Popgeni

Jag har varit såld på Imelda May sen jag totalknockades av ”Johnny Got A Boom, Boom” på debutalbumet ”Love Tattoo” för tre år sedan.
Sedan dess, och med helt exemplariska uppföljaren "Mayhem", så har det så att säga hänt ett och annat och att påstå att hon är en stor Popgen-darling är ett blygsamt omdöme.
Men nu har jag upptäckt ytterligare en älskvärda kvinnlig artist som lystrar till efternamnet May.
Abbe May med rötterna i Perth tänker i ungefär samma musikaliska banor och hamnar omgående i en klass för sig själv.
Tre fullängdare har hon hunnit med under de senaste fyra åren och den senaste "Design Desire" släpps just idag, i alla fall på iTunes.
Uppvuxen med föräldrar som var sålda på old school rock and roll och en bror som snabbt lotsade in henne på band som Stooges, Nirvana, Pixies och Breeders så har hon smidat på sin underbara profil.
Hon har alltid varit såld på ”dirty guitars och damaged vocals” och det är där hon tar avstamp med sitt rockuttryck som sticker iväg i många olika riktningar. Abbe vägrar att bli insorterad i ett visst fack och hon gör allt för att undvika det.
Men tänk PJ Harvey, Tom Waits, The White Stripes, The Black Keys och du har rätt refererensramar.
Lyssna och kolla in ”Mammalian Locomotion”, ”Constanza”, ”Design Desire” och ”Gonna Put My 25-55 In Your 7-17-24” och försök sen att låta bli att Googla henne på nätet.
I´m in love... .
/Björn