Popgeni

I dag var sista Dagens Fråga enligt den gamla ordningen.
Varenda dag sedan starten för ett år sedan har vi haft en fråga. Men gensvaret har varit dåligt. Dagens Fråga är den minst kommenterade avdelningen på bloggen.
Finns det inget läsargensvar så får vi göra något annat i stället. Vad det blir lär ge sig framöver. Men tack ni som ändå har läst Dagens Fråga. Jag har själv gjort runt 340 av frågorna. Men nu blir det rast och vila med frågandet.
Vi avslutar med ett frågetecken.

/cbj

Strax innan tolvslaget gav jag upp. Presidenttal är inget för ett trött popgeni, som har en sista rapport att skriva.

Summa summarum - en fantastisk Yra med några av de bästa konserterna jag någonsin sett. Posies, Richey och Saadiq står i en klass för sig men Deadman och Orup kommer inte långt efter. Dags att vänta in nästa års Yra då...

tp

Veronica Maggio är en stor favorit allt  sedan "Dumpa mig", och när jag en gång fick sitta bredvid henne på ett plan till Östersund och hon var supertrevlig blev det inte sämre. Förra gången på Yran var hon en av de största. I år är hon ännu större.
Dagens Fråga: Vem har hon skrivit låten "Jag kommer" tillsammans med?(Hör svaret under denna officiella video)

Hör svaret här

The Posies har lämnat Östersund och årets Yra sjunger på sista versen.
Men vad gör det när Posies musikaliska fränder Fountains Of Wayne släpper sitt nya album ”Sky Full Of Holes” på måndag.
Hösten är räddad och jag lovar en recension av albumet senast på releasedagen.
/Björn

tp     

På Yrans minsta scen borta vid Frösöbron dök två gigantiskt positiva överraskningar upp på fredagskvällen.
Den skönaste upplevelsen var danska Fallulah. Med ett suveränt band och karisma bjöds Fallulah på uppfinningsrik pop, ska, rock och dansmusik i en rätt egen blandning. Basisten växlade mellan elbas och kontrabas och keyboardisten hade ibland dragspel och gitarristen banjo. Fallulah själv plockade fram ukulelen.När de valde en cover blev det av Yeah Yeah Yeahs
Att uppleva ett av Danmarks populäraste band på Yrans minsta scen var en skön upplevelse jag är mycket glad att jag unnande mig.
Här kommer "Give Us A Little Love" från 2010:

Om danska Fallulah var sent på kvällen i går så var Armand Mirpour först. Han bjöd på urcharmig pop med attityd. Jag förstår det unga tjejgänget längst fram som kunde varenda textrad. Armand själv var som en ung Bowie eller snarare en ung Ola Salo. Och han tog för sig av sin stund på scenen på ett helt otvunget och imponerande sätt. Att han kan göra pop hjälpte också till.
Här kommer gårdagens höjdpunkt "I am a Volcano":


/cbj    

Årets bästa Yran-bokning är utan minsta tvekan Raphael Saadiq. Men varför man i kväll bara sätter honom på den tredje största scenen är mer obegripligt. I dag får han sjunga hos oss tillsammans med Stevie Wonders munspel. Underbart är ett alldeles för litet ord för denna "Never Give You Up" från 2008.
Dagens Fråga "Never Gonna Give You Up" hette en annan gammal soulhit. Vem eller vilka sjöng den? (Hör svaret under detta njutbara ljudspår)

Hör svaret här

tp

The flavor of the month is busy melting in your mouth
Getting easier to swallow and harder to spit out

I Bellingham Washington bildades 1987 det band som därefter skulle få en enorm betydelse för den litet ruffigare popmusiken, nämligen Posies, med ledhundarna Ken Stringfellow och Jon Auer.

 

Bandet har sedan debuten 1988 släppt sju fullängdare, där 1993 års Frosting On The Beater nog är min favorit. Det har bl a jämförts med Big Star och Stringfellow var också aktiv i de lyckade arbetet med att skaka liv i det bandet innan Alex Chilton tråkigt nog gick bort.

 

Någon gång efter kl 21.15 på Teatersalongen i Storsjöteatern Östersund kan vi få höra denna låt och kanske fundera litet mer på om det finns något powerpopband i världen som slår Posies - jag kommer att vara där!

 

tp

Jodå, vi visste att Austingänget Deadman var något exceptionellt redan på förhand, inte minst efter att ha tagit del av konsertrecensioner från gruppens tidigare spelningar på sin Sverigeturné och att vi mailbombats av fans som med ovationsartade ord höjer dem till skyarna.
Då de sex drog i gång sin spelning på torsdagskvällen, visade det sig att alla lovord snarast var understatement. Ett obekräftat rykte sade till och med att grabbarna i The Posies kommenterade Deadmans närvaro på Yran med orden ”det bästa livsbandet som vi här hemma i USA”. Det visade sig ligga mycket nära sanningen.
Det kan låta som en klyscha men Deadman är en fan i mig en reinkarnation av The Band. Med tre gitarrister och en vokal styrka i bandet är soundet ytterst smakfullt och bandledaren Stephen Collins bjuder upp till en americanacirkus där spelglädjen fick alla närvarande att le lyckligt.
Missa inte kvällens spelning på Intimanscenen i Storsjöteatern. Och när gruppen lite senare på kvällen kompar Roky Erickson kommer det sannolikt att bjudas på ytterligare magi.
/Teknikchefen (bättre foto från spelningen kommer under dagen...Björn fixar det...?)

Så stod hon där framför mina ögon, Kim Richey. Här på bloggen här CBJ berättat det mesta om hennes musikkarriär och de tidigare besöken i länet. På torsdagskvällen fick vi övriga äntligen se henne livs levande då hon under en timme trollband oss tillsammans med låtskrivaren Peter Hallström i Gamla kyrkan i Östersund. Och vilken timme det blev.
Redan från första stund när Kims fantastiska röst fyllde den härliga akustisken stannade all tid av. Ett pärlband av hennes låtar fick ett personligt mellansnack som gjorde stunden till en ytterst nära upplevelse. Avslappnat, enormt melodiskt och det syntes att hon själv tyckte att stunden där i kyrkan berörde henne starkt.
Tack Kim och Peter för en fin upptakt på årets yra!
/Teknikchefen

"Vädermannen" heter Ulf Lundells senaste roman från 2008. Och väder har alltid haft en stor betydelse i Lundells låtar och romaner. Detta tog Björn Gidlund fasta på vid Storsjöyran för två år sedan. Här får ni höra en väderprognos á la Lundell med vår favorit Björn Gidlund - lyssna gära på hans egna låtar på youtube och spotify.
Dagens Fråga: På vilket av alla sin album konstaterade Ulf Lundell att "Snön faller"?( Läs och hör svaret under Björn Gidlunds underhållande prognos)

Hör låten här och se svaret direkt i inledningen

2005 begåvades världen med Melbournes´finaste, powerpopbandet Wellingtons, som då släppte sin första fullängdare Keeping Up With The Wellingtons, en utmärkt debut där 70-talets fina melodier paketerades i modern powerpopskrud.

På uppföljaren som kom året därpå, For Friends In Faraway Places, och på deras tredje platta, Heading North For The Winter från 2008, förfinades deras utmärkta mishmashen av nytt och gammalt till perfektion.

I dagarna är bandet redo att skläppa sin fjärde platta, In Transit, och den första singeln från den skivan heter Keep Me Holding On och är förstås alldeles utmärkt smittsam. Kul video, dessutom!

Motorn i bandet är heter Zac Anthony och noterbart är att trummisen Gustav Lindström kommer från Sverige!

Tråkigt nog finns bara några enstaka låtar med Wellingtons på Spotify men jag lovar och försäkrar att hittar Du rätt på deras fullängdare kommer Du inte att bli besviken.

Yran var det - klockan är drygt halv-5 på torsdagseftermiddagen och efter en liten rofylld båttur på en magiskt spegelblank Storsjö och en kort promenad på stadens gator, mest för att andas in Yran-luften, känner både jag och Bengt Ola oss redo för uppdraget som Era egna popgenireportrar på Yran!

Hinner Ni inte med en sista båttur eller promenad - låt då Wellingtons göra det stämningsskapande jobbet!

tp

I dag säger vi grattis till oss själva efter 365 dagar och 1407 inlägg.
Sir Paul McCartney stämmer också in i hyllningskören.
/Björn

Den 13 juli i år ägde konserten Raindogs revisited rum på The Barbican i London. Där var St. Vincent och gjorde denna begåvade version av "Big Black Mariah". Tom Waits borde le lyckligt över att få sin låt behandlad på detta sätt.
Dagens Fråga: Tom Waits album "Rain Dogs" var när det släpptes 1985 hans nionde album. Omslaget är med rätt hyllat. Vilken fotograf har tagit omslagsbilden?(Läs om skiva, se omslaget och läs svaret via länken under denna sköna stund)

Läs svaret här

Alex Call
”Alex Call” (Arista) 1983
Han existerar inte på Spotify. Oförklarligt.
Där får han inte ens cred för att han skrev ”867-5309/Jenny” som gav Tommy Tutone en number one i USA 1981. Märkligt.
Call var till sammans med Huey Lewis en av de två frontmännen i amerikanska countryrockarna Clover som mellan 1970-79 pangade ur sig fyra utmärkta album på ämnet.
Inget av dem finns inte heller på ”spoten”.
Men det hindrar inte Alexs solodebut från att vara något annat än en pärla. Öppningspåret ”Just Another Saturday Night” är en magnifik inspark på en fullängdare som innehåller en radda låtar som dokumenterar hans klockrena låtskrivarsnille och karisma som sångare.
Förutom ovanstående ”Just Another...” är ”Blue Avenue”, ”Annie Don't Lie”, ”Love Dogs”, ”New Romeo”, ”Hung Over You” och ”Going Through The Motions” låtar som borde varit bigger hits när det begav sig och lånats av andra artister som suktade efter ett snygg spark i karriärbaken.
Att solodebuten inte existerar på iTunes känns som en trist fortsättning på all övrig ignorering och förmodligen handlar det om upphovsproblem.
Själv var Call långt ifrån på hugget när det gäller att följa upp förstlingen och det dröjde hela tio år innan tvåan ”A Simple Life” gavs ut på en liten oberoende etikett.
Och då var det liksom kört.
Men för att förstå vad jag menar med Calls klass så går det att preview lyssna (30 sekunder) på iTunes på varje låt från 12-spåraren ”Incredibly Thick” som Alex släppte 2004.
Det borde leda till alla med ett stort hjärta för det äkta hantverket lättar på plånboken och blir ägare till albumet för futtiga 99 riksdaler.
Dessutom får ni ett klipp där Alex gör sin egen akustiska version av ”867-5309/Jenny”.
Den medvetet mörka H.T:n till höger har ytterligare fyra år på nacken och släpptes ett år efter att personen ifråga lämnade det även i dessa dagar högt aktade amerikanska rockbandet.
Det är också en solodebut.

tp

On A Summer Day - The Red Button from Seth Swirsky on Vimeo.

