Snacka om happening....

 

Fjolårets yranknock, Deadman, fick i år en ny inbjudan, vilket alla vi som var på Intiman fjol lyfter på hatten för. Och det kändes som om Steven Collins & Co var precis lika glada, åtminstone om man ska gå efter den uppsluppna stämning som man skapade i Cirkustältet. Samtidigt är det nog så att Deadman i skrot och korn är en av de där grupperna som aldrig gör en usel spelning. Lägstanivån är så otroligt hög. Och det känns som om man här med att lira live, det är något som är mycket roligare än att harva på i studion.

Extasen stegrades undan för undan och allt fler fyllde tältet för att värma sig av den innerlighet som detta förnämliga band utstrålar. Och publiken ville att nirvanan skulle fortsätta betydligt längre än den dryga timme som gick så fort. När gruppen kapitulerade och körde extranumret The Bands "Up on cripple creek", ville vi ha ännu mer.

Det är nog dags att ta hit bandet för en klubbspelning där speltiden gärna kan bli minst den dubbla….

 /TC


Big meeting på Cook

Laddning för kvällen på Cook. Ola, Lelle, Björn, Steffe och TC drack god bira, lade upp strategier för kvällen och pratade skvaller om allt och inget. Som att det finns en knullsnut i stan.


Gåshud

Plura på Stortorgsscenen med vapendragarna. För mig är en stund med boysen lika mycket gåshud som första gången jag hörde dom, typ 1975-76. Världsklass, även om jag gillar dom bättre i klubbspelningskostymen.... /TC


Powerpopknocken

Tobbe har redan skrivit om Posies fredagsspelning på Yran, men jag måste också få säga några väl valda ord om den omtumlande upplevelsen.

Det var nästan så att man nöp sig armen för att förstå att det faktiskt var sant – Jon Auer och Ken Stringfellow stod framför mig på scenen i Storsjöteaterns stora salong. Länets powerpopfans hade samlats till denna popsakrala stund och jisses vilket ös det blev.

Efter timmen som bjöd på ett dussin powerpopkarameller ville vi ha mer, men Jon slet efter sista numret av sina strängar och bad om ursäkt för att det varken blev några extranummer eller besök på yrans efterfest.

- Vi ska transportera oss till Finland i natt, sorry boys.

Nu vill vi ha tillbaka bandet fort som fan för en klubbspelning.

/Teknikchefen


Kvällen då soulmusikens artärblod kom till Östersund

Ända från den stund då Yran släppte nyheten om att man kontrakterat Raphael Saadiq till årets festival har jag med spänd förväntan längtat till yranlördagen då Saadiq äntligen klev på scenen strax före klockan elva. 

Årets albumsläpp ”Stone rollin´” är helt klart en av årets plattor och vi som följt Raphaels karriär från 90-talets magi med trion Tony! Toni! Toné! och sedermera Lucy Pearl har fallit platt för den snyggt skurna soul som Raphael levererar. 

Under våren har jag läst en hel del konsertrecensioner som berättat att Saadiq just nu har en peak i sin karriär. Och det visade sig stämma mer än bra under den timme som han fick publiken att dansa loss rejält framför Tutti Fruttiscenen. 

Med sitt supertajta femmannaband bjöds det upp till en kärleksförklaring till soulmusikens artärblod där man osökt tänker på Smokey Robinson och Otis Redding. Men Saadiq har tagit det arvet och förvandlat det till något eget personligt som har en gedigen grund i ett imponerande låtskrivande. Det har sitt speciella ansikte på platta, där produktionen är så snygg och exakt att man får gåshud. När låtarna framförs live är det med en virtuos och lekande lätthet, i en spelglädje där hela bandet blommar ut i en extas som får en att känna en gospelsliknande atmosfär, där inga höfter är stilla och där leendena är lyckliga.
Hade jag fått råda hade Saadiq & Co fått ta över Stortorgsscenen efter presidenttalet och fått ytterligare en timmes speltid. Man fixar det större formatet, även om stunden nu vid en mindre scen blev intim med en närhet där man knockades av värmen som utstrålades av ett gäng musiker som verkligen bjöd på sig själva.
/Teknikchefen (ok, bilden på Raphael är taskig, men iPhonen fixar inget bättre...)

Yran - den tredje dagen



Det må så vara att Veronica Maggio var lysande i går men bredvid veteranen Orup står hon sig fortfarande slätt! Av olika anledningar har dock mina och Orups vägar inte tidigare korsats så finalkvällens första uppträdande på Stortorget var också min första riktiga smak på honom som liveartist. Med ett alldeles utmärkt band, stor showmanship och en oklanderlig katalog ägde han Stortorget på ett sådant sätt som jag gillar. Dessutom lät det utmärkt. Fantastiskt bra!

