Popgeni

Pilot

”From The Album Of The Same Name” (EMI) 1974

På förekommen anledning, vi återkommer till det i obestämd men snar framtid, så existerar det lite Pilot-vibbar i vissa Popgenikretsar för tillfället.

Bubbelgum och handklapppoparna från Skottland med sångaren, gitarristen och basisten David Paton, Bill Lyall, keyboards, synthesizers, Stuart Tosh, trummor, var trion som bildade stommen på det av Alan Parsons producerade debutalbumet.

Allt gnistrar inte solklart 37 år efter releasen och jag kan inte låta bli att undra hur fan de funderade när de adderade några gräsligt misspassande flöjtsolon av Lyall på några av spåren.

Men samtidigt går det inte att ta ifrån dem den klockrena känslan på ett antal tidlöst melodiösa popess runt tre minuter.

Jag blir fortfarande varm långt in i popsinnet av att höra det sprudlande öppningsspåret ”Just A Smile” och med ”Magic” som nummer två så är det en oerhört stark öppning på vilket popalbum som helst oavsett årgång.

Men den dubbeln tog liksom udden ur de övriga tio låtarna och uppföljaren ”Second Flight” året senare och ”Morin Heights” 1976 känns mer genuina rakt igenom.

Men visst är ”Girl Next Door”, ”Lovely Lady Smile”, ”Don't Speak Loudly” och ”High Into The Sky” några små bagateller där man fortfarande ylar med i textraderna och som bevisar att Paton och Lyall var på samma våglängd när det gällde att snickra pop på villkoren som rådde under tidseran. Ibland gick man bort sig i ambitionerna att försöka vara progg, och det tycker jag att man ska banna Parsons för.

Blir lite fundersam just när jag ska till att skriva om H.T. no. 51. Får en känsla av att det kan vara en repris.

Men just nu orkar jag varken kolla upp det eller ställa till med en ny fotosession i down in the vinylcellar när klockan visar 22.27.

Rulla mig i tjära och fjädrar om så är fallet.

Om inte vill jag i vanlig ordning ha artist eller grupp och albumtitel.

/Björn

It began on a wild hair: Two girlfriends on a giddy whim, calling a third gal late one night with an invitation to join the fun and maybe start a little trouble — and a band.

“I thought they were in slumber-party mode,” recalls Angaleena Presley of that midnight call she got nearly two years ago from her friend, fellow Nashville-based singer-songwriter Ashley Monroe. Monroe wanted Presley to email every song she had immediately because she “and Miranda” had hatched a plan to put a band together and they wanted her onboard.

“I was like, ‘Girls, you’re going to wake up tomorrow and realize you’re stupid,” Presley continues. “And then I went, ‘Miranda who?’ And Ashley says, ‘Lambert!‘ That’s when I was like, ‘Oh … better get out of bed right now!’”

Over there was my baby..

and over there was my baby..

and way over there was my baby

Mitt i dessa otäckstider irrade si mina tankar till Jimmy Cross och hans enda hit, I Want My Baby Back från 1965.

Cross var en amerkansk radioproducent och sångare. Hans enda kända låt var en parodi på de låtar om tonårskärlek och ond bråd död, som hemsökte topplistorna under det tidiga 60-talet, med Shangri-Las Leader Of The Pack som den kanske mest framgångsrika.

I was working in the lab late one night
When my eyes beheld an eerie sight
For my monster from his slab began to rise
And suddenly to my surprise

He did the mash
He did the monster mash
The monster mash
It was a graveyard smash
He did the mash
It caught on in a flash
He did the mash
He did the monster mash

From my laboratory in the castle east
To the master bedroom where the vampires feast
The ghouls all came from their humble abodes
To get a jolt from my electrodes

They did the mash
They did the monster mash
The monster mash
It was a graveyard smash
They did the mash
It caught on in a flash
They did the mash
They did the monster mash

The zombies were having fun
The party had just begun
The guests included Wolf Man
Dracula and his son

The scene was rockin', all were digging the sounds
Igor on chains, backed by his baying hounds
The coffin-bangers were about to arrive
With their vocal group, "The Crypt-Kicker Five"

They played the mash
They played the monster mash
The monster mash
It was a graveyard smash
They played the mash
It caught on in a flash
They played the mash
They played the monster mash

Out from his coffin, Drac's voice did ring
Seems he was troubled by just one thing
He opened the lid and shook his fist
And said, "Whatever happened to my Transylvania twist?"

