Popgeni

Pilot

”From The Album Of The Same Name” (EMI) 1974

På förekommen anledning, vi återkommer till det i obestämd men snar framtid, så existerar det lite Pilot-vibbar i vissa Popgenikretsar för tillfället.

Bubbelgum och handklapppoparna från Skottland med sångaren, gitarristen och basisten David Paton, Bill Lyall, keyboards, synthesizers, Stuart Tosh, trummor, var trion som bildade stommen på det av Alan Parsons producerade debutalbumet.

Allt gnistrar inte solklart 37 år efter releasen och jag kan inte låta bli att undra hur fan de funderade när de adderade några gräsligt misspassande flöjtsolon av Lyall på några av spåren.

Men samtidigt går det inte att ta ifrån dem den klockrena känslan på ett antal tidlöst melodiösa popess runt tre minuter.

Jag blir fortfarande varm långt in i popsinnet av att höra det sprudlande öppningsspåret ”Just A Smile” och med ”Magic” som nummer två så är det en oerhört stark öppning på vilket popalbum som helst oavsett årgång.

Men den dubbeln tog liksom udden ur de övriga tio låtarna och uppföljaren ”Second Flight” året senare och ”Morin Heights” 1976 känns mer genuina rakt igenom.

Men visst är ”Girl Next Door”, ”Lovely Lady Smile”, ”Don't Speak Loudly” och ”High Into The Sky” några små bagateller där man fortfarande ylar med i textraderna och som bevisar att Paton och Lyall var på samma våglängd när det gällde att snickra pop på villkoren som rådde under tidseran. Ibland gick man bort sig i ambitionerna att försöka vara progg, och det tycker jag att man ska banna Parsons för.

Blir lite fundersam just när jag ska till att skriva om H.T. no. 51. Får en känsla av att det kan vara en repris.

Men just nu orkar jag varken kolla upp det eller ställa till med en ny fotosession i down in the vinylcellar när klockan visar 22.27.

Rulla mig i tjära och fjädrar om så är fallet.

Om inte vill jag i vanlig ordning ha artist eller grupp och albumtitel.

/Björn