I lördags ställdes den andra dagen av "Down On The Farm" in i Norge av förståeliga skäl. Chip Taylor skulle ha spelat. I stället skrev han låten "This Darkest Day" som han i lördags kväll framförde vid en minneskonsert i Halden där flera av de som överlevt massakern på ö-lägret deltog. På detta sätt vill även Popgeni visa sitt deltagande.
Eventuellt tar vi Chip till Östersund i höst. Hoppas han kan sjunga den här vackra sången då...

"Bright Lights Bigger City" släpptes som singel av Cee Lo Green i vintras. I förra vecka gästade han Letterman och gjorde låten live. "Bright Lights, Big City" är och en roman som blev en film, värd att läsa och mer tveksam som film.
Dagens Fråga: 1961 gav en av alla tiders största ut låten "Bright Light, Big City", en låt som senare spelade in av både The Animals och Sonny James. Men vem skrev och spelade in originalet?(Hör svaret under Cee Los en dryg vecka gamla framträdande)

Hör svaret här live från 1961

Efter att Jens Ganman varit nyfiken på Rickard Olsson fick tre Popgenier ta över scenen på Krogstråket i Östersund under dryga timmen och spela sina låtfavoriter under rubriken "Min skivsamling". Fullständig spellista kommer via Spotify om någon dag. Här är en av Tobbes låtar, en av Andreas och en av Christer. Inte så tokigt, eller hur?

Här nedan får ni se och höra Gavin DeGraw från ett framträdande i amerikansk teve i förra veckan. Gavin debuterade 2004 och fick ett stort genomslag direkt.
Dagens Fråga: Gavin DeGraw fick en förstaplacering på USA-listan med sin första singel "I Don´t Wanna Be". Låten är känd som temat till en populär teveserie. Vad heter serien?(Se svaret under detta framträdande från för en vecka sedan)

Se svaret här

Kriget mellan bröderna bredkäft är igång på allvar.
Och Noel Gallaghers americanadoftande debutsingel ”The Death Of You And Me” är utmärkt virke på den brasan.
Fullängdaren ”Noel Gallagher's High Flying Birds” släpps den 17 oktober.
/Björn

En helg med många tårar. En värld som låter en norsk galning mörda närmare 100 människor. En värld som låter sin största sångtalang på åratal gå under. Vi gråter. Och vi låter i dag en frisk, pigg och underbart vacker Amy Winehouse sjunga för denna knäppa värld...

 
Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Första gången Nina Persson besökte Storsjöyran var med The Cardigans i början av deras karriär. De spelade i ett tält inför en rätt liten publik. Sedan har hon stått på störst scenen både med The Cardigans och med A Camp. Nina Persson är en person som märks på alla sätt och vis. Den här bilden togs när hon var i Östersund senast med A Camp.
/cbj

Här är Alvin Stardust med en av 1974 års klart bästa låtar. Han fick sedan några ytterligare hits men ingen lika bra som den här...
Dagens Fråga: Alvin Stardust försökte sig redan på 1960-talet på en karriär som rocksångare. Vad kallade han sig då? (Hör honom från 1960-talet under denna praktlåt från 1970-talet)

Hör svaret här

Sidewinders

”Witchdoctor” (BMG/Mammoth) 1989

Rockkvartetten från Tucson, Arizona, med Rich Hopkins, gitarr, och David Slutes, sång och gitarr, i förarsätet hann med tre album som Sidewinders innan det blev trassel med rättigheterna till namnet.

Det fanns ett 60-tals band som var först, och man blev tvungna att byta namn till Sand Rubies.

”Wichdoctor” var fullängdare nummer två på BMG/Mammoth. Debuten ”Cuacha!” släpptes 1988 och trean ”Auntie Ramos' Pool Hall” (1990).

”Witchdoctor var också den av de tre som nådde högst på amerikanska Billboardlistan med en 169 plats, en i sammanhanget smått förnedrande position med tanke på Hopkins och Slutes kvalitéer.

Här finns lysande saker som titelspåret, ”What Am I Supposed To Do”, ”Tears Like Flesh” och ”Cigarette”.

Som Sand Rubies fortsatte Hopkins och Slutes att göra samma glödande rock'n'roll på två präriebrinnande gitarrer, bas, trummor, utsökt sång och med ett personligt smidat låtmaterial som grund.

Fyra studioalbum och två livediton blev det fram till 2007. Men Rich Hopkins har hängt kvar hela tiden och så sent som förra året kom ”El Otro Lado/The Other Side” med sitt Lumniarios. En konstellation som släppt över tio album sedan 1994.

Rich Hopkins är helt enkelt en sorgligt ignorerad rocker i de breda kretsarna.

Hidden Treasure gör också comeback i sensommaren och tar sikte på hösten med en öppning som känns hyfsat lättlöst.

Blixtnedslaget på baksidan av albumet till höger är klart motiverat med tanke på den vädermässiga profilen de senaste veckorna.

En halvklassiker inom sin genre och en liten straffspark för de förgiftade. Grupp och titel på verket är vad som efterlyses.

/Björn

Hårdast i den svenska musikrörelsen var Motvind. I attityd och musik var de punk långt innan punken fanns. Tyvärr finns inga livevideor från den tiden. Men det här är en bra låt.
Dagens Fråga: Motvind spelade in temat till en av 1970-talets mest hyllade och omdiskuterade teveserier. Vad hette låten och teveserien?(Se teveseriens intro från 1977 under denna låt)

Se teveserien här


Hör låten med text här

Här är en skön låt med gruppen Sinn Fenn. De jobbade en gång i tiden hårt för att få vara Sveriges eget Pogues.
Dagens Fråga: Sångaren i Sinn Fenn har gjort flera soloalbum. Vad heter han? (Hör honom under denna somriga video)

Hör svaret här

Så här yxar man en cover på absolut bästa sätt.
Två av mina Aussiefavoriter, Dom Mariani och Abbe May, ger John Fogerty's ”Sinister Purpose” 100 % rättvisa och visar att rock'n'roll över åldersgränserna aldrig blir fel när rätt personer är inblandade.
/Björn

Två fotovernissager att se fram mot under dagen. Hjälpte Lelle att hänga bilderna i går kväll till hans utställning på Galleri S. Jag blev lite chockad då jag kom dit…..hela galleriet var fyllt av fantastiska rockfotografier, allt från de Lelle-klassiska Joni Mitchell, Elton John, Johnny Rotten till mer okända som ett sagolikt foto på Manic Street Preachers Richey James (Richey Edwards).

Med hjälp av den spanska biran Estrella fick vi upp bilderna på ett par timmar, vet inte riktigt hur vi lyckades så snabbt, men allt satt som en smäck. I kväll fredag är det vernissage, det kommer sannolikt att bli mycket folk med tanke på att det är så många nya fina bilder och att Lelle fått tillgång till ett av stadens bästa gallerier.

Dessförinnan blir det ett nedslag på Bolins Galleri där den engelske fotografen Philip Townsend ställer ut sina 60-talsbilder. Tidiga foton på Rolling Stones blandas med diton på The Beatles och en rad andra prominenta ansikten som florerade i London under de åren. Townsend själv är i stan och det här känns både kul och stort och kan sannolikt ge ringar på vattnet för andra legendariska fotografer att synas i Östersund. Kolla in redan nu på www.bolinart.com/exhibition, så kan du se några av bilderna som finns på utställningen.

Apropå foton och 60-talet håller jag på att rensa ut i garderober och skåp hemmavid och det dyker upp en del roligt. Som bilden ovan, som togs någon gång 64-65 skulle jag tro. Jag delade rum med brorsan och vi kunde inte bestämma oss om det var Beatles eller Stones som var bäst. Det blev därför en vägg med Bildjournalsurklipp för The Fab Four och en för Jagger & Co. Basen på bilden är för övrigt brorsans, men han lärde sig aldrig lira på den. Killen i pyjamas, ja, det får du själv räkna ut vem det är….
/Teknikchefen

David Soul och "Don´t Give Up On Us" från 1976 satte många unga flickors hjärtan i brand. Men David var inte främst känd som sångare.
Dagens Fråga: Vad hette den teveserie där David spelade en av huvudrollerna?(Se svaret under denna nostalgikick)

Se svaret här

Det händer inte att jag hetsar upp mig så ofta nuförtiden över nya fynd i musikfloran. Okej, att det mest har att göra med att jag inte ens är i närheten av att ”konsumera” musiksläpp som under åren som recensent. Men jag försöker hänga med, läser andras tyckanden på nätet och handlar en hel del musik via Spotify och iTunes.
Men som sagt, den där riktiga kittlingen infinner sig alltmer sällan. I år har Friendly Fires och Cults fått mig att rygga till lite extra, men den största och mest omskakande plattan är Veronica Maggios nya samling sånger.
Jag har följt henne ända från debuten med ”Dumpa mig” som fick tiden att stanna första gången den tonade ut i etern. Därefter har jag aldrig slutat att förundras över hennes förmåga att fläta samman kluriga texter med utsökta harmonibyggnader. Det är högst personligt, vansinnigt snyggt producerat och utfört med en sann kärlek och värme till hantverket.
På sitt sätt känns Maggios konstnärskap vara i rakt nedstigande led till en svensk musiktradition, med sångsmeder som Olle Adolphsson, Cornelis Vreeswijk, Beppe Wolgers med flera, alla med en gemensam nämnare i att ha haft sin storhetstid under 60 och 70-talen och tyvärr också att de personligen inte finns med oss längre. Denna svunna gyllene svenska musikera känns vara pånyttfödd genom Veronica och där måste man också plocka in Annika Norlin som med sitt alterego Säkert! visar att det funkar alldeles utmärkt att uttrycka sig på svenska, som annars sagts vara ett krångligt och svårt språk musikmässigt.
Båda tjejerna medverkar glädjande nog på årets Yra och jag ser verkligen fram mot att få ta del. Bägge saknar motstycke om man söker efter jämförelser utanför riket. Själv har jag lekt med tanken om vad som händer om Maggio spelar in ”Jag kommer” med engelsk text. Aftonbladets Per Bjurman reagerade i stil med att ”det funkar i Sverige, man aldrig i USA”. Det han menar är förstås den klockrent sexuella anspelningen som jänkarna förmodligen slår bakut över. Men som sagt här i Sverige fungerar det gudskelov.
Vi ses i badhusparken till veckan.
Veronica på fredagen, Annika på lördagen.
/Teknikchefen

Vi fortsätter vårt New Orleans-tema. Här kommer ingen mindre än självaste Allen Toussaint med vackra "Southern Nights", låten som spelats in av Glen Campbell och som utsågs till årets låt i New Orleans 1977.

