Popgeni 1 år - Från den 28/8-10 - "10 CC - Dina bästa vänner en blåsig sensommardag"
Under 80-talet slog CDn igenom. Ni minns alla det märkvärdiga att finna sina gamla favoritskivor i detta nya egendomliga format, och inte minst alla dessa samlingsskivor som skrapades ihop av profithungrande skivbolag. På Åhléns i Härnösand köpte jag för många år sedan en oansenlig CD som innehöll de första av 10CC skivor, dels den självbetitlade ”10CC”, dels ”Sheet Music”, de enda två originalskivor av gruppen som gavs ut på Jonathan Kings UK Records. Jag köpte - förstås - båda skivorna när de släpptes, bl a efter att ha lockats av alla positiva ord från Mats Olsson - vilka på den tiden var starkare än än någon grundlag!
På vägen från Härnösand hem till Östersund lyssnade jag genom den nyköpta och egendomliga CDn i min än mer egendomliga och portabla CD-freestyle (!) Det första som slog mig var att jag fortfarande kunde i princip alla texter utantill. Visserligen är jag väl medveten om mitt närmast maniska och asociala musikintag under 70-talet men att 10CC hade satt sådana djupa spår i minnet överraskade mig - det är kanske sånt som gör oss till de nördar som popgenierna är? Det andra som överraskade mig var att det fortfarande efter ca 15 år lät både fräscht och modernt.
Det har nu gått ytterligare drygt 20 år sedan den resan och ett otal nya musikmedia har sköljt över oss. Jag brukar dock då och då göra 10CC-testet för att se om tidens tand i något avseende blekt de tidigare intrycken - men inte. Det är snarare så att jag blir mer och mer imponerad och häpen för varje åt som går över den självklarhet och det oförställda som vidlåter musik, framförande och produktion.
Jag läste en intervju med Graham Gouldman för någon tid sedan; han uttryckte ett illa dolt missnöje med att 10CC inte fått det erkännande som gruppen rätteligen förtjänar - jag är böjd att hålla med. Måhända är en av orsakerna alla snillrika texter, som inte sällan snuddade vid det översmarta - skall man tas på allvar får det kanske inte vara för mycket tounge-in-cheek.
På tidiga fredagskvällarna i mitten av 70-talet och på samma plats som Alias Smith & Jones sedermera placerades, kl 18.30, gick ett av alla dessa bortblömda pop-program på svensk TV, möjligen var det rikskvidot Niklas Strömstedt som var programledare, jag vill nästan minnas det. Hur som helst minns jag vsom i går en studiokonsert med 10CC, Lol Creme´s Fender Twin Reverb, det egendomligt distade gitarrljudet som jag själv aldrig lyckats efterapa och hur trummisen Kevin Godley plötsligt lämnade trumsetet för att ställa sig längst fram och sjunga. Jag har med jämna mellanrum sökt efter en DVD-utgivning av denna och andra konserter från samma period, dock än så länge framgångslöst. Tips någon? Överlag var den kreativitet och uppfinningsrikedom som flödade från Godley, Creme, Gouldman och pianisten, gitarriste och den främste trollkarlen i studion, Eric Steward, alldeles enastående.
Idag har vi dock Youtube, som låter oss igen transporteras i tiden under en ögonblink – ”Now who would have guessed Milton´s Paradise Lost could be found?”, för att citera några gamla vilda män från förr Min favorit från den första skivan, och en av mina absoluta favoriter av alla är The Dean and I, här i en upptagning från 1974.
Efter de första två skivorna lämnade bandet UK Records för giftiga Mercury Records, några år senare omsjunget av Graham Parker, som gav ut ytterligare två skivor med originaluppsättninen. Det brukar ibland sägas att 10CC då skrev mallen för Queen´s Bohemian Rhapsody - minisviten på första sidan med Une Nuit a Paris: Pt. 1: One Night in Paris & Pt. 2 och The Same Night in Paris. (”Is he gonna buy…or is he gonna fall in love the all American way”).
Det första smakprovet från tredje skivan The Original Soundtrack var förstasingeln Life is a Minestrone, som under några tisdagskvällar surfade på ljudvågorna ända från Radio Luxemburg till pojkrummet i Odensala. Med tiden har mina favoriter skiftat men den som oftast spelas om igen från den skivan, d v s ännu en gång till, är Flying Junk, med sin egendomligt drogade sångmix. ”Oh, he´s a wild one”.
