Popgeni

Nu för tiden finns det bara ett svenskt pop, rock och soulmagasin värt namnet.

Men en gång i tiden var de betydligt flera och ett av de tveklöst bästa var Sound Affects.

John L. Byström var eldsjälen och redaktören som tillsammans med Ninni Brunnberg och Terry Ericsson bildade redaktionsledning från starten.

Som hjälp hade man ett antal fasta medarbetare som alla brann för musiken och på ett personligt sätt bidrog med sin egen smak, stil och passion.

Man struntade total i de allmänt rådande musiktrenderna och skrev istället om det som var närmast det egna hjärtat, vilket naturligtvis innebar att man själv skapade trender för oss med ett musikintresse klart över genomsnittet.

När Byström tragiskt omkom i en bilolycka i USA 1999 så orkade inte övriga medarbetare driva missionen vidare och tidningen lades sorgligt nog ner.

Men arvet som John L och kompani lämnade efter sig är fortfarande en källa till stora aha-upplevelser och nödvändig musikhistorik.

I nummer 9 hösten 1990 recenserade Terry Ericsson Pixies ”Bossanova”, kallade den för fullkomlig och betygsatte den som en klassiker. Och det är bara att hålla med 21 år senare.

Byström hyllade Stockholmarna Happydeadmen och Brunnberg hävdade bestämt att kanadensarna The Pursuit Of Happiness hade gjort en av årets bästa rockplattor i form av ”One Sided Stroy”

Bärande knäck var artiklar med brittiska banden Lush, Ride och ett backtracks med Joy Division, svenska This Perfect Day, Easy och Bebop, australiensiska Hummingbirds, nyskapande hip hop trion De La Soul och Honolulu bandet The Dambuilders.

Och det är bara ett axplock ur de 106 sidorna.

På den här spellistan Sound Affects No. 9 "Div Artister" kan ni höra ett urval med låtar från album och band som redaktion älskade och diggade hårt hösten 1990.

Man kan få ståpäls för mindre.

Jag återkommer framöver med fler nedslag mellan pärmarna i Sound Affects och andra viktiga och lärorika svenska musiktidningar.

/Björn

MEDI 'How Would You Do It' from UFO on Vimeo.

The Radio Dept.

”Passive Aggressive: Singles 2002-2010 (Labrador/Border)

PPPP

Inga priser till Radioavdelningen i Grammisgalan eller i P3 Guld där de var nominerade i Årets grupp, Årets album respektive Årets Pop. Att ”Clinging To A Scheme” är en av förra årets bästa svenska albumen råder det inget tvivel om. Dessutom är det en platta som inneburit att man ytterst välförtjänt hittat ut till många nya fans.

Men på något sätt så tror jag inte bandet med sångaren Johan Duncanson i spetsen sörjer Grammis och P3 Guld bommarna.

Det känns inte som om The Radio Dept varit bandet som sökt strålkastarljuset eller de där 15 minuterna i rampljuset.

Kanske betyder faktum som att de är indiepop bolaget Labradors bästsäljande band någonsin, att de hamnade på NME:s sammanfattning av årtiondets bästa album, klättrade upp på Billboards Heatseekers lista eller fick vara soundtrack till ett udda kostymdrama av Sophia Coppola mer.

På den här dubbelutgåvan finns alla deras singlar sedan starten. Alla a-sidorna är samlade på den första och större delen av b-sidorna finns på den andra.

Det är en helt bedårande upplevelse att på nytt påmind om hur starka b-sidorna var och är och hur de så självklart melodiöst går hand i hand med the a-side.

Det är liksom The Radio Dept i ett nötskal.

”Why Won't You Talk About It” leder flocken av a-sidor där ”Where Damage Isn't Already Done”, ”Ewan”, ”Pulling Our Weight”, ”This Past Week”, ”We Made The Team”, covern på The Go-Betweens ”Bachelor Kisses”, ”Freddie And The Trojan Horse”, ”Heaven's On Fire”, ”Never Follow Suit” och ”The New Improved Hypocrisy” är sådan juveler att man blir alldeles spak i musiksjälen.

Liknande artister: The Legend, The Embassy, Beach House, Club 8.

Björn Bostrand

Äkta par i jämtländsk glesbygd. Blues och teater möttes och med hjälp av Ulf Lundells favorittrummis skapar de ljuv musik med oslipade kanter. Landstrom var namnet och en lista här på Rootsy var ett första steg mot ökad uppmärksamhet…

Går man in på Landstroms sida på My Space presenterar de sig så här: » Äkta par i norrländsk glesbygd men med hela världen som inspirationskälla. Tänker, gnolar, nynnar, skriver, sjunger, spelar, spelar in.« Bakom Landstrom döljer sig det äkta paret Göran Lindström och Carina Landin. Musikaliskt tar de hjälp av utflyttade Ragunda-sonen och Ulf Lundell-trummisen Micke Ajax.

Den förste som uppmärksammade Landstrom på allvar var annars Håkan Olsson här på Rootsy. Förra sommaren skrev han positivt om gruppen och hade dem först på sin topplista. Läser man vidare på My Space-sidan så hyllas de av Thåström-gitarristen Pelle Ossler, Enzendohs Micke Jönsson, Björn Gidlund, Americana med författarens Jens Ganman, och många andra.

Landstroms musik är så självklar där den blandar inslag av folkmusik, country och mer traditionell. Men samtidigt är Landstrom så okända. Kontakt etableras med Kullsta utanför Hammarstrand för att få veta mer.

Vad är i korthet historien bakom Landstrom?

-Vi vill skriva egen musik och berätta våra berättelser. Landstrom är ett projekt som funnits i bakhuvudet på oss ett längre tag men av olika anledningar låtit vänta på sig. Vi vill inte låta oss begränsas av vare sig det ena eller andra. Musik är ju en konstform, ett sätt att uttrycka sig.

Vad är er egen musikaliska bakgrund före Landstrom?

- Har spelat mycket blues genom åren, med bl.a The Great Elmos. Har också spelat i en rad andra konstellationer, mestadels inom rock/blues-genren(Göran)

-Har burit diverse konstiga lådor med blåsinriktade instrument i den kommunala musikskolan. Teatersvängen är väl annars kanske mer min bakgrund.(Carina)

Hur skapar ni er musik och era texter?