It's now the mash
It's now the monster mash
The monster mash
And it's a graveyard smash
It's now the mash
It's caught on in a flash
It's now the mash
It's now the monster mash

Now everything's cool, Drac's a part of the band
And my monster mash is the hit of the land
For you, the living, this mash was meant too
When you get to my door, tell them Boris sent you

Then you can mash
Then you can monster mash
The monster mash
And do my graveyard smash
Then you can mash
You'll catch on in a flash
Then you can mash
Then you can monster mash

I filmserien British Invasion har nyligen släppts en finfin DVD med ett av den engelska 60-talsmusikens allra bästa band, Hollies. Filmen, som heter Look through any window 1963-1975  och kostar nästan ingenting, är ett utmärkt komplement till den CD-samling The Clarke, Hicks & Nash Years som kom tidigare i år.

Hollies bildades av skolkamraterna Alan Clarke och Graham Nash, som träffades redan under de tidiga skolåren. De började sjunga tillsammans och utan att någon  av dem riktigt förstod hur eller varför kom de att likt förebilderna Don och Phil Everly att sjunga i stämmor. Bandet tog sedermera inför en konsert sitt namn efter ikonen Buddy Holly och det gick fort att landa ett kontrakt med EMI, där bandets karriär kom att löpa parallellt med Beatles. Sedan gitarristen Tony Hicks och trummisen Bobby Elliot anslutit sig till bandet, utvecklades den så utmärkande sången i tre stämmor som blev bandets signum.

En jämförelse med Beatles är förstås orättvis, bortsett från sången känns Hollies betydligt lättviktigare, men det går ändå inte att bortse från att bandet på sin CV har ett knippe ypperliga låtar, både lättsmälta poplåtar och mer intrikata, psykedeliska utflykter. Detta blir alldeles särskilt tydligt på hyllningsplattan Sings Hollies In Reverse från 1995, där bandets låtar tolkas av bl a Wondermints, Jon Brion, Posies, Mitch Easter och Tommy Keene.

1968 lämnade Nash bandet, som just släppt den lysande singeln Listen To Me för att vidareutveckla stämsången med Steven Stills och David Crosby. Även om den singeln Sorry Suzanne från 1969 är utmärkt (missa inte Jon Brions fantastiska version på nämnda hylllningsplatta!) blev det aldrig riktigt lika kul efter det att Nash lämnat bandet.

I filmen, som också behandlar tiden fram till 1975 o+ch den hyfsade The Air That I Breathe, varvas nygjorda intervjuer med gamla TV-klipp, där man också får klart för sig att bandet var ett prima liveband. En annan egendomlighet är att Tony Hicks förefaller bli yngre för varje år som går! Allt som allt, ett utmärkt alternativ för en mörk och kulen höstkväll!

Här nedan kommer bandet i högform i Graham Gouldman´s fina Bus Stop från 1966.

tp

Pulpa - Min Kniv from Kristofer Hedlund on Vimeo.

Tom Waits

”Bad As Me” (Anti/PGM)

PPPP

Sju år är en lång väntan, senast ”Real Gone” från 2004.

Som tur har man kunnat förströ sig med annat godis under tiden i den här musikaliska träskmarken.

Men när Waits comebackar med ett album av den här kalibern så kan man inte låta bli att fundera över om man egentligen behöver något annat ur genren?

Han hittar glaskäken på direkten med öppningsspåret ”Chicago” och sen rullar det bara på i vedertagen Waits-anda med grovkorniga croonerballader och en starkt kryddad rootsgryta där smaker är välkända men exklusiva.

Själv älskar jag den bufflige och påträngande Waits som tar för sig rejält och är rätt-i-ansiktet med sin eget yxade träskblues som skaver så där sanslöst skönt.

Programmera in en sexa som ”Chicago”, ”Raised Right Man”, ”Get Lost”, ”Bad As Me”, ”Satisfied” och ”Hell Broke Luce” och försök sen att sitta stilla.

Mark Ribots gitarr har en framträdande roll på albumet, och bitvis uppbackad av David Hidalgo (Los Lobos) och självaste Keith Richards, så sätter han en finstilt guldkant på de 13 spåren med en fortsatt ytterst älskvärd och snart 62-årig Thomas Allan Waits .

