Tilldragande popresa
Girls
”Father, Son, Holy Ghost (Turnstile/Border)
PPPP
Det verkar inte bli samma enhetliga hissande som när fjolårets ”Broken Dreams Club”utnämndes till en av årets höjdare.
Men ”F.S.H.G” är en tilldragande popresa genom flera decenier där den huvudsakliga ambitionen kanske kan ha varit att med sitt musikalsikt lego bygga något som skapar rejält huvudbry hos oss på andra sidan planket när vi ska bena ut vart det kommer ifrån.
San Francisco kvartetten innebär inget revolutionerade under solen, men har på ett ytterst smakfullt sätt låtit sig influerats av allt och alla.
Sångaren och frontmannen Christoper Owens svaga och tillbakadragna röst är både en styrka och en brist beroende hur man musikaliskt bakar in honom.
Anonym och lite för långt bort i ljudbilden i ”Vomit” och ”Die”.
Den förstnämnda låter som något som skulle kunna platsa på Barclay James Harvest ”Gone To Earth” från 1977 och den andra bitvis som ett listig avtryck av Gun ”Race With The Devil”.
Men när han får ta blyg pole position i ”My Ma”, ”Alex” ”Saying I Love You”, ”Honey Bunny”, ”Magic” och ”Love Like A River” så är det popguld som ger mig vibbar åt både höger och vänster och upp och ner i popskafferiets finaste hyllor.
Och det är enkelheten och den raka musikaliska konversationen i den sextetten som är gott nog för ett popsnöre som jag.
Liknande artister: The Thrills, Cults, Best Coast, Beach House, Real Estate.
Björn Bostrand