Jag hastade därefter ned till Me And My Army och konstaterade att jag inte var ensam på plats; måhända var fler än jag nyfikna på Andreas Kleerup och hans nya band. Och - jag tror inte att någon blev besviken. Bra show, bra låtar och hyfsat med publik. Jag vill absolut höra mer!


En kort titt på Säkert! men jag kände att kvällen var mer upptempo än så - så jag traskade vidare till Frida Selander på Teatern, en västerbottniskt Chrissie Hynde spelade gitarr och munspel som hon aldrig gjort annat. Vill också höra mer av henne.


Håkan Hellström är en gammal Yran-bekanting. Jag har väl ingen särskild relation till honom men håller honom ändå litet högt sedan han givit upp de fåniga sjömanskostymerna - kanske ett karriärsval som Ark borde ha tänkt på? Kvällens konsert på Stortorget var hur som helst mycket trevlig och intensiv men jag hade varit mycket mer positiv om det hade låtit bättre - eller i alla fall låtit bra. Som det var nu hördes inte basen och trummorna flöt ihop till någon studsande soppa. Trist och ganska klent att en så etablerad artist som Hellström inte kan får det att låta bra.


Kvällens utropstecken var dock - jag tror också att Orup håller med - Raphael Saadiq och hans högfunkiga soulband. Jag kan inte tänka mig att det svängt lika hårt tidigare i Yrans historia. Raphaels tenor påminde om Smokey Robinson men just när man funnit en bekväm plats i 60-talssoffan skiftade bandet till funkigare och svettigare rytmer. Jag hoppade vilt som en tonåring och var evinnerligt glad att få uppleva en sådan högtidsstund. Världsklass!


Strax innan tolvslaget gav jag upp. Presidenttal är inget för ett trött popgeni, som har en sista rapport att skriva.

Summa summarum - en fantastisk Yra med några av de bästa konserterna jag någonsin sett. Posies, Richey och Saadiq står i en klass för sig men Deadman och Orup kommer inte långt efter. Dags att vänta in nästa års Yra då...

tp



Noterat på Yran dag 2


Den magnifika inledningen på 2011 års Yra höll i sig även på fredagen. Att startskottet, med flickornas och mammornas egen gunstling Erik Saade skulle dra en storpublik kunde förstås lätt förutses men att det skulle bli en sådan märkvärdig uppslutning vid Veronica Maggios konsert i Badhusparken var kanske litet mer förvånande. Rapporterna inför Yran lät visserligen meddela att Maggio "regerar" under festivalsommaren 2011 och inget av det jag såg motsade faktiskt detta. Hon höll publiken i ett järngrepp och föreföll att trivas alldeles utmärkt med Östersundspubliken. Och kärleken var delad - en riktig kanonkonstert!

Hoven Droven och Merit Hemmingsson var också på ett utmärkt spelhumör på Tutti Frutti-scenen. Hovens sommarlätta anslag passade som hand i handske med Hemmingssons svepande orgel. Det finns särskild anledning att ställa särskilt höga förväntningar på Hovens nya skiva, som kommer senare i år och förstås hoppas på ett fortsatt samarbete med Hemmingsson.


Under kvällen lyssnade jag också på lysande Posies (läs särskild recension) samt litet kort på Deadman, som jag redan såg första kvällen, och Daniel Nordgren.

Under Arks spelning svämmade Stortorget nästan över. det var tal om "den sista konserten", vilket säkert bidrog till haussen - men särskilt bra tycker jag inte att det var. Det har jag heller aldrig gjort. Om bandet hoppade över de löjliga kläderna och alla plymerna och tog sig litet mer på allvar skulle saken säkert bli annorlunda, Ola Salo förefaller ju vara en särskilt förnuftig person. Och låtarna är det ju heller inget fel på. men, som det nu blev lyssnar jag hellre på Salos sommarprogram 100 gånger än ser bandet på scen en gång till. Jag inser dock att jag är i en liten marginell minoritet med den uppfattningen.


Roky Erickson
får dock anses som en stor besvikelse. Jag förstår inte riktigt meningen med att plocka hit gamla föredettingar när det finns så mycket nytt och fräscht att bjuda på. Roky såg dessutom oengagerad ut och även om hans katalog är rik har jag svårt att tro att han levde upp till någons förväntningar. Inte alls bra.