Liknande artister: Nick Cave And The Bad Seeds, Leonard Cohen, Screamin' Jay Hawkins, Grinderman, Howlin' Wolf.

Björn Bostrand

XTC

”The Big Express” (Virgin) 1984

Halvvägs till 100 kräver att jag plockar fram någon av de verkligt stora favoriterna från vinylhyllorna.

Och Swindons smarta popsnillen har nästan samma status som the fabulous four i min lilla sfär.

Så valet på vilken av deras 13 studioalbum det skulle bli förvandlades till en blindbock där jag bara ryckte en ur högen.

”The Big Express” är rakt igenom en lysande uppvisning på Andy Partridge stora låtskrivarkonst, hans nödvändiga sidekick Colin Moulding står för ”Wake Up” och ”I Remember The Sun”.

Förpackningen är inte heller fel med det runda omslaget. Är det inte i det formatet som alla vinylisar borde levereras?

Här finns Partridge ess som ”All You Pretty Girls”, ”This World Over”, ”I Bought Myself A Liarbird”, ”Shake Your Donkey Up” och ”Train Running Low On Soul Coal” och de 11 spåren är en kittlande upplevelse när det gäller Partridge och Mouldings lekfullhet och experimentlusta med produktionen.

Tio år sedan man senast fick sätta tänderna i något gemensamt från dessa båda herrar, så visst fasen längtar man efter en ny sammanslagning av deras påsar.

Checka upp den själv på Spotify där den finns med tre extraspår.

Och vilka är då de glada gamängerna på baksidan av no. 50's Hidden Treasure, to the right?

Grupp och albumiteln känns som en folklig 2,8 på den femgradiga svårighetsskalan.

/Björn

Chris Isaak

”Beyond The Sun” (Vanguard/Border)

PPPP

Den forne welterviktaren med sammetsrösten är tillbaka i den rätta ringen igen.

Att han alltid varit ett stort fan av det som den legendariske producenten Sam Phillips skapade i The Sun Records studio i Memphis är ingen nyhet.

Och den här gången går Isaak verkligen på djupet med den klassiska rockabillyn, rock´n´rollen och countryn som formades där.

Isaak tog helt sonika och bokade in sig själv och bandet i Sun-studion för att sätta ihop sin egen hyllning.

Det är således en coverplatta där den idag 55-årige Kalifornia födde Isaak dukar upp 25 låtar (på en dubbel-cd, och dubbel-vinyl) som alla med en stark kärlek för 50-talets musik förknippar med odödliga namn som Elvis Presley, Roy Orbison, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins.

Således kan man hör Isaak ge sig på ”It's Now Or Never”, ”Ring Of Fire”, ”I Walk The Line”,Oh, Pretty Woman och ”Great Balls Of Fire”.

Men ”B.T.S.” rymmer också ett antal låtar som inte är lika självklara för den breda massan.

Som nostalgiker så har man absolut stort utbyte av Isaaks kärleksfulla tribute till sina hjältar, för det här levereras med klass som skiljer sig rejält från den ordinära coversvängen.

Soundet har en tidsenlig snygg känsla och Isaak har förmågan att lägga sig nära originalrösterna på ett synnerligen coolt och avslappnat sätt. Och tillhör man de yngre generationerna där intresset för uppdatering av det förflutna bara verkar växa så kan man knappast hitta en bättre kopiator än Chris Isaak.

Han känns klart berättigad även om man naturligtvis också checkar upp originalen.

Liknande artister: Dwight Yoakam, Roy Orbison, Lyle Lovett, Los Lobos, Tom Petty.

Björn Bostrand

"Me and the Rumour have just done an album," he said, sounding excited. "The whole original band. There was no great plan involved. I work on whims basically. It was just a whim and it suddenly grew and the next thing I know I've got the Rumour and they were all saying, 'Yeah, let's do it.' So the whole thing came together in a rush."
Parker and the Rumour recorded a batch of new songs in June and July, and before the dust settled, the phone rang.
"A week later the director Judd Apatow called me and told me about a new film he was about to start making called 'This Is 40.' And the next thing I knew I was acting in this movie in August and September. It's all been a bit mad. The Rumour was flown to L.A. to do a shoot in the movie, and we did a two-day shoot in a theater so that scene should be in it."