Här får ni tre julisläpp från kängurulandet som riskerat att gå ganska obemärkta förbi på våra breddgrader om inte Popgeni existerat.

Adelaide kvartetten Leader Cheetah släppte sitt andra album ”Lotus Skies” för fem dagar sedan och där finns naturligtvis melodiösa singelesset ”Crawling Up The Landslide”.

Samma dag kom ”Charisma Weapon” som är Perth-baserade genrekamelonterna The Panda Band's uppföljare till ”This Vital Chapter” från 2006.
Och ”51 Swimsuits” lovar mycket mer.

Ytterligare nio dagar dröjer det innan The Panics från Melbourne fjärde album ”Rain On The Humming Wire” ligger på någon skivdisk, går att beställa på nätet, eller tanka hem från iTunes.
”Majesty” är första singelsläppet.
/Björn

2011 är det 100 år sedan Gustaf Fröding avled. Och 2010 var det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes. Popgeni hyllar Gustaf Frödings minne med fyra olika inslag.
Först visar vi ett unikt klipp där Sven-Erik Magnusson framträder tillsammans med Soundtrack Of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed. Inte så konstigt som man kan tro då Mattias är uppvuxen i Skåre utanför Karlstad och därför har både Fröding och Sven-Ingvars i blodet. Här gör de Sven-Erik Magnussons tidslöst vackra tonsättning av Fröding "Anita".

Sedan kan vi förstås inte låta bli att spela Cornelis Vreeswijks oslagbara version av "Ett gammalt bergtroll" från klassiska dubbelalbumet "Poem, ballader och lite blues" som släpptes 1970.

Så den dramatiska berättelsen om Bulten i Boo med Herr T. och hans spelemän inspelad 1977.

Till sist en riktig klassiker. Från 1973 och programmet "Sommer in Schweden" ser vi Zarah Leander och en proggskäggig Sven-Erik Magnusson göra "Det var dans bort i vägen". Det är bara att njuta.

/cbj

Släng kräftorna på grillen, rör ihop jambalayan, ladda red hot-saucen...I dag bjuder vi på den bästa musiken från de amerikanska teveshowerna i natt. Temat är helt klart New Orleans...

Våra fyra vänner från Slough har haft en intensiv vår. De turnerar flitigt och är med på varje teveshow de kan. Från att ha varit förra årets stora indiehype är de i år på gång på riktigt. De har även hunnit med ett par svenska festivaler. Men sedan någon vecka heter de inte Brother längre. En australiensisk trio boende i USA som kombinerar keltisk musik med Didgeridoo har hotat stämma dem för att de riskerar sammanblandning med våra unga vänner från Slough.Ja, marknaden för kombinationen av keltisk musik med didgeridoo är antagligen oändlig... 
Så efter att ha prövat namnet Brother UK heter våra hjältar sedan tre veckor tillbaka Viva Brother. Natten till i går besökte de Jimmy Fallon.
Dagens Fråga: Här nedan spelar Viva Brother sin låt "Time Machine" från igår natt. Förra årets släppte en kvinnlig artist en Max Martin producerad låt med exakt samma titel. Vad heter hon?(Hör henne under dessa dessa två minuter med grabbarna från Slough)

Här kan ni höra svaret

Jag har varit såld på Imelda May sen jag totalknockades av ”Johnny Got A Boom, Boom” på debutalbumet ”Love Tattoo” för tre år sedan.
Sedan dess, och med helt exemplariska uppföljaren "Mayhem", så har det så att säga hänt ett och annat och att påstå att hon är en stor Popgen-darling är ett blygsamt omdöme.
Men nu har jag upptäckt ytterligare en älskvärda kvinnlig artist som lystrar till efternamnet May.
Abbe May med rötterna i Perth tänker i ungefär samma musikaliska banor och hamnar omgående i en klass för sig själv.
Tre fullängdare har hon hunnit med under de senaste fyra åren och den senaste "Design Desire" släpps just idag, i alla fall på iTunes.
Uppvuxen med föräldrar som var sålda på old school rock and roll och en bror som snabbt lotsade in henne på band som Stooges, Nirvana, Pixies och Breeders så har hon smidat på sin underbara profil.
Hon har alltid varit såld på ”dirty guitars och damaged vocals” och det är där hon tar avstamp med sitt rockuttryck som sticker iväg i många olika riktningar. Abbe vägrar att bli insorterad i ett visst fack och hon gör allt för att undvika det.
Men tänk PJ Harvey, Tom Waits, The White Stripes, The Black Keys och du har rätt refererensramar.
Lyssna och kolla in ”Mammalian Locomotion”, ”Constanza”, ”Design Desire” och ”Gonna Put My 25-55 In Your 7-17-24” och försök sen att låta bli att Googla henne på nätet.
I´m in love... .
/Björn

Los Angelestrion Foster The people var av utsago en av höjdarna på Hultsfred och popgenibloggen har förstås redan uppmärksammat nya singeln ”Helena Beat”. Det ska bli kul att se om gruppen lyckas hålla ribban uppe med sin käckt dansanta electropop. För mig är det ett eko från ett av 90-talets mest talangfulla popband med vurm för dansanta beats – skotska BIS – som för övrigt också var en triosättning bestående av Steven Clark (Sci-fi Steven), John Clark (John Disco), och Amanda MacKinnon (Manda Rin). Gruppnamnet är för övrigt initalerna på The The´s låt "Black Iron Skyline"…vad jag vet har bloggen aldrig avhandlat Matt Johnson…det finns all anledning för bloggen att återkomma till denne man.
Gillar du Foster The people ska du absolut kolla upp BIS, vars musik är lite mer utmanande dansant och underfundig. Skottarna var/är mer oblygt utforskande och svåra, men samtidigt så mycket mer spännande att ta del av. Singeln ”Eurodisco” gav det största avtrycket på hitlistorna, de tre plattorna The New Transistor Heroes, Social Dancing och Return To Central var annars mycket ojämna, där ett fåtal klockrena singelspår berättade om att här fanns en enorm potential.

”Detour” från andra plattan Social dancing berättar om hur trion strävade mot att bredda sitt musikaliska spektra, och fick uppmärksamhet i främst Japan men också på amerikanska radiostationer.

Foster the people ska enligt de som såg spelningen på Hultsfred ha varit något helt annat än på platta, och det är samma sak med den glädjesmittande liveakten BIS som jag hann se vid ett oförglömligt tillfälle.
/T.C

Popgenis stora, stora favorit Imelda May föddes i juli för 37 år sedan i Dublin som Imelda Mary Clabby. Hon började spela runt på Irlands pubar redan som 16-åring och den musik hon älskade var Buddy Holly, Eddie Cochran och Gene Vincent, så småningom efter en olycklig kärleksaffär kom även bluesen och Elmore James och Billy Holiday in i hennes liv. Hon uppträdde på ställen där hon varit alldeles för ung för att få komma in.
Under andra hälften av 00-talet tog hennes karriär fart. Jools Holland upptäckte henne och hon turnerade med honom och fick även med sitt eget band vara med i Later...with Jools Holland. Jeff Beck upptäckte också Imelda i samma veva. 2010 uppträdde hon med honom i Grammy-galan och i år har de turnerat tillsammans. I höstas toppade Imelda Mays album "Mayhem" listan hemma på Irland, hennes andra album som blev etta, och i England nådde hon som högst en sjundeplacering.
I går kväll gästade Imelda May Jay Leno. Här är "Mayhem":

/cbj

Äntligen nytt från Foster The People. Gruppen som gjorde sommarens bästa låt med "Pumped Up Kicks". Men nya "Helena Beat" är inte så tokig den heller - och en skön video har de också skapat.
Dagens Fråga: Vilken stor svensk artist och låtskrivare gjorde låten "Helena"?(Hör svaret under denna purfärska video)

Hör svaret här

Den gick ganska obemärkt förbi.
Supersucker bossen Eddie Spaghetti's tredje solorunda ”Sundowner” som såg dagens ljus redan i mitten av kalla februari.
Men det är en helskön och personlig countryrockplatta med glimten i ögonvrån som jag gärna återvänder till.
”Sundowner” är oundvikligt färgad av Spaghettis bakgrund även om han på solokvist lyckas sära på begreppen på helt rätt sätt.
Egna ”Never Thought I Would” och covern ”Jesus Never Lived On Mars” tillsammans med Metal Marty på skitsnygg Gibson räcker som bevis.
/Björn

"Det är bara rock´n´roll" heter Lennart Jonassons nya fotutställning. Den har vernissage på Galleri S i Östersund på fredag den 22 juli och utställningen håller sedan på hela Yran-veckan fram till och med söndag den 31 juli. Det blir bilder ni mött här på bloggen i Lennarts Galleri och bilder ni aldrig har mött. Det blir livebilder och studioporträtt.
- Dom säger att det är bara rock´n´roll, men vi gillar det.
Läs mer på Storsjöyrans hemsida här

Jimmie Vaughan

”Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper Records/Rootsy)

PPP

Man kan sannerligen inte beskylla honom för att ha varit direkt överproduktiv. Snarare har det varit alldeles för få soloutgåvorna från den stilfulle Texas-gitarristen.

Tveksamt om man ska se det här som ett trendbrott? Men visst är det med glädje man tar emot de här 16 spåren som är en helt logisk fortsättning på fjolårets ”Blues, Ballads & Favorites”.

Det handlar om en ny samling personliga favoriter som Jimmie sätter sin egen självklara prägel på tillsammans med en hel flock av Austins finaste bluesmusiker med pianisten och sångerskan Lou Ann Barton i förgrunden.

Jimmies sätt att locka toner ur guran är klart annorlunda än det sätt som brorsan Stevie Ray Vaughan var känd för.

Men jag har alldtid gillat hans lite plåtaktiga gitarrsound och det går som en röd tråd genom låtmaterialet. Hela tiden med vass och följsam blåssektion så blir det snyggt storbandsgung i varierat tempo i exempelvis ”No Use Knocking”, ”Teardrop Blues”, ”I Hang My Head And Cry” och ”Breaking Up Is Hard To Do”, i den sistnämndfa sjunger han duett med Barton.

Men jag gillar honom absolut bäst i uptempo rockare som ”I Ain't Never” och ”I Ain´t Gonna Do It No More” och de hade inte skadad med en handfull fler sådana.

Liknande artister: The Fabulous Thunderbirds, The Vaughan Brothers, Albert Collins, Luther Allison, Coco Montoya.

Björn Bostrand

Är tillfälligt tillbaka i stan igen för proviantering och lite annat stök. Det blev en natt på hemmaplan, åker tillbaka till paradiset senare idag. Trodde i min enfald att jag skulle sova lite längre, men vaknar likt förbannat vid den här tiden varje morgon. Kanske är det åldern.
Lyssnade igår kväll igenom mitt spontanköp av Chicagos tre första plattor, alla digitalt remastrade. Sångaren Peter Cetera med polare var i begynnelsen från debutplattan ”Chicago Transit Authority” något som världen aldrig dittills hört. ”Free-form jazz”, smart och spännande arrangerad med ett gäng skitduktiga bandmedlemmar där Cetera, gitarristen Terry Kath och en synnerligen vass blåssektion stack ut.
Efter succén 1976 med If you leave me now snöade som bekant Cetera in på att göra ballader och undan för undan försvann all spänning som gruppen fångade på sina första tre släpp. Och Kath, ja, han lekte två år senare med en revolver och sköt sig själv.
Så kan det gå. Man ska inte leka med pistoler.
En udda ankunge i den brokiga låtskaran på nämnda plattor är den superba countryballaden "Flight 602” - den bästa låten CSN&Y aldrig skrev.
Ta del - du hittar den förresten som spår fem på Chicago III....
/Rheolwr Technegol

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Lykke Li fick ett enormt genomslag från början. Men i år blir hon bara större och större så liten hon är. Den som följer amerikanska talkshows har sett henne i varenda en.
Vi andra kan vara glada för att dottern till en medlem i Dag Vag och en i Tant Strul just nu gör något av den mest spännande musiken i världen. Vi har visat flera exempel på hur bra hon är 2011.
Till årets Storsjöyra är hon ett av de absolut största affischnamnen. Lykke Li är här för att stanna. Lykkliga oss...
Lennarts foto är från hennes förra besök på Yran. Då spelade hon på den tredje största scenen - i år är hon på den största...
/cbj

Här är en grupp som är en stor favorit hos många på Popgenikontoret. En grupp som är lätt att glömma när man ska plocka fram det bästa från sent 1970-tal och tidigt 1980-tal. Och denna sorgliga historia är också en av tidernas bästa låtar.
Dagens Fråga: Sommaren för 26 år sedan ledde sångaren någonting som gjorde honom mycket större och mera känd än som sångare. Vad hände för ganska precis 26 år sedan? ( Se svaret under denna sköna låt i en upptagning från 1981)

Se svaret här

Vilken underbar morgon. Under det att jag vattnar kamelerna blir jag lite fundersam vad dom går på, inte kamelerna utan dessa väderspåmän och dito kvinnor. För ett par dagar sedan hade jag planerat att dra tillbaka till stan, eftersom det skulle komma en massa millimeter. När jag tittar upp i min klarblå morgonhimmel finns det inte ett moln att se.
Om det bara hade varit tio mer plus hade det varit perfekt, nu är det lite chilly att dricka morgonkaffet ute på verandan.
Lyckades kroka gäddjäveln som gäckat mig igår kväll. Den dök plötsligt upp framför mina ögon i går eftermiddag i solgasset. Inte så stor, ett par kilo. Provade allt för att få upp fanstyget, men inget lyckades. Satte till sist på ett groteskt stort Kuusamo-drag och då tog det hus i helvete. Nej, jag tänkte inte lira Scafell Pike, det blir Wishbone Ash´s ”So many things to say” i stället. Låttiteln fångar in gårdagens och nattens våndor, romanen växte lite till, men inte lika mycket som dagarna innan. Det var gäddjävelns fel, då det blev ett antal hundra kast innan den låg och sprattlade på land.
”So many things to say” är öppningsspåret på Wishbones fjärde platta som kom 74-75 om jag minns rätt. Jag var aldrig ett helgjutet fan av gruppen som inte riktigt fick till en helgjuten platta, men som hade några gudomligt vackra skivomslag, bland annat ”Argus” och ”Pilgrimage”. Mitt omslag till plattan är inte som det som du kan se ovan. Minns jag rätt går det i blått och är inte lika fult.
En passus är att Iron Maiden nappade på Wisbones idé att ha två killar, Andy Powell och Ted Turner, som lirar lead guitar.
/Gäddräparn

Group With No Name gjorde här sin tevedebut 1976 och samma år släpptes deras debutalbum "Moon Over Brooklyn" på Casablanca Records. Men gruppen utan namn blev gruppen utan framgång. För en av de sjungande tjejerna blev detta däremot starten på något stort. Hon turnerade sedan med Bette Midler och var länge gift med och har barn tillsammans med Jack White. Men det är inte därför hon är så känd och älskad.
Dagens Fråga: Tio år efter den här låten fick Katey en roll som hon sedan hade i ytterligare tio år. En roll i en av världens populäraste teveserier, en serie som fortfarande fjorton år efter att man slutade sänds i repriser. Vad heter teveserien?(Se svaret under detta tidsdokument)

Se svaret här

Nu är den släppt som singel och som video. Teddybears gästas av Cee Lo och The B-52´s på den här skönt somriga hiten "Cho-Cha". Videon är skapad av Zach Shields. Katter eller teddybjörnar, ja, det är frågan?
Dagens Fråga: Teddybears och Cee-Lo i all ära. Men vad hette The B-52´s debutsingel från 1978? (Hör den under  denna nya sköna video)

Teddybears (Feat. Cee Lo & The B-52s) - "Cho-Cha" from stereogum on Vimeo.

Hör svaret här i en återutgivning från 1986

Regnet har slutat och sydvästan lagt sig till ro. Hade en rävunge på besök här utanför stugan i går kväll och tänkte spontant blogga om Sweets "Fox on the run", för det var det han gjorde när hösnuvan plötsligt exploderade och förstörde magin.

Har under dagen försökt finna de rätta orden och har då och då lyckats explodera i ett några A4:or som jag är nöjd med. Projektet som går under arbetsnamnet "Det som göms i snö" växer sakta men säkert och jag kan skönja ett slut och begrava den gamle polischefen Svenningsson en gång för alla.
Som stämningshöjare under dagen har mycket passerat revy. Wishbone Ash, Allman Brothers, Cults…ja, det blev en siesta med Mozarts också, bara för att det passade alldeles utmärkt där och då. Plus Travis ”Why does it always rain on me” då det vräkte ned som värst.
Just nu lyssnar jag på Pink Floyds ”Meddle” som jag tar emot som en kär gammal vän som man inte har träffat på gud vet hur många år. ”A pillow of winds” är en fantastisk låt som fullkomligt tidlös får en att luta sig tillbaka och dra efter andan. Gruppens plattor runt milstolpen Dark side of the moon är ren och skär magi.

”A pillow of winds” passar alldeles utmärkt nu denna sena tidpunkt då de sista solstrålarna i väster smeker tallarna på ön utanför mitt fönster. Sippar på ett bra vin som jag fann i butiken i Svenstavik, en chilenare med en cykel på etiketten, namnet är Cono Sur. Etiketten säger att det är organiskt odlat, så jag känner mig trygg men undrar om inte alla druvor är organiskt odlade...på ett eller annat sätt?
/Le chef de la technique

Sov lite längre idag. Blåstömningen genomfördes utan några som helst problem två minuter senare än igår. Drog iväg hela leveransen på en under natten nyetablerad myrstig och tänkte förstås omedelbart på Adam Ant (Stuart Leslie Goddard) som i piratutstyrsel och med hjälp av Malcolm McLaren fick en supersuccé med Kings of the wild frontier (vilket underbart albumnamn) för 31 år sedan.
Om jag minns rätt heter öppningsspåret ”Dog eat dog”, som för övrigt var ett albumnamn och låttitel för en annan fantastiskt karismatisk artist….den kan du ju grunna på under dagen. Tror att plattan kom 1985.

Kul förresten att Chrille uppmärksammar Jojo Richman i Dagens fråga. Det finns anledning för popgenibloggen att återkomma till den mannen. Precis som Chrille har jag bara sett honom en gång och det var på Hultsfred någon gång på 90-talet då han förpassat till en miniscen nere vid sjön. Det spöregnade och vi var kanske 15 pers som fick en oförglömlig stund med denne fantastisk sympatiske låtskrivare och entertainer. Hade ett långt snack med honom efteråt då jag klagade på att han inte lirat världens bästa baseballåt ”Walter Johnson”, vilket han genast åtgärdade.

