Popgeni

Lindsey Buckingham
"Seeds We Sow" (Eagle Rock/Playground)
PPP

Det har varit en del Fleetwood Mac och Lindsey Buckingham på sistone. Och till råga på allt så har den 62-årige tonåringen släppt ett nytt album.
Jag har lyssnat på "Seeds We Sow" i snart en vecka nu. Jag har också läst en del recensioner av plattan där flertalet hyllar Buckingham.
Men jag håller inte riktigt med.
För det första har flera skrivet att det här är Buckinghams bästa på länge.
Själv håller jag nog "Gift of Screws" som hans bästa sedan debuten.
Jag föredrar när Buckingham ligger och skaver på gränsen mellan att vara helt personlig och när han är på hit-jakt. Dessutom har karln förmågan att fortsätta leverera som ingen annan.
På senaste (och gravt underskattade) Fleetwood Mac plattan "Say You Will" levererade han mästerverket "Murrow Turning Over In His Grave" och producerade Stevie Nicks pärlor "Say You Will" och "Throw Down" så att det lät till och med bättre än vad det gjorde på "Tango In The Night".   
Men "Seeds We Sow" är mer besläktad med "Under The Skin" än med "Gift Of Screws".

"Seeds We Sow" är fylld av Buckinghams karraktäristiska gitarrplinkande. En ogenomträngbar ljudmatta som enbart vävs av hans akustiska gitarr. Och de löper som en röd tråd genom hela albumet. Och där finns ett knippe fantastiska låtar. Ta bara "In Our Own Time", "That´s The Way love Goes" och "Rock Away Blind" som exempel. En melodi som är så spröd och skör bäddas varsamt in i gitarrmattorna och lyser upp som en neonlampa. I "Gone Too Far" och "One Take" plockar han upp tråden från Fleetwood Macs fallna 80-tals mantel. De låter som som två outtakes från Tusk i en 80-tals produktion. "When She Comes Down" är en fantastisk liten poplåt som låter som en direkt fortsättning på "Cast Away Dreams" från "Under The Skin".
Även om Buckingham länge har tillhört en av mina favoriter så har han i ärlighetens namn aldrig riktigt lyckats gå hela vägen med en fullängdsplatta. Han har alltid lyckats snurra in sig i sin egna avighet eller skruvat åt produktionen aningen för hårt i vissa låtar. Så att de går från att vara personliga till smått obegripliga.
Första plattan led av ett par hopplösa covers. Andra plattan "Go Insane" led av låtarna "Play It In Rain" och "DW Suite", som var någon slags hyllning till Dennis Wilson efter hans drukningsolycka. "Out Of The Cradle" blev aningen för pretantiös och en del låtar lät mest som överarbetade icke-låtar. "Under The Skin" höll inte heller rakt igenom och det gör inte heller "Seeds We Sow". Buckinghams fascinasion för Rolling Stones borde ha gått över nu. "I´m Waiting" från "Under The Skin" är fatastisk. Men det räckte där. Samt att "Illumination" och "End Of Time" känns mest som utfyllnad. Det finns alltså både klara för- och nackdelar med att ha stdion i hemmet.  
Nej, jag håller fast vid att "Gift Of Screws" är hans bästa försökt till en mästerlig platta hittills.
Men då ska väl också nämnas att ingen av Buckinghams plattor är dåliga. De innehåller bara mer eller mindre fatastiska ögonblick.
Liknande artister: Finns väl ingen... De andra i Fleetwood Mac ligger nog närmast i alla fall.

Stefan Herdell

Lägger också in en intressant liten dokumentär där Lindsey låter sig intervjuas i sitt Bel Air hem. Vansinnigt snygg trapp han har karln...