Popgeni

Noel Gallagher's High Flying Birds

”N.G.H.F.B.” (Universal)

PPPP

Vem lyckades då bäst av bröderna big mouth på egen hand?

Det beror nog mycket på vilken profil av Oasis man gillade bäst.

Liam Gallaghers Beady Eye är en klart nice rock'nroll och pop fortsättning medan Noels flock av högtflygande fåglar är precis lika storslaget vackert som det låter.

Noel vinner inte helt oväntat låtskrivarduellen eftersom Liam utan Gem Archer och Andy Bell som partners förmodligen aldrig fått till den fina knorren i låtmaterialet på ”Different Gear, Still Speeding”.

En majoritet av de tio låtarna här känns som givna fortsättningar på ”Wonderwall”, ”Live Forever”,”Don't Look Back In Anger” och ”Some Might Say” och jag skäms inte en sekund över att erkänna att jag är en stor sucker för Noels excellenta och skönt småsvulstiga balladkänsla.

Melodierna är lika bra som de han någonsin skrev i Oasis och arrangemangen härligt storslagna, granna och insvepta i en patenterad melodiska smartness med textslingor som fäster omedelbart på tungspetsen.

”AKA... What A Life”, ”Death Of You And Me”, ”Dream On”, ”AKA... Broken Arrow”, ”If I Had A Gun”,”Soldier Boys And Jesus Freaks”och ”(Stranded) On The Wrong Beach” skulle platsa på vilket som helst av ditt favoritalbum med Oasis, om du nu har något.

Dessutom sjunger storebror helt förträffligt rakt igenom hela plattan.

Tjatet om för mycket Beatlesvibbarna kommer han aldrig att slippa undan och när jag läser recensionerna som hunnit publicerats hittills så känns det som att ingen vågar ge plattan mer än en trea på den femgradiga skalan, trots att orden berättar så mycket mer.

Men så har alltid förhållandet till bröderna Gallagher varit i vissa kretsar inom recensentskrået.

I en intervju i septemberutgåvan av Mojo kallade han sig mycket hellre låtskrivare än rock'n'roller och det framstår ganska tydligt på solodebuten.

Liknande artister: Oasis, Beady Eye, Miles Kane, Richard Ashcroft, Sterephonics.

Björn Bostrand