En Waits av finaste kalibern
Tom Waits
”Bad As Me” (Anti/PGM)
PPPP
Sju år är en lång väntan, senast ”Real Gone” från 2004.
Som tur har man kunnat förströ sig med annat godis under tiden i den här musikaliska träskmarken.
Men när Waits comebackar med ett album av den här kalibern så kan man inte låta bli att fundera över om man egentligen behöver något annat ur genren?
Han hittar glaskäken på direkten med öppningsspåret ”Chicago” och sen rullar det bara på i vedertagen Waits-anda med grovkorniga croonerballader och en starkt kryddad rootsgryta där smaker är välkända men exklusiva.
Själv älskar jag den bufflige och påträngande Waits som tar för sig rejält och är rätt-i-ansiktet med sin eget yxade träskblues som skaver så där sanslöst skönt.
Programmera in en sexa som ”Chicago”, ”Raised Right Man”, ”Get Lost”, ”Bad As Me”, ”Satisfied” och ”Hell Broke Luce” och försök sen att sitta stilla.
Mark Ribots gitarr har en framträdande roll på albumet, och bitvis uppbackad av David Hidalgo (Los Lobos) och självaste Keith Richards, så sätter han en finstilt guldkant på de 13 spåren med en fortsatt ytterst älskvärd och snart 62-årig Thomas Allan Waits .
Liknande artister: Nick Cave And The Bad Seeds, Leonard Cohen, Screamin' Jay Hawkins, Grinderman, Howlin' Wolf.
Björn Bostrand
Marc Ribot är lika viktig för Waits som för Elvis Costello. Tänk att vi inte stannade nägra nätter till i Trondheim senast och lyssnade på honom..?
Sånt man ångrar...
Med tanke på alla superlativen som droppas så måste du väl ha glömt ett P?
Eller vill du vara kvällstidningscool?
/TC
Där fick jag igen!
Men det har väl snarare med att jag redan klämt ur mig ganska många PPPPP.
Men den går ju att uppdatera framåt slutet av året.