/Teknikchefen

Jonathan Richman är en hjälte. Den enda gång jag hört honom live, på Rackis i Uppsala i tidigt 1980-tal, tävlade han i att spela så tyst som möjligt. På Popgenikontoret är han en man att beundra.
Dagens Fråga: Vad heter det band som gjorde Jonathan Richman känd och som Jonathan Richman gjort känt?(Hör svaret under denna sköna "Summer Feeling")

Hör svaret här med ännu en passande låt

Japaner, Japaner, Japaner. Sven Jerrings bevingade ord kunde i går bytas ut mot japanskor, japanskor, japanskor. Sveriges damer var helt chanslösa i semifinalen, totalt utspelade. Därför bjuder vi på Tom Waits brutalt mystiska Big In Japan i dag.
Dagens Fråga: 1980 fick en grupp en hit med låten "Turning Japanese". Vad hette gruppen? (Hör dem under denna Tom Waitska mysticism)

Hör svaret här

Originalförpackningen la ner för länge sen.

Och de senaste sex, sju åren så har tygkassen från en av våra två lokaltidningar med republikflaggan definitivt känts som en billig nödlösning långt ifrån värdig Popgenispelets själ.

Så lagom till vårt 1-årsjubileum av Popgenibloggen så är det dags för en saftig kvalitativ upprättelse.

Direkt från London kommer den här eleganta skapelsen som ska bära de 3500 frågorna inom sig i framtiden.

Temat för dagens spellista är hur given som helst Div. Artister "Guitar Case".

/Björn

I dag har vi bjudit in ett äkta par för att ge lite råd om kärlek och livets stora frågor överhuvudtaget. Blake Shelton och Miranda Lambert har varit gifta i snart två månader. Hon toppade USA-listan i våra och han var hos Letterman i natt. Jag gillar båda väldigt mycket. Och Blakes låt är en rätt kul kärlekslåt och Mirandas låt är egentligen helt underbar i denna akustiska version...Vi avslutar med paret tillsammans från 2009 och ett hyllningsprogram till George Strait
/cbj

 

Och är det någon som vill läsa min uppdaterade Bäst Just Nu-lista på Rootsy så finns den här

Spännande Kangaroosound från down under med för undertecknad helt okända A Dead Forest Index.
/Björn

1966 gav Frank Sinatra ut singeln "The Summer Wind". Den tog sig som högst upp till plats 25 på Billboard-listan. Men låten har blivit en av Frank Sinatras mest älskade. Och andra har försökt få lite egen uppmärksamhet genom att göra låten. Det finns versioner med Shirley Bassey, Lyle Lovett och Westlife bland många andra.
Dagens Fråga: 2006 gjorde en känd sångare och gitarrist solodebut. Från soloalbumet gavs bland annat singeln "An English Gentleman" ut. Andraspåret på singeln var just "The Summer Wind". Vad hette sångaren?(Hör svaret under detta klipp med text till denna så passande låt)

Hör svaret live akustiskt från 2006 här

Tom Morello är en av vår samtids bästa och viktigaste gitarrister.2003 utsåg Rolling Stone honom till den 26:e mest betydande gitarristen genom tiderna. I dag lyfter vi fram hans projekt The Nightwatchman - bland annat för att deras nya album "World Wide Rebel Songs" släpps den 30 augusti. Och från i går kan man lyssna på brutalrockiga "It Begins Tonight":
Så här beskriver Tom Morello själv det kommande albumet

Summer rain taps at my window
West wind soft as a sweet dream
My love warm as the sunshine
Sittin' here by me, she's here by me-ee-ee

She stepped out of the rainbow
Golden hair shinin' like moon glow
Warm lips soft as a soul
Sittin' here by me, she's here by me-ee-ee

All summer long we spent dancin' in the sand
And the jukebox kept on playin'
Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band

We sailed into the sunset
Drifted home caught by a gulf stream
Never gave a thought for tomorrow
Just let tomorrow be, now, let tomorrow be-ee-ee

She wants to live in the Rockies
She says that's where we'll find peace
Settle down, raise up a fam'ly
To call our own, yeah, we´ll have a home

All summer long we spent groovin' in the sand
Everybody kept on playin'
Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band

The snow drifts by my window
North wind blowin' like thunder
Our love's burnin' like fire
And she's here by me, yeah, she's here with me-ee-ee
Let tomorrow be-ee-ee-ee




En helt fantastisk sommarlåt med en underbar text. Låten kom 1967 och som ni hör i texten spelar de Sergeant Pepper...Det här blev också Johnny Rivers sista riktigt stora låt. Han fick inga fler stora hits i USA. Det var dock inte Johnny som skrev låten - det var James Hendricks... 
I Sverige dök det upp ett antal Tioitopp-låtar till. Men Johnny framträder än och på Youtube finns det ett antal klipp när han framför "Summer Rain" så sent som 2010...
/cbj

Sol, men en hård vind och bara en 17-18° i luften är inget som får en erkänd badkruka att slänga sig i plurret.

Men seglarna hade en kanondag med rätt drag i tygen så därför spinner dagens ”the list” Div. Artister "Catch The Wind" på temat båt, sol, vind och vatten.

Och den är garanterat Sailing-free.

/Björn

I tider när musikfestivaler börjar kosta sanslöst mycket pengar finns det andra sätt. I september äger Virgins Freefest rum i Columbia. Vilken lineup de har - och vi vill vara där. Sverige representeras av Teddybears och av Petter Ericson Stakee- sångare, gitarrist och låtskrivare i underbara Alberta Cross. Vi låter sir Richard ta hjälp av fans för att presentera festivalen här:

Förr eller senare är man där. En del råkar ut för det många gånger. En del kanske bara en gång.

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Här ett lika udda som skönt samarbete mellan Robert Wyatt och den franske producenten Bertrand Burgalat från 2008. "This Summernight" är faktiskt inte så tokig i all sin absurda charm.
Dagens Fråga: En gång i tiden medverkade Robert Wyatt i ett band där han var både trummis och sångare. Vad hette bandet?(Hör dem live från fransk teve 1970 under denna video från 2008)

Hör svaret här

Inget ligga-och-jäsa-på-stranden väder idag på Bestkusten så klipporna på naturreservatet Tjurpannan ligger till grund för dagens spellista Div. Artister "On The Rocks".

Öppningen med Hank Williams III ”Hellbilly” är minst lika hård som vädret kan vara grymt där ute när fastland möter öppet hav.

Sen fortsätter det i skönt blandade känslomässiga vågor.

Allt slumpmässigt bestämt av iPod 30GB och för dagen smakmässigt nedredigerat från 53 till totalt 16 granna sjöstjärnor av undertecknad.

/Björn

Nerina Pallot har ganska nyligen släppt sitt fjärde album ”Year Of The Wolf”
Och frågetecknet varför den 37-åriga brittiskan inte har fått ett större erkännande framför alla de där mainstream tjejerna som hissas hit och dit växer sig ännu större.
Pallot är komplett då hon inte bara är en strålande låtskrivare utan också sjunger förträffligt och aldrig går bort sig oavsett i vilken genre hon botaniserar.
”Put Your Hands” skrev hon åt Kylie Minogue som tolkade den på albumet ”Aphrodite”.
Men Nerinas egen version vinner den matchen lätt mot Kylies utslätade discostånk. I alla fall i mina hörselgångar.
/Björn

Medan Björn ligger och är lat på stranden har jag roat mig med bilkörning. Att köra bil i gassande sol och värme, går knappt utan The Mamas & The Papas. John Philips må kanske vara ett fä som bör ruttna, men det tar ändå inte ifrån honom hans musikgärning under 1960-talet.

Thank God It´s Friday är både helt OK restauranger med stora och smaskiga drinkar och en lättglömd discofilm. Här tar Katy Perry sitt eget grepp på fredagen i en skön kortfilm.
Dagens Fråga: 2003 kom 2000-talets kanske bästa debutalbum. Albumet blev etta på Englandslistan. Albumets kanske bästa låt är "Friday Night" som märkligt nog aldrig släpptes som singel. Vad heter gruppen, som faktiskt återförenades i år och som i helgen spelat i Sverige?(Hör deras "Friday Night" under Katy Perrys sköna kortfilm)

Hör svaret här

Tog med mig lilliPoden, den på 4GB ni vet, till badstranden idag.

Mellan bad, fika, sandkakebakning, strossande på bryggorna, glassköp och spaning på det allt mer intensiva båtlivet så hann jag med 65 låtar också när poden jobbade på ”blanda spår” med finess.

Det var inte första gången som jag funderade på om det inte under det där silverfärgade skalet finns en sann musikälskare av kött och blod?

Den här listan Div. Artister "On The Beach" är ett smakfullt plock från de 65 spåren.

/Björn

Peter Hallström till vänster, Kim Richey i mitten och Magnus "Buster" Rudfäll till höger.Foto från Gäddede kyrka: Kerstin Jarlås
Hej vänner, är tillbaks inom täckningsområde och allt. Men turen till fjällen gav mer än väntat. Det blev bland annat en intervju med en tjej som skrivit två USA-ettor, åt bl a Trisha Yearwood, haft sina skivor nominerade till årets countryskiva, varit Grammy-nominerad två gånger, är med på Ryan Adams klassiska "Heartbreaker", har skrivit låtar åt Dixie Chicks, Brooks & Dunn och några tjog andra och på helt nya skivan bland annat skriver en fin låt med Mark Olson.Dessutom slog hon igenom hela 39 år gammal - det finns hopp för alla.
I kväll, torsdag, spelar Kim Richey på Hotell Malmens lilla bar i Stockholm.
Här kommer sanningen om Kim Richey i Jämtland - exklusivt skriven för Rootsy.nu men där har den funnits sedan i helgen så Håkan tycker nog det är OK att den kommer här på bloggen också, hoppas jag:
Frostviken. Norra Jämtland. Närmare till Norge än till mer bebodda svenska trakter. Mest brunbjörnar per capita i världen. Men inte så många människor. En trakt som såväl politiker som Gud oftast verkar ha glömt. Sommaren 2010 inträffade ändå något märkligt…
Per-Olof Sundman hittade hit en gång. Han drev pensionat i Jormvattnet och började skriva här. Beppe Wolgers kom hit och skrev ett antal fina poesiböcker och en stor del av hans underbara barnfilm ”Dunderklumpen” utspelar sig här. Allt sedan denne skribent föddes har jag åkt hit upp till en by ingen utom några få känner till vid sidan av alla allfartsvägar och redbarhet. Häromdagen var min dotter ute med kanoten med vår Golden Retriever. Hon kom tillbaka och sade att det står en kvinna där borta på Busters brygga och sjunger. Jag gick ner och tittade. Såg den blonda kvinnan och såg Magnus ”Buster” Rudfell vid pianot.
Det visade sig att kvinnan är Kim Richey. Alla som hört Kim vet att hon gör musik man vill höra mer av. Men hur kommer det sig då att en av Nashvilles bästa låtskrivare står på en brygga vid en liten nordjämtländsk sjö och sjunger? Jag går givetvis över till granngården, där finns huset som min far växte upp i och som min farfar en gång för runt 80 år sedan tvingades flytta till när ett idiotiskt borgensåtagande gjorde att han fick sälja sin rika föräldragård. Det hade kunnat bli en sorgsen countryballad i sig. Men det var inte det. Åtminstone inte nu.

