Popgeni

Här kommer ett inlägg från vår finanspolitiske talesman. En gång var han vår vän och vi har ett fint porträtt under kategorin "Lennarts Galleri" - men han gjorde också av med miljontals pund på kokain. Det dödade 1990-talets bästa brittiska hårdrocksband. Vi är i alla fall glada över att Darkness är tillbaks. De gamla Queen-vibbarna finns i "Everybody have a good time". Och en strippande björn borde det vara med i varje video...Skitbra!

Portugal The Man spelar "So American". Skön somrig klassisk pop med stråkar och handklapp och en sommarvideo med en twist. Portugal spelar inte bara fotboll. Detta Portugal The Man kommer från Alaska och bandet huserar nu i Portland, Oregon.Och precis som i fotbollslag är det interna strider. Halva bandet har bytts ut i år...

Natten till i dag avled Nora Ephron av den leukemi som drabbat henne. Nora blev 71 år gammal. Få har som hon lyft den romantiska komedin till de högsta höjderna. Hennes manus är de bästa, och i flera fall har hon även regisserat, och extra bra var det i följande filmer:

Min största favorit är "Heartburn" - filmen som bygger på Noras äktenskap med Watergate-avslöjaren Carl Bernstein och som har Carly Simons makalösa sång "Coming Aorund Again"/cbj

...ja, så heter Jens Lekmans kommande album - men på engelska förstås. "I Know What Love Isn´t" släpps den 4 september. Här är den första låten. "Erica America" är inte precis sommarens gladaste sång. Snarare tvärtom. Marcus Söderman har regisserat den här videon som är gjord i en enda tagning.

Extra ordinära amerikanska countryrock, americana, pop och singer songwritern Tift Merritt släpper uppföljaren till älskvärda “See You On The Moon” från 2010 på fina Yep Roc Records den andra oktober.
37-åriga Merritts sjunde album sedan debuten med “Bramble Rose” 2002 har fått titeln “Traveling Alone”.
Ville bara påminna om hur trist det skulle vara att bomma den releasen...
/Björn

The Avett Brothers spelade hos Conan precis före midsommar. Det är fem år sedan de gjorde sin tevedebut i samma program. Låten de spelade har fyra år på nacken. Sedan "Murder In The City" gavs ut på en egen EP första gången 2008 har de hunnit med ett par Rick Rubin-producerade album.
Bröderna Seth och Scott från Charlotte, North Carolina, kallas ibland för grungegrass. Deras traditionellt rotade musik framförs med attityd och känns väldigt samtida. Just nu är de ute på en stor turné genom USA och Canada som håller på fram till slutet av september.

Man kan väl uttrycka det som att “Fjögur Píanó” är sommarens bästa låttitel. Och att låta Shia LeBoeuf och Denna Thomsen dansa nakenbalett kan vara kommersiellt smart.I vart fall har filmen väckt stor uppmärksamhet i bloggvärlden. Videon är till Sigur Rós sista spår på albumet "Valtari" Kortfilmen är regisserad av israeliska Alma Har’el, som bland annat gjort hyllade videor till Beirut, och filmen är en del i Sigur Rós "Mystery Film Experiment". Gruppen finansierar olika filmskapare att göra varsin video till varje låt från albumet....

Adele & Glenn
“Carrington Street” (Glitterhouse/Border)
PPPP
Sydney duon Adele Pickvance och Glenn Thompson var Grant McLennan och Robert Forster rhytmsektion när duon startade om magiska aussiebandet The Go-Betweens mellan 2000-2006. McLennans plötsliga och oerhört sorgliga död satte stopp på det samarbetet alldeles för tidigt.
När duon nu släpper debutalbumet så plockar man upp den tråden och är ett totalt ljuvligt eko på McLennan & Forsters stora musikaliska skatt.
Här finns tio spår som klockar in på strax över 30 minuter och som genomsyras av en omistligt mjuk känsla och ett melodiskt flyt som kan göra en “simpel” poplåt till ett häftplåster som man aldrig kan sluta älska.
“I Dreamt I Was A Sparrow”, “Grey Suits”, Auntie Nelly” och “Remembering Names” har den där gyllene musikaliska kardborren som fäster omedelbart, och det charmiga uptempot i “City Of Sound”, “Tunnels” och “Rescue” avslöjar popiga rötter I new wave vågen.
Konstigt och oförklarligt nog så var det inget australiensiskt skivbolag som var intresserade av att släppa “C.S.”, men tyska Glitterhouse nappade direkt.
“Vi ville verkligen släppa plattan på ett australiensiskt bolag, men ingen verkade intresserade. Nu kommer folk att kunna ladda ner “C.S” på iTunes eller köpa den på våra livekonserter och det känns onekligen lite konstigt. Människor i Europa verkar älskar australiensisk musik och de har fortfarande kvar entusiasmen. Att vi dessutom släpper albumet på vinyl känns underbart”, säger Adele I en kommentar.
Det omdömet ska vi vara vara både glada och mycket lyckliga över. I oktober kommer Adele & Glenn att lysa upp höstmörkret när de gör en Europaturné och det är bara att hoppas att det också blir några nedslag på svensk mark nära oss.
Liknande artister: The Go-Betweens, Kasey Chambers & Shane Nicholson, The Triffids, The Chills, The Lucksmiths.
Björn Bostrand

Iggy Pop har, trot eller ej, förvandlats till en äkta crooner på gamla dagar.

Nya albumet “Aprés” är fylld med Iggys tillbakalutade sammetsversioner av 10 låtar som du aldrig trodde att han skulle greppa.

Och det finns absolut sju alternativ till blommorna att lägga under kudden.

/Björn

Midsommardisken gick som en dans med Mickey Jupps Legend som drivmedel.

Originalversionen på vinyl finns på Spotify, om ni nu önskar rejäl rotation I diskhon...

/Björn

Sydney duon Adele Pickvance och Glenn Thompson agerade från och till rhytmsektionen när Grant McLennan och Robert Forster startade om fantastiska aussiebandet The Go-Betweens mellan 2000-2006. Adele på bas och Glenn bakom trummorna.

När McLennan mycket hastigt och tragiskt avled 2006 så kapades ett sound som varit ett av mina mest älskade sedan tidigt 80-tal.

Men när duon nu släpper sitt debutalbum “Carrington Street” om knappt en vecka så vinklar man på ett helt oantastligt sätt upp det musikaliska arvet som Forster och McLennan lämnade efter sig.

Debutalbumet “Carrington Street” får garanterat Grant att le i sin himmel och Robert att bli sugen på att samarbeta på nytt.

“C.S” talar för sig själv och bär helt bedårande avtryck från samarbetet med två av aussiescenen absolut finaste och mest älskvärda låtskrivare och musiker. /Björn

I dag släpps albumet "The Cherry Thing". Neneh Cherry och The Thing gör covers på sitt alldeles egna sätt. Här har vi Suicides gamla "Dream Baby Dream" i en jazzig uppmixad version. Titta gärna in på vår kategori "Lennarts galleri". Där finns ett snyggt porträtt som Lennart Jonasson en gång tog på Neneh Cherry när hon besökte Storsjöyran. Och ja, IF Popgeni diggar Marianne Karlsson...

Neneh Cherry And The Thing - "Dream Baby Dream" (Four Tet Remix) from stereogum on Vimeo.

I dag fyller Paul McCartney 70 år. Mitt under brinnande krig den 18 juni 1942 föddes han i Liverpool. Här är ett snyggt medley från årets Grammis-gala och så lite godis från 1970-talet...

Erik Wennergren har blivit med singel. Och videon är tjusigt inspelad under Frösöbron i en enda tagning. Texten handlar om det senaste klimatmötet i Köpenhamn. En låt och en video att tycka om...

The Tallest Man On Earth, eller Kristian Matsson som det står i prästbetyget, är inte bara världens resligaste man utan också förmodligen en av de mest älskade också av en växande skara fanatiska fans lite överallt på vårt klot.
Och som ärrad musikuv så är det med lycka man konstaterar att Leksandsbördige Kristian har fått ett gigantiskt genomslag även i de yngre lyssnarleden med sitt elegant stilrena nutidseko från det förflutna.
Men excellent formad och framförd musik har som bekant inget bäst före datum och färska tredje albumet "There's No Leaving Now" är en nödvändig investering. Helst på vinyl.
/Björn

Patti är lika bra och trovärdig som någonsin och albumet “Banga” är en underbar kloning av rock´n´roll och litteratur.
Klippet från David Letterman där Patti Smith & Her Band levererar titelspåret på ett helