns ”Do Just What I Want”, J.Geils Band's ”Wait” och Little Walter Jacobs ”High Temperature”.

Fortsättningen på Lewis liv har tyvärr för det mesta gått i moll.

Sju års fängelse efter att ha rånat ett postkontor med en leksakspistol 1987, ett mångårigt drogmissbruk och psykisk ohälsa hela vägen fram till 2009 var inget annat än en bedrövlig fortsättning på en så ruggigt bra start.

Spotifylänken Lew Lewis Reformer "Save The Wail" är återutgivningen i CD-format från 2002 som förutom singeln ”Boogie On The Street” innehåller ytterligare tre låtar som inte finns på vinylen.

Å så var det H.T no.45 också.

Vet inte hur svårt det är med den oranga, halvsuddiga och tämligen intetsägande baksida till höger?

Kan bara konstatera att snubben i fråga har haft en karriär som startade 1963 när han var 15 år och fortfarande pågår.

Total respekt!!!

/Björn

Girls

”Father, Son, Holy Ghost (Turnstile/Border)

PPPP

Det verkar inte bli samma enhetliga hissande som när fjolårets ”Broken Dreams Club”utnämndes till en av årets höjdare.

Men ”F.S.H.G” är en tilldragande popresa genom flera decenier där den huvudsakliga ambitionen kanske kan ha varit att med sitt musikalsikt lego bygga något som skapar rejält huvudbry hos oss på andra sidan planket när vi ska bena ut vart det kommer ifrån.

San Francisco kvartetten innebär inget revolutionerade under solen, men har på ett ytterst smakfullt sätt låtit sig influerats av allt och alla.

Sångaren och frontmannen Christoper Owens svaga och tillbakadragna röst är både en styrka och en brist beroende hur man musikaliskt bakar in honom.

Anonym och lite för långt bort i ljudbilden i ”Vomit” och ”Die”.

Den förstnämnda låter som något som skulle kunna platsa på Barclay James Harvest ”Gone To Earth” från 1977 och den andra bitvis som ett listig avtryck av Gun ”Race With The Devil”.

Men när han får ta blyg pole position i ”My Ma”, ”Alex” ”Saying I Love You”, ”Honey Bunny”, ”Magic” och ”Love Like A River” så är det popguld som ger mig vibbar åt både höger och vänster och upp och ner i popskafferiets finaste hyllor.

Och det är enkelheten och den raka musikaliska konversationen i den sextetten som är gott nog för ett popsnöre som jag.

Liknande artister: The Thrills, Cults, Best Coast, Beach House, Real Estate.

Björn Bostrand

Nick Lowe

”The Old Magic” (Proper/PGM)

PPP

Jag blir lite underligt kluven när hans två senaste plattor har titlarna ”At My Age” och ”The Old Magic”.

Det är ju ett faktum att åren går. Men frågar du mig så känns det som om han lider av något sorts musikaliskt ålderskomplex.

Den skatt han sitter på som soloartist på Stiff-etiketten och den allt för korta men dynamiska tiden med Rockpile verkar vara något han har ett lite knepigt förhållande till numera och knappt vill kännas vid.

Det är i viss mån förståeligt med tanke på det destruktiva leverne han ägnade sig åt då, men rent artistiskt är det samtidigt fullständigt obegripligt.

”I'm 61 years old now, lord I never thougt i see 30” sjunger han tacksamt i småskumpigt fina ”Checkout Time” och vinklar elegant på sitt ruffiga förflutna.

Där har ni tillsammans med ”Sensitive Man” och ”Somebody Cares For Me” albumets tempostarkaste saker, men då talar vi om 30 skyltar.

För den som inte klarar av ”skramlig” musik längre är ”The Old Magic” en ypperlig platta att lyssna på medan man sippar på en varm kopp te och tuggar i behaglig takt på de nybakade scoonsen.

Låtar, arrangemang, bandet och leveransen är excellent och Lowe är idag med största sannolikhet popmusikens finaste crooner.

Och egentligen ska väl jag skita i att han valt att vara extraordinärt laidback.

Men eftersom jag ännu inte vuxit ifrån skramlet, och aldrig kommer att göra, så kan jag inte låta bli att sakna några bitar av den gamle poptjuven Nick The Knife.

Liknande artister: Elvis Costello, Geraint Watkins, Ron Sexsmith.