-Vi utgår oftast från Carinas texter. Göran brukar få lyssna på en del låtembryon inspelade på en liten skraltig fickbandspelare. Ibland gör vi tvärtom, Göran har en halvfärdig låtidé som Carina använder som inspiration för textskrivande. Utifrån detta börjar vi bygga låtarna. Vi spelar in allting hemma på »kammarn« med relativt enkla medel. Göran försöker använda studion som ett instrument för arrangemang. Lite som Daniel Lanois och T-Bone Burnetts sätt att arbeta.

-Den ende samarbetspartnern vi brukar anlita är Micke Ajax, som brukar sätta trummor och slagverk från sin studio i Stockholm. Det blir en del fil-skickande...Vi är enormt tacksamma för Mickes roll i det hela, han vet hur vi vill att det ska låta.

Vad är egentligen typisk Landstrom-musik?

-Ursprungsideerna är ofta minimalistiska och ibland lite naiva. Utifrån det försöker vi sätta en färg på musiken. Det kan hamna lite hur som helst. Vi har inte för avsikt att hamna i någon speciell genre. Vi är dock svaga för det där lite fulsnygga, skönhet kan finnas i så många skepnader.

Spelar ni live?

-Vi har bara gjort en spelning inför publik. Vi har dock fått lite förfrågningar om att spela live, så vi får se vad som händer. Live är inte Landstrom en duo, utan ett band. Annars skramlar det så dåligt.

Hur är det att sitta borta i Ragunda och skapa rockmusik?

-Kanske finns det någon slags melankoli i det vi gör. Kullsta utanför Hammarstrand, där vi bor är hur inspirerande som helst för att skapa musik. Inspirerande strömningar utifrån världen kan man ju ta in på enkla sätt nu för tiden. Att bo i glesbygd är underskattat.

Vad gör ni till vardags när ni inte gör musik?

-Jag arbetar som slöjd/musiklärare. Jakttokig Timrå-fanatiker, fostrar egna barn.(Göran)

-Jag arbetar på Ragunda kulturskola och just nu i projektet »Kreativa Ragundadalen«. Arbetar med sommarens »En Midsommarnattsdröm« i Döda Fallet.Skidgalning, både uppför och nerför, fostrar egna barn.(Carina)

Vad är en tänkt framtid för Landstroms musik?

-På något sätt vill vi ju ge ut vår musik, men är CD-skivans tid förbi? Något mer än en Myspace-sida blir det nog inom en inte alltför avlägsen framtid. Livespelningar kommer det också att bli förstås.

Vad har er My Space-sida betytt?

-Vi har fått enormt mycket respons på våra låtar via myspace. Myspace är ju rätt fantastiskt, man kan gratis nå ut över hela världen med sin musik. Utan inblandning av skivbolag m.m. Vi har tex lika mycket lyssnare i USA/England som i Sverige.

Vad gillar Landstrom att lyssna på just nu?

-Vi har lyssnat mycket på Ossler det sista året. Ett annat band som vi gillar är underbara The Low Anthem. I övrigt är influenserna många. Det finns så enormt mycket bra musik att lyssna på idag, ny som gammal.

Vad är nästa sak som händer för Landstrom?

-Vi har en massa ideer att jobba vidare med. Men det viktigaste är nog ändå att Göran blir kvitt sitt gips på vänsterarmen efter ett båtbensbrott i mars (idrottsskada). Fenderförstärkarna har fått stå tysta alltför länge nu. Kanske någon festivalspelning i sommar...

-Annars är det mycket teater också nu. Carina som producent och Göran som teatermusiker tillsammans med Lasse Sörlin och Micke Ajax i sommarens »En midsommarnattsdröm« i Döda Fallet.

Ja, där tog frågorna slut och parets barn vill iväg till en majbrasa. Det är givetvis viktigare än att föräldrarna ägnar sig åt musikintervjuer. Men Landstrom lovar att återkomma - Och det tog nästan ett år men som sagt, den 16 mars är det dags för Landstrom i fullt dagsljus

Expressen dömde ut den redan 1992.

I den här Tema Rock-bilagan med ett genomtänkt omslag men med ganska klent innehåll förutspådde man vinylens snara frånfälle och bjöd in till gravöl.

”Farväl kära gamla LP. Bye-bye lilla älskade singel. Nu begraver vi vinylen”, började popredaktören Måns Ivarsson sin insparkskrönika för att sen låta Pontus Holmgren (Pontus & Amerikanerna), Lasse Åberg, Monica Zetterlund, Bert Karlsson, Peter Englund, Orup och några till berätta om ”första och senaste LP-skivan”, ”fördelningen LP och singlar i den privata skivsamlingen” och ”favorit-LP alla kategorier”.

I den sistnämnda skaffade herr Karlsson sig livstids dumstrut när han kläckte ur sig, ”Jag fick en stor hit med singeln ”Aj,Aj, Aj” med Schytts, så då fick de spela in den första LP:n. Jag hade bestämt mig för att satsa på Schytts, Vikingarna och Jigs. De spelade inte själva på plattorna på den tiden. Det var studiomusiker som spelade och banden kom bara in och sjöng.”

Svenska akademins ständiga sekreterare, Peter Englund, då 34 år, hade en smådestruktiv syn på vinylen. ”Älsklingsskivorna har jag spelat helt repiga, de låter för jävligt. Den största vinsten med CD är att många vinylskivor som man söp sönder blev som återupplivade. Jag minns att det var fantastiskt att höra en platta igen, utan det där knäckebrödsbruset.”

Om sin första singel hade Orup följande att förtälja.

”Det var en singel med Tony Sheridan & The Beatles. A-sidan var helt värdelös, jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad den heter. Men B-sidan ”Ain´t She Sweet” där Lennon sjunger, spelade jag om och om igen.”

Färska siffror visar att vinylen reste sig på nio och är på väg att göra rena knockoutcomebacken när 180 grammarna, specialutgåvor, numrerade och i olika färger, får både ung som äldre att känna snålvattnet rinna till i mungiporna.

Så var rädd om din vinyl och investera i ny.

