Popgeni

Lite sent blev det. Men efter en datacrash och några envisa virus så har jag lyckats formatera om datorn. Och är nu på bloggbanan igen.

Året 2010 blev ett intressant år. För popgenibloggen blev det ett kort år.
I början var det som en enda störtflod av låtar. 60 år av musikhistoria bara rasade ut de fösta månaderna. Det var som all musik vi burit med oss i våra ipods, bärbara cd-spelare och walkmans genom åren bara skulle ut. Och bloggen blev en öppning i en damm som bara brast.
Därför blev det mycket gammal musik under de här månaderna. Och vi kommer att forsätta att plocka fram musik från 1900-talet. Men jag har en känsla av att vi kommer att koncentrera oss allt mer på ny musik också.
2011 ligger öppet. 
Men först skulle jag vilja sammanfatta 2010 med den här listan.  




Kanye West ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy”

Det spelar ingen roll att han har ett ego som är stort som ett av New Yorks skyskrapor. Han lyckades inte bara att skapa ett av årets mest spännande album. Han lyckades även att blåsa liv hiphop på ett sätt som tilltalar den stora publiken likväl som den smala. Plattas stora stund är låten Runaway som kan avnjutas här.

Cee Lo Green “The Lady Killer”

Låten "Fuck You" har Christer redan spelat sönder och samman. Bengt-Ola hade med den här plattan på sin årsbästa lista. Det är inte så konstigt. Cee-Lo blandar gammalt och nytt och sätter melodiös soulmusik i en färgsprakande förpackning som inte går att värja sig emot. It´s Ok blev albumets andra singel. Men det är lika mycket soul och glädje i den.

M.I.A “Maya”

Den frispråkiga brittiskan har gjort det igen. Kanske är det hon som mest och bäst fört arvet vidare från John Lennon att med vass tunga belysa orättvisor. "MAYA" är ett sylvasst album som kommenterar vår samtid med ett brilljant dansgung som grund. I XXXO brilljerar honom. Flera gånger om.

Caribou "Swim"

Daniel Snait är matematiker i grunden. Men han är kanske mest artisten Caribou. Med matematik kan man beräkna musik. Och som Snait gjort här har han på ett kirurgiskt sätt dissikerat musik och sedan sytt i hop en helt ny skrud som lever och andas 2010. Ett slags 10-talets Frankensteins monster som faktiskt är vackrare än vad Mary Shelley någonsing kunnat föreställa sig. Odessa blev en rättvis hit för Snait. Musik för både hjärta och hjärna.

Håkan Hellström “2 steg från Paradise”

Jag var inte speciellt imponerad av Håkans första platta. Trots att Autisternas P-O predikade och försökte få mig att älska den, så kunde jag inte. Jag var aldrig ett Håkan Hellström fan förrän jag fick uppleva honom live. Då small det bara till. Efter det har han gjort intressanta. Jag trodde faktiskt inte att Håkan Hellström var kapabel till nya storverk. Jag hade fel. Lyssna bara på när Håkan "River en vacker dröm".

Robyn ”Body Talk”

Kan man någonting annant än att älska Robyn och hennes musik. Hennes trippel Body Talk I, II och III slog allt svenskt motstånd under 2010. Hon har bevisat att hon som artist flygit högre och längre som självstädig än i ledband till Max Martins hitmakande. En av höjdpunkterna var låten Indestructible och den här barnförbjudna videon.

Steve Mason ”Boys Outside”

Helt plötsligt så försvann sångaren i The Beta Band spårlöst. Ingen visste vart han hade tagit vägen och fansen fasade för att han förvunnit likt Richey James i Manic Street Preachers. Men Steve Mason kom tillbaka. Trasig och djupt deprimerad. Men mitt i allt eleände så skrev han och samlade ihop ett knippe låtar som är så sköra att man tror att de ska spricka och gå i tusen bitar vilken sekund som helst. Lyssnaren får nästan hålla andan genom låtarna för att höra vad som ska hända. Musiken talar för sig själv. Boys Outside är nog det vackraste som skrev 2010. Och All Come Down sammanfattar platan på ett utomordentligt sätt.

Phosphorescent ”Here´s To Talk Easy”

Med ironisk ton tar sig bandet Phosphorescent sig an enkel men ambisös pop. Men med deras countryinfluenser lyste starkare i "Here´s To Talk Easy" än tidigare. Resultatet blev bländade countrypop och det är ett under att inte Phosphorescent fått sitt riktiga genombrott riktigt än. Fast det är kanske sant som de påstår. Att It´s Hard To Be Humble (When You´re From Alabama).  Fast bandet är från Athens i Georgia.

Girls "Broken Dreams Club EP"

Med förra plattan Album svetsade sig San Fransisco-bandet Girls sig in i indiepopparnas medvetande. Bland annat gjorde de en lysande spelning i Stockholm som fick min Sovrums ögdade kusin Jonas att hoppa jämfota av förtjusning och direkt maila mig. Och jag föll, förståss, direkt. Med Broken Dreams Club EP fortsätter bandet i samma spår. Inledande spåret Oh So Protective One sammanfattar essencen av 50 år av popmusik. Detta är så genialiskt enkel pop som man bara kan njuta av.

The Radio Dept “Clinging To A Scheme”

Svenskarna har inte legat på latsidan under 2010. The Radio Dept från Lund lyckades med bedriften att göra sitt bästa album hittills. Och då har ändå bandet funnits sedan 1995. Men med Clinging To A Scheme har det fått till en bra samling poplåtar. Never Follow Suit är en av plattans höjdpunkter. Det är drömskt. Det är melodistarkt. Och det är välproducerat. 



Precis utanför listan och andra grejer som gjorde 2010 minnesvärd:

• Plura Jonsson både i tidernas bästa matprogram ”Plura och Mauros Kök” och i sockersliskiga men underhållande ”Så Mycket Bättre”. Dessutom hann karln med att åka fast för kokaininnehav. 2010 var Pluras år.
• Bedroom Eyes. Spelningen under Storsjöyran 2010 var fantastisk. Och den största anledningen  till att jag inte listade ”The Long Wait Champion” var nog att min kära vän och kusin ligger mig för varmt om hjärtat för att jag ska egentligen kunna bedöma honom på något annat sätt än underbar.
• Julian Assange. Vilken följetång och vilken underhållning. Skräckblandad förtjusning med toner av ångest. Men som John Lennon sa. All i want is the truth. Just gimme some truth.
• Cryptosporidium. En parasit som gillar att plaska runt i vatten och gör dig magsjuk med en rätt lång inkubationstid.  Om Cryptosporidium skulle omvandlas till kulturvärlden så skulle det bli en fusion av E-Type och Bingo Rimér.
• Teenage Fanclub. Plattan ”Shadows” var en av deras absolut bästa. Och spelningen på yran gjorde inte saken sämre.
• Salem. Nej inte Salem Al Fakir. Salem är ett Chicagoband som experimenterar med house, techno och dub. Debutlåten släpptes sommaren 2008 och hade det provocerande titeln ”Yes I Smoke Crack”. Deras debutplatta kom i år och är till stora delar en mörk historia. Men i lagoma doser så är det så befriande musik som får en att växa.  Lyssna bara på ”Frost” så fattar ni vad jag menar.
• Lower Dens. Låter som Julianna Hatfields skrammligare lillasyster. Lyckas man att göra superba poplåtar med titlar som "A dogs dick" och "Two Cocks", så längtar man lite mindre till Juliannas nästa skivsläpp.

 

Som grädde på moset har jag också nu sammanställt våra årsbästa listor på spotify.
Popgenis bästa låtar 2010
Ajö 2010. Välkommen 2011.



/Stefan