Björn Bostrand

Inte för att Popgenierna har någon som helst erfarenhet av att vakna upp bakfulla när ungarna far runt som vildar och teven står på. Nej, inte vi inte. Men det finns det kanske andra som har. Därför är det i dag dags för en av alla tiders bästa låtskrivare Bobby Russell att beskriva det som är så vanligt i andra hem, inte i våra, men i andras...
Om ni inte visste det så skrev Bobby låtar som "Little Green Apples" och "The Night The Lights Went Out In Georgia". "Saturday Morning Confusion" skrev han för exakt 40 år sedan - 1971. Bobby blev bara 51 år. Han avled i en hjärtinfarkt 1992.

Dawes är i och för sig en klassisk dansskola i Östersund. Men det är inte den vi tänker på.
Dawes är ett band som spelar amerikansk rock som amerikansk rock gärna har låtit. Och de gör det rätt bra. Nedan kan ni få höra dem från Letterman i slutet av juni i år. Låten heter "Time Spent In Los Angeles" från deras andra album.
Att vi i dag presenterar Dawes beror på att VH1 har utvalt dem till denna månads "You Oughta Know" artister. Andra som fått samma utmärkelse under åren är Amy Whinehouse, Adele, Bruno Mars, Foster The People, James Blunt, Mumford & Sons, Regina Spektor och många andra...Inget dåligt sällskap.
Dawes har under senaste året turnerat som förband till M. Ward, Jackson Browne och senast till Allison Krauss & Union Station. Kanske är det dags för Dawes nu.
/cbj
 

These days my friends don't seem to know me
without my suitcase in my hand
And when I'm standing still
I seem to disappear
But maybe that's how I found you
Maybe that's taught me exactly what I want
Maybe meeting you so far away from home
Is what makes it all so clear

That you got that special kind of sadness
You got that that tragic set of charms
That only comes from time spent in Los Angeles
makes me wanna wrap you in my arms

When people ask me where I come from
To see what that says about a man
I only end up giving bad directions
That never lead them there at all
It's something written in the headlights
its something swimming in my drink
And if I were the moon
it'd be exactly where I fall

Chorus

Guitar solo

I used to think someone would love me
for the places I had been
and the dirt that I've been gathering
deep beneath my nails
but now I know what I been missing
And I'm goin' home to make it mine
And I'll be battening the hatches
And pulling in the sails

(quiet) Chorus

Chorus

Sarah Lee Guthrie & Johnny Irion

”Bright Examples” (Ninth Street Opus/Border)

PPPP

Vi i Idella Föreningen Popgeni hade henne på kroken och det var ju så oerhört nära att Arlos dotter och Woodys dotterdotter hade kunnat stått på Storsjöteaterns scen om någon månad.

Och när man hör de tolv låtarna på Sarah Lee och maken Johnny Irions första album tillsammans sedan 2005 så känns det naturligtvis oerhört surt att vi inte kunde bjuda Östersundspubliken på den odiskutabla godbiten.

Men samtidigt kan man inte sakna det man inte känner till och det här är verkligen ett utmärkt tillfälle att upptäcka två strålande artister iklädda en ytterst smakfull och personligt färgad countryrockskrud i balanserat cruisingtempo.

Det är inte helt fel att säga att det är Sarah Lee som har huvudrollen eftersom det är hennes röst som oftast ligger längst fram i ljudbilden.

Men tillsammans med Irions motsatta backup vocals bildar de en bitterljuv vokal duo som man omedelbart kapitulerar inför.

Själva vill de krydda sitt sound med beskrivningen ”more atmospheric or psychedelic, sort of dreamy but colorful” och det köper jag rakt av.

De hade ett 50-tal låtar, som de skrivit tillsammans sedan förra albumet, att välja på och gick mest på magkänslan när de valde ut dussinet som de tyckte passade bäst ihop just då.

Men de övriga 38 är lika bra enligt paret och det ger hopp om att det inte ska dröja fem år till nästa album.

Avslutningsvis konstaterar jag bara att medlemmar från San Francisco bandet Vetiver finns i kompet liksom Jayhawks-duon Gary Louris och Mark Olson på sång och Neal Casal på gitarr.

Det är naturligtvis också en stabil kvalitetssäkring till det redan i grunden ypperliga materialet.

Obs! ”Bright Examples” släpps på måndag, men finns redan nu på Spotify.

Liknande artister: Buddy & Julie Miller, Jayhawks, Tift Merritt, Laura Cantrell, Justin Townes Earle.