The Barreracudas

”Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

PPPPP

Skivbolaget vill genreplacera Atlantafemman i softcore, glampunk och Plymouth rock.

Men hallå!

Varför krångla till det när det från start till mål är garage och surfrock med feta popmelodier som glasyr som Adrian Barrera, sång & gitarr, Warren Bailey, gitarr, George Reese, bas, Todd Galpin, trummor, och Milton Chapman, keyboard pangar ur sig.

Och en roligare och bättre halvtimme blir det aldrig på det här temat.

Att gruppnamnet är ett fyndigt rip off på engelskbaserade men angloamerikanska The Barracudas som inkluderade Jeremy Gluck, sång, Robin Wills, gitarr, David Buckely, bas och Nick Turner, trummor är ställt utom allt tvivel.

Förmodligen är ”N.M.” också en stor kärleksförklaring till originalbarracudorna.

För när man åker nedcabat igenom det låtmässigt dussinet fulla debutalbumet så känns det som om det skulle kunna vara överblivit material från Gluck och kompani inspelning av debutalbumet ”Drop Out With The Barracudas” från 1981.

Öppningstrippeln , ”Numbers”, ”Baby Baby Baby”, ”Feet” och ”I Wont Wait” sparkar helt klart in en och annan öppen dörr.

Men det har aldrig spelat någon roll när det handlar om rock'n'roll i den här ligan. Och speciellt inte när man gör en så elegant rewrite på det bästa från det förflutna som The Barreracudas gör.

Och att dra likheter med Dwight Twilley och Paul Collins Beat, för att nu hugga ett par av de stora i stilarten, är heller knappast fel eftersom power popen sticker ut både här och där och alldeles glittrande glasklart som i ”Baby Jessica”, ”Girl” och ”Ballroom Disaster”

De melodiska hakarna av den oemotståndliga arten står som spön i backen och produktionen är så där lagomt monoskräpig att de som tycker att ljudanläggningen är viktigare än det som spelas på den får krupp.

Att de sen avrundar hela kalaset med en salig cover på Cheap Tricks ”Come On Come On” känns vid den tidpunkten som helt självklart.

Albumet släpps på måndag. Men redan ikväll kan du lyssna in ”Nocturnal Missions” på Spotify och själv höra att jag inte överdriver.

Liknande artister: The Barracudas, Paul Collins Beat, Gentleman Jesse And His Men, Dwight Twilley, Stolen Hearts.

Björn Bostrand

Nej ni ser inte i syner. Och det är inte något photo shop knep.

Det är aussiehjälten Paul Kelly i en australiensisk och amerikansk version av utsökta albumet ”Gossip” från 1986..

Den till vänster är down under originalet med snyggt vikuppslag, 23 låtar och med kompbandet The Coloured Girls

Den till höger är det nedbantade USA-släppet där man var tvungen att ändra namnet till The Messengers så att det inte skulle väcka anstöt.

Märkligt!

Precis lika märkligt är det att det den här pärlan inte finns på Spotify.

/Björn

Bedouin Soundclash
”Light The Horizon”(Pirates Blend Records/Rude Records/ Sound Pollution)
PPPP
Torontos finaste ska/punk/reggae-trio har bytt ut sin trummis sedan sist. De har också dragit ner till Philadephia och spelat in tillsammans med King Britt – känd från 90-talshiphopparna Digitable Planets och som tidigare jobbat med bland annat Macy Gray.
Vistelsen i  ”The City Of Brotherly Love” verkar ha gett lite nya soul och jazzinfluenser. Men Bedouin Soundclash är ett genuint band. De spelar allt själva, ja utom inlånade stråkar och blås förstås- och som extra spår finns givetvis en Dub-mix. Men det är inget fusk. Sångaren och gitarristen Jay Malinowski låter stundtals som en ung Joe Strummer eller en hungrig Sting á la tidiga Police och rytmsektionen kan sin reggae och sin R&B.
”Light The Horizon” är gruppens fjärde album och det första på hela fyra år. Spektrumet är brett. Här finns allt från den makalösa Clashreggae-doftande ”Mountain Top” till den episkt vackra och avskalade soulen ”Brutal Hearts” med gästsång från unga Beatrice Martin aka Coeur de Pirate och stråkarna arrangerade av Philly-legenden Larry Gold. ”Elongo” å sin sida drar mer åt Sydafrika än Jamaica.
Det är tretton väldigt varierade spår. Clashreggaen kan de bättre än någon annan på den här sidan Joe Strummer. Men här visar de också upp en stor känsla och en vilja att gå vidare in i soul- och R&B-land. Kombinationen har jag svårt att motstå. OK, att något spår verkar ha fått för mycket Sting för mina hälsa. Men i stort är detta ett väldigt gripande album.
Och ”Mountain Top” är en av 2011 års bästa låtar!
Christer B. Jarlås