Själv har jag på Div. Artister "Vinyl For Ever" plockat ihop 30 låtar och lika många omslag från 30 vinylalbum som inte kommer lämna min vinylkällare så länge jag står upprätt.

/Björn

Lustans Lakejers FaceBook-sida:
http://www.facebook.com/LustansLakejer?v=wall

”Lustans Lakejers lakej”, Johan Norbergs blogg om sin nya roll som kulturmecenat:
http://www.johannorberg.net/?page=displayblog&month=12&year=2010#3561

Perfekt behandling för den åkomman är mikrade ärtpåsar och The Decemberists sprillans nya och ruggigt fina ”The King Is Dead”.

”Down By The Water” med Gillian Welch som gästsolist är bara ett av tio granna spår.

Köp den!

/Björn

Lykke Li - Untitled from Lykke Li on Vimeo.

Dewey Bunnell blir 59 år i dag.

Bunnel var under 70-talet en av medlemmarna i amerikanska trion America.

Tobbe har tidigare skrivit om America som orättvist i vissa led klassades som en lightversion av Crosby, Stills, Nash & Young, James Taylor och Eagles för att nu plocka några ur folkpop vågen från det årtiondet.

För att bevisa att så aldrig var fallet så har jag plockat ihop America "Best Of" med 14 av mina favoriter från deras fyra första album, ”America” (1972), ”Hat Trick” (1972), ”Homecoming” (1973) och ”Holiday” (1974.

Gillar du den mixen så ska du absolut gå vidare och lyssna in America "Here & Now" (2007) som visar att Bunnel och Gerry Beckley, som idag utgör America, har kvar och vårdar den finlemmade melodiösa tråden.

Den översta videon är ”Chasing The Rainbow” från Here & Now”.

På den nedersta kan man se och höra Dewey och Gerry tillsammans med producentparet och fansen Adam Schlesinger (Fountains Of Wayne) och James Iha (Smashing Pumpkins) berätta om därför och varför.

/Björn

Om man sitter uppe på Klompen med en påse färska räkor. Då tittar man ut över en liten stad där det bor runt 9000 människor; i hela kommunen 3000 till. Då tittar man ut över Namsos -staden som under de senaste 40 åren avlat fram musiker som sålt över fem miljoner skivor i ett land där man totalt bara har fyra och en halv miljon invånare. Namsos är staden som är ett fenomen i den skandinaviska musikvärlden och som delar av Jämtland har betydligt närmare till än till Östersund. Ändå är Namsos väldigt okänd både som fenomen och stad hos oss…

Namsos ligger vackert mellan fjäll och fjord längst inne i Namsfjorden - där den kända laxälven Namsen har sitt utlopp. Vi talar om Nordtröndelag, ganska mitt i Norge. Namsos växte fram som exporthamn för träindustrin. För exakt 150 år sedan etablerades det första sågverket i Namsos och som mest var det elva stora sågverk igång – i dag är bara två kvar. Men träindustrin har också ställt till det för staden.
I juni 1872 var första branden när två småpojkar lekte med tändstickor i ett uthus. Inom några få timmar hade 80 procent av bebyggelsen blivit offer för flammorna. 25 år senare var det dags igen och bara tjugo hus och två sågverk stod kvar efter branden. Alla gånger byggdes staden upp snabbt igen. Tillgången på sågat trä var god. Men det var inte slut på eländet för Namsos. På Adolf Hitlers födelsedag, den 20 april 1940, gjorde tyskt bombflyg processen kort med staden och kvar var bara en rykande ruinhög. Om man pratar med äldre Människor uppe i Frostviken så är det många som minns den dagen när horisonten stod i lågor.
I dag är Namsos en  liten stad. Men man skryter gärna om att man har Norra Europas största och mest påkostade badanläggning i Oasen - ett badhus helt inbyggt i berget. Och tittar man på kommunens hemsida hittar man också bland sevärdheter något som kallas ”Rai Rai Enterteinment”beläget på andra våningen i stadens kulturhus. För en svensk ser det konstigt ut. Men för en norsk är det självklart – det är D.D.E:s supporterklubb där man kan köpa D.D.E.-souvenirer, skivor och i bästa fall möta en medlem i D.D.E.
Här är D.D.E. med sin första hit om hamnen i Namsos - "Vinsjan på kaia" med text och allt:

D.D.E. är de tjugo senaste årens största fenomen i den norska musikvärlden. Deras mest framgångsrika CD ”Det går likar no” har sålt i över 300 000 exemplar i ett land där det bara bor fyra och en halv miljon invånare. .I oktober 2003 firade D.D.E. tio år som artister med en bejublad konsert inför 8000 människor i Oslo Spektrum. På något sätt blev den konserten som Namsos slutgiltiga triumf.
-Jag är stolt över att min hemstad har fostrat så många kända namn, sade sångaren och dragspelaren Bjarne Brondbo när han introducerade de två gästerna Åge Aleksandersen och Terje Tysland.
Stärkt position
D.D.E:s framgångar har stärkt den position Namsos sedan några decennier har i norskt musikliv.
Det började en gång på 1970-talet med gruppen Prudence som gav namnet Trønderrock sitt första ansikte. Sedan kom Namsos och Trønderrocken att dominera norskt musikliv i några decennier.
Här kan vi höra Prudence i klassiska "Mild Grey Fog":

På  1960-talet var Namsos en ganska sömnig stad . Inte mycket engagerade folk – det viktigaste lär ha varit att man någon gång skulle lyckas slå Steinkjer i fotboll. Rockmusik var inget acceptabelt och knappast en tänkbart sätt att tjäna pengar på. Det fanns inga ungdomsgårdar och politikerna satsade inte på ungdomen. De som sysslade med musik hade en källare vid ett pannrum att öva i. Ur den miljön växte gruppen Prudence fram.
Det var svårt att bli profeter i sin egen stad. Prudence blev stora över hela Skandinavien; turnerade flitigt i Sverige och Danmark, och spelade bland annat inför 40 000 åskådare på Roskildefestivalen. Deras skivor sålde i allt större upplagor. Men när de kom hem och spelade på festplatsen på Namsos Martnan 1973 bestod publiken bara av 20 personer. Men något har hänt under de trettio år som gått.
När det senaste stora namnet från Namsos Askil Holm avslutade Namsos Rockfestiva lför snart åtta år sedan var konserten en jättesuccé
Men allt går tillbaka till Prudence.
 I Prudence fanns Åge Aleksandersen och Terje Tysland. När Åge gjorde sin första solo-lp på det multinationella storbolaget Polydor 1975 döptes den till postadressen till hemstaden ”7800 Namsos”. Och alla medverkande musiker var från Namsos. På den skivan sjöng Åge bland annat om att det var mycket långt från Namsos till Royal Albert Hall; en text som handlade mycket om betydelsen av att som musiker sikta lokalt och inte bara tävla med ”Rolling Stones og Slade”. Och Åge Aleksandersen blev sedan ett norskt fenomen med långt över en miljon skivor sålda under eget namn och till och med en jättehit i Sverige med ”Ljus och värme”. Terje Tysland har också gjort stor succé på egen hand med ett flertal hyllade skivor.
Hör Åges mest kända låt:

Runt Prudence fanns också Frode Viken – i dag låtskrivare och medlem i D.D.E.. Och D.D.E:s först skivor i början av 1990-talet producerade av Åge Aleksandersen och medlemmar i D.D.E. har varit och är med i Åges band.
Askil Holm; som gjorde storslagen CD-debut 2003 med ”Daydream Receiver”, har också en koppling till Prudence. Hans föräldrar var goda vänner till Jan Devik som började som roadie och sedan spelade både gitarr och bas i Prudence. Ända sedan han var tre-fyra år gammal kom Askil att besöka Devik och det var Devik som var den förste att lära Askil Holm att spela gitarr. Vid årsskiftet kunde Askil Holm tacka genom att på sitt eget skivbolag återutge Jan Deviks tjugo år gamla solodebut ”Spark”.

- Namsos har kanske inte den allra mest spännande musiken att bjuda på rent uttrycksmässigt, men det har fostrats många spännande personer där. Och de sista tio åren har det dykt upp många bra band och nya konstellationer där Namsosfolk varit aktuella. Så på många sätt dyker Namsos alltid upp och blir ofta nämnt på olika sätt i media. Det är sånt som håller liv i myten om Namsos, sade Askil Holm i en intervju med Adresseavisa.

Namsos betydelse
Basisten i D.D.E. Eivind Berre har funderat på Namsos betydelse. I slutet av 1980-talet var han med och byggde upp Rockverkstedet i Namsos och där startade både D.D.E. och Askil Holm.
-En orsak till att så många från Namsos har lyckats kan vara att vi ligger lite utanför- på landsbygden. Som artist måste du ha en del egenskaper ,bland annat ett speciellt självföretroende. I en liten stad som Namsos är det enkelt att stick fram huvudet. Men många har flyttat från Namsos och önskat ting som är omöjliga i Namsos. Men i D.D.E. hade vi från starten en önskan om att bo kvar i Namsos; även om det varit mycket enklare för oss i Trondheim, säger han till Adresseavisen.
Och visst flyttade många från Namsos. Men Åge Aleksandersen återvänder regelbundet till Namsos; från sin bostad i Trondheim, när han spelar in sina skivor. Och Askil Holm, som också numer bor i Trondheim, har en egen musikstudio i Namsos.
Namsos är en vacker stad. Och den är väl värd ett besök oavsett om man kommer söderifrån på den av D.D.E. så omsjungna ”E 6” eller österifrån efter vägen från Gäddede .
Hamnen är kanske inte vad den varit. Men om man ser ut över den  bör man ha med sig D.D.E:s  genombrottssång ”Vinsjan på kaia”; sången där gruppen sjunger att Beatles aldrig gjorde musik som lät lika vackert som ljudet från hamnen. Färska räkor är heller aldrig fel och som den här artikeln redan uttryckte det från början så bör man äta dem en solig dag uppe på Klompen – Namsos stadsberg 114 meter över havet – givetvis också omsjunget av D.D.E. i sången ”By´n æ bor i”: ”Kinn mot kinn ska vi sett oppå Klompen/ og sjå  på at sola går ned…”.

Inte ett spår i Sverige
Men i svenska skivaffärer hittar man inte längre nya skivor av Åge Aleksandersen eller D.D.E. En del äldre skivor finns kvar i lager på sina håll. Men Namsos-fenomenet är i stort sett okänt i Jämtland trots att vi bor så extremt nära. Nätbutiken CDON säljer norsk musik på sin svenska sida.
Mer sentida band från Namsos som har varit Dadafon, Quintrophenia och Null$katte$nylterne. De senare var på Storsjöyran 2006. Hör dem här:
  Och i bandet Grannes möter vi den andra generationens Trönderrockare med ättelägg till gamla storheter som blivit framgångsrika på egen hand:

 Så det ser ut som att det kan bli flera decennier till med musik från Namsos i Norge. Kommunalt har man satsat på musiken. Namnet Rock City är etablerat och det finns en inomhusgata med skivomslag från stadens band.
Tack vare musiken har Namdalingarna  något att vara stolta över - även om det påstås att det fortfarande finns föräldrar i Namsos som skrämmer sina barn med att Prudence ska komma och ta dem om de inte uppför sig….
För jämtar och härjedalingar är Namsos ett trevligt utflyktsmål på lagom avstånd. Och om man åker dit så kan det ju vara bra att känna till Namsos betydelse…
/cbj

Styx

”Crystal Ball” (AM) 1976

”The Grand Illusion” (AM) 1977

”Pieces Of Eight” (AM) 1978

Vi pratade även skelett i skivsamlingarna under helgens Camp Popgeni.

För min del har det hittills mest handlat om kära plastbitar i den här kategorin. Men ni ska veta att det finns album som jag ibland undrar hur det egentligen gick till när de hamnade där.

Amerikanska progrockarna Styx är 2011 ett av de banden.

Tobbe listade en livekonsert med gruppen som ett av sina största konsertmisstag och själv fick jag krypa till korset och erkänna att jag har nummer sex, sju och åtta av Chicago femmans studioverk i min vinylsamling.

Upp på skivtallriken igen så är ingen av dem aldrig ens i närheten av de där känslorna som vinylplattor från förr ska framkalla för att ha något existensberättigande i en personligt färgad och efter egen smak stylad vinylkällare.