Låtskrivarresa

Kim tar emot i det mindre röda huset nere vid sjön. Ett hus min farbror en gång byggde. Vad gör du här, frågar jag?
-Jag var i november förra året ute på en låtskrivarresa. Då kom jag till Peter Hallström och vi började skriva musik ihop. Sedan kom Peter till mig i Nashville och vi fortsatte. Då frågade han om jag inte hade lust att komma till sommaren och berättade om den konsert han och Buster brukar ha. Jag sa ja, men hade ingen aning om vart vi skulle, berättar Kim och ler.
Det märks att hon trivs här nere vid sjön där hon badat varenda dag tillsammans med Peters barn. Det har däremot inte blivit så mycket låtskrivande. I stället massor av bad, utflykter till det vackra Hällingsåfallet, den samiska kultplatsen Ankarede och inte minst en konsert inför en alldeles fullsatt Gäddede kyrka torsdagen den 5 augusti.
Peter Hallström är, för den som inte vet det, en av Sveriges mer framgångsrika låtskrivare. Två av hans mest kända låtar är Björn Skifs-klassikern ”Håll mitt hjärta” och Sarah Dawn Finers ”I Remember Love”. Peter är mycket god vän med Magnus ”Buster” Rudfell ,en kille med rötterna i Skåne som ett tag fanns med i Stockholms musikalvärld i olika körer och annat. Men numer bor ”Buster” i Frostviken där han arbetar som kyrkvaktmästare och ägnar mycket tid åt sin hobby med draghundar. För några år sedan köpte han och hans Maria fastigheten som en gång var min släktgård. Där lever de med sina barn och alla sina hundar.
2010 var fjärde gången som Peter och ”Buster” gav en gemensam sommarkonsert och det var tredje gången i Gäddede kyrka. Den stora skillnaden i år var att de gästades av Kim Richey. Kim spelade gitarr och sjöng sex egna låtar och körade på en av Peters senaste låtar. En alldeles fullsatt kyrka, minst 150 personer, stod upp och jublade flera gånger. En smått magisk kväll i den vackra kyrkolokalen. Ännu mer magisk för oss som där begravt föräldrar, farföräldrar och farbröder.
-Jag älskar att spela i kyrkor. Ljudet blir alltid så fantastiskt. Vilken publik det var. Underbart. Och nästa vecka ska vi spela tillsammans i Stockholm. Då blir det tillsammans med Peters spelkompisar, ett lysande band med så många musiker att vi säkert blir fler än publiken.

”Knackebrood”

Under konserten berättade Kim om hur mycket hon trivs i Frostviken. Och att hon hotat ”Buster” och hans Maria att hon ska komma och bosätta sig hos dem.
-I said I could live on ”knackebrood” and cheese…
Kim Richey har samtidigt tagit ett stort steg I sitt eget liv. Efter mer än 20 år i Nashville, hon flyttade dit 1988, har hon brutit upp och flyttat till London.
-Jag gillar Europa. Jag har många vänner i London och har nära till Köpenhamn och till Peter i Stockholm. Det var mitt musikförlag som föreslog att jag skulle flytta dit. När man är i Nashville så är man bara där, om du förstår vad jag menar. När jag är i London kan jag flyga till Nashville. Men London är hemma.
På den nya skivan , den fina ”Wreck Your Wheels”, som släpps i USA i september, finns den intagande låten ”Careful How You Go” som hon skrivit tillsammans med Will Kimbrough.
-Jag har en låtskrivarvän i London, inte Will, som lever ett riktigt musikerliv. Sover hela dagarna och är uppe hela nätterna. Vi brukar vandra runt mitt i London när alla andra sover. Vi ser rävar och råttor. Och en gång i vintras föll snön över London när vi vandrade runt. Det var så vackert och de få vi mötte var så uppåt, det snöar inte så ofta i London. Då kom den texten till.
Kim Richey har samarbetat med många låtskrivare genom åren. På nya skivan är det förutom Will Kimbrough bland annat Mark Olson, Boo Hewerdine, Pat MacLaughlin och ett antal till som hon skrivit låtarna med.
-Ja, för mig är det fantastiskt att resa runt och skriva låtar tillsammans med andra. Många låtskrivare har blivit riktigt nära vänner på det sättet. Det är faktiskt ett lysande sätt att möta nya vänner, det kan jag rekommendera, säger hon med ett nytt stort leende.
-Och jag har aldrig förstått varför man ska sitta helt ensam i ett rum för att skapa musik. Det är ju tråkigt. Det är mycket roligare att skriva tillsammans med någon, fortsätter hon.
Tillsammans med Peter Hallström har det redan blivit två helt nya färdiga låtar. Uppe i Frostviken skulle de egentligen skriva fler låtar. Men livet med Peters familj och ”Busters” familj var så mycket roligare. Kanske fortsätter de skriva låtar i Stockholm – om de hinner. För spelningen i Malmens lilla hotellbar på torsdag den 12 augusti är något hon ser fram emot.

USA-turné

I september släpps nya ”Wreck Your Wheels” i USA.
-Ja, då blir det dags att åka hem igen. Det blir en sexveckors turné med band. Vi kommer att spela från den nya skivan och en del äldre låtar.
Hur är då skillnaden mellan de låtar hon skriver åt sig själv och de hon gör åt andra?
-Inte så stor. Men med åren kan jag ändå se att låtarna jag gör åt andra blir mer och mer pop. Men min ambition är att göra så bra låtar som möjligt.
Jag säger sedan givetvis att jag hoppas att hon kommer tillbaka till Sverige och spelar. Jag berättar att jag precis varit på Storsjöyran och att jag hoppas att hon kan komma dit någon gång. Jag nämner Josh Rouse och Elliott Murphy som två skickliga låtskrivare som jag mötte där för ett par dagar sedan.
-Josh känner jag. Han är ju från Nashville. Hans fru, eller exfru är det ju nu, brukar sköta mitt hår. Han är en riktigt bra låtskrivare.
Vi kommer in på att Josh Rouse numer bor i Barcelona och jag berättar att Elliott Murphy, uppvuxen på Long Island, sedan tjugo år bor i Paris. Och så nu då Kim som flyttat till London.
-Ja, du ser. Jag är en del i en trend.
Jag lämnar Kim till att packa ihop inför resan söderut. Jag går i stället uppför backen till huset där Peter Hallström med familj har bott i veckan. En liten Jack Russel-valp kommer och skäller högt.
-Ta det lugnt. Han är en vän och ingen fiende, säger Peter till hunden.
Vi har träffats tidigare. Peter är ju numer en tradition i byn. Tidigare var det fantastiskt nog att ha en av landets skickligaste låtskrivare här. Nu har han dessutom komponerat en instrumental väldigt vacker låt till byn. Den fick inleda konserten i kyrkan. Så nu är det Peter och Beppe Wolgers som tillägnat denna lilla by, som en gång hade bara en bofast invånare, nu är de sju, något verk. Det finns en dikt av Beppe i ”Röster från Vattudalen” och ett musikstycke av Peter. Det är inte dåligt.

Kims storhet

Men nu skulle det handla om Kim Richey.
-Ja, hon är helt fantastisk. Hon är så lätt att arbeta tillsammans med. Hon är dessutom väldigt snäll och väldigt trevlig. Det är långtifrån alla i den här branschen ska du veta, säger Peter med eftertryck.
Peter forsätter med att berätta om deras samarbete. Och han avslöjar att han inte riktigt förstod Kims storhet från början.
-Men när jag var hos henne i Nashville satt vi och jobbade. Sedan skulle vi bara gå ut och ta en kaffe. Vi hann knappt komma ut innan folk kom fram och började krama om henne och många ville tacka och andra bara hälsa. Jag förstod först ingenting och tittade på Kim. Hon ryckte på axlarna, som för att förklara att det bara var så.>br> Peter har dessutom andra tankar för framtiden.
-Kim spelar flera veckor per år i Australien. Och i England är hon väldigt efterfrågad. Nu ska vi göra spelningen på Malmen. Det vore kul att göra fler spelningar i Sverige framöver. Har du tips så hör av dig, avslutar Peter. För nu måste han packa bilen och hjälpa hustrun att städa ur ”Busters” andra hus. Ett väldigt fint hus nära bäcken, ett hus som min faster en gång byggde, och som en annan av mina farbröder senare byggde ut.
Tänk, så det kan bli, här flyr man undan för att ha semester efter en intensiv musikhelg med sex recensioner, intervjuer och två krönikor. Och så dyker en av världens bästa kvinnliga artister och låtskrivare upp. I min lilla by. På min farfars gamla gård. Längst upp i norra Jämtland.
Nu har Peter Hallström med fru, barn och Kim Richey rullat söderut. Kvar är den fina, senaste, skivan som Kim signerat till min fjortonåriga dotter. ”Hej Kerstin! Glad you heard us in the canoe! Love Kim” står det på “Wreck Your Wheels”. En cd vi båda gillar, och som även min 80-åriga mor som också var med på konserten i Gäddede kyrka gillar…
Christer B. Jarlås
Fotnot 1: Byn där Kim Richie bodde första veckan i augusti 2010 heter Storvattnet. Försök att hitta den på en karta om ni kan? ”Mitt favoritställe på jorden”, sade Peter Hallström i Gäddede kyrka när han presenterade sitt specialskrivna musikstycke. ”You live in one of the most beautiful places in the world”, sa Kim Richey. Men tala inte om bynamnet för så många fler. ”Det är allt je säg” som Beppe avslutar sin dikt ”Anders Erik i Storvattnet”…
Fotnot 2: Förlåt alla personliga referenser i texten. Men jag hade aldrig, aldrig, någonsin trott att jag skulle kunna göra en intervju med en internationell artist och låtskrivare här, så ja, det gällde liksom att ta chansen…
Fotnot 3 - tillagt i juli 2011: På Yran-torsdagen den 28 juli 2011 kommer Kim Richey och Peter Hallström att kl. 14.00 hålla ett seminarium på Storsjöteatern och berätta om sitt låtskrivande. Och på kvällen ger de konsert i Gamla Kyrkan i Östersund. Märkligt nog faller hennes namn bort i en del Yran-annonser - märkligt eftersom de inte har så många andra artister som skrivit två USA-ettor och som ens är i närheten av hennes meriter...