Noel Gallagher's High Flying Birds

”N.G.H.F.B.” (Universal)

PPPP

Vem lyckades då bäst av bröderna big mouth på egen hand?

Det beror nog mycket på vilken profil av Oasis man gillade bäst.

Liam Gallaghers Beady Eye är en klart nice rock'nroll och pop fortsättning medan Noels flock av högtflygande fåglar är precis lika storslaget vackert som det låter.

Noel vinner inte helt oväntat låtskrivarduellen eftersom Liam utan Gem Archer och Andy Bell som partners förmodligen aldrig fått till den fina knorren i låtmaterialet på ”Different Gear, Still Speeding”.

En majoritet av de tio låtarna här känns som givna fortsättningar på ”Wonderwall”, ”Live Forever”,”Don't Look Back In Anger” och ”Some Might Say” och jag skäms inte en sekund över att erkänna att jag är en stor sucker för Noels excellenta och skönt småsvulstiga balladkänsla.

Melodierna är lika bra som de han någonsin skrev i Oasis och arrangemangen härligt storslagna, granna och insvepta i en patenterad melodiska smartness med textslingor som fäster omedelbart på tungspetsen.

”AKA... What A Life”, ”Death Of You And Me”, ”Dream On”, ”AKA... Broken Arrow”, ”If I Had A Gun”,”Soldier Boys And Jesus Freaks”och ”(Stranded) On The Wrong Beach” skulle platsa på vilket som helst av ditt favoritalbum med Oasis, om du nu har något.

Dessutom sjunger storebror helt förträffligt rakt igenom hela plattan.

Tjatet om för mycket Beatlesvibbarna kommer han aldrig att slippa undan och när jag läser recensionerna som hunnit publicerats hittills så känns det som att ingen vågar ge plattan mer än en trea på den femgradiga skalan, trots att orden berättar så mycket mer.

Men så har alltid förhållandet till bröderna Gallagher varit i vissa kretsar inom recensentskrået.

I en intervju i septemberutgåvan av Mojo kallade han sig mycket hellre låtskrivare än rock'n'roller och det framstår ganska tydligt på solodebuten.

Liknande artister: Oasis, Beady Eye, Miles Kane, Richard Ashcroft, Sterephonics.

Björn Bostrand

Sulo och Idde
”Kocksgatan Revisited” (Legal Records/ Sound Pollution)
PPP
Det här är ett nytt album men det är också musiken till en föreställning som har premiär på Boulevardteatern på Söder i Stockholm i November. Det här är andra gången Sulo ger ut ett album med tonsättningar av Ernst Brunners dikter. Och precis som på förra årets Per Ragnar-album  har Sulo tagit hjälp av världens bästa Idde Schultz som också tonsatt en av dikterna.
Med sig har Sulo och Idde ett ruskigt bra band med Gävle-bröderna Diamant i rytmsektionen och Fredrik Blank, väl nyttjad av både Hellstrand och Lundell och en gång i Lolita Pop, på underbar gitarr. Engmans kapell har dessutom släppt till Pär Engman på gitarr och kör. Sulos gamle Diamond Dogs –polare Henrik Widén har gjort ett bra jobb med produktionen. I ljudbilden finns bara ett enda stort aber. Mats ”Magic” Gunnarsson må vara en skicklig saxofonist; men han är ingen Clarence Clemons och när han spelar solon bryter de helt av – de tillför inget – de förstör de få låtar där de är med- märkligt eftersom jag oftast gillar saxofon.
Det här låter verkligen inte som tonsatta dikter. Det här är oftast en väl fungerande varierad vuxen rock på svenska. Mer Staffan Hellstrand än Eldkvarn. Och Brunners dikter är bra rockpoesi med ord som sticker ut och fungerar. Totalt tolv sånger. Sulos röst har samma tonfall som Brunners ord och Idde, ja Idde är alltid bäst oavsett om det är med Docenterna, Winnerbäck, Anna Stadling eller Hellstrand. Men det kanske är fyra av de tolv låtarna jag vill höra igen, resten passerar bara förbi som en sång på radion.
I november kommer de här låtarna att bli en del av en föreställning runt Brunners roman ”Kocksgatan” där Sulo, Idde och Per Ragnar ska framföra Brunner tillsammans med Magic Gunnarsson och Henrik Widén. Och i det mindre sammanhanget kan nog saxofonen fungera bättre än här.
För övrigt borde Sulo och Idde satsa på egna låtar nästa gång - eller varför inte göra en Staffan Hellstrand-skiva..?
Christer B. Jarlås

