Popgeni

Brian Wilson
"In The Key of Disney" (Disney)
-

Kära Brian.
Ja, vi vet ju att man i bland måste knega för att tjäna i hop pengar. Speciellt när vänner och familj envisas med att stämma en på pengar, efter som de bidrog med ordet "drive" i en låt som folk råkade gilla en gång i tiden.
Men kommer du i håg den gången då du protesterade mot Reprise Records genom att måla ditt nylle grönt innan möte med skivbolagsfolket? Då ville du ändå få rätt till att bestämma själv vad du skulle spela in.
Varför orkade du inte kämpa emot den här gången?
Visst, det låter som du har jättekul i Snövit-medleyt, men i övrigt? Hur tänkte du där?
Kunde du helt enkelt inte bett att få skriva nytt material till en ny Disneyfilm i stället?
Hade det inte gynnat kreativiteten lite bättre?
Eller är hela den här plattan ett synnerligen sofistikerat sätt att bevisa hur jävla kasst det blir när skivbolag får bestämma allt själva...?


Lou Reed och Metallica
"Lulu" (Vertigo/Universal)
P

Kära Lou.
Vi har ju, som du kanske vet, lidit mycket med dig. Vi har glatt med dig i dina fantastiska rock´n´roll stunder i Transformer och din debutplatta. Vi har varit bakfull med dig under soliga höstdagar med Velvet Undergrounds plattor och saknat Doc Pomus tillsammans med dig i Magic And Loss.
Men vad ska vi känna när vi lyssnar på Lulu?
Neil Young hade ju som bekant ett samarbete med Pearl Jam på plattan Mirrorball. Ett skramligt samarbete som hade sin grund i starka låtar.
Men var är låtarna här, Lou?
Tanken att basera plattan på Alban Bergs Opera "Lulu" efter Frank Wede­kinds teaterstycke, är ju en riktigt bra idé. Att i musik skildra en destruktiv människa innan hennes sista möte med kunden Jack The Ripper är lite kittlande. 
Men vad hände?
Det låter ju fatiskt som du drar åt ett håll och Metallica drar åt ett helt annat.
Var det meningen?
Ett enda ord slår som en klocka i mitt huvud efter tredje och fjärde genomlyssningen. 
Ordet är "Varför?".

Stefan Herdell