Det var inte riktigt lika stor uppslutning till konserten med Big Boi som till Arks konsert - men ändå mycket folk. Jag var förberedd på en fullskalig överkörning av Östersund men så blev det inte. Men med endast några få assistenter på scenen lyckades Big Boi ända att få Östersund att svänga till den moderna tidens beats och hålla den mer isande kylan stången. Sköna hiphopkillar, förresten!

Summa summarum - en mellandag på Yran om det inte var för Posies som bjöd på en av de bästa spelningar jag sett på Yran!

tp

Posies lysande inför alltför liten publik


Förra året gästades Yran av ett av de få band som jag skulle resa långt för att få se - Teenage Fanclub. Trist nog blev det inte den succé som jag hade hoppats på, möjligen beroende på att det var litet för glest i publiken.

I år bjöds vi på en precis lika stor akt i Posies från Washington och jag var övertygad om att placeringen av bandet i Storsjöteaterns mer intima miljö skulle borga för en klassisk konsert. Tyvärr var det återigen alldeles för få som sökt sig till teatern.

Posies visade sig dock vara fullblodsproffs och fullföljde en spelning som ändå kan betecknas som klassisk. Det formligen sputade enerigi - och annat - från Ken Stringfellow och Jon Auer när vi bjöds på klassiker efter klassiker från bandets digra katalog. Förhoppningen om att får höra Flavour Of The Month infriades och dån hörde till höjdpunkterna. En annan höjdpunkt var inhoppet av Östersunds egen Julia Hanberg, som körade på en av låtarna.

Allt som allt, en alldeles lysande konsert, med alldeles, alldeles för få besökare!

tp     

En fenomenal inledning på Yran


Så där ja, nu är Yran äntligen igång!

Efter en ganska kort stunds funderande i morse kom jag fram till att den första kvällen riktiga Yran-kvällen 2011 nog var en av de allra bästa som jag närvarat vid. Egendomligt nog var det dock ganska litet folk i cirkulation men de som saknades kanske återfanns någonstans i Badhusparken, med tårna doppade i det ljumma vattnet. De var en alldeles underbar kväll, som Askungen kanske hade formulerat sig.

Musiken då? Det är förstås svårt att vara helt rättvis när man - med några undantag - inte ser hela konserterna utan bara fångar upp några brottsstycken där artisterna förstås både kan vara bättre eller sämre än under resten av konserterna. Så, ta mina nedanstående funderingar med rätt så många nypor salt.

Först ut för mig var Daniel Adams-Ray, som ställde upp med en lika oortodox sättning som hans Snook-kollega Linnros härom året. Själv tyckte jag att han tidvis uppträdde för mycket med ryggen mot publiken, á la en  Morrison eller en Davis, men vid frukostbordet i morse fick jag klart för mig att det hade varit en alldeles särdeles bra konsert. Extra bonus-poäng skall tilldelas honom för det roliga mellansnacket med lokal bäring. Den del av konsteren som jag så var sisådär.


Jag hoppade därefter vidare till September som var fantastiskt bra! Bland de mer svettigt dansanta numren vävdes in låtar från vinterns Så Mycket Bättre - Petter, Plura och Di Leva var alla representerade. Trist som konsertbesökare att en flåshurtig Kitty Jutbring avbröt med fåniga påor och småsunkiga skämt, vilket tog tempo från konsterten. En proffsig September föreföll att gilla läget så jag skall kanske inte klaga så mycket. De långa delar av konsteren jag såg var utmärkta!

Trans Europe ExpressStortorget var en ambitiös och annorlunda satsning, en som förtjänar alla lovord som en ny och spännande satsning. Emellertid är jag inte säker på att fick den paketering som den bäst förtjänande; jag tror att den hade vunnit på en mindre och mer intimt format eller i vart fall en annan plats än just Stortorget. Som det nu blev försvann för mycket av detaljerna i musiken. Den del av föreställningen som jag såg var bara sisådär.

Efter att ha tagit del av de många lovord som amerikanskan Kim Richey fått, bl a på denna blogg, var det naturligt med ett besök i Gamla Kyrkan. Litet trist att vi var så få på plats. Akustiken och stämningen var formidabel och Kim precis lika bra som hade förutskickats. En extra bonus fick vi när hennes medmusikant Peter Hallström sjöng sin egen Håll mitt hjärta, Björn Skifs-hiten Ni alla känner till. Fantastiska låtar och ett smittsamt gott humör med roligt mellansnack höll oss alla i andakt. Om hon inte slutat efter en timme hade jag fortfarande suttit kvar och lyssnat, så bra var det faktiskt! Jag såg hela konserten och fantastiskt är faktiskt ett ord som inte räcker till i detta sammanhang!