16 Horsepower

”Yours Truly” (Glitterhouse Records/Border)

PPPP

Det är underbart att bli påmind igen om det kanadensiska altcountrybandets potential. Det känns lite osäkert om bandet är nedlagt eller inte, sista eller ska man säga senaste studioalbumet ”Folklore” kom 2002.

Men oavsett hur det nu är med det så borde den här 25 spår starka dubbel-CD locka de som inte tidigare mött dem att kolla upp den här läckert kantiga och oslipade 25 spår långa samlingen

I alla fall om har det rätta musikaliska modet, för 16 Horsepower är ganska ofta som en tonsatt småläskig rysare som man inte kan låta bli att avsluta.

De sorteras in i den ruffiga delen av altcountryrock facket men passar lika väl i rootsrock, postgrunge, indie, folkrock eller det alltid lika luddiga alternative.

Som en frikyrkopastor på bootlegsprit ylade och mässade David Eugene Edwards med sin hypnotiska stämma och backades upp av basisten Pascal Humbert och trummisen Jean-Yves Tola i originaluppsättningen. De kom och gick en handful andra musiker under åren, men tillsammans med Edwards som navet så var Humbert och Tola stommen.

De tolv spåren på disc A har undertiteln ”peoples choice”. Helt enkelt för att det är 12 favoritlåtar framröstade av bandets fans på nätet och som sådant ett omtumlande fint plock från deras fem studioalbum och en EP.

Det måste var oerhört svårt att gå oberörd ifrån ett möte med låtar som ”Black Soul Choir”, ”American Wheeeze”, ”Splinters”, ”Clogger”, ”Low Estate” och I Seen What I Saw”, och döskallen som pryder dragspelet på CD-konvolutet är på något sätt ett varumärke för hela ljudbilden på dussinet.

Disc B innehåller 13 b-sidor och tidiga outgivna rariteter.

Man gör vågen.

Liknande artister: Woven Hand, Nick Cave & The Bad Seeds, Grant Lee Buffalo, The Denver Gentlemen, Morphine, Tarantella.

Björn Bostrand

The Dubrovniks

Audio Sonic Love Affair (Mushroom Records) 1990

Kanske inte världen flashigaste namn på en på alla sätt och vis klockren rockgrupp.

Men tämligen logiskt med tanke på att duon som bildade gruppen i Sydney 1987, gitarristen Roddy Radalj och basisten Boris Sujdovic, båda var födda och hade vuxit upp i Dubrovnik och därför ville hylla hemstaden på detta vis.

James Baker som satt bakom trummor i sex år hade liksom Radalj ett förflutet i Hoodoo Gurus, mellan 1981-1984, och likheter mellan The Dubrovniks och H.G. sound är uppenbart.

Liksom kopplingar till grupper som Beast Of Bourbon, The New Christs, The Screamin Tribesmen och The Saints från aussieexplosionen under 80-talet. För även om The Dubrovniks debut ”Dubrovnik Blues” inte kom förrän 1989 så passade bandet ypperligt in i den ytterst hälsosamma aussierans musikaliska själ.

Tillsammans med den fjärde pusselbiten i bandbygget, gitarristen Peter Simpson och producenten Kevin ”Caveman” Shirley så roddade man ihop en tämligen okänd rockklassiker som funkade lika bra 1990 som den kommer att göra 2020.

Ytterligare två album blev det innan man kastade in handduken 1995.

”Chrome” från 1992 och ”Medicine Wheel” två år senare följde i fotspåren på ”A.S.L.A.”. Men folket fattade inget i alla fall, eller så var de bara omedvetna.