Men jag erinrar mig att jag under en period spelade a-sidan av ”Crystal Ball” en hel del.

Och visst finns det stunder när det funkar, men i det långa racet så pallar jag bara inte för deras bombastiska sound.

Var inköpet av de övriga två bara en fumlig kedjereaktion? Eller ett utlopp för den musikalisk desperation som faktiskt präglade åren i mitten av 70-talet, innan punken och new waven kom och spolade rent?

Men det finns säkert de som fortfarande tycker att Styx var och är det stora vita hoppet inom genren.

Och kanske är det jag som är ute och cyklar eftersom Allmusic.com belönade trippeln med en 3,5:a och två fyror på sin femgradiga skala.

Nästa gång det blir en lokal skivmässa så är jag efter det här återseende med Styx tämligen säker på att samtliga album kommer att vara till salu.

Någon som är sugen redan nu?

Ge mig ett bud bara!

/Björn

Chicago-kvartetten OK Go är kanske inte tidernas bästa new-wave-pop-rockband. Men sedan de debuterade 2002 med en självbetitlad fullängdare så har de släppt ifrån sig ett antal klart konkurrensdugliga låtar och videor i den skolan.

Det här är utan tvekan två stycken som får mig på bättre humör när the fever har kopplat ett lätt grepp om kroppen en måndag i januari.

/Björn

tp

The Windbreakers

”The Disciples Of Agriculture” (Closer Records) 1985

”Run” (DB Recs) 1986

Mississippi duon Tim Lee och Bobby Sutliff var The Windbreakers som under den första halvan av 80-talet pockade hårt på min powerpop nerv. Albumdebuten ”The Disciples Of Agriculture” kom 1985, uppföljaren ”Terminal” samma år och trean ”Run” året efter.

Ytterligare fyra hyllade album fixade duon fram till 2002 innan man splittrades.

De båda på bilden ovan är tveklöst snygga ljudtapeter från den tidseran. Och med tanke på att Lee och Sutliff var starkt förankrade i den alternativa rock, jangle och collegepop fåran och där umgicks och jobbade med snubbar i band som R.E.M. ,Lets Active, The dB's, The Bongos och Rain Parade så är slutresultatet ganska uppenbart.

Not a sign of Windbreakers på Spotify, men både Lee och Sutliff existerar där med några soloutgåvor från 2000-talet som berättar en hel del om gruppens sound.

Men vill man ha en ursnygg samling från Windbreakers discografi så rekommenderar jag å det grövsta ett köp av ”Time Machine (1982–2002)” (Paisley Pop) från 2003 på iTunes Store.

Förutom ett par tidigare outgivna granna låtar, snyggt plock från övriga album så får du All That Stuff”, ”New Red Shoes”, ”That Stupid Idea” ”You Never Give Up”, ”I´ll Be There och ”I Never Thought” från ”The Disciples...”

Det är en ren skatt för ett sant popsnöre oavsett ålder och kön.

/Björn

I Who Valley har vi popgenier nu på förmiddagen enats om att duon Jonny och singelsläppet ”Candyfloss” förmodligen är månadens bästa låt och video.

Samarbetet mellan Norman Blake (Teenage Fanclub) och Euros Childs har även genererat i en fullängdare som ser dagens ljus 31 januari.

Rakt igenom minst lika bra som ”Candyfloss”.

/Björn

En annan grym lördagslåt är John Fogertys ”Almost Saturday Night”.

En skön kliva-upp-till version av den pärlan är Gene Clark & Carla Olssons tolkning som finns på duons enda album ”So Rebellious A Lover” från 1987.

Ett stycke musik som jag hissat tidigare och fortfarande rekommenderar varmt.

Just nu är det nog bara undertecknad som är vaken i Camp Popgeni i Who Valley. Men snart...

/Björn

Tänk om alla reklamfilmer var så här...
Popgeni tycker att Antony Hegarty, Kate Moss och de tecknade ormarna gör det så bra tillsammans!

/cbj
PS - Vi tycker inte att Fergie riktigt har samma klass i sin reklamfilm för Dr Pepper 2011-men den har väl sitt värde den också/ds

Camp Popgeni i Who Valley närmar sig med stormsteg.

Det kommer naturligtvis att bli en höjdare när vi i helgen samlas under Popgeni-fanan och blir så där skönt nördiga som man bara kan bli när det handlar om den outtömliga kärleken till musik.

Vi har uppdaterat arkivet och laddat med ytterligare 2400 frågor och tagit klivet in i nuet

En och annan rapport från Touren kommer garanterat att dyka upp på vår blogg.

Undrar om det dyker upp några frågor om 80-talarna Tommy Tutone och The Waitresses i The Valley...?

/Björn

The Decemberists

The King Is Dead (Rough Trade/Border)

PPPP

Ett mixat musikaliska sinne av brittiska folkrockakter som 60-talarna Fairport Convention, Pentangle och storslaget 80-tal som R.E.M. och Waterboys. Kan det vara nåt?

Det är i alla fall även fortsättningsvis den amerikanska kvintettens utgångspunkt när de plockade ihop sitt sjätte album. Men den här gången har man också tagit ett par rejäla steg mot countryn och americanapopen, som i det här fallet känns som ett helt naturligt förfarande.

De fem förgångarna har genomgående mötts av strålande recensioner och det lär inte bli någon skillnad i det tonläget när ”The King Is Dead” ska synas i sömmarna.

The Decemberists lever och lär efter den superviktiga grundregeln när man skapar musik. Bra låtar.

Sen spelar det liksom ingen roll vilken form man stöper helheten i.

Gästspel av R.E.M:s Peter Buck på tre spår och countrygudinnan Gillian Welch som förstärker vokalt på sju låtar gör knappast slutresultate sämre.

Det är ett nära nog bländande hantverk med oantastlig sång, solo som i stämmor, och med ett melodiskt flyt som framkallar gåshud.

För mig gör ”Rox In The Box”, ”January Hymn”, ”June Hymn” ”Down By The Water” och ”Dear Avery” det.

Du kanske blir knäsvag av andra?

Liknande artister: The New Pornographers, The Shins, Death Cab For Cutie, Rilo Kiley, Andrew Bird.

