Kvällen då soulmusikens artärblod kom till Östersund
Ända från den stund då Yran släppte nyheten om att man kontrakterat Raphael Saadiq till årets festival har jag med spänd förväntan längtat till yranlördagen då Saadiq äntligen klev på scenen strax före klockan elva.
Årets albumsläpp ”Stone rollin´” är helt klart en av årets plattor och vi som följt Raphaels karriär från 90-talets magi med trion Tony! Toni! Toné! och sedermera Lucy Pearl har fallit platt för den snyggt skurna soul som Raphael levererar.
Under våren har jag läst en hel del konsertrecensioner som berättat att Saadiq just nu har en peak i sin karriär. Och det visade sig stämma mer än bra under den timme som han fick publiken att dansa loss rejält framför Tutti Fruttiscenen.
Med sitt supertajta femmannaband bjöds det upp till en kärleksförklaring till soulmusikens artärblod där man osökt tänker på Smokey Robinson och Otis Redding. Men Saadiq har tagit det arvet och förvandlat det till något eget personligt som har en gedigen grund i ett imponerande låtskrivande. Det har sitt speciella ansikte på platta, där produktionen är så snygg och exakt att man får gåshud. När låtarna framförs live är det med en virtuos och lekande lätthet, i en spelglädje där hela bandet blommar ut i en extas som får en att känna en gospelsliknande atmosfär, där inga höfter är stilla och där leendena är lyckliga.
Hade jag fått råda hade Saadiq & Co fått ta över Stortorgsscenen efter presidenttalet och fått ytterligare en timmes speltid. Man fixar det större formatet, även om stunden nu vid en mindre scen blev intim med en närhet där man knockades av värmen som utstrålades av ett gäng musiker som verkligen bjöd på sig själva.
/Teknikchefen (ok, bilden på Raphael är taskig, men iPhonen fixar inget bättre...)
Kommentarer
Trackback