”I don' care about the girls, i don't want to see the world, i don't care if i'm all alone, as long as i can listen to The Ramones” går refrängen i ”As Long As I Can Listen”.

Det räcker så.

CBS utgåvan till höger som är 49:ans Hidden Treasure är daterad 1975.

Tillika den femte fullängdaren i det här goa bandets åtta album långa diskografi.

Frontade av ett par bröder som skrev en gigantisk och tidlös monsterhit, finns i originalversion på deras debut från 1972, som förmodligen gjort dem ekonomiskt oberoende för resten av livet.

Folkrock med skarp popkänsla, utsökta vokala insatser och skimrande gitarrer är en passande innehållsdeklaration av deras sound.

Vad heter bandet och vilket är albumet?

Bör vara tämligen enkelt bara man är en hyfsad googlare.

/Björn

Ryan Adams

”Ashes & Fire” (Columbia)

PPPPP

För mig har hans storhet alltid varit de tvära kasten mellan rollen som hudnära singer/songwriter, stilren rocker och ruffig garagerockare.

För andra har det uppenbarligen varit ett stort problem.

Men det är därför som jag utan några som helst tvivel tagit hela hans diskografi till mitt hjärta.

Med tanke på hans allvarliga öronsjukdom och hans egna uttalande på kompbandet The Cardinals blogg i januari 2009 om att han var tvungen att lämna musikscenen för gott, så är ”Ashes & Fire” inget mindre än en stor gåva.

Det är ganska exakt tre år sedan senaste studioalbumet ”Cardinology” där han kompades av The Cardinals släpptes. Men självklart ska man också räkna in den strålande retroaktiva rock'n'roll dubbeln ”III/IV” med samma kompband från ifjol i hans ljuvliga diskografi.

Det är en nykter, drogfri och förälskad Ryan som i comebacken klär sig i en helt utsökt klassisk men nutida trubadurskrud och levererar 11 oslagbara låtar på ämnet.

Sången är magisk, medmusikanterna makalöst följsamma och lyhörda med instrument som akustiska och elektriska gitarrer, piano, pedal steel, orgel, bas och trummor.

Tiden stannar när ”Come Home”, ”Rocks” och ”Do I Wait” radar upp sig på en trippel som spår tre, fyra och fem.

Men det är en känsla som präglar hela ”Ashes & Fire”, för det finns inte en enda skönhetsfläck på hans 13:e album.

”I don't remember were we wild and young

All that faded into memory

I feel like somebody I don't know, are we really who we used to be

Am i really who i was”.

Så går öppningsstroferna i ”Lucky Now” och det får en att tro att tiderna som americanan och altcountryns bad boy är över.

Tanken att han fortsättningsvis kan fokusera på sin musik på den här nivån gör mig lätt knäsvag. Samtidigt som jag hoppas att han emellanåt vill vara den excellenta rock'n'roller som han också är.

Och nu önskar jag bara att Storsjöyran jobbar häcken av sig för att ställa Ryan med polarna i The Cardinals på en av sina scener till sommaren.

Liknande artister: Whiskeytown, Wilco, Jesse Malin, Neal Casal, Jayhawks.

Björn Bostrand

Obs!!! ”Ashes & Fire” släpps den 12/10 men finns redan nu på Spotify.

20 år sedan hissade och hyllade albumklassikern ”Girlfriend”, i alla fall i kritikerleden och bland de obotliga popnördarna runt vårt klot, såg dagens ljus.

Det firade Matthew Sweet med att släppa nya albumet ”Modern Art” lite i det tysta i slutet av september.

Men i vårt förgiftade gäng så är han en fortfarande en högt aktad musiker och låtskrivare med en utsökt discografi i bakfickan.

”Modern Art” är inget undantag från den regeln.

Själv hävdar Sweet att den kan ses som en vinkling på hela hans karriär, och visst är det så om man med det menar kvalité.

Uselt med videos från färskingen så vi kör titelspåret från 20-åringen där Matthew gör en kanonduett och helt formidabel ryggradsrysare med John Hiatt.

Och här är Matthew Sweet "Modern Art" bara ett klick bort från dig som har Spotify.

/Björn

The Johnnys

”Grown Up Wrong” (Geffen Records) 1988

Som sagt. Minnet sviker när det gäller vår exakta födelsedag.