Nu slutade dock Kim efter sin timme och jag hastade därefter snabbt ner till Tutti  Frutti-scenen där Lisa Miskovsky höll på att runda av sin konsert med Lady Stardust. Lisa föreföll vara lika överlycklig som publiken. Det lilla jag så fick mig att ångra att jag inte hade snabbat på ner till Tutti Frutti-scenen.

Mitt nästa och näst sista stopp för kvällen var på IntimanStorsjöteatern. I en närmast olidlig värme men med - från början - ganska gott om plats visade amerikanska Deadman på bara en kort sekund exakt vart skåpet skulle stå. Bandet har jämförts med Band och visst finns det många likheter men jag undrar om Manuel och Danko m fl någonsin var lika otvungna som Deadman. Jag köpte deras första live-skiva efter konserten och kunde litet senare snabbt konstera att det inte var en lyckträff att bandet var så bra i Intiman. Tro mig, Deadman kommer att bli hur stora som helst!

Innan jag cyklade hemåt genom sommarnatten, för ett sista nattdopp i Storsjön, stannade jag till vid Stortoget för att se Burnt Out Punks, som gav på en både ovanlig och uppfriskande fräck föreställning. Även detta inslag var friskt vågat men passade bättre in på Torget än Berlin-hyllningen några timmar innan.

Summa summarum - Deadman och Richey var båda helt fantastiska och jag rekommenderar er alla som inte såg Deadman igår att se dem kl 20.00 på Intiman på Stosjöteatern i kväll - vi som var där i går är garanterat där i kväll igen! Själv har jag börjat att ladda upp för Posies, som måhända kanske är det bästa som världen bjuder i powerpopväg i dag...

tp

Är Posies allra bäst?


The flavor of the month is busy melting in your mouth
Getting easier to swallow and harder to spit out


I Bellingham Washington bildades 1987 det band som därefter skulle få en enorm betydelse för den litet ruffigare popmusiken, nämligen Posies, med ledhundarna Ken Stringfellow och Jon Auer.

 

Bandet har sedan debuten 1988 släppt sju fullängdare, där 1993 års Frosting On The Beater nog är min favorit. Det har bl a jämförts med Big Star och Stringfellow var också aktiv i de lyckade arbetet med att skaka liv i det bandet innan Alex Chilton tråkigt nog gick bort.

 

Någon gång efter kl 21.15Teatersalongen i Storsjöteatern Östersund kan vi få höra denna låt och kanske fundera litet mer på om det finns något powerpopband i världen som slår Posies - jag kommer att vara där!

 

tp


Sicken knock!

Jodå, vi visste att Austingänget Deadman var något exceptionellt redan på förhand, inte minst efter att ha tagit del av konsertrecensioner från gruppens tidigare spelningar på sin Sverigeturné och att vi mailbombats av fans som med ovationsartade ord höjer dem till skyarna.
Då de sex drog i gång sin spelning på torsdagskvällen, visade det sig att alla lovord snarast var understatement. Ett obekräftat rykte sade till och med att grabbarna i The Posies kommenterade Deadmans närvaro på Yran med orden ”det bästa livsbandet som vi här hemma i USA”. Det visade sig ligga mycket nära sanningen.
Det kan låta som en klyscha men Deadman är en fan i mig en reinkarnation av The Band. Med tre gitarrister och en vokal styrka i bandet är soundet ytterst smakfullt och bandledaren Stephen Collins bjuder upp till en americanacirkus där spelglädjen fick alla närvarande att le lyckligt.
Missa inte kvällens spelning på Intimanscenen i Storsjöteatern. Och när gruppen lite senare på kvällen kompar Roky Erickson kommer det sannolikt att bjudas på ytterligare magi.
/Teknikchefen (bättre foto från spelningen kommer under dagen...Björn fixar det...?)

Förtrollning i sommarkvällen

Så stod hon där framför mina ögon, Kim Richey. Här på bloggen här CBJ berättat det mesta om hennes musikkarriär och de tidigare besöken i länet. På torsdagskvällen fick vi övriga äntligen se henne livs levande då hon under en timme trollband oss tillsammans med låtskrivaren Peter Hallström i Gamla kyrkan i Östersund. Och vilken timme det blev.
Redan från första stund när Kims fantastiska röst fyllde den härliga akustisken stannade all tid av. Ett pärlband av hennes låtar fick ett personligt mellansnack som gjorde stunden till en ytterst nära upplevelse. Avslappnat, enormt melodiskt och det syntes att hon själv tyckte att stunden där i kyrkan berörde henne starkt.
Tack Kim och Peter för en fin upptakt på årets yra!
/Teknikchefen

RSS 2.0