Vinylkällaren 45
Lew Lewis Reformer
”Save The Wail” (Stiff Records) 1979
I födelseattesten står det Keith Lewis, men det är klart att Lew var coolare namn för den Little Walter influerade harmonicablåsare och sångaren.
Uppväxt på samma Canvey Island gata som Lee Brilleaux, som naturligtvis lärde honom konsten att spela munspel, så gjorde han sitt första musikaliska framträdande i gruppen Southside Jug Band som innehöll både Brilleaux och framtida Dr. Feelgood medlemmen John B Sparks.
Lew hann även med en sväng i Eddie & The Hot Rods innan han fick ett kontrakt med Stiff och släppte debutsingeln ”Boogie On The Street” med baksidan ”Caravan Man” där han kompades av Dr. Feelgood.
En lite avstickare till United Artists genererade ytterligare en singel, naturligtvis i samarbete med Brilleaux och Sparks, innan han återvände till Stiff igen och började samla på sig material till ”Save The Wail”, som tyvärr blev den enda fullängdaren.
Tillsammans med Johhny Squirrel, bas & sång, Rick Taylor, gitarr & sång, trumslagaren Buzz Barwell och egen sång och skenande munspel så spikade de ihop ett klockrent tiospårsalbum som är hårt besläktat med sånt som Dr. Feelgood alltid var bäst på.
Tre egna Lewis kompositioner, ”Lucky Seven”, ”Photo-Finish” och ”Rider.
”Mr. Bartender” skrev han tillsammans med bandet och Squirrel bidrog med ”Night Talk”.
Övriga fem är strålande tolkningar av Status Quo's ”Win Or Lose”, Tom Petty's ”Hometown Blues”, James Browns ”Do Just What I Want”, J.Geils Band's ”Wait” och Little Walter Jacobs ”High Temperature”.
Fortsättningen på Lewis liv har tyvärr för det mesta gått i moll.
Sju års fängelse efter att ha rånat ett postkontor med en leksakspistol 1987, ett mångårigt drogmissbruk och psykisk ohälsa hela vägen fram till 2009 var inget annat än en bedrövlig fortsättning på en så ruggigt bra start.
Spotifylänken Lew Lewis Reformer "Save The Wail" är återutgivningen i CD-format från 2002 som förutom singeln ”Boogie On The Street” innehåller ytterligare tre låtar som inte finns på vinylen.
Å så var det H.T no.45 också.
Vet inte hur svårt det är med den oranga, halvsuddiga och tämligen intetsägande baksida till höger?
Kan bara konstatera att snubben i fråga har haft en karriär som startade 1963 när han var 15 år och fortfarande pågår.
Total respekt!!!
/Björn
Ledtrådar: Innan dess hade han varit ute i trafiken och senare beblandat sig med "ingefärsbagaren" i guds blinda tro.
Grupperna leder fram till artisten.
Rena rama poesin!
Så här tänkte jag:
”Innan dess hade han varit ute i trafiken (Traffic) och senare beblandat sig med "ingefärsbagaren" (Ginger Baker) i guds (Clapton) blinda tro (Blind Faith)” Easy as a cockroach(?)
Har skivan och det är Steve Winwood med ”Talking back to the night” från 1982. Det kanske inte var politiskt korrekt i min värld att gilla denna slimmade radiomusik när man samtidigt mest lyssnade på Blasters, Los Lobos, Mink DeVille och allehanda new wave och garagerock. Inget för mitt blandband om jag säger så.
Har ungefär samma upplevelse. Men jag har alltid älskat rösten.
Håller med, rösten tar ingen ifrån honom.
