Popgeni

Kyrkan som nämns i rubriken är i det här sammanhanget detsamma som popgenigängets gemensamma blogg. Här har vi vår katedral där vi minns tillbaka (helvete, nostalgi är inte heller rumsrent...idag får en del recensenter och musiktyckare spunk när man vågar titta bakåt) och finner ständigt efterkomlingar som på ett eller annat sätt har snappat upp det som knockade oss när vi knallade omkring i v-jeans och rökte Bond (dom små paketen för 2,35, men då fick man också med tändstickor).
På Virgin Records samlades en massa andra kufar efter det att Mike Oldfield 1972 knackat på dörren till Richard Branson med sin tape där Tubular Bells fanns, något som i sig det kan finnas all anledning till att göra en egen betraktelse av här på popgenibloggen. Som bekant blev långhårige Mike med alla sina instrument något helt nytt i dåtidens brittiska musikliv och Virgin blev en tummelplats för sökande artister som Tangerine Dream, Gong, Daevid Allen och Hatfield & The North. Sedermera kom även en av rockhistoriens mest lyckosamma utgivningar i Sex Pistols debutalbum.
Oldfield och Pistols i all ära men för mig grävde Hatfield & The North in sig för evigt i själen.
Varför?
Svårt att säga. Det är en fråga vars svar jag har svårt att förklara än idag då jag dammar av vinylen till denna musikskatt.
Hatfield & The North var i sin samtid totalt udda och låter än idag som ingenting annat. Varje gång jag lyssnar igenom den andra av gruppens två utgåvor - The Rotter´s Club" förstår jag varför jag perioden senare, där och då mitt i all brittisk new wave, hade ett extra vaket öra för fusionjazz i alla dess former. Men jag söker fortfarande ett bra svar då frågan "varför" kommer upp...
Bengt Ola