Powerpop goes the brain
The Tor Guides
"Lots Of The Pops! - Volume 1: Caught In A Sweet Refrain (Digit)
PPPP
Popmusik är en svår konst.
I alla fall om man vill förena den brittiska popboomen från 60-talet med den genetiskt sett ypperliga powerpop avkomlingen som exploderade ett tiotal år senare både på öriket och i USA, och som fortfarande är en lyckobrunn att ösa ur varje gång den lyckas armbåga sig fram i den allmänt rådande likriktade ljudtapeten.
Nu vet jag inte riktigt om det är så som The Tor Guides, aka Torbjörn Petersson, tänkt?
Men oavsett hur funderingarna har gått så behärskar han genren med en kirugs precision på sin tredje fullängdare och föregångarna "Honeybees & Tangerines" (2007) och "Strawberries & Chocolates" (2012) är stöpta i ett likvärdigt melodiskt glänsande powerpop sound.
Förutom lite assistans av basisten Lars Ericson och Björn Höglund som hjälpt till med produktionen och läckra percussions så är detta till största ett verk av popsnillet "Pson".
Flowet blir lika varmt och innerligt oavsett om du väljer att färdas i låtordningen från öppningen "Dynamo" till avrundningen med "All About The Loving...reprise", eller shufflar dig genom den här storstilade och elegant personliga powerpopresan.
Själv har jag haft förmånen att känna och umgås med Torbjörn i ett antal år nu genom "nördprojektet" Popgeni där vi är ett tiotal mogna herrar som aldrig kommer att bli för gamla för att sätta igång och babbla osammanhängande om den livslånga passionen till de optimala pop och rocklåtarna.
För novisen som förhoppningsvis upptäcker The Tor Guides på Spotify för att sen investera i ett fysiskt exemplar av platta så bör man kanske också upplysa om att T.T.G. långt ifrån starten på popkarriären.
Torbjörn Petersson & Spade släppte 1982 vinylsingeln "Anklagad" och "Hemligheter" och sen har ett antal projekt passerat revy i det tysta.
Och kärleken till genren har alltid varit innerlig.
Liknande artister: All powerpop värd namnet
Björn Bostrand
ABBA år 2013
Om vi leker med tanken att Frida hade mött Björn och Benny på 2000-talet, istället för 60-talet. Att de nu var i 25 års åldern. Hur hade fet låtit då? Antagligen som Music Go Musics senaste singel "Love Is All I Can Hear". De har en klar discoinfluens. De leker obarmhärtigt med syntar. Och det är melodiöst till tusen.
Fantastisk discoballad att starta veckan med.
/Stefan
Felstavade kyrkor (En av årets singlar*? Del II)
Jag har uppmärksammat den skotska popgruppen CHVRCHES förrut.
De började lite avantgarde med sin syntpop. Musik med hög integritet.
Men nu är det ute efter en hit.
Låten "The Mother We Share" börjar med röstsamplingar, en diskret ljudmatta och 80-talets klapp-effekt. Sen smäller det till. En perfekt liten poplåt som nog är det roligaste vi har hört sedan Pet Shop Boys "Heart" eller "New Orders "Mr Disco". Sångerskan Lauren Mayberry äår lika trollbindande som Sarah Cracknell var på 90-talet.
CHVRCHES är, i stort sett, St Etienne i 10-tals tappning.
Färgglad popmusik som man bara blir kär i.
/Stefan
En av årets singlar?
Rasande snygg singel från M.I.A.
"Come Walk With Me" är singelsläppet som ska bana väg för hela plattan "Matangi" som läpps den 5 November.
Och det kommer säkert att sälja mångmiljoner.
/Stefan
Kajsa Grytt imponerar
Jag kan inte påstå att jag var ett fan av Tant Strul.
Inte heller Kajsa Grytts skapelser i början av 90-talet.
Jag kanske var för ung för att fatta.
Men ju längre tiden har gått, desto mer imponerad av henne har jag blivit. Framför allt från och med "Är Vi På Väg Hem" från 2003.
Kajsa Grytts senaste skiva "En Kvinna Under Påverkan" är kanske en av Sverige mer underskattade album, när den kom för två år sedan. Jag tyckte mycket om den.
I nuläget är hon mitt uppe i att släppa sin första roman. Därför blev jag förvånade när jag råkade snubbla över den här videon för en vecka sedan. Jag hade inte räknat med nytt från Kajsa Grytt. Men den blev en glad överasskning.
Hennes senaste popsingel "Du ler, Du Dör" är i mitt tycke en av hennes bästa. Kanske blir plattan "Jag Ler, Jag Dör" också hennes bästa? Det återstår att se.
/Stefan
Indiansommar
Pophösten är här. Och till skillnad från Bengt Ola så njuter jag mer av hösten.
Jag gillar gula löv. Frost på mornarna och att se hur sakta sommaren dör för att ge plats åt den kalla krispiga vintern.
Egentligen vill jag lyssna på Fleet Foxes, men eftersom det inte går något vidare (tror inte att de lyckats skrammla i hop tillräckligt många låtar för ett helt album än), så får det bli brittiskt i stället.
Två gamla hederliga trotjänare har precis släppt nytt.
Den som fått mest luft under vingarna så här, 15 år efter sin storhetstid, är Stereophonics.
De skläppte sin platta "Graffiti On The Train" redan i mars. Har totalt blockmissat hela plattan. Eller om jag ska vara ärlig, så var jag inte så intresserad. Men så hörde jag "Indian Summer" ör någon vecka sedan och blev helt frälst. Igen.
Faktum är att hela plattan sjuder av nyfunnen energi och låtarna är imponerande stabila.
Värd en lyssning eller två.
Den andra gruppen, Manic Street Preachers, kommer jag att återkomma till...
/Stefan
Still going strong
Han fyllde 70 i juli och på måndag kommer Garland Jeffreys 12:e album.
"Truth Serum" är uppföljaren till den strålande comebacken "The King Of In Between" från 2011 efter 14 år i träda.
Och när nu "T.S" på nytt visar upp en Garland med samma karisma som när det begav sig på 70, 80 och 90-talet med albumpärlor som "One Eyed Jack", "Guts For Love" och "Don't Call Me Buckwheat" så kan man inte låta bli att fundera lite över den långa frånvaron.
Men bäst är att njuta av ett nytt utsökt album där Jeffreys kompas av samma fina musiker som på "T.K.O.I.B."
/Björn
Paddy McAloon lika grann som någonsin
Hallelujah!
Vet inte exakt om det är den 4:e eller den 7:e som gäller för Prefab Sprout och återkomsten med "Crimson/Red".
Men det spelar ingen roll för jag konsterar med varmt hjärta att Paddy McAloon fortfarande skriver helt magnika poplåtar som han sveper in i melodier och spetsar med sång som kommer att göra alla som någonsin älskat hans musikaliska aura knäsvaga.
Till föregångaren "Let's Change The World With Music" använde sig av låtar som legat i byrålådan och det blev ju klockrent.
"Crimson/Red" är fylld med tio färska spår som han skrev förra hösten och det är Prefab Sprout extraordinär. Det är oerhört glädjande att konstatera att Paddy är tillbaka i full blom efter alla hälsoproblem för "Crimson/Red" är en onemanband historia där han själv spelar gitarr, bas, trummor och keyboards.
Behöver jag säga att det dessutom är balsam för alla som tar på sig törnekransen inför det som väntar de närmaste fem månaderna?