Men är det något vi vet så är det att vi aldrig tvekat att rida barbacka när det gäller vår musiksmak.

Varken då eller nu.

Aussiecowboysen The Johnnys ”G.U.W.” har ett år mer på nacken än Popgenigänget och är fortfarande lika knivskarpt rätt.

Ingen överklassdoftande skritt här minsann. Istället är det rodeorock och barbackamericana extravaganza som gäller

Bandets mainman, gitarristen och leadsångaren Spencer P. Jones, har ett långt och brokigt förflutet i aussierockens historia, som faktiskt pågår fortfarande.

Han har lirat i grupper The Beast Of Bourbon, Paul Kelly And The Colured Girls, Olympic Sideburns och The Legendary Stardust Cowboy för att nu bara plocka några ur Jones digra och långa bandlista.

Så sent som ifjol släppte Jones soloalbumet med den eftertänksamma titeln ”Sobering Thoughts”.

Men det var i The Johnnys som han spelade sin mest excellenta huvudroll tillsammans med Graham ”Hoody” Hood, bas, Slim P. Doherty, gitarr och ”The Real” Billy Poomer Jr, trummor som vicesheriffer.

Få band har burit sina cowboyhattar med samma värdighet som The Johnnys, och här glänser eget material som ”Middle Sized John”, Going Down (With Rock'n'Roll), ”No Excusin' My Boozin”,”Ten Outlaws”, ”Bounty Hunter”, ”Cajun Woman”, ”Taller Man” i takt med en par urcoola tolkningar av Chris Speddings ”Motorbikin' och Jagger/Richards ”Grown Up Wrong”.

Tror ni på chansen att kunna streama de 12 spåren på Spotify?

Glöm det!

Men ringer någon på av er på min dörr och frågar efter The Johnnys så lovar jag att lira både den och förstlingen ”Highlights Of A Dangerous Life” (1986) i ett sträck över några koppar kaffe.

48:ans Hidden Treasure, med baksidan strax till höger om The Johnnys barhäng, är en hon.

Inte direkt samma virke som The Johnnys, men alltid med samma smarta väg till bästa sortens melodier, och stor popklass har hon alltid visar på sina album.

På just det här gör hon en fantastisk duett med en viss mr. Costello.

Albumtitel och artistens namn, tack?

Ett ypperligt tillfälle för Teknikchefen att omedelbart gå i clinch med mr. Schönning.

/Björn

Det fullkomligt regnar av återutgivningar den här hösten. Inte nog med att Pink Floyds samlade verk får en ny boxkostym, även Jesus And Mary Chains samlade verk har nu släppts. 2 stycken cd-skivor och en dvd i varje förpackning.
Rena lyckoruset när man ligger hemma i höstförkylning och och bara febern hindrar en från att skutta runt barfota av lycka.
Den som har missat Jesus And Mary Chain har mycket att ta igen. Men man kan ju alltid börja med "Psychocandy". Plattan som öppnas av fantastiska "Just Like Honey" som Sofia Coppola mer eller mindre gjorde odödlig i hennes makalösa rulle "Lost In Translation". Om jag inte minns helt galet så öppnades dörrarna till The Jesus And Mary Chains underbara värld på vid gavel för lill-kusin Jonas av just den filmen.


Dessutom fick Bengt Ola hela Radio Jämtland att vibrera av (vad jag tror var) "In A Hole", men det kan också ha varit "The Living End". Flertalet av radiokanalens medarbetare trodde att någonting i sändningsutrustning gått sönder av all dist som de skotska bröderna Reid drängt sin debutplatta med. 
Själv upptäckte jag TJAMC på 90-talet av en artikel i magasinet Pop där Andres Lokko höjde dem till skyarna. 
Jag var bara tvungen att lyssna. Och jag blev fast.
Min absulta favorit är nog ändå "Darklands". En slags emovariant på Springsteens "Nebraska". Fast mörkare. 
Men vilka poplåtar. Det handlade om inspiration direkt hämtad från 60-talets tuggummipop, 70-talets Led Zeppelin-rock samtidigt som de verkligen utnyttjade distfunktionen på gitrarrerna. Speciellt på "Psychocandy". Men på de övriga palttorna används disten mer sparsamt och istället kläddes låtarna på Phil Spectorvis med eko till förbannelse.
Kan man göra någonting annat än att älska The Jesus And Mary Chain?


/Stefan