Det skulle bara bli en skiva till med originaluppsättningen, nämligen How Dare You! från 1976. Fortfarande med Hipgnosis som sleeve-designer. Vid den tidpunkten hade dock i min sinnevärld smäktande mellotroner bytts ut mot Wilko Johnson´s hackiga Telecaster men man kan ändå inte säg annat än att det var ett värdigt farväl. Det kom ytterligare skivor under 10CC´s flagg men originalbesättningen skingrades och ingen av dem har väl rosat marknaden efter uppbrottet 1976, m u a möjligen av det kyliga konstaterandet på The things we do for love från 1977 års Deceptive Bends, den första skivan utan Godley och Creme, vilket nästan får bli slutorden för denna gång - ”Communication is the problem to the answer"…
Men först, litet klassiska toner från väldens värsta band:
Ps. en gammal sliten sanning är att namnet 10CC, d v s 10 kubikcentimeter, avser volymen i en normal sädesuttömning. Mindre känt är kanske att samma mängd också gav namnet åt bandet The Lovin' Spoonful, som sålunda i mer än det avseendet företer likheter med sin nästan-namne från öst. Eftersom Eric Clapton, lämnde Yardbirds efter släppet av succésingel For you love, skriven av Gouldman, gjort Willie Dixons Spoonful till sin signatur kan skönjas ytterligare släktskap. / tp
På vägen från Härnösand hem till Östersund lyssnade jag genom den nyköpta och egendomliga CDn i min än mer egendomliga och portabla CD-freestyle (!) Det första som slog mig var att jag fortfarande kunde i princip alla texter utantill. Visserligen är jag väl medveten om mitt närmast maniska och asociala musikintag under 70-talet men att 10CC hade satt sådana djupa spår i minnet överraskade mig - det är kanske sånt som gör oss till de nördar som popgenierna är? Det andra som överraskade mig var att det fortfarande efter ca 15 år lät både fräscht och modernt.
Det har nu gått ytterligare drygt 20 år sedan den resan och ett otal nya musikmedia har sköljt över oss. Jag brukar dock då och då göra 10CC-testet för att se om tidens tand i något avseende blekt de tidigare intrycken - men inte. Det är snarare så att jag blir mer och mer imponerad och häpen för varje åt som går över den självklarhet och det oförställda som vidlåter musik, framförande och produktion.
Jag läste en intervju med Graham Gouldman för någon tid sedan; han uttryckte ett illa dolt missnöje med att 10CC inte fått det erkännande som gruppen rätteligen förtjänar - jag är böjd att hålla med. Måhända är en av orsakerna alla snillrika texter, som inte sällan snuddade vid det översmarta - skall man tas på allvar får det kanske inte vara för mycket tounge-in-cheek.
På tidiga fredagskvällarna i mitten av 70-talet och på samma plats som Alias Smith & Jones sedermera placerades, kl 18.30, gick ett av alla dessa bortblömda pop-program på svensk TV, möjligen var det rikskvidot Niklas Strömstedt som var programledare, jag vill nästan minnas det. Hur som helst minns jag vsom i går en studiokonsert med 10CC, Lol Creme´s Fender Twin Reverb, det egendomligt distade gitarrljudet som jag själv aldrig lyckats efterapa och hur trummisen Kevin Godley plötsligt lämnade trumsetet för att ställa sig längst fram och sjunga. Jag har med jämna mellanrum sökt efter en DVD-utgivning av denna och andra konserter från samma period, dock än så länge framgångslöst. Tips någon? Överlag var den kreativitet och uppfinningsrikedom som flödade från Godley, Creme, Gouldman och pianisten, gitarriste och den främste trollkarlen i studion, Eric Steward, alldeles enastående.
Idag har vi dock Youtube, som låter oss igen transporteras i tiden under en ögonblink – ”Now who would have guessed Milton´s Paradise Lost could be found?”, för att citera några gamla vilda män från förr Min favorit från den första skivan, och en av mina absoluta favoriter av alla är The Dean and I, här i en upptagning från 1974.
Efter de första två skivorna lämnade bandet UK Records för giftiga Mercury Records, några år senare omsjunget av Graham Parker, som gav ut ytterligare två skivor med originaluppsättninen. Det brukar ibland sägas att 10CC då skrev mallen för Queen´s Bohemian Rhapsody - minisviten på första sidan med Une Nuit a Paris: Pt. 1: One Night in Paris & Pt. 2 och The Same Night in Paris. (”Is he gonna buy…or is he gonna fall in love the all American way”).
Det första smakprovet från tredje skivan The Original Soundtrack var förstasingeln Life is a Minestrone, som under några tisdagskvällar surfade på ljudvågorna ända från Radio Luxemburg till pojkrummet i Odensala. Med tiden har mina favoriter skiftat men den som oftast spelas om igen från den skivan, d v s ännu en gång till, är Flying Junk, med sin egendomligt drogade sångmix. ”Oh, he´s a wild one”.
Det skulle bara bli en skiva till med originaluppsättningen, nämligen How Dare You! från 1976. Fortfarande med Hipgnosis som sleeve-designer. Vid den tidpunkten hade dock i min sinnevärld smäktande mellotroner bytts ut mot Wilko Johnson´s hackiga Telecaster men man kan ändå inte säg annat än att det var ett värdigt farväl. Det kom ytterligare skivor under 10CC´s flagg men originalbesättningen skingrades och ingen av dem har väl rosat marknaden efter uppbrottet 1976, m u a möjligen av det kyliga konstaterandet på The things we do for love från 1977 års Deceptive Bends, den första skivan utan Godley och Creme, vilket nästan får bli slutorden för denna gång - ”Communication is the problem to the answer"…
Men först, litet klassiska toner från väldens värsta band:
Ps. en gammal sliten sanning är att namnet 10CC, d v s 10 kubikcentimeter, avser volymen i en normal sädesuttömning. Mindre känt är kanske att samma mängd också gav namnet åt bandet The Lovin' Spoonful, som sålunda i mer än det avseendet företer likheter med sin nästan-namne från öst. Eftersom Eric Clapton, lämnde Yardbirds efter släppet av succésingel For you love, skriven av Gouldman, gjort Willie Dixons Spoonful till sin signatur kan skönjas ytterligare släktskap. / tp
Kommentarer
Trackback