/Björn
Höstless. Men visst finns det små, varma ljuspunkter…
Så glider vi sakta in i en tid av murrigt mörker och skoningslös kyla. Sommarshortsen och flipflopsen dumpas i garderoben, vi drömmer oss bort i surfandet på resebyråsajter och/eller minns de där underbara dagarna från i somras vid Medelhavets azurblå vatten.
Jag söker tröst på samma sätt som jag alltid gjort.
I skivsamlingen ropar de där underbara höst- och vinterplattorna på uppmärksamhet. Nej, jag tänker inte på Eric Satie, det är lite väl för mycket av kontemplatoriskt vemod. Jag har aldrig riktigt förstått när man ska lyssna på den musiken.
Men George Winston funkar. Och på det stora hela det mesta i det finfina skivbolaget Windham Hills utgivning, där nämnde George är ett meganamn.
Kommer plötsligt att tänka på Andy Narell.
Lever han? Söker svaret på nätet, och jovisst. Andy levererar fortfarande sin finkänsliga oljefatspuls, såsom han hann göra på Windham-etiketten innan den gick i graven i samband med den snåriga ommöbleringen av musikbolagen.
Andy är som sagt en jävel på oljefat. Jag har ett par av de plattor han gav ut på Windham Hill under 90-talet och återvänder med glädje till dem vid den här tiden på året.
Mjukt och finstämt sveper musiken fram, som en mjuk våg mot land, ungefär samma känsla som Cesaria Evora, Kap Verdes drottning. Kan fortfarande inte förstå att hon inte längre finns med oss, men hennes musik är evig och somrigt varm.
En helt annan sak att värma sig med är att sitta hemma i soffan och fynda vinyl på nätet. Ginzas pågående rea bjuder bland annat på Niclas Frisks solodebut och Melody Gardots senaste. Bägge för under en hundring.
Och på CDON kan man fynda Oasis ”Dig your soul out”…. Ja, det är alltså den där mastodontboxen med cd:n, en dvd och fyra vinyl som nu reas för 199 pix. När den släpptes gick den på 699 sekiner.
Skynda fynda!
Och i övrigt blir det tunga riojor och mustiga grytor, moules mariniere, porterstek och en och annan moussaka med gängse tillbehör.
För retsina värmer faktiskt ganska skönt.
/Bengt Ola
Situation Östersund. (En kulturstad, som kanske inte finns?)
Melodifestival? Är det kultur? Behöver vi verkligen ett kulturhus där allt är samlat? Jag är inte säker.
Ärligt talat så skiter jag fullkomligt i Melodifestivalen.
För mig är det ett spektakel. En kommersialisering av en konstform. En homeopatversion av musik, som är så urvattnad att det inte finns någon substans kvar.
Men som event, rätt färggrannt och underhållande. Jag klagar inte när sambon vill förlja delfinaler som Eurovisionsfinal. Även om själva musiken sällan ger mig annat än lätt chipsillamående.
Men det finns ju en annan aspekt också. Melodifestivalen är ju trots allt ett populärt tv-program, med folkkära artister som folk vill se. Tittarsiffror. Det är mätbart!
Det kan ju hända att om man sköter det bra får Östersund PR ut i landet. Med hjälp av folkkära artister som kanske t o m vill bostätta sig här så småningom...
Det kan ju ge Östersund ett bra rykte...
Tänk om Östersund kunde bli eftertraktat som boplats?
- Nej men, vi har ju inte fått frågan om någon melodifestival... dundrar kommunalråd Andersson i lokalpressens kommentatorsfält.
Skadan är tyvärr redan skedd. Men det går ju alltid att sudda en aning i efterhand. Vi vet ju redan hur attityden är från kommunens håll.
Men jag kommer dit snart...
Det senaste som damp ner nu var, i alla fall, att det blir ett klart Nej till kulturhus i Östersund. Man ska se över befintliga lokaler (Storsjöteatern), och så bör det finnas sen lokal för akustisk musik. Konserthall.
En käftsmäll för kulturivrare.
Men resonabel, kan jag tycka.
Min personliga uppfattning är att det kanske inte behövs just ett kulturhus. I första hand måste det handla om framtida medborgare. De som inte bor här just nu. Vad är attraktivt för dem? Hur får man hit dem? Är kulturhus ett bra förslag i den bemärkelsen?
En del forskare har uttalat sig i ämnet. Nu senast, Charlotta Mellander i DN:
En intressant vinkling av problemet.
Men om jag själv ska uttala mig konkret så saknar jag ordentliga ramar. Var finns allt egentligen? Finns det någon evenemangskalender där kulturutbudet är samlat?
Att man här kan se en konstutställning, här säljer man tavlor, här kan man lyssna på hårdrock och här kan man se amatörteater. Det fina med just kulturhus-förslaget är ju allt är samlat på ett och samma ställe. Man behöver liksom inte leta aktivt så mycket.
Klara riktlinjer.
I dag är allt i ett enda virrvarr. Man vet knappt om någonting om något, förrän det är för sent.
Den 21 September var det riktigt trevligt att vandra genom Östersund.
Men vad var det? Informationen hade inte nått mig och min familj, och då bor vi centralt.
Visst ska man vara på hugget och leta fram information själv, men det är inte alltid att man lyckas.
Det finns heller inget samlat program eller kalender som tar ett helhetsgrepp på kulturlivet i stan. Alla har sina egna program. Jazz i jemtland har ett eget. Vi i IF Popgeni har ett eget. Jamtli har ett eget. OSD har ett eget. Etc...
Det blir ju en jäkla massa program att hålla rätt på. Turistbyrån har i och för sig en kalender, men det är mycket som inte står med där. Kanske är det därför informationschefer tror att det inte finns kultur?
Hur som helst är det mycket sådant småplock. Detaljer som är, inte så lite, irriterande.
Kultur är ju trots allt livsviktigt. Det är det som håller i hop en stad i Östersunds storlek. De som påstår något annat vet inte vad kultur är. Det är det som får ut medborgarna på evenemang för att kunna underhållas eller få sina sinnen öppnade. Konst berikar själen, sägs det. En del säger att de växer som människor av konst. Oavsett om det handlar om musik, teater, film, skulpturer eller målningar.
Man kan säga att det finns två linjer i kultur. En själslig del och en social. Det jag lutar mig mest åt nu, är den själsliga delen. Där går ju även idrott in. Att kolla på fotboll. Att se en skoteruppvisning på Jämtkraft Arena. Att kolla på extremsporter på torget.
Allt detta verkar kommunen helt strunta i.
Det ska bara finnas där.
Gör det Östersund till en attraktiv stad att arrangera evenemang i?
Problemet utflyttningen från länet måste stävjas.
Min personliga åsikt om det är att om man satsar på att försöka få unga kvinnor att stanna kvar och flytta hit, så har vi nått långt. Men råd måste vi ju även försöka ta tag i kulturdelen, en gång för alla. Närheten till naturen, skidåkning och vintersport har vi nu redan.
Men det finns puzzelbitar som fattas för att Östersund ska vara en stad där man vill sätta ner bopålarna. Där man kan ha framtidstro. Vintersport är bra. Men det räcker faktiskt inte hela vägen.
Vidare så behövs det jobb, hur vi än vänder och vrider på det. Och jag är ju så naiv att jag tror man kan utvinna jobb från kultursatsningar.
Nu låter det som om jag kräver pengar av kommunen. Men det gör jag inte i första hand. Jag kräver engagemang.
Som Christer var inne på i sin krönika i ämnet så skickade vi ut inbjudningar till Ellen Sundbergs releasefest, till Östersunds styrande. Endast Karin Thomasson svarade.
Det är inte att visa ett engagemang.
AnnSofi Andersson och Bengt Marsch uttalanden in lokalpressen...
Det är inte att visa ett engagemang.
Man undrar ju vad deras recept är för att göra Östersund attraktiv. Går de enbart efter egna intressen? Hur som helst så verkar de klart skita i allt vad lokal kultur heter.
Min gissning...
De vet inte vad kultur är.
Dessa två kan nu läggas till på den lista som blir allt längre på de kulturellt opintresserade inom Östersunds kommun.
Precis som stackars informationschef Larsson, som i maj 2012 hävdade att "man inte kan lyfta fram något som inte finns".
Jag kom i håg att jag tänke:
Aha, det är så man osynliggör samtliga idéella arbetare i en kommun!
Gör detta Östersund till en attraktiv stad ur kulturell synvinkel?
Det går inte att ha huvudet nerstoppat i marken längre... (jobbigt också när det är käle i marken så länge här uppe...)
Som medborgare kräver man ju av de styrande. Att de har kunskap och engagemang i frågor som kan vara av nytta för området. Som kan utveckla och göra Östersund större.
Men vi kanske inte ska ha det i Östersund..?
Kulturhus eller inte... Jag ser ju gärna att det byggs ett, visserligen. Men så kan jag nog räknas som "eldsjäl" som Charlotte Mellander kommenterade tidigare. Men frågan om det verkligen behövs? Och hur mycket skulle det kosta? Eller måste det kosta?
En konserthall i anslutning till Biblioteket och kanske eventuellt mer därtill, låter i mina öron helt okej. Men då återstår problemet om information.
Det behöver inte kosta speciellt mycket. Ett lösryckt förslag skulle kunna vara att man kunde starta med att skicka ut ett kulturland till hushållen en gång i månaden. Så att folk vet vad som är på gång. Vad som finns att se, höra, uppleva och göra.
Där tycker jag att kommunen har ett ansvar för sitt område. Om man är mån om sina medborgare.
Naturligtvis går det att sköta i privat regi, men då kommer det nog att kosta med distribution och arbete.
Ska den nå ut till alla ska man nog undvika så många kostnader som möjligt för medborgaren.
Men det är inte det samma som att ösa pengar på individer som vill skapa.
Vill man utvecklas kreativt, så gäller det att själv jobba på. Vill man nå ett mål är det upp till en själv. Man kan inte vänta på att någon annan ska betala ens instrument eller filmrullar, eller vad det nu är.
Det kommunen kan, är att hjälpa till med en plattform. En grogrund.
Just nu, har kommunen en del frön i en kruka. Man förväntar sig att det ska växa, men man bemödar sig inte med att vare sig lägga på jord, även om vi som jobbar idéellt gör vad vi kan för att tillsätta syre, vatten och solljus.
Gör detta Östersund till en attraktiv stad för kreativa människor som vill skapa?
Stefan Herdell
Stålmen på kulturuppdrag
The Men
"This Way" (TMI/Hemifrån)
PPPP
Smakfull återblick.
The Men är tillbaka med sitt fjärde album, föregångarna heter "The Men" (2002), "Return" (2006) och "Four Good Men And True" (2009), och det låter precis som jag vill.
Rock'n'roll från Skåne och inte minst Lund har alltid varit en genuin kvalitetssäkring genom årtiondena och The Men har ett musikaliskt förflutet som ytterligare förstärker den sanningen.
Sångaren Sven Köhler (ex The Sinners), gitarristen Olof Wallberg (ex. Colubrids), basisten Ola Främby (ex. The Girls) och trumslagaren Niklas Kilenstam (ex. Thee Expression) är alla födda på 60 och tidigt 70-tal och har "trots" att de numera sorteras in i facket för medelålders män ett fräckt och oförstört förhållande till både rocken och rollen.
Köhler som fyllde 51 i april i år är en lika uttrycksfull och dynamisk som han någonsin var i fantastiska The Sinners på 80-talet och tillsammans med sina likasinnade polare skapar han glädjefylld, experimentell, explosiv och tidlös rock'n'roll med 60-talets sound som grundingridiens i de 13 spåren.
Men det är aldrig ens i närheten av urvattnad coverkänsla för The Men stöper om med passion och personlighet.
Och det är både en svår konst och kulturgärning på en och samma gång.
Liknande artister: The Sinners, The Girls, Pretty Things, The Who, Small Faces.
Björn Bostrand
Nummer tre från Basia
Kanadensiska singer-songwritern Basia Bulat är aktuell med sitt tredje album "Tall Tall Shadow" som finns åtkomligt från och med fredag den här veckan.
Producerat har Tim Kingbury från Arcade Fire och bandets producent Mark Lawson gjort och enligt svenska bolaget Border så känner man igen soundet, även om det har vuxit en del i omfång.
Om alla pusselbitar faller på plats så blir det ett antal liveframträdanden för Basia i Sverige i slutet av oktober.
"It Can't Be You" är ett av albumets tio spår.
/Björn
Grym repris på en kulturgärning
Grym låt!
Grymt album.
Och ett totalt grymt rockband.
Temperance Movements tjurrusning direkt in på 12:e plats på den engelska försäljningslistan med debutalbumet är ett solklart tecken på att bra och tidlös rock'n'roll levererad med passion och respekt för sina föregångare är något som folk fortfarande suktar efter i en tidsera då glättig yta är känslan som dominerar radiovågorna och försäljningslistorna.
Phil Campbell, Nick Fyffe, Luke Potashnick, Paul Sayer och Damon Wilson har bara lirat tillsammans i drygt ett år, men uppenbarligen så var personkemin och känslan för vilket musikaliska uttryck som gällde hundraprocentigt samstämmigt.
Kopplingarna till Rolling Stones, Faces och andra stilbildare är berättigad.
Men högklassiga T.M. står generalstadigt i rockmyllan med en egen profil där man inte uppfinner hjulet igen men däremot tillför läckra smakessenser som gör att deras uttryck aldrig behöver något bäst-före-datum.
Debutplattan har funnits ute i tio dagar nu och finns både på CD och vinyl.
Tveklöst en av årets höjdare med sina 14 varierade spår och absolut en utgåva som ingen sann älskare av rock'n'rollens genuint äkta själ bör vara utan.
Frågan är bara vilket format man ska välja?
Själv tycker jag att man i första hans ska njuta av T.M. i vinylformatet, för det är något speciellt med de historiska och totalt tidlösa vingslagen i deras musikaliska uttryck.
När vi i IF Popgeni arrangerade en konsert med den genomsympatiska gruppen i början av juni i år så var T.M. tämligen okända.
Sedan dess har det gått med blixtens hastighet med hårt turnerande som rakaste vägen till fansens hjärtan.
Mottagandet de fick av publiken på en utsåld Studioscen i Östersund i juni var ovationsartat och många pratade efteråt lyriskt om den absolut bästa rockkonserten någonsin i vår stad.
När nu Östersund Bluesfestival har den goda smaken att knappa fyra månader senare åter ställa Campbell, Fyffe, Potashnick, Sayer och Wilson på en scen i vår stad så är det en banne mig på nytt en kulturgärning som ingen av våra lokala beslutsfattare verkar förstå värdet av.
Eller...?
/Björn
Flåsar Setzer i nacken
Kjell Gustavsson Rhythm & Blues Orchestra
"By The Swamp" (KG Music/Rootsy.nu)
PPPP
Ursäkta den bildmässigt svengelska klacksparken.
Men faktum är att Kjelles 11 man starka storband smakar lika utsökt som rätt tillagade trattkantareller.