Björn Bostrand

 Lars Bygdén:  Soloartist, låtskrivare och sångare i The Thousand Dollar Playboys och The Bukks. Duettpartner och låtskrivare till Ane Bruns hit ”This Road” och en av svenskt musiklivs sanna pionjärer!

 Samlingsskivan ”Songs I Wrote” sammanfattar de första 15 åren av karriären för en av våra stora banbrytare. Tillsammans med bland andra Christian Kjellvander var Lars först med att utveckla en scen för americana i Sverige. Artister som Cookies and Beans, Baskery, Willy Clay Band och Fatboy hade förmodligen haft en betydligt mer begränsad publik om inte det arbetet blivit gjort.  Scenen skapades innan begreppet Americana ens var uppfunnet. Det var också före ”alla” helt plötsligt förstod storheten i musik från mästare som Gram Parsons och Townes Van Zandt eller det blev standard för musiketablissemanget att utse ”Exile On Main Street” till Rolling Stones sanna mästerverk och bästa album.

 Likt sina samtida amerikanska pionjärer som Gary Louris och Mark Olson (Jayhawks), Jeff Tweedy (Uncle Tupelo/Wilco) och Ryan Adams (Whiskeytown),  har Lars fortsatt att utveckla och förfina sin musik och ständigt provat på nya utryck. Alltid med samma hängivna beundran från kritiker och publik. Alltid utan att kompromissa med de visioner och ideal som en gång fick facklan att brinna.

 Närvaro och ärlighet har alltid präglat Lars Bygdéns musik och texter. På scenen har Lars ett genuint rykte om sig att vara en av de finaste att se i vårt land. När nu Lars ska ge sig iväg ut på vägarna för att spela sina sånger från de senaste 15 åren, är det en sammanfattning av början på en artists karriär. Det finns redan ett nytt album inspelat och redo att släppas under 2012 . Det här är en perfekt avspark för fortsättningen på en fin artistkarriär.
Hela skivan läggs dessutom upp på Spotify i samband med releasen den 14 september. Lars uppträder på TV4 Nyhetsmorgon den 22 september.
(Ovan ur rootsys pressrelease)
 

Toby

”Sleeptalk” (Toby Beard/Hemifrån)

PPPP

Det här är den Perth födda australiensiskans fjärde album och det är väl nu som det ska börja hända saker på andra platser på klotet.

Efter år av livespelningar i hemlandet, åtta svängar i Kanada och några nedslag i Europa och USA så börjar hon sätta sig i folks musikaliska minne.

Hon är en underbart uttrycksfull och personlig sångerska som så fort hon tar ton på öppningsspåret ”Again” (albumets bästa spår) påminner mig om Tracey Chapman.

Tio av de 12 låtarna är Tobys egna kompositioner och hon växlar utan minsta tvekan mellan innerlig pop, cool blues, soft reggae, varm soul, new orleans jazz och till och med småsprättig fransk chanson

Och landar hela tiden stabilt på fötterna tack vare sin röst, även om jag personligen får känslan av att hon skulle vinna ytterligare på att halvera stilarterna.

Men det är en parentes på ett album som med backning av amerikansk studioelit kommer att fungera som en varm snuttefilt under hösten.

Liknande artister: Tracey Chapman, Etta James, Indigo Girls, Ani Difranco, Tori Amos.

Björn Bostrand

Frightened Rabbit 'Scottish Winds' Acoustic For Invisible Children from INVISIBLE CHILDREN on Vimeo.

Glen Campbell

”Ghost On The Canvas” (Surfdog/PGM)

PPPP

Tony Bennett fyller 85 i år och släpper snart ett nytt album där han gör en rad duetter med artister som skulle kunna vara båda hans barn och barnbarn.

Därför kan man inte tycka annat än att det är ganska sorgligt att den tio år yngre Glen Campbell bestämt sig för att det här ska vara hans avsked till musikbranschen.

Att alzheimer diagnosen ligger bakom det beslutet är i allra högsta grad förståeligt.

Men när man hör Glens mäktiga stämma längst fram i den här mixen av eget och andras nyskrivna låtar så vill man inte tro annat än att bromsmedicinerna ska kunna öppna för en fortsättning.

För det är ju en nytändning han har fått på ålderns höst i och med samarbetet med yngre musiker, som dessutom visat sig vara stora beundrare av hans livsverk.

”Meet Glen Campbell” som kom 2008 var en magnifik uppvisning från en artist som med åren fått ett större djup i sin röst, men fortfarande är fantastiskt tonsäker och en rakt igenom storartad sångare.

Paul Westerberg (ex. The Replacements) har precis som på ”Meet...” bidragit med ett bedårande spår, den här gången titelspåret, till en av sina stora förebilder. Jakob Dylan står för stilfulla ”Nothing But The Whole Wide World” och Robert Pollard (Guided By Voices) har skänkt granna ”Hold On Hope”.

Addera musiker som Dick Dale, Brian Setzer, Chris Isaak, Roger Joseph Manning Jr (ex. Jellyfish), Julian Raymond, Jason Falkner och Billy Corgan, för att nu namedroppa en liten skara som bidrar med sina instrument, så förstår man att det definitivt finns fler kapitel kvar att skriva.

Jag hoppas alzheimern gör halt och att han omprövar sitt beslut och känner glädjen att göra ytterligare några plattor med den här excellenta skaran som bollplank.

Liknande artister: Neil Diamond, Bread, John Denver, Kris Kristofferson, Kenny Rogers, James Taylor.

Björn Bostrand

The Red Button

”As Far As Yesterday Goes” (Grimble Records/Hemifrån)

PPPP

Öppningspåret ”Caught In The Middle” har lånat munspelet från Beatles ”I Should Have Known Better”. Och resten är en ren och skär kärleksförklaring till The Fab Four, Beach Boys och ett knippe andra band som formade popmallen på 60-talet.

Amerikanen Seth Swirsky är inte bara vän med oss på Popgeni, och Tobbe har ju skrivit en och annan rad om honom det senaste året.

Han är också tillsammans med Mike Ruekberg en av två i den här minst sagt fräscha retroduon där de får utlopp för sin passion och kärlek till 60-talets grundtanke om rätta sortens popmusik.

Melodiöst, janglegitarrer, stämmsång och alla andra snygga ingridienser från det förflutna finns där. Men samtidigt är det här popmusik som är tidlöst elegant och därmed alltid passar in när helst det tillverkas.

”Sandreen”, ”As Far As Yesterday Goes”, ”Picture”, ”On A Summer Day”, ”She Grows Where She's Planted”, "Genevieve" och "Running Away" är låtar som bör fängsla alla med ett hjärta som tickar extra hårt för pure pop for now people.

Liknande artister: Shazam, Chris von Sneidern, Roger Josep Manning Jr. , Wondermints, Cotton Mather.

Björn Bostrand

OFFICIAL TRACKLISTING
1. The Lady Is A Tramp with Lady Gaga (Listen to a 30 second clip)
2. One For My Baby (And One More For The Road) with John Mayer
3. Body And Soul with Amy Winehouse
4. Don’t Get Around Much Anymore with Michael Bublé
5. Blue Velvet with k.d. lang
6. How Do You Keep The Music Playing with Aretha Franklin
7. The Girl I Love with Sheryl Crow
8. On The Sunny Side of the Street with Willie Nelson
9. Who Can I Turn To (When Nobody Needs Me) with Queen Latifah
10. Speak Low with Norah Jones
11. This Is All I Ask with Josh Groban
12. Watch What Happens with Natalie Cole
13. Stranger In Paradise with Andrea Bocelli
14. The Way You Look Tonight with Faith Hill
15. Yesterday I Heard The Rain with Alejandro Sanz
16. It Had To Be You with Carrie Underwood
17. When Do The Bells Ring For Me with Mariah Carey

Fattar nästan ingenting.

Stökar runt i vinylförrådet på lördagskvällen med ambitionen att sortera ut ett antal plattor som bara samlar damm, sällan eller aldrig spelas och därför ska gå till försäljning på skivmässan som hålls den 1:a oktober i Östersund.

Hittar amerikanske låtskrivaren Bobby Whitlocks andra soloalbum ”Raw Velvet” från 1972 i gömmorna och tänker 30 spänn på mässan för ett album som jag spelade en del när det begav sig, men aldrig lyckades suga åt mig då.

Ger den en ny chans nästan 39 år efter utgivning och blir småknockad.

Inte minst av rockkanonaden på a-sidan som inleds med rumlaren ”Tell The Truth” som Whitlock skrev tillsammans med Eric Clapton, och avrundas med Delaney Bramlett och Mac Davis monster ”Hello L.A. Bye Bye Birmingham”.

Clapton och ett par av medlemmarna ur Derek And The Dominos backar upp Whitlock på fler spår och det svänger och kränger som det ska.

B-sidan är lite mer nerväxlad, men Whitlock är stor även där, och totalintrycket är för starkt för att jag ska skänka bort den för 30 futtiga pistoler till någon som kanske hjular hela vägen hem över det fyndet.

Tyvärr en vit fläck på Spotify så ni får leta någon annanstans i cyberrymden.

/Björn

Spinner vidare på det här med Queen och Freddie Mercurys 65-års dag.

Jag hatar "We are the champions". "We will rock you" tycker jag är en av de löjligaste låtar som någonsin har gjorts, näst efter "Yummy Yummy Yummy".
Queen och Freddie Mercury står verkligen för topp och botten för min del. För när det gäller låtar som "I Want It All", "I Want To Break Free", "Bicycle Race" och "Fat Bottom Girls" så finns det inga som är lika bra som Queen är just då.
Och även om Freddie Mercury har sjungit på diverse rent dåliga låtar, så kan ingen ta i från honom hans fantastiska sångröst.
Så är det bara.
Men även efter Freddie Mercurys bortgång så har det inträffat magiska ögonblick. Som när Roger Daltrey från The Who och Black Sabbaths Toni Iommi klev upp på scenen och framförde "I Want It All" på Freddie Mercury Tribute Concert för ett par år sen.
Så mina absolut klaraste favoriter av Queen blir alltså de här tre.
Glöm "Bohemian Rapsody" och "Radio Ga Ga". Här rockar Queen.



/stefan 

Tommy Stinson

”One Man Mutiny” (Done To Death/Border)

PPPP

Jag älskar upplägget från första ackordet tilll sista refrängen.

En gång för ganska länge sedan lirade en ung Stinson bas i för evigt älskvärda The Replacements.

Och i tider när Replacements-bossen Paul Westerberg inte släpper plattor längre, även om han just nu jobbar med att sammanställa den där fett efterlängtade boxen med outgivet material, så är Stinsons andra solosväng en klar gåva till oss som aldrig tröttnar på Mats-soundet.

För det verkar som Replacement ränderna aldrig går ur. ”Don´t Deserve You”, It's A Drag”, ”Meant To Be” och ”All This Way For Nothing” är med sin opolerade yta och oantastliga melodiska beat rockspår som hade platsat på vilken Replacements utgåva som helst..

Resterande sex låtar flyter på i samma avslappnade och coola jangle pop anda spetsade med ett par americanaflirter med steel i.

Stinson egen diskografi är krokig och en minst sagt tunn historia i grupperna Bash & Pop och Perfect.

Det är inte heller någon vinnande strategi direkt att vänta sju år mellan två  soloplattor och istället välja att ta kneget som basist i Axl Rose nya upplaga av Guns ´n´Roses. Men säkert klart bättre för ekonomin.

Hur som helst. ”One Man Munity” är ett fint återseende.

Och ett bevis på att det fanns fler än ett låtskrivarsnille i The Replacements.

Liknande artister: The Replacements, Paul Westerberg, Bash & Pop, Pefect, Drivin´n´Cryin.

Björn Bostrand

The War On Drugs

”Slave Ambient” (Secretly Canadian/Border)

PPPP

Bandnamnet låter allvarligare än det är.

För Philadelphia kvartetten är helt enkelt ett klassiskt indiepopband bildat av de båda Bob Dylan fansen Adam Granduciel och Kurt Vile.

Men inte blir det några direkta Dylan-plankningar för det, mer kanske att hans kreativa ande svävar över den musikaliska ambitionen.

För det mesta är det inga konstigheter på album nummer tre i diskografin.

Öppningstrippeln ”Best Night”, ”Brothers” och ”I Was There” är en grym öppning och snygg uppvisning på hur man syr ihop nutid och dåtid i högtflygande och syremättad indiepop med glasklara melodier inramad av en elegant ljudbild. Lite Big Star känsla faktiskt.

I ”Your Love Is Calling My Name” och ”Come To The City” blir ljudtapeten ännu mer detaljrik och lite mer påträngande och man kan inte låta bli att tänka brittiskt 80-tal där grupper som My Bloody Valentine, Pixies, Swerwedriver, Ride, Lush och andra var bra att skapa noise, men aldrig glömde bort melodierna.

Det gör aldrig T.W.O.D. heller.

Man binder ihop de åtta vokalt spetsade spåren med fyra nypsykedeliskt eggande instrumentella partier, spinner på ovanstående båda uttryck och går i mål med

sträckta linor på nära 47 minuter med episka ”Black Water Falls” .

Det smakar mer.

Liknande artister: Se ovan.

Björn Bostrand