Nu är det lördag igen. På Popgenikontoret har vi anlitat Shinobi Ninja som festfixare. Detta är resultatet. "Rock Hood" innebär party hela denna lördag från morgon till kväll.
Under denna partyvideo förklarar vi namnet Shinobi Ninja:

Ordet ninja är en Sino-Japansk sammansättning bestående av två kanji tecken som brukade skrivas som 忍の者 – shinobi-no-mono - , ett ursprungligt japanskt (kun’yomi uttal) ord för personer som utövade ninjutsu.
Ninja [忍者 ] och shinobi-no-mono [忍の者 ] tillsammans med shinobi mono [忍者 ], (en kun’yomi uttals variant), blev populära efter andra världskriget tack vare författare som Tomoyoshi Murayama, Sampei Shirato och Ryotaro Shiba. Före kriget var uttrycket ninjutsu-zukai* mer vanligt.

Ordet shinobi i sig, skriven fonetiskt med kanji (manyogana tecken) 志能備, har kunnat spåras så långt bakåt som till Asuka perioden (538–710), när Prins Shotoku utpekas som uppdragsgivare åt en shinobi-no-mono.
Ordet används också i en dikt skriven av Heguri uji no Iratsume.

Den underliggande betydelsen av shinobi (忍 ), uttalad som nin i Sino-Japanska teckensammansättningar (on’yumi uttal), är ”utföra tyst” eller ”utföra något så att det inte kan uppmärksammas av andra” och vid en utvidgad tolkning – ”hålla ut”, därav dess koppling till smygande och osynlighet. I Kina kallades denna färdighet för kan, cho, saisaku, tantei och kansai. Den kinesiska terminologin kan översättas till underrättelsetjänst och spionage. Det japanska kanji tecknet representerar mera en ideologi.

Tyvärr är det inte våra egna kunskaper vi redogör för ovan. Nej, vi fick hjälp från Vänersborg. Läs mer här

Äntligen dags för en av det senaste årets största indiehyper på Popgeni. The Summer Set från Arizona sattes redan förra året mycket högt på alla indietidningars listor över band att hålla koll på inför framtiden. Nu är nytt album på gång och stor turné väntar. I dag visar vi splitter nya videon "Someone Like You" - och ja, detta svänger skönt i sommartider.
Dagens Fråga: Förra året släppte en annan artist en låt med exakt samma titel. En artist som tillhör 2011 års hittills mest framgångsrika och hyllade. Vem är artisten?(Hör svaret under The Summer Set´s senaste)

Hör svaret här live i sitt hem

Undrar hur många av er som läser vår blogg som har hyfsad koll på amerikanskan Joan Elizabeth Osbornes musikaliska karriär?
Att hon hade en monsterhit med ”One Of Us” från debutalbumet ”Relish” (1995) är väl allmänt känt, men sen då?
Det finns ytterligare sex album som är klart värda att ta till sitt hjärta på ett eller annat sätt.
I dag fyller hon i alla fall 49 och jag kan inte låta bli att dubbla med en magisk liveupptagning av "One Of Us" från förra året och underbara videon till granna "St. Teresa".
/Björn

The Vaccines gillas skarpt på Popgenikontoret. Här har vi nya videon: "Norgaard". Och det är bara att konstatera att tennis och pop inte så ofta hör ihop - fråga bara Mats Wilander...Men detta fungerar fint en fredag kväll när renarna vandrar på bergskammen uppe vid Hovdestugan...
/cbj

Mästerfotograf: Lennart Jonasson
När Ebba Grön lades ner efter den där hysteriska folkparkssommaren där Thåström ibland inledde med att säga "Hej, det är vi som är nya Noice" så var kraven enorma. Men Imperiet blev på alla sätt så mycket större och så mycket mer på allvar än Ebba Grön. Visst, Ebba anses viktigare av många, men Imperiet hade så mycket mer på alla plan.
Imperiet vågade samarbeta med Fläskkvartetten, Imperiet sjöng Taube och Bellman i en tid när många såg det som det töntigaste man kunde göra, Imperiet spelade i New York och de gjorde en skiva på engelska som faktiskt var bra.Och Imperiet byggde broar bakåt till den gamla proggvärlden och samarbetade med både Mikael Wiehe och Cornelis Vreeswijk.
Men som allt Thåström var inblandad i var inte Imperiet gnisselfritt någonstans. Det knakade och brakade och bråkade.Och multigeniet Christian Falk fick väl aldrig riktigt visa sin enorma potential i Imperiet. Men vilka många bra låtar gruppen hann med.
På Lennart Jonassons fina bild ser Imperiet både lite farliga ut och lite rädda ut och framför allt ser de så små och unga ut. Världen kanske är för stor men den lockar också./cbj

The Duke & The King gjorde enligt åtminstone ett Popgeni förra årets bästa låt med "Shaky". Och i dag kom den goda nyheten att vi bara behöver vänta en dryg månad innan deras tredje album släpps. Albumet kommer enbart att heta The Duke & The King och släpps den 15 augusti. I dag lyssnar vi på den underbara kvartetten, som tagit sitt namn från Huckleberry Finns äventyr, från" Later... with Jools Holland" från 2009 - de dyker upp drygt 30 sekunder in i klippet.
Dagens Fråga: Sångaren och gitarristen Simon spelade tidigare trummor, gitarr och sjöng i ett band som han lämnade 2009. Vad heter det bandet?(Hör dem under denna helt underbara morgonsång)

Hör svaret här

... å så blev Ringo 71 bast idag.
Och han vet fortfarande hur man plågar skinnen på rätt sätt och rockar ur sig "Boys" för äldre damer och herrar som var med när det begav sig.
I alla fall låter det så på det här helfärska liveklippet tillsammans med hans All Starr Band.
/Björn

Seth Swirsky har blivit vår vän på Facebook. Han är en makalös låtskrivare, artist, författare och han har gjort denna härliga dokumentärfilm om människors minnen av The Beatles. En film, "Beatles Stories", som i år hyllas runt om på världens filmfestivaler. Tobbe har skrivit om Seth tidigare på bloggen.
Nedan får ni först en trailer och sedan utdrag ur filmen och en intervju med Seth Swirsky. Vi vill se..

För 45 år sedan just i dag var denna passande låt etta på brittiska singellistan:

 

Ibland glömmer man bort vilken fantastisk sångare Lionel Richie är. Det är så lätt att fastna i alla "Hello" och "Dancing On The Ceiling". Här är i vart fall en inte riktigt lika uttjatad låt.
Dagens Fråga: Vad hette bandet som Lionel Richie sjöng i innan han satsade på sin solokarriär, bandet han lämnade 1984? (Hör svaret under denna tidstypiska video)

Hör svaret här i en video från 1977

iPoden var självklart med på stranden idag.
Mellan sandkake bakandet med lilla Izabelle så hann jag naturligtvis med ett gäng låtar också i högsommarvädret.
Australiensiska favoriten Paul Kelly stod för ett rejält knippe av dem.
Därför kunde jag inte låta bli att droppa den här drygt ett år gamla livedubbeln med en fantastisk låtskrivare, singer songwriter och berättare kompad av sin brorson Dan Kelly på snyggt balanserad elektrisk gitarr.
Det finns ju de där ute som fortfarande är helt ovetande.
/Björn

De fanns tyvärr inte lika många kvinnor som män i aussievågen. Men The Divinyls Christina Amphlett var desto mer färgstark och karismatisk, både som person och sångerska.
Tillsammans med gitarristen och låtskrivarpartnern Mark McEntee producerade hon under sin karriär en handfull album med personlig och kraftfull pop och rock. Grädden på moset var utan tvekan Amphletts suktande, lätt hesa och kraftfulla hickup röst. Albumdebuten ”Desperate” kom 1983, men då hade man redan 1981 släppt singeln ”Boys In Town” som fanns med på minialbum-soundtracket till filmen ”Monkey Grip”. Regissören Ken Cameron blev så imponerad av Amphletts person att han till och med fixade en liten roll för henne i filmen.
Efter ”Desperate” följde ”What A Life” 1985 och ”Temperamental” 1988. Men mest känd för den breda massan blev duon med den självbetitlade fullängdaren på Virgin 1991. Amphlett fick där sedlighetsivrarna att sätta kaffet i vrångstrupen med videon till ”I Touch Myself” där budskapet inte gick att misstolka. Den blev en stor hit världen runt, bland annat etta i Australien och topp tio i USA.
Samtidigt blev ”I Touch Myself” en sorts backlash och det skulle dröja ytterligare fem år innan sista albumet, ”Underworld”. landade på skivdiskarna.' Men då var man redan bortglömda och det spelade inte så stor roll att den också håller hög och personlig Divinyls-klass.
/Björn

Newkid har på kort tid fått många unga flickor att smälta. Inte att undra på. Denna avskalade version av "Jag gråter bara i regnet" är riktigt, riktigt bra.Newkid heter Alexander JR Ferrer och kommer från Uddevalla. Han är född 1990 och albumdebuterade i våras. Hans pappa är från Filippinerna och mamma från Sverige.
Dagens Fråga: "Crying In The Rain" är ett klassiskt tema. Allt sedan Hank Williams dagar har det kommit lysande sånger på temat. A-ha hade en hit med en klassisk låt som hette just "Crying In The Rain". Vilka spelade in originalet av denna Howard Greenfield/Carole King-låt?(Hör den charmiga originalversionen under denna blott ett par veckor gamla låt på detta eviga tema)

Hör svaret här

Finns risk för att man blir betraktad som en snuskgubbe om man säger att man faller pladask för den här optimala sommarlåten som klockar in på suveräna 2.02.
Men då missförstår ni ett popgeni som ser videon som en exemplarisk och självklar drift med alla andra avklädda musiksnuttar.
/Björn

Vinylkällaren on vacation bläddrade i vinylbackarna på loppis i Tanumshede med den där klassiskt lätta mögeldoften i näsborrarna.