Internationell klass från shuffliga "Wasting My Time" till målgången med "When The River Is Rising" 11 spår senare.
Trumslagare Gustavsson är en legend på den svenska blues och rootsscenen och här visar han med briljans att han dessutom är en utsökt låtskrivare.
Tillsammans med Stene Isacsson har han pennat tio av de 12 låtar som spänner saftigt från rhytm'n'blues, rock, via soulfunk, till cajun och zydeco och lite till från det fruktsamma rootsträdet.
Och förutom avslappnade och coola covern av klassiska "St. James Infirmary", som Irving Mills skrev och Louis Armstrong redan 1928 gjorde till ett av sina stora paradnummer så handlar det om ett snyggt, storslaget och alltid lika medryckande sväng.
Och det oavsett vilken musikaliska växel man väljer.
Helt uppenbar är också den stora musikaliska kompenetens och glädje som bandet besitter.
Med lysande sångaren Göran Böving som toppning på det hela så blir det en av årets läckraste svenska produktioner.
Med internationellt stuk som sagt. Och kanske känner Brian Setzer flåset i nacken?
Björn Bostrand
Bomma inte Samantha
Det existerar en underlig fördom om bluesen.
Den som säger att den bara utövas av grånade äldre som nöter på gamla mallar.
Men den är lika falsk som 21-åriga Samantha Fish från Kansas City, Missouri, är fräscht brutalt rockig i sitt förhållande till genren.
Sedan igår finns hennes nya album "Black Wind Howlin'" (Ruf/Helan Kommunikation) ute i handeln och det är en platta där hon visar på stor mognad och utveckling på alla plan efter att mer eller mindre som tonåring halkat in på ett bananskal i genren.
Redan nu är hon en gunslinger och sångerska av klass och de tolv egna låtarna skakar om bluesen grundvalar med sin sylvass rock'n'roll nerv.
"Lay It Down" är ett av spåren på en fullängdare som absolut bör kollas upp.
/Björn
Bastille - smärtsam rockpop
Egentligen höll jag på att knåpa på recension av Elton Johns senaste "The Diving Board".
Men jag fick en annan idé, som snart kommer att visa sig här inom kort.
Medan jag arbetar upp min stridslyster och funderar på formuleringar så råkade den här poppa upp i ipoden i köket.
Bandet heter Bastille. Dan Smith föddes den 14 juli.
Det säger ju allt, eller..?
Den 14 juli 1789 stormade det franska folket Bastiljen. Det blev startskottet för den franska revolutionen. En sådan revolutionär historia ligger alltså bakom Dan Smiths musik. Och det märks. Det finns en argsint kraft bakom den rockposer och popmelodier. Passar ju ypperligt en dag som denna. Faktum var att jag kunde inte låta bli att spela hela plattan "Bad Blood" från tidigare i år. Har man inte hört den, bör man nog ta sig en lyssning eller två.
Den aspirerar på årets topp 20 album.
/Stefan
Costello med rötter
Elvis Costello And The Roots
"Wise Up Ghost" (Blue Note/Universal)
PPPP
Han upphör aldrig att förvåna mig, Elvis Costello. Han har ju gjort fina samarbeten förrut med fingertoppskänsla. Paul McCartney, Burt Bacharach och Allen Toussaint. Men så här har jag aldrig hört Costello förrut. Och det som slår mig är att det låter förbannat bra. The Roots tillför en streetcred som jag inte hört från Costello sedan Blood & Chocolate,. Man brukar prata om jordnära. Här är det mer asfaltsnära. Produktionen är lika mycket hiphop som soul, funk och pop. The Roots funkar väldigt bra med Costellos mer soulnära sida, där hans rötter letar sig ner i söderns bluesiga träskmarker. Resultatet är att vi får hchansen att få en inblick i en medelålders gatupoets huvud. Som har sett allt, varit överallt och kan det mesta om livet. Och som skrivit texter som är snudd på novell-längd på det här albumet.
"Will you walk us uptown,
and wherever you go, you know we will follow.
Will you walk us uptown,
and we'll stand in the light of a new killing ground,
and we won't make a sound."
and wherever you go, you know we will follow.
Will you walk us uptown,
and we'll stand in the light of a new killing ground,
and we won't make a sound."
Så vi får hänga med Costello och Questlove uptown (antagligen både i New York och L.A.). Genom dag och natt. Genom lokaler där droger och sex är mest synbart. Springa förbi unga kändisar på glid som exempelvis Lindsey Lohan eller Britney Spears i "Stick Out Your Tongue". I "Viceroy´s Row" betraktas det moraliska och rent ekonomiska förfall som sker för "vanligt folk" i Los Angeles ur en empatisk bekymrad musikmiljonärs synvinkel. Men han stannar inte i sin miljonvilla, utan ger sig ut igen. På gatorna. Ser, grubblar, betraktar, berättar.
"Last lions roar before they're tamed
I stood out in the glorious reign
Knowing full well I can't go home again
Wise Up Ghost"
I stood out in the glorious reign
Knowing full well I can't go home again
Wise Up Ghost"
Costellos texter är svarta betraktelser av en valfri stad 2013 där kapitalismsystemet gått hårt åt de fattigaste och tryckt upp de rikaste så högt att många tappar både huvud och fotfäste.
Questlove i The Roots har tillsammans med Costellos textförfattande skapat en milt uttryckt mörk och delvis svart ljudbild. Det är bluesig hiphop med en del sorgsna jazzarrangemang som smyger in med jämna mellanrum. Costello rimmar och för då och då in popmelodier mitt i all soul, funk och hiphop. Det finns en del som påminner till såväl James Brown som Bootsy Collins, men även Old School-hiphop som A Tribe Called Quest eller De La Soul.
"Sugar Won´t Work", "Tripwire" och "If I Could Believe" kan vara tre av hans absolut bästa ballader. "Refused To Be Saved" är onekligen det funkigaste vi någonsin kommer att få höra av Costello.
Men det gör också att "Wise Up Ghost" är en eftertänksam platta. En skiva som petar på dåliga samveten och som ifrågasätter varför man i bland blundar för verkligheten. Att till stundtals vackert arrangerat och stundtals monotont hypnotisk, men levande musik. "Wise Up Ghost" är en nyttig och mycket viktig platta år 2013.
Stefan Herdell
Karyn - chanslös i Idol
Mr. Herdell har smockat ut en fin trippel soulpop under det senaste dygnet där kvinnorna varit i majoritet.
Då kontrar jag med ytterligare en med en akustisk gitarr som ett fett finger i luften mot den där värdelösa Idoljuryn som tror sig vara coola och samla cred när de säger att de hatar kvinnor med akustiska gitarrer.
Sanningen är också den att de hatar allt vad personliga artister med en egen vilja och profil heter.
Istället är de liksom TV4 kedjade i de stora skivbolagens strypkoppel när det gäller mainstream musiken som man vill att medelSvensson ska svälja med hull och hår.
Men Popgeni älskar kvinnor, och män för den delen också, som vågar vara sig själva och låter sin talang blomma fritt tillsammans med både akustiska och elektriska gitarrer.
En sådan är amerikanskan Karyn Oliver med rötterna i Washington DC, men numera boende i New York City. Färska albumet "Magdalene" (Buxom County Records/Hemifrån) är högklassig singer/songwriting med pop, folk och country som bärande ingridienser.
Åtta egna kompositioner kryddas med två covers på Leonard Cohens magiska "Hallelujah" och J.C. Crowley och Peter Beckett´s "Baby Come Back".
Och även om man kan höra influenser och likheter med Emmylou Harris, Joan Osborne, Mary Chapin Carpenter och till och med en Janis Joplin emellanåt så är det Karyns egenart som dominerar.
Hon skulle naturligtvis vara helt chanslös i Idol.
/Björn
Elektrisk soul-Lady
Janelle Monàe är nog mest känd som den kvinnliga rösten i Funs mastodonthit "We Are Young". Nu den september kom hin ut med sin soloplatta. Och infriar alla mina förväntningar med råge. Det handlar om dansant soulmusik. Lättillgänglig och melodiös. Med en gästlista där namn som Prince, Erykah Badu och Solange finns med. Att Janelle Monàe är ute efter hits märks lång väg, och hon har lyckats hyfsat i USA även om hon inte når upp till Beyonces nivå.
Men plattan "The Electric Lady" har fått bra respons från amerikanska kritiker, så det återstår att de ifall Europa faller lika lätt för den här ladyn med guldstrupen.
/Stefan
Rudimental
En av årets piggaste, dansantaste och roligaste popalbum missade jag helt. I stället var det en bekant som tipsade mig om bandet Rudimentals debutplatta "Home" som släpptes i april i år.
Rudimental är ett brittiskt band med fyra killar Piers Agget, Kesi Dryden, Amir Amor och DJ Locksmith, som har lyckats få till den perfekta blandningen av dubstep, house, jungle, soul och pop. Och det låter väldigt kul. Antagligen är "Home" den perfekta semesterplattan som gjorde för strand och nattliv. Med sina distinkta rytmer, bultande bas och perfekta melodier. Överhuvudtaget handlar det om avvägd dansant popmusik som sprudlar av kvalité i jämförelse med våra gamla houseposörer här i kalla norden. Inte så många här i Sverige har heller hört dem.Utan det är antingen hängivna housefantaster som söker efter något mer. Något med substans.
"Home" är onekligen en av årets dansplattor. Mycket också eftersom plattan har parkerat på engelska försäljningslistan. Singlarna "Waiting All Nigh" och "Right HEre" har också sålt makalöst bra i England medna folk här i Sverige gillar SHM.
/Stefan
Brittisk popsoul när den är som bäst
Ibland händer det bara.
Precis som när man var barn och råkade tända på en kinapuff för långt in på stubintråden, så att den small av i händerna. Man blev paff. Förundrad. Road och lite rädd. Sen exalterad. Som om man hoppat jämfota framför döden med ett stort långfinger uppstucken i hans näsa.
Nästan exakt samma känsla kan man få av den där perfekta popsingeln.
Sensommaren 2013 stod brittiska soulgruppen Stooshe för den bedriften. Tre tjejer från London, Alexandra Buggs, Karis Anderson och Courtney Rumbold, bestämde sig att starta ett band med rötterna i 60-talets Motown, 70-talets funk, och 80-talet Stock Aitiken och Waterman-pop.
Resultatet hör vi här. Strålande och skitglad britsoul. En smällkaramell rakt ut i rymden.
En låt man bara blir glad av.
/Stefan
Dags för Wilsons stora genombrott
För två år sedan blev amerikanen Jonathan Wilson utsedd till "årets nya artist" av engelska musiktidningen Uncut medan konkurrenten Mojo listade Wilsons debutalbum "Gentle Spirit", som det fjärde bästa under 2011.
Han bär också på omdömet som säger att han med sin förstling gav folkscenen i Laurel Canyon en rejäl vitamininjektion.
De senaste åren har han jobbat med aktade namn som Tom Petty, Father John Misty, Erykah Badu, Jackson Browne och senast som viktig sidekick till legenden Roy Harper på dennes nya album "Man & Myth" som släpps på måndagen den 23 september.
Men trots genomslaget i musikmedia med debuten så är Jonathan fortfarande tämligen okänd i de breda lyssnarleden.
Men nu ska det förhoppningsvis bli ändring på det.
Den 11 oktober kommer uppföljaren "Fanfare" som av skivbolaget Bella Union lite blygsamt betecknas som ett "ambitiöst och episkt folkverk".
Jag tvivlar inte det minsta på den varudeklarationen på en platta som gästas av bland andra Graham Nash, David Crosby, J. Tillman, Jackson Browne igen och Mike Campbell från Tom Petty & The Heartbreakers.
För er som känner att ni tillhör de "breda lyssnarleden" så är nedanstående livespecialare från alltid lika läckra KEXP, Seattle, ett utmärkt sätt att upptäcka och lära känna en extraordinär musiker och låtskrivare.
/Björn
Det kom ett mail från Björn…
Han är en av IF Popgenis allra bästa vänner och vi har med stor beundran och glädje följt honom genom åren, när han gång efter annan levererat finfina egna alster och gjort minnesvärda liveframträdanden, inte minst när han varit med på scen vid våra egna arrangemang.
Som bekant har Björn Gidlund varit med i leken ett bra tag med sina egensinniga texter och fina känsla i röst och handhavandet med gura och munspel. När han plötsligt klev över till att uttrycka sig på engelska och tog fram slideröret till den elektriska guran, var det som om att han ”vände blad” och visade en ny sida av sitt konstnärskap.
Jag kommer aldrig att glömma det, när jag hörde ”den nye Björn” för första gången. Så förbannat bra och så briljant befriande. Och för mig som följt honom så länge, kändes det som ett ”äntligen”. Björn hade landat i ett uttryck där han känns så otroligt rätt. Han har under så många år visat att han är en stor låtskrivare och en vissångare av guds nåde. Och att bluesen fanns där under ytan, ja det har så länge varit så tydligt.
”Den 14 oktober släpper jag två låtar digitalt under namnet State Of Mud….har du tid och lust så släng ut någon rad om vad du tycker”.
Okej, Björn… håll i dig.
Det slitna recensentbegreppet ”taggtråd” sitter exakt i fråga om ljudbilden på ”Dead Man Walking”. Efter ett kort viskande intro exploderar Björn med röst och sylvass gitarr och jag sitter chockad och kan inte annat att le av pur beundran.
I den släpande ”I think you been hurt girl” är uttrycket det totalt motsatta. Björn kliver ner i en traditionell blues, som påminner starkt om den råa närhet Richard Lindgren har som signum. Total närvaro och intensivt vackert.
Av det jag hört av vad Björn tidigare spelat in, finns det inget som kommer i närheten av dessa två spår. Jag har som sagt upplevt samma nerv när jag har hört honom live det senaste året, och efter varje gång varit så förbannat glad över att Björn uppenbarligen funnit ett musikaliskt uttryck som han nu vill förkovra sig i och fortsätta utveckla.
Därför håller jag tummarna för att det gidlundska låtskrivandet fortsätter att blomstra under kommande höst och vinter, för att kanske till våren resultera i en ny fullängdare, med paritet att nå en bredare publik än tidigare. Det här är nämligen alltför bra för att bara vara en juvel som bara är känd inom länets gränser. Så gör dig själv en stor tjänst och kolla upp ”Dead Man Walking” och ”I think you been hurt girl” när låtarna släpps den 14 oktober.
/B-O
Just a reminder...
Peter Gabriel gillar honom så skarpt att han släpper hans plattor på sitt bolag Real World.
Förra måndagen var det svensk release för Akron, Ohio sonen Joseph Arthurs dubbel-album"The Ballad Of Boogie Christ" men fortfarande finns plattan bara som import på nätet.
Men 249 kronor för importvinylen och 219 för CD'n med 24 låtar som glittrar och glimrar på ett oemotståndligt americanrootssoul tema är mer än acceptabelt.