Björn Bostrand

British Sea Power

Valhalla Dancehall (Rough Trade/Border)

PPP

Fjärde fullängdaren från Brighton-fyran som enklast sorteras in det lätt bombastiska indierockfacket. Men det finns variationer.

Under karriären som startade år 2000 ofta jämförda med Joy Division, men här tycker jag att det smakar mer optimism och livsglädje även om den melankoliska känslan styr.

Kommer på mig själv att tänka tanken att det har jag hört många gånger tidigare från brittiska rockband och kommer garanterat att få höra många gånger till i framtiden.

Men B.S.P. kommer jag nog att återvända till om de fortsätter att variera materialet som här.

”Stunde Null” och ”Thin Black Sail” är postpunk rätt i ansiktet. ”Who's In Control” och ”We Are Sound” stadionrock med bra driv, rätt attack och högtflygande melodier. ”Living Is So Easy” och ”Observe The Skies” två spikraka popdängor och med nedväxlade smådrömmande ballader som ”Georgie Ray” och ”Baby” skapar man en klart varierande helhet.

Ofta levererade med de där små nödvändiga hakarna som gör att en låt sätter sig. Och visst är det något speciellt med ett band som ena stunden kan panga ur sig 1.46 korta ”Thin Black Sail” för att in nästa stund flumma iväg i 11 minuter långa skönt småsömniga pophymnen ”Once More Now”.

Potential att växa med tiden.

Liknande artister: Joy Division, Big Country, Doves, Idlewild, Manic Street Preachers, Coldplay.

Björn Bostrand

Shawn Colvin, en av den amerikanska ”new folk movements” leading ladies fyller 55 år idag.

En solklar favorit hos några av oss popgenier i skolan där man aldrig tvekat att mixa folk, pop och softrock.

Hon fick ett litet genombrott när hon 1987 sjöng bakgrundssång på Suzanne Vegas ”Luka”, men det är naturligtvis ur hennes egen katalog som man ska ösa.

Debuten ”Live Tape” kom 1988 och sedan dess har det blivit ytterligare nio album.

Får jag tipsa så är ”Steady On” (1989), ”Fat City” (1992),”A Few Small Repairs” (1996) där finns hiten ”Sunny Came Home”, ”Whole New You” (2001) och ”These Four Walls” (2006) givna nedslag.

Och det spelar knappast någon roll vart du börjar. För one thing leads to another när det gäller Shawn.

/Björn

Drygt två underbara veckor ledigt. Härligt! Och så ska man tillbaka till jobbet på en måndag...
"I Don´t Like Mondays" är en självklar sång denna måndag. Här med en video som innehåller alla fakta Wikipedia har om låten. Boomtown Rats känns nästan bortglömda i dag. Det var de inte 1978 när jag och Stefan tog tåget från Örebro för att höra dem på Göta Lejon. Det var en lysande konsert även om vakterna hela tiden petade ner oss när vi ställde oss på stolarna.
Dagens Fråga: Boomtown Rats bildades i irländska Dun Laoghaire. De tog sitt namn från något de läste i en musikerbiografi. Vems självbiografi gav Boomtown Rats deras namn?(Hör svaret under denna faktaspäckade video)

Jack Lee

Greatest Hits Vol.1 (Lolita) 1981

Jag har redan gått som katten runt den heta gröten, med The Nerves och polarna Paul Collins och Peter Case.

Men nu är det dags för bulls eye och det handlar om löjligt blygsamma Jack Lee.

För har man skrivit låtar som ”Hanging On The Telephone”, ”Come Back And Stay”, ”Give Me Some Time”, ”Paper Dolls”, ”Any Day Now”, ”Crime Doesn't Pay”, ”Stand Back And Take A Good Look”, ”Women”, ”I'm Gonna Have Fun” och ”It's Hot Outside” så borde man fan i mig gjort fler än två album sedan 1981.

Samtliga tio totalt exemplariska pop och rocklåtar finns på denna diamant till fullängdare.

Kompad av både Case och Collins, några av medlemmarna i Akron-bandet Rubber City Rebels som fick låna ”Paper Dolls” och gjorde en lysande tolkning, och en klick andra vänner så har Lee från producentläge även plockat ihop en lysande ljudtapet.

Den existerar inte på Spotify. Men, ”Hanging On The Telephone”, ”Come Back And Stay”, ”Give Me Some Time”, ”Paper Dolls”, ”Any Day Now” och ”Stand Back And Take A Good Look” finns där på The Nerves ”One Way Ticket”.

Men då i burkiga demoversioner som är ganska långt ifrån den coola friseringen här, men ändå berättar det mesta.

Hittade lyckligtvis också ett par youtube-klipp där man kan höra originalen av ”Come Back And Stay” och ”Paper Dolls.

Fina självbetitlade soloalbumet som kom 1985, står av någon oplanerad anledning i Vinylkällaren mellan The Jolt och The Jags, är för övrigt det enda övriga livstecknet från Lee sedan dess.

Det har i några år surrats om ett nytt album med bandet Jack Lee Inferno men än så länge ligger den i mars 59-åriga Lee lågt.

Collins och Case borde ge honom en rejäl spark i baken.

/Björn

Lite sent blev det. Men efter en datacrash och några envisa virus så har jag lyckats formatera om datorn. Och är nu på bloggbanan igen.

Året 2010 blev ett intressant år. För popgenibloggen blev det ett kort år.
I början var det som en enda störtflod av låtar. 60 år av musikhistoria bara rasade ut de fösta månaderna. Det var som all musik vi burit med oss i våra ipods, bärbara cd-spelare och walkmans genom åren bara skulle ut. Och bloggen blev en öppning i en damm som bara brast.
Därför blev det mycket gammal musik under de här månaderna. Och vi kommer att forsätta att plocka fram musik från 1900-talet. Men jag har en känsla av att vi kommer att koncentrera oss allt mer på ny musik också.
2011 ligger öppet. 
Men först skulle jag vilja sammanfatta 2010 med den här listan.  




Kanye West ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy”

Det spelar ingen roll att han har ett ego som är stort som ett av New Yorks skyskrapor. Han lyckades inte bara att skapa ett av årets mest spännande album. Han lyckades även att blåsa liv hiphop på ett sätt som tilltalar den stora publiken likväl som den smala. Plattas stora stund är låten Runaway som kan avnjutas här.

Cee Lo Green “The Lady Killer”

M.I.A “Maya”

Caribou "Swim"

Håkan Hellström “2 steg från Paradise”

Jag var inte speciellt imponerad av Håkans första platta. Trots att Autisternas P-O predikade och försökte få mig att älska den, så kunde jag inte. Jag var aldrig ett Håkan Hellström fan förrän jag fick uppleva honom live. Då small det bara till. Efter det har han gjort intressanta. Jag trodde faktiskt inte att Håkan Hellström var kapabel till nya storverk. Jag hade fel. Lyssna bara på när Håkan "River en vacker dröm".

Robyn ”Body Talk”

Kan man någonting annant än att älska Robyn och hennes musik. Hennes trippel Body Talk I, II och III slog allt svenskt motstånd under 2010. Hon har bevisat att hon som artist flygit högre och längre som självstädig än i ledband till Max Martins hitmakande. En av höjdpunkterna var låten Indestructible och den här barnförbjudna videon.

Steve Mason ”Boys Outside”

Helt plötsligt så försvann sångaren i The Beta Band spårlöst. Ingen visste vart han hade tagit vägen och fansen fasade för att han förvunnit likt Richey James i Manic Street Preachers. Men Steve Mason kom tillbaka. Trasig och djupt deprimerad. Men mitt i allt eleände så skrev han och samlade ihop ett knippe låtar som är så sköra att man tror att de ska spricka och gå i tusen bitar vilken sekund som helst. Lyssnaren får nästan hålla andan genom låtarna för att höra vad som ska hända. Musiken talar för sig själv. Boys Outside är nog det vackraste som skrev 2010. Och All Come Down sammanfattar platan på ett utomordentligt sätt.

Phosphorescent ”Here´s To Talk Easy”

Med ironisk ton tar sig bandet Phosphorescent sig an enkel men ambisös pop. Men med deras countryinfluenser lyste starkare i "Here´s To Talk Easy" än tidigare. Resultatet blev bländade countrypop och det är ett under att inte Phosphorescent fått sitt riktiga genombrott riktigt än. Fast det är kanske sant som de påstår. Att It´s Hard To Be Humble (When You´re From Alabama).  Fast bandet är från Athens i Georgia.

Girls "Broken Dreams Club EP"

Med förra plattan Album svetsade sig San Fransisco-bandet Girls sig in i indiepopparnas medvetande. Bland annat gjorde de en lysande spelning i Stockholm som fick min Sovrums ögdade kusin Jonas att hoppa jämfota av förtjusning och direkt maila mig. Och jag föll, förståss, direkt. Med Broken Dreams Club EP fortsätter bandet i samma spår. Inledande spåret Oh So Protective One sammanfattar essencen av 50 år av popmusik. Detta är så genialiskt enkel pop som man bara kan njuta av.

The Radio Dept “Clinging To A Scheme”

Svenskarna har inte legat på latsidan under 2010. The Radio Dept från Lund lyckades med bedriften att göra sitt bästa album hittills. Och då har ändå bandet funnits sedan 1995. Men med Clinging To A Scheme har det fått till en bra samling poplåtar. Never Follow Suit är en av plattans höjdpunkter. Det är drömskt. Det är melodistarkt. Och det är välproducerat. 



Precis utanför listan och andra grejer som gjorde 2010 minnesvärd:

• Plura Jonsson både i tidernas bästa matprogram ”Plura och Mauros Kök” och i sockersliskiga men underhållande ”Så Mycket Bättre”. Dessutom hann karln med att åka fast för kokaininnehav. 2010 var Pluras år.
• Bedroom Eyes. Spelningen under Storsjöyran 2010 var fantastisk. Och den största anledningen  till att jag inte listade ”The Long Wait Champion” var nog att min kära vän och kusin ligger mig för varmt om hjärtat för att jag ska egentligen kunna bedöma honom på något annat sätt än underbar.
• Julian Assange. Vilken följetång och vilken underhållning. Skräckblandad förtjusning med toner av ångest. Men som John Lennon sa. All i want is the truth. Just gimme some truth.
• Cryptosporidium. En parasit som gillar att plaska runt i vatten och gör dig magsjuk med en rätt lång inkubationstid.  Om Cryptosporidium skulle omvandlas till kulturvärlden så skulle det bli en fusion av E-Type och Bingo Rimér.
• Teenage Fanclub. Plattan ”Shadows” var en av deras absolut bästa. Och spelningen på yran gjorde inte saken sämre.
• Salem. Nej inte Salem Al Fakir. Salem är ett Chicagoband som experimenterar med house, techno och dub. Debutlåten släpptes sommaren 2008 och hade det provocerande titeln ”Yes I Smoke Crack”. Deras debutplatta kom i år och är till stora delar en mörk historia. Men i lagoma doser så är det så befriande musik som får en att växa.  Lyssna bara på ”Frost” så fattar ni vad jag menar.
• Lower Dens. Låter som Julianna Hatfields skrammligare lillasyster. Lyckas man att göra superba poplåtar med titlar som "A dogs dick" och "Two Cocks", så längtar man lite mindre till Juliannas nästa skivsläpp.

Som grädde på moset har jag också nu sammanställt våra årsbästa listor på spotify.
Popgenis bästa låtar 2010
Ajö 2010. Välkommen 2011.



/Stefan

Paul Revere blir 73 år idag.

Nej, det är inte den amerikanska silversmeden som spelade en betydande roll i det amerikanska upproret mot England och som deltog på den amerikanska sidan i Boston Tea Party 1773.

Det är hans namne som nästa 200 år senare startade amerikanska pop och rockgruppen Paul Revere & The Raiders.

Tillsammans med profilstarke sångaren Mark Lindsey och de övriga tre medlemmarna i gruppen hade Revere mellan 1966-69 list och försäljningsframgångar som bara tangerades av Beatles och Rolling Stones.

Det var under den perioden som de tveklöst var som allra vassast, oavsett om största hiten blev ”Indian Reservation” våren 1971.

Monsterhits som ”Steppin' Out”, Kicks”, ”Hungry”, ”Just Like Me”, ”Good Thing”, ”Him Or Me, What's It Gonna Be”, I Had A Dream”, ”Too Much Talk” och några till visade upp ett band som även kunde sin garagerock.

1966 tyckte jag att deras scenkostymer var helcoola. Idag är jag inte lika säker.

Paul Revere är keyboardmannen, om någon nu undrar.

Det finns några fina samlingar med bandet.

Köp någon av dem.

/Björn

2010 års vända på klacken var när emo-poparna Panic At The Disco förvandlades till The Young Veins med debutalbumet ”Take A Vacation”.

Eller rättare sagt när låtskrivarparet Ryan Ross och John Walker helt plötsligt mitt i sommaren 2009 bara hoppade av soundmässigt stressade Panic för att starta sitt eget femmannaband vars drivmedel är ett klassiskt popsound a´la British Invasion.

Det råder delade meningar om den tvärvänding.

I know what i like...

/Björn

The Pop

”Go!” (Arista) 1979

Har man den här i vinylsamlingen så verkar det som att man kan få ett och annat popfreak att sucka tungt av begär.

Ett hett eftertraktat vax på ebay och andra siter som saluför den här sortens platta nostalgin, och man fattar snabbt varför när den snurrar på skivtallriken.

The Pop startade som en trio i mitten på 70-talet med Roger Prescott, gitarr & sång, David Swanson, bas & sång, och David Robinson, som just hade hoppat av The Modern Lovers, på trummor.

Under inspelningarna av sitt först självbetitlade album 1977 så plussade man på bandet med Tim Henderson, som tog över basen medan Swanson axlade sin 12 strängade Rickenbacker och Prescott fick fokusera på sin lätt bångstyriga lead gitarr.

Tim McGovern blev ny trummis och The Pop var redo för kort men bedårande albumhistorik.

New wave, punk ock rock i DIY form möttes på debuten med samma namn som bandet. När det var dags för andra och tyvärr sista albumet ”Go!” så hade man spetsat till det med ett par rejäla nypor powerpop och i skymundan skapat ett riktigt ess i janglerock skolan.

Earle Mankey, som lirade med bröderna Mael i tidiga Sparks, producerade excellent och slutresultatet glänser tidlöst.

”Go!” innehåller tio låtar skrivna av i huvudsak Prescott & Swanson, med ett par instick av McGovern.

Inte ett spår av The Pop på Spotify. Men jag hittade en par ”tubevideos” med spår från albumet som berättar lite om den här i det stora hela ignorerade skatten.

/Björn

Marti Jones

Unsophisticated Time (A&M Records) 1985

Jones debutalbum som soloartist efter att hon lämnat gruppen Color Me Gone producerades av Don Dixon, med rötterna i South Carolina.

Dixon, som från tidigt 80-tal tillsammans med Mitch Easter var den hetaste producentduon, popmusikerna och låtskrivarna, gifte sig strax efter releasen av ”U.T.” med Jones, och så är de fortfarande.

Det är strålande popkonst som bjuds med Dixons fyrtal ”(If I Could) Walk Away”, ”Hiding The Boy”, ”Talk To Me” och ”Well All Be Gone”, Peter Holsapples (The dB's) Neverland” och ”(Lonley Is) As Lonely Does”, Elvis Costellos ”The Element Within Her” och Richard Barones (The Bongos) ”Show And Tell”.

Och Jones är den perfekta voklisten att leverera med stämmband som låter som om de var ärvda från Dusty Springfield.

När hon sen på ett perfekt sätt klär Dixons arrangemang som växlar mellan janglepop, ballader och låtar färgade av sydstats soul så blir det inget annat än pärla till album.

Marti släppte ytterliga fyra album fram till 1990 som soloartist, och alla är värda att hugga på om någon nu skulle springa på dem i någon loppisback. Fortsatt snygga samarbeten med maken Don och den som nådde närmast ”U.T” är i mina öron ”Used Guitars” från 1988.

Sen tog hon ett sex år långt uppehåll från musikbranschen och den fortsatta utgivningen handlade bara om några spridda skurar. 2008 släppte dock Jones & Dixon Don Dixon & Marti Jones "Lucky Stars: New Lullabies For Old Souls" där de visar att ränderna inte har gått ur och stryker medhårs på ett lite annorlunda sätt.

Sedan många är tillbaka så har Jones ägnat sig åt sin målning och är idag en aktad konstnär.

Don Dixon är fortsatt verksam inom musiken och förutom att han släppte ett nytt soloalbum förra året så turnerade han som basist med Mary Chapin Carpenter på hennes USA-turné under sommaren.

/Björn

Ett fyrtal australiensiska kängkurukickar kan vara på sin plats på en småtung nyårsdag.

Det översta paret, ”Word Gets Around” och ”Blush”, kommer från kvartetten The Hummingbirds album ”Love Buzz” som släpptes på etiketten rooArt 1989.

Exemplariskt producerad av amerikanska popgeniet Mitch Easter så är den en klar diamant i slammerpop fåran.

Painters & Dockers ”Die Yuppie Die” och ”Nude School” finns på gruppens andra album ”Kiss My Art” från 1988 på Mushroom Records.

Den förstnämnda låten är ständigt aktuell skön rumlare med mördarrefräng och sylvasst blås.

Gristrynen på ”Nude School” är förmodligen ett internt skämt mellan bandet och fansen som jag aldrig tyckt varit speciellt lattjo.

Men låten svänger och kränger skönt och ”Kiss My Art” är ett läckert album att placera på vinyltallriken now and then.

/Björn

Jag kan fortfarande förnimma glädjen som bubblade upp inom mig när ”Murmur” för första gången snurrade på min vinylspelare 1983.

En oförändrad känsla som har hängt med sedan dess.

Den 8 mars är det dags för studiokapitel nummer 15 när herrar Buck, Mills och Stipe släpper nya albumet ”Collapse Into Now”.

Att döma av de här små förhandssnuttarna så blir de ännu en höjdare.

Och Peter Buck spelar fortfarande på världens snyggaste och mest välklingande gitarrer.

/Björn

Välkomna till 2011, dagen efter kvällen före.

Det här är ett tillstånd som alldeles för många inleder det nya året med.

/Björn