Sunday morning 5.27
Vilken underbar morgon. Under det att jag vattnar kamelerna blir jag lite fundersam vad dom går på, inte kamelerna utan dessa väderspåmän och dito kvinnor. För ett par dagar sedan hade jag planerat att dra tillbaka till stan, eftersom det skulle komma en massa millimeter. När jag tittar upp i min klarblå morgonhimmel finns det inte ett moln att se.
Om det bara hade varit tio mer plus hade det varit perfekt, nu är det lite chilly att dricka morgonkaffet ute på verandan.
Lyckades kroka gäddjäveln som gäckat mig igår kväll. Den dök plötsligt upp framför mina ögon i går eftermiddag i solgasset. Inte så stor, ett par kilo. Provade allt för att få upp fanstyget, men inget lyckades. Satte till sist på ett groteskt stort Kuusamo-drag och då tog det hus i helvete. Nej, jag tänkte inte lira Scafell Pike, det blir Wishbone Ash´s ”So many things to say” i stället. Låttiteln fångar in gårdagens och nattens våndor, romanen växte lite till, men inte lika mycket som dagarna innan. Det var gäddjävelns fel, då det blev ett antal hundra kast innan den låg och sprattlade på land.
”So many things to say” är öppningsspåret på Wishbones fjärde platta som kom 74-75 om jag minns rätt. Jag var aldrig ett helgjutet fan av gruppen som inte riktigt fick till en helgjuten platta, men som hade några gudomligt vackra skivomslag, bland annat ”Argus” och ”Pilgrimage”. Mitt omslag till plattan är inte som det som du kan se ovan. Minns jag rätt går det i blått och är inte lika fult.
En passus är att Iron Maiden nappade på Wisbones idé att ha två killar, Andy Powell och Ted Turner, som lirar lead guitar.
/Gäddräparn
Deras tre första skivor måste väl ändå ha varit tämligen successfulla även om du inte tyckte de var helt ok. På Pilgrimage har de en 10 minuter lång livelåt vilket förvisso var lite underligt. Men enligt vad jag förstått gjorde de så för att försöka
förmedla energin från scen. På fjärde plattan började de trassla till det för sig genom att producera plattan själva. Dock är WA 4 kanske en av
de bästa i mitt tycke. Fortsättningsvis under 70-talet skall man inte ta från bandet ett erkännande
för deras försök att använda ny teknik och Martin Turner var mycket intresserad av arbeta i studion.
Deras 6:e skiva anses vara spiken i kistan. Men de fakto jag kan inte tycka annat än att den skivan är jättebra. Saken är den efter succen med Argus stannade bandet inte upp och många fan tappade intresset när skivorna lät udda från gång till gång.
Alright favvelåt mede bandet ? Stand and Deliver. Gjord av Laurie Wisefield. Spelas aldrig live p.g.a
att texten kan missupfattas eller?