På "The Ballad Of Boogie Christ" är Arthur som en musikalisk broder till Chuck Prophet och därmed absolut nödvändig.
I alla fall i mina hyllor.
/Björn
Klass hela vägen
Stefan har redan flaggat för Manic Street Preachers nya album "Rewind The Film" som kommer på onsdag. Men det är utan tvekan motiverat med en tightare upprepning när Walesarna nu släpper sitt 11:e studioalbum sedan debuten med "Generation Terrorists" 1992.
Det handlar dessutom om en strålande discografi där James Dean Bradfield, Nicky Wire och Sean Moore alltid suttit stabilt vid rodret och aldrig kompromissat eller gjort avkall på sina musikaliska ideal.
Utveckling har också stundtals varit lätt omvälvande även om man hela tiden hållit stadigt fast vid Manic soundet.
God smak, engagemang, politiskt medvetenhet och klass hela vägen helt enkelt.
Som gästvokalist på titelspåret till "R.T.F" har man dessutom haft fingertoppkänslan att låna in likasinnade Sheffield legenden Richard Hawley.
/Björn
Det handlar dessutom om en strålande discografi där James Dean Bradfield, Nicky Wire och Sean Moore alltid suttit stabilt vid rodret och aldrig kompromissat eller gjort avkall på sina musikaliska ideal.
Utveckling har också stundtals varit lätt omvälvande även om man hela tiden hållit stadigt fast vid Manic soundet.
God smak, engagemang, politiskt medvetenhet och klass hela vägen helt enkelt.
Som gästvokalist på titelspåret till "R.T.F" har man dessutom haft fingertoppkänslan att låna in likasinnade Sheffield legenden Richard Hawley.
/Björn
W.G.C. mot höstrusket
Att lyssna på Willard Grant Conspiracy "Ghost Republic" (Loose Music/Rootsy),första albumet med helt ny musik sedan "Pilgrim Road" 2008, en måndag när höstvindarna rasar och regnet piskar mot fönstren kanske inte låter optimalt om man vill klättra upp ur humörsvackan.
Instrumentala helkrogiga och sorgliga öppningspåret "Above The Treeline" gör det knappast bättre.
Men hav förströstan för det blir så mycket bättre redan på efterföljande "Perry Wallis" och "Parsons Gate Reunion" och sen flyter man bara iväg.
Många tycker kanske inte att deras avskalade, enkla och saktmodiga sound är rätta sortens stämmningshöjare.
Men pröva för ibland fungerar det perfekt med att mota Olle i grind med liknande mynt.
Skillnaden mellan W.G.C. och ett saftigt höstrusk är naturligtvis att det amerikanske garage folk bandet låter och känns så mycket vackrare mjukare på alla sätt och vis.
/Björn
Vackert och skevt från Västervik
Trion Loveflowers med rötterna i Västervik har en lite egen profil i det svenska rootsträdet.
På sin Facebook sida katgoriserar man sitt musikaliska uttryck som alternative och country, men ljudbilden rymmer även folk, blues, cajun och stänk av americana.
Leif Thörner, gitarr, mandolin och sång, Yvonne Greiffe, sång, och Michael Greiffe, trummor, släpper i dagarna sitt andra album "Bridge Or Barrier" (Mile Music/Hemifrån) där man dukar upp dussinet låtar som spinner på ett både vackert och skevt sound.
Leif och Yvonnes starka röster ligger långt fram i ljudmixen som likt en musikalisk orm som slingrar sig i olika riktningar runt rootsträdet.
Mest hudnära och angeläget blir det i "Children Eyes", "Like A Brick Of Stone", "Paradise Train","Mend Our Hearts", "Little Girl" och "Waterfall".
Men allt sitter och Loveflowers känns som ett band som man ska möta live.
"Lock The Door" som ni hör och ser ovan är en låt som finns på deras första fullängdare.
/Björn
Tickar rätt även i moll
Amerikanska altcountry kamelonterna Deer Tick ligger Popgeni varmt om hjärtat.
Därför ser vi det som vår plikt att upplysa om att deras tredje fullängdare är packad och klar.
"Negativity" som släpps den 24:e september går i en lite mörkare ton då den är präglad av låtskrivaren John McCauley's personliga problem under det senaste året.
Men samtidigt finns det som tidigare mycket kraft och värme i gruppens låtar.
Känn själv på det här smakproven som alla finns på "Negativity".
/Björn
Omöjligt att inte älska Neko
Om det fanns någon rättvisa inom musikbranschen så skulle 43-åriga amerikanskan Neko Case toppa listorna i USA, England, Brasilien, Australien unt so weiter med nya albumet "The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You".
Men så är det ju inte och då får man vara nöjd med att ett klart hyggligt band som Paramore temporärt lyckats sno åt sig topplaceringarna framför näsan på den stora bleka smeten.
Jag puffade för albumet för ett par veckor sedan och i takt med upprepade möten med Neko och de tolv spåren så är jag helt säker på att "The Worse Things Get..." har en given plats på min årsbästalista.
Investera!
/Björn
Amerikansk rock. Mitt i vägen.
Jag har väldigt, väldigt svårt för den här radiorocken som verkar vara klippt och skuren för den kommersiella marknaden. Men just Paramore har jag svårt att värja mig emot. Jag gillar deras låtar. Jag gillar deras charm. Bandet som har rötterna i staden Franklin i Tennessee. Det finns i deras gener. Gammal bluesig hårdrock i Blue Oyster Cult-stil. Men influenserna från hitjagande popmakare som Max Martin och country som Keith Urban, kan man också hitta. Men de har också en integritet som jag nog tycker är det bästa med dem. Du vill kunna grotta ner sig i gamla hårdrockriff eller vältra sig i Led Zeppelin.Om de känner för det.
Tyvärr är Paramore inte så kända i Sverige. Det är endast via Rock Bandspelen som de flesta har hört dem. Det är lite synd. Paramore skulle pigga upp vilken radiokanal som helst. Överhuvudtaget så har kommersiell popmusik ett starkt år i år. Paramores fjärde album "Paramore", har toppat listorna i så väl USA som England, Brasilien, Australien och en rad länder till. Men inte i Sverige. Det borde vara dags snart.
/Stefan
Blivande storstjärna?
En som det har buzzats om ett tag nu är Los Angelestjejen Sky Ferreira.
Hon föddes i Venice Beach för 21 år sedan och började som modell.Men även hennes musikkarriär har gått spikrakt uppåt. Och när man hör hennes låtar kan man förstå varför. Det märks att hon hämtar inspiration från Prince, Elliott Smith och Lana Del Rey, men även Max Martin-hits med Britney Spears och Taylor Swift. Det finns ett sökande efter den där snygga perfekta popsingeln, årgång 2013, men det finns också ett klart indiespår rätt igenom.
Dessutom har hon en härlig punkattityd som hon hämtar en del från Joan Jett och The Runaways. Precis som många andra i 90-tals generationen så fick hon upp ögonen för The Runaways 2010 när Kristen Stewart och Dakota Fanning porträtterade Joan Jett och Cherrie Curry i filmen "The Runaways". Och det är ingen direkt skräll att hon inför nya plattan jobbat med Garbages sångerska Shirley Manson. Det finns ett klart släktskap mellan de två. Det och att hon, som de flesta av kalifornisk 90-talister, så stoppar hon in ordet "like" cirka 17 gånger i en och samma mening.
Precis som med andra Kaliforniska artister just nu så finns det även i Sky Ferreiras musik ett sökande bakåt till rötterna. Det finns elektronika som bottnar i Kraftwerks syntslingor, men som snabbt drar åt Madonnas pop och skränig L.A-garagerock. Precis som med Garbage så söker hon efter ett nytt sätt att kombinera dans med rock, men hitkänsla. Den elektroniska inramningen gör att musiken känns mer fräsch och 2013 även vad Max Martin hittills lyckats åstadkomma. Så den som trodde att starka melodier har spelat ut sin roll till förmån för DJ-posörer, får här nu grundligt fel.
Den 29 oktober släpps Sky Ferreiras debutplatta "Night Time, My Time". Den har blivit flyttad fram och tillbaka flera gånger om. Sky Ferreira fick många lovord i musikbloggar inför 2013 som att det slkulle vara hennes år i år. Men strax efter det så flyttades albumreleasen till 2014, men nu är det tydligen ett datum satt för debuten.
Hennes EP-släpp "As If" 2011 och "Ghost" 2012 lovade gott. Nya Singeln "You´re Not The One" rockar i ett 2013-tempo. Men min favorit kommer från "Ghost" och heter "Lost In My Bedroom" som med sin mörka apokalypsdisco får närstan vår egen Kent-Jocke Berg att framstå som en glättig Tore Skogman i jämförelse.
Mycket bas, mycket synt och mycket gitarrer.
Amerikanske starka sida är ju inte det här med måttlighet...
/Stefan
Vi har semester...
...och samtidigt ledighet övergår till förkylningar, magsjuka, infektioner och annat skoj för min del, så lyssnar jag på detta:
Underbara Julianna Barwick.
/Stefan
Cyrils coola gatukorsning
Sångare. Poet. Percussion mästare. Neville Brother. Meters legend.
Och numera också en av medlemmarna i supergruppen Royal Southern Brotherhood tillsammans med Devon Allman, Mike Zito, Charlie Wooten och Yonrico Scott.
Men inte nog med det.
På onsdag släpper 64-årige Cyril Neville dessutom solodebuten "Magic Honey" "Ruff Records/Helan Kommunikation) där han dukar upp en kryddstark musikalisk gumbo på soul, funk, blues, rock och R&B över dussinet låtar
Och det är en minst sagt mustig gryta på ovan nämnda beståndsdelar som med Cyrils snortajta band och gäster som Dr. John, Allen Toussaint, Mike Zito, Walter Trout och Mean Willie Gren har något för alla som värnar om rootsträdet.
Oavsett vilken eller vilka genre man sålt sin musikaliska själ till så är "M.H." till största delen en cool gatukorsning.
Men samtidigt hoppar jag gärna över ett par spår där Cyril och kompani går på en tomgång som man har hört alldeles för mycket av tidigare.
/Björn
Tidlöst graciöst
Det finns alltid plats för folk, americana, country och singersongwriter som känns inombords nästan på direkten.
California baserade Matt "Folkmuse" Stone är en sådan med sina jordnära texter, baritone melodier en nedstämda gitarr och varm sång.
På debutalbumet "Northern Lights" (Folkmuse Songs/Hemifrån) berättar han tolv historier från det ganska vanliga livet, en del självupplevda och andra lånade.
Och njuter man av det tidlösa utrrycket som exempelvis Neil Young, James Taylor, Jackson Browne, Mary Gauthier och Eliza Gilyson står för så bör det vara ganska enkelt att ta till sig Stones graciösa musikaliska aura.
Release den 17 september.
/Björn
Mycket kärt återseende
Amerikanska alternative poprockarna Toad The Wet Sprocket gör comeback med nya albumet "New Constellation" den 17 september och det är några av oss Popgenier oerhört glada över.
Bandet har legat i malpåse sedan slutet av 90-talet och deras senaste fullängdare "Coil" släpptes 1997.
- Efter tio år på folk och singer/songwriter scenen så kändes det spännande att börja skriva låtar igen med fokus på bandet. Det skulle vara material med respekt för vårt förflutna, men även sånt som inkluderade det vi lärt oss under åren vi varit på egen hand, kommenterade bandets frontfigur Glen Phillips i en artikel i Rolling Stone.
Och visst låter det som vi diehard fans vill att det ska göra på studioalbum nummer sex.
Och ovanstående liveframträdande med tre låtar från nya plattan är så klockren att den borde få alla som älskar popmusik med stort P att dö en smula.
/Björn
Tamikrest skuggar Tinariwen
Tamikrest är tuareg-bandet som nu på allvar tar upp konkurrensen med Tinariwen i ökenblues facket.
Musikaliskt är de tämligen lika.
Men på Tamikrest tredje album "Chatma" som släpps den 13 september kan man höra förändringar i ljudbilden där man kryddar tuaregbluesen med mer influensera av både rock'n'roll och singer/songwriter.
En vinnande förändring?
/Björn
Måstekoll på Arthur
Joseph Arthur är den 40-årige amerikanske musikern, låtskrivaren och sångaren som vi alla borde ha bättre koll på.
Själv har jag under resans gång lite då och då nosat på den Akron, Ohio, födda Arthur som upptäcktes i mitten av 90-talet av ingen mindre än Peter Gabriel som 1997 lät honom ge ut debutalbum "Big City Secrets" på sitt skivbolag Real World Records.
Men nu har jag bestämt mig för att ta Joseph Arthurs odiskutabla låtskatt på allvar.
Och det finns definitivt plats för fler nu när hans 12:e album och drömprojektet "Ballad Of Boogie Christ" släpps i vårt land på måndag.
Ett mäktigt dubbelalbum med 24 låtar som Arthur jobbat länge med och där resultatet är både hudnära och innerligt med den genomgående historien om en mans sönderfall och hans väg tillbaks.
Kolla in det här 32 minuter långa och utsökta livegiget från alltid lika eleganta KEXP, 90,3 FM, Seattle där Joseph berättar om tillkomsten av plattan och framför fem låtar från densamma.
En perfekt inspark och försök sen låta bli att gå vidare i hans diskografi.
Med "Ballad Of Boogie Christ" är Joseph Arthur tillbaka på Real World Records i Europa.
På Peter Gabriels egen höga önskan.
/Björn
Monster
Passar på att lägga in ett par blivande storsäljare. I all fall två av dom.
Först ut, Veronica Maggio. När vår dotter kom den 11/11-2011 var det framförallt två låtar som dominerade radion. Maroon 5 "Moves Like Jagger" och Veronica Maggios "Satan I Gatan".
Kanske är det därför som jag är ytterst svag för dessa två artistakter. Maroon 5 gillade jag inte ens innan. Trodde jag. Men Veronica Maggio har jag egentligen alltid gillat. Nya "Sergels Torg" är även den en smått magisk popsingel. Om radion kommer att vevea den lika mycket får vi se. Den är redan en hit på youtube.
Katy Perry är också en artist som jag gillar skarpt. Hon har attityd och hon har talang inom många områden. Och framför allt ger Max Martinsproducent team henne låtar som fortsätter i samma tuggummipopanda som hitfabriker har gjort sedan Brill Buildings dagar. Nya "Roar" tycker jag däremot är lite tandlös. Men det finns en popmelodi där. Så det är bara att hoppas att resten av plattan är ett album med mer bett i. Observera att det inte är din telefon som ringer när du startar klippet!
Jack Moy & Glöden är ett spännande svenskt band som blandar country/folkpop, med hiphopbeats och punkattityd. Ett av de roligaste singlarna jag hört just nu är "Hold Your Head Up".
Missa inte den.
/Stefan
Filmkrönikan
Jag måste nog erkänna att jag kände mig skeptisk när jag 2009 fick höra att Cornelis Vreeswijks liv skulle bli film. Men min kompis Anders tjatade med mig och jag fick ändra uppfattning. Amir Chamdin lyckades göra en fin och intressant beskrivning av Cornelis som person och lyckades göra en väldigt vacker fílm rent estetiskt.
Nu har ju svenska filmmakare generellt sett varit duktiga på att göra snygga bilder av det förgångna.
Så nu när filmen om Monica Zetterlund går upp på bio så är förväntningarna lite högre. Och inte blir de lägre heller när man får höra Edda Magnasson sjunga "Sakta Vi Går Genom Stan". Ja, hon kopierar inte Monica Zetterlund rakt av. Det skulle ha blivit rätt fånigt om hon försökt att imitera hennes sång. Utan hon tolkar. Och hon gör det förbannat bra. Jag tycker hon ger Beppe Wolgers översättning av "Walkin My Baby Back Home" en modern touch.
Filmen "Monica Z - Ett Lingonris I ett Cocktailglas" har ett manus skriven av Peter Birro, vilket i sig låter helt korrekt då han gjort två ypperliga arbeten med "Upp Till Kamp" och "Bäst I Sverige". Birro är också involverad i filmen om Bosse Högberg och Anita Lindblom.
Så det ska bli spännande hur danske regissören Per Fly och Birro binder ihop historien om Monica Zetterlund.
När det gäller porträtt av musiker på film så slår inget hittills den franska "Gainsbourg". Inte för mig i alla fall. Filmen är både artistisk och har flera djup som gör att man tänker tillbaka på filmen rätt ofta. Filmen om Bob Dylan "I´m Not There" kommer som god tvåa. Faktum är att jag har sett "I´m Not There" nu tre gånger. Och hittar nya saker hela tiden. Jag har svårt för epitetet "Mästerverk" när det kommer till film, men "Gainsbourg" och "I´m Not There " är ligger i zonen att jag någon gång kommer att använda det uttrycket om dem.
Oren Moverman som skrev manus till "I´m Not There " är, för övrigt, manusförfattare till porträtt av Brian Wilson i "Love & Mercy". Bob Dylan fick sex skådespelare att spela honom. Wilson får tre. Paul Dano, John Cusack och Jeff Holman.
Rockjournalisten Peter Ames Carlin har också skrivit en helt okej bok om Wilson och en snygg journalistisk text om Paul McCartneys livshistoria. I år är Ames Carlin i ropet med boken "Bruce" om Bruce Springsteen. Det är riktigt bra biografi. Ames Carlin har haft förmånen att få följa med sina musikaliska hjältar och framför allt i "Bruce" får han till en bra beskrivning av såväl den offentliga personen Bruce Springsteen som privatpersonen Bruce. I all fall fick han mig att ramla ner i Springsteendiket så på att t o m 2 åringen hemmka börjar dansa till såväl "Easy Money" som "Thundercrack". Peter Ames Carlins bok avslöjar också att Bruces historia är så pass intressant att man undrar hur många filmbolag som jagar efter att göra en historia om den amerikanske ikonens liv. Det kommer att komma. Var så säker.
Men medan vi väntar, så kan vi börja med att gå och se Monica Zetterlunds historia i "Monica Z". En film som ska förska ta ett grepp om en person som är en svensk ikon inom svensk kultur under 60- och 70-talet. Jag hoppas att de lyckas.
/Stefan
Mäki stabil på egna ben
Favorite Hippies
"Sidekick Stories" (Rootsy.nu)
PPPP
Med Willy Clay på is så passar Örjan Mäki på att fokusera på sidoprojektet F.H.
Men gruppnamnet stämmer inte riktigt in på Mäkis låtar för här finns inga spår av San Francisco 1967.
Istället är det en blandning av de musikaliska uttryck som stått honom närmast hjärtat under en lång karriär. Efter att ha lirat blues med bandet Backyard i 13 år skulle man kunna tro att avtrycken från den genren skulle vara betydligt tydligare.
Men uppenbarligen så har tiden i Willy Clay Band präglat Mäki ännu mer. Bluesmelankolin tränger fram med jämna mellanrum, men det skulle lika gärna kunna tas för countryvemod.
När Mäki, gitarr, sång, brorsonen Johan Mäki, gitarr, bakgrundssång, Mattias Kauppi, bas, och Fredrik Elenius, trummor, tar bluesgreppet, som i "Time To Move On", Out on The Road" och "Hammerdown" så är standard 12:orna långt borta och man grundar istället med ett groove som smakar lika mycket rock och en hel del roll.
Blandat med den klassiska countrykänslan och den popigare altcountry kusinen, typ"Mexican Shores" som Örjan skrivit tillsammans med Chip Taylor, "No. 246", "Jenny" och "Simple Man", så blir "S.S" en elva låtarna lång resa som bygger på lika delar skickligt hantverk och stor passion gentemot ursprunget.
Björn Bostrand
Äkta råvaror
Scott Ramminger
"Advice From A Father To A Son" (Arbor Lane/Hemifrån)
PPPP
Saxofonisten, sångaren och låtskrivaren Scott Ramminger kan sitt rootsträd utan och innan.
Saxofonisten, sångaren och låtskrivaren Scott Ramminger kan sitt rootsträd utan och innan.
Det spelar liksom ingen roll om det handlar om blues , New Orleans R&B, rootsrock, soul, funk eller swing för allt sitter.
Betydelselöst också om man som lyssnar råkar vara blint insnöad på någon av ovanstående genres, för man kan omöjligt låta bli att suga åt sig helheten.
Ramminger och hans ypperliga flock musiker, de tre systrarna McCray och Etta Britt på sång sätter ihop ett musikaliskt smörgåsbord där allt är lagat på äkta råvaror.
Sju av låtarna på det här redan flerfaldigt prisade albumet är inspelade i New Orleans och de övriga tre i Rammingers nuvarande hemstad Washington DC.
"För mig är det viktigaste att grooven är närvarande hela tiden och att texterna har något att säga", har Ramminger själv kommenterat.
De båda beståndsdelarna plus en del andra feelgood måsten är den röda tråden på en platta som värmer på många sätt.
Björn Bostrand
Pedalmagi
Amerikanska garagerockarna Pedaljets har gjort comeback med albumet "What's In Between (Electric Moth Records/Hemifrån)".
Men 23 år sedan senast behöver inte innebära att det vuxit spindelnät över det musikaliska uttrycket.
Kansas gruppen återvänder som om inget hade hänt sedan det självbetitlade andra albumet 1989.
"W.I.B." är mixat av John Agnello, som bland många andra jobbat med band som Sonic Youth, Dinosaur Jr och The Hold Steady:
Plussar man på med The Replacements, Nirvana, Hüsker Dü och Meat Puppets så får man en klart bra bild av hur kvartettens rock-grunge-punk elixir är smaksatt.
Och personligen tycker jag alltid att det är lika kul att stöta på åldersmässigt mogna herrar som fortfarande är kvar vid sin ungdoms musikaliska läst och dessutom klarar av att levererar med obruten trovärdighet.
/Björn
Efterlängtad Case
Tisdag den tredje september blir en fin dag.
Då släpper nämligen Neko Case sitt nya album "'The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You".
Senast det begav sig var 2009 när "Middle Cyclone", album nummer sex i en minst sagt högkvalitativ och personlig diskografi släpptes.
Jag törs lova att "The Worse..." kommer att späda på den känslan.
/Björn