Det verkade som om någon hade skeppat över en del av Roddans solokatalog i vinylformat till backen för nyinkommet.

Men även om de till synes var i fint skick så var jag aldrig nära att slå till för 30 spänn per styck för ovanstående fyrtal.

Har gjort ett antal fina vinylfynd under åren i den här röran och högg givetvis direkt på 10CC ”The Original Soundtrack” från 1975 i mint condition för futtiga 20 riksdaler, och det även om den redan sedan tidigare självklart finns i min samling.'

Någon som är intresserad av Tanum-exet till bra pris?

Om ni har glömt bort hur bra den är så har ni en ”spotifyare” här 10 CC "The Original Soundtrack" med två fina extraspåren "Channel Swimmer" och "Good News" som inte finns på vinylutgåvan.

/Björn

Popmusik blir sällan bättre än när det handlar om primala känslor. Som brustna hjärtan, svartsjuka, sex. Helst ska det vara tonårshjärtan i gungning. Men huvdsaken är att det handlar om svarta känslor som förmörkar en livssituation. Det behöver inte vara helt igenom svart. Det räcker med bara en ton av svärta, för att det inte ska bli jobbigt Lasse Berghagen-glatt. Det kan handla om en glad dagdröm om motorcyklar, men indirekt så dagdrömmer man ju sig bort från den grå tristessen. Ja, jag tror ni fattar.
Storheten i det här klippet är, förutom en smart låt i grunden, orkesterarrangemanget. Bakgrundskörer som dessa, görs inte längre. Influenserna från Phil Spector är påtagliga. Dessutom spottar Jackie Deshannon ur sig de bistra orden, till en positivt inriktad melodi, samtidigt som hon dansar glatt. Paradoxalt men fruktansvärt snyggt. Dessutom tillhör Jackie Deshannon de som aldrig riktigt fått cred för sitt låtskrivande. Trots hits som "When you walk in the room", "Keep me in mind", "Breakaway" och "Bette Davies Eyes". Den här låten kom som B-sida till "When you walk in the room". The Searchers gjorde en menlös version av den först. Det var den första versionen jag hörde. Men jag fattade inte tycke för låten förrän jag hörde orginalet, bara för några år sedan. Nu hänger den sig kvar i mitt liv och den återkommer med jämna mellanrum, antagligen för alltid. /Stefan

Ja, i dag släpper vi fram Martin Sexton med "Happy". En helt underbar gitarrist och sångare som vi skulle haft på Storsjöteaterns studioscen den 10 oktober. Men så blir det inte - och det beror inte på vare sig oss eller Martin. Men vi får njuta honom här på bloggen i stället.
Dagens Fråga: Rolling Stones har också en bra låt vid namn "Happy".En låt där Keith Richards sjunger lead. Vilket album är den med på?(Hör och läs svaret under denna sköna stund - vad trist att Martin inte kommer...)

Läs svaret här

Hör låten här inför någon miljon på beachen i Rio

Första riktiga semesterdagen har bjudit på något som folkpop-duon Seals & Crofts sjöng så elegant om på tidigt 70-tal.
Greetings from the westcoast!
/Björn

Kyrkan som nämns i rubriken är i det här sammanhanget detsamma som popgenigängets gemensamma blogg. Här har vi vår katedral där vi minns tillbaka (helvete, nostalgi är inte heller rumsrent...idag får en del recensenter och musiktyckare spunk när man vågar titta bakåt) och finner ständigt efterkomlingar som på ett eller annat sätt har snappat upp det som knockade oss när vi knallade omkring i v-jeans och rökte Bond (dom små paketen för 2,35, men då fick man också med tändstickor).
På Virgin Records samlades en massa andra kufar efter det att Mike Oldfield 1972 knackat på dörren till Richard Branson med sin tape där Tubular Bells fanns, något som i sig det kan finnas all anledning till att göra en egen betraktelse av här på popgenibloggen. Som bekant blev långhårige Mike med alla sina instrument något helt nytt i dåtidens brittiska musikliv och Virgin blev en tummelplats för sökande artister som Tangerine Dream, Gong, Daevid Allen och Hatfield & The North. Sedermera kom även en av rockhistoriens mest lyckosamma utgivningar i Sex Pistols debutalbum.
Oldfield och Pistols i all ära men för mig grävde Hatfield & The North in sig för evigt i själen.
Varför?
Svårt att säga. Det är en fråga vars svar jag har svårt att förklara än idag då jag dammar av vinylen till denna musikskatt.
Hatfield & The North var i sin samtid totalt udda och låter än idag som ingenting annat. Varje gång jag lyssnar igenom den andra av gruppens två utgåvor - The Rotter´s Club" förstår jag varför jag perioden senare, där och då mitt i all brittisk new wave, hade ett extra vaket öra för fusionjazz i alla dess former. Men jag söker fortfarande ett bra svar då frågan "varför" kommer upp...
Bengt Ola

/cbj

Det finns många låtar om den fjärde juli. I dag släpper vi fram sköna Aimee Mann från Later with Jool Holland för ganska många år sedan. Aimee är en flicka att gilla.
Dagens Fråga: 1983 bildade Aimee tillsammans med sin dåvarande pojkvän ett band som skulle göra henne känd.1985 kom debutalbumet och 1990 lämnade Aimee bandet för att satsa på en solokarriär. Vad hette bandet?(Hör dem under denna sköna tolkning av dagens datum)


Hör svaret här med en hit från 1985

Popgenifotograf: Lennart Jonasson

Först kom han fram tillsammans med E-Type. Sedan runt 1993 tog solokarriären fart och då blev Stakka B i stället Stakka Bo. "Here We Go" blev en gigantisk hit.
Men därefter är han väl mest känd som videoregissör. Han har gjort videor åt alla från Madonna, Beyoncé, Robbie Williams och Suede till The Cardigans och Kent. 2008 kom långfilmen "Downloading Nancy".
Bo Johan Renck är numer 45 år. På bilden ovan var han mycket yngre.
/cbj

Mer Chip Taylor på Popgeni. Han är en stor favorit. Jon Voight måste vara stolt över sin brorsa och Angelina Jolie måste vara glad över att vara hans brorsdotter. På 1960-talet var han låtskrivare och fick bland annat till klassiker som "Wild Thing" och "Angel Of The Morning". Sedan blev han professionell spelare och var så skicklig "counter" att han till sist blev portförbjuden på alla casinon i Atlantic City. Nu gör han musik igen, ekonomiskt helt oberoende och bara för glädjen att spela och berätta.
Dagens Fråga: Här berättar Chip om sin uppväxt i Yonkers, NY. En skön berättelse. I början av 2011 kom en annan berättelse om ett annat "Yonkers" med en av 2011 års viktigaste och mest betydelsefulla låtskrivare och artister - född 1991 och från Los Angeles. Låten är med på hans andra album och snart är han på Hultsfred med världens just nu hetaste grupp. Vad heter han?(Hör honom under Chips coola berättelse ur sitt liv)

Hör svaret här

Är det här sommarens bästa svenska? Kan vara det. Sitter på Verkön där sommaren kan vara mer fantastisk än på andra ställen. Men det är aningen för kallt och aningen för regnigt än. På onsdag startar säsongens nattklubbar med DJ-legenden "Orsa".
Sena nätter blir det. Men inga tomma glas. Här är ölen kall och Mor Annas Special är en sommarhit med Absolut vanilj och rabarberdricka - en höjdare liksom Verkö Martinin med en aning punch i stället för vermouth.
Dags för Ison & Fille featuring Veronica Maggio...

/cbj

Det är inte varje dag man hör Uriah Heep nuförtiden. Det är både på gott och ont. Jag hörde dem live i Karlstad en gång för länge sedan. Men de var ett mycket älskat band i Sverige på 1970-talet.
Dagens Fråga: Gruppnamnet Uriah Heep är hämtat från en karaktär i en mycket känd bok. Vad heter boken och vem skrev den?(Läs svaret under denna intensiva julimorgon)

Läs svaret här

Ända sedan vi hade inlägg om bröderna Gallagher har bloggen drabbats av märkliga effekter - inlägg och kommentarer som dyker upp både tre och fem gånger. Senast Dagens Fråga i fyra varianter.
Vi har kontaktat experter.Allt pekar på att Popgeni drabbats av Oasis-virus. Här och nu startar därför vår Oasis-utdrivning. Vi har konsulterat Max von Sydow och Teen Anthems. Nästa gång någon av bröderna Gallagher dyker upp på popgeni kommer vi att vara beredda..:

Med semestern bara två arbetsdagar bort så är det här de två låtarna som jag kommer att gnola på när vi färdas över Skalstugan, Moan, Stalltjärnsgropen, Tännforsen och in mot St. Olavs etappmål i Åre.
Två veckor i Bohuslän hägrar.
/Björn

För en vecka sedan släppte Ulf Lundell två livealbum. Vi gillar "Unplugged solo" klart bäst. Och i brist på en livekonsert med Lundell är det en ganska OK ersättning. I dag bjuder vi på sköna "Rebeller" från det nya albumet.
Dagens Fråga: På 1960-talet släpptes singeln "He´s A Rebel" som blev en jättehit. På singeln står ett gruppnamn - Vilket? Men i själva verket var det en annan artist som sjöng - Vem?(Hör svaret under denna coola livevideo)

Hör svar 1 här

Hör svar 2