Eric von Schmidt: Mest känd för en sång han inte skrev?
Under arbetet med faktainsamling för inlägg här i Popgenibloggen snubblar man allt som oftast över spännande information som man dittills missat eller helt enkelt inte noterat. Ett sådant exempel gäller Animals första singel från 1964, Baby Let Me Take You Home, som i likhet med vad tiderna då bjöd, var en cover av en halvobskyr låt. Den har dock en brokig historia.
Den amerikanske singer-songwritern Eric von Schmidt rörde sig i kretsarna kring Bob Dylan och Joan Baez i början av 60-talet. Vid 26 års ålder flyttade han till Massachussets, där han snart blev ett namn på den lokala folkscenen. Han hade en stor repertoar och märkvärdigt goda kunskaper om den musik han framförde. Enligt Dylan träffades de för första gången utanför Harvard och spelade engagerat låtar för varandra.
En av de låtar som von Schmidt då spelade för Dylan var Baby, Let Me Follow You Down, en låt som läskpappret Dylan felaktigt antog att hans nye kompis själv hade skrivit. Låten hamnade i alla fall på Dylans första, självbetitlade skiva och ingick i många år i hans liveset. Dylan själv tillskrev där låten Rick von Schmidt (!).
von Schmidt har dock svurit sig fri som upphovsman till låten och hänvisat till en version av Blind Boy Fuller och att "3/4 av låten" skrivits av pastorn Gary Davis. Animals inspelning av samma låt tillskrivs Bert Russel och Wes Farrell. Alldeles klart är dock att von Schmidt inte hade något att göra med låten - mer än att introducera den för Dylan! Farrell skrev dock alldeles säkert ledmotivet till TV-serien om Partridge Family (!) liksom Beatles´ Boys och McCoys´ Hang on Sloopy. Kanske är det med låten som med gamla blues-låtar, inget vet riktigt vart de kommer från?
Animals då? Jo de gjorde ju dessutom en intensiv cover av House Of The Rising Sun, en annan låt på Dylans första skiva. Den låten släpptes som bandets andra singel, enligt vad jag läst till Dylans stora förtret, och de fick förstås en monumental hit. Av någon anledning tänker jag spontant på Byrds eller Hollies eller Bryan Ferry när jag tänker på Dylancovers men Animals är tydligen lika skyldiga... Hur som helst, bandets elektriska version som sägs ha varit instrumentell för Dylans transformering från folksångare till rockare är en riktig klassiker. Det antagandet låter också högst rimligt - bandet torde kunna fungera som mall för alla asprirerande rockers, sju dagar i veckan.
Själv hörde jag låten för första gången när jag såg Last Waltz på bio; för er som måhända har missat den eller vill uppleva det magiska igen - här kommer den.
tp
Ps. Observera särskilt Dylans gitarrtöjande i inledningen - en okänd talang, månntro?
Den amerikanske singer-songwritern Eric von Schmidt rörde sig i kretsarna kring Bob Dylan och Joan Baez i början av 60-talet. Vid 26 års ålder flyttade han till Massachussets, där han snart blev ett namn på den lokala folkscenen. Han hade en stor repertoar och märkvärdigt goda kunskaper om den musik han framförde. Enligt Dylan träffades de för första gången utanför Harvard och spelade engagerat låtar för varandra.
En av de låtar som von Schmidt då spelade för Dylan var Baby, Let Me Follow You Down, en låt som läskpappret Dylan felaktigt antog att hans nye kompis själv hade skrivit. Låten hamnade i alla fall på Dylans första, självbetitlade skiva och ingick i många år i hans liveset. Dylan själv tillskrev där låten Rick von Schmidt (!).
von Schmidt har dock svurit sig fri som upphovsman till låten och hänvisat till en version av Blind Boy Fuller och att "3/4 av låten" skrivits av pastorn Gary Davis. Animals inspelning av samma låt tillskrivs Bert Russel och Wes Farrell. Alldeles klart är dock att von Schmidt inte hade något att göra med låten - mer än att introducera den för Dylan! Farrell skrev dock alldeles säkert ledmotivet till TV-serien om Partridge Family (!) liksom Beatles´ Boys och McCoys´ Hang on Sloopy. Kanske är det med låten som med gamla blues-låtar, inget vet riktigt vart de kommer från?
Animals då? Jo de gjorde ju dessutom en intensiv cover av House Of The Rising Sun, en annan låt på Dylans första skiva. Den låten släpptes som bandets andra singel, enligt vad jag läst till Dylans stora förtret, och de fick förstås en monumental hit. Av någon anledning tänker jag spontant på Byrds eller Hollies eller Bryan Ferry när jag tänker på Dylancovers men Animals är tydligen lika skyldiga... Hur som helst, bandets elektriska version som sägs ha varit instrumentell för Dylans transformering från folksångare till rockare är en riktig klassiker. Det antagandet låter också högst rimligt - bandet torde kunna fungera som mall för alla asprirerande rockers, sju dagar i veckan.
Själv hörde jag låten för första gången när jag såg Last Waltz på bio; för er som måhända har missat den eller vill uppleva det magiska igen - här kommer den.
tp
Ps. Observera särskilt Dylans gitarrtöjande i inledningen - en okänd talang, månntro?
Kommentarer
Trackback
