Om Steve Earle varit från Arvika...
môra-Per
”Sockervägen”(Plugged/swamp.se)
PPPP
Gruppen med det krångliga namnet har nu funnits i sexton år. Skivutgivningen har varit aningen sporadisk om än tätare under 2000-talet. Det här är gruppens femte album. Och på akustisk gitarr, dobro, mandolin, bozouki, lap-steel, bas med mera har Magnus Wikström från Östersund anslutit sig till den annars så värmländska kvintetten. De senaste albumen har haft gäster som ”Plura” på förrförra och norske giganten Henning Kvitnes på förra. Men den här gången gör gruppen det mesta själva.
môra-Per gör en musik som rör sig i gränslandet mellan visa, rock, country och folkmusik. Någon kallade dem en gång för den felande länken mellan Gustaf Fröding och Steve Earle. Och ungefär så låter det. På det nya albumet har de fått till sin jämnaste och starkaste samling sånger hittills. Tidigare har jag skarpt gillat några låtar och varit mer ointresserad av andra. Den här gången blir jag tagen av dem alla.
Den moderna ångestladdade smugglarsången ”Sockervägen” har gett skivan sin titel. ”För alltid dömd” är en text och en melodi Shane MacGowan varit överlycklig om han hade skrivit. Och här finns vemodiga kärleksballader och vackert gulnande barndomsfoton som ”Vit Amazon”, men även politik som i ”Första maj 2010”. Och allt slutar med en instrumental ”Dretschottis” där hedersmedlemmen Jesper Lindberg får lira banjo till Maria Larsson eviga och svängiga fiol.
Om musikvärlden varit rättvis hade môra-Per varit stora och deras femte album en riksangelägenhet av i vart fall Perssons Pack-mått. Jag har haft ”Sockervägen” på evig repeat i bilen på väg mellan Östersund och Hudiksvall i dag. Och môra-Per har haft min uppmärksamhet hela tiden och flera av sångerna har verkligen nått mitt hjärta och där kommer de att stanna ett bra tag.
”Görbra” hade vi sagt i den del av Värmland där jag växte upp…
Liknande artister: Perssons Pack, Willy Clay Band, Euskefeurat, The Pogues, Eastwick
Christer B. Jarlås
Kul att du har tid att tycka till. Det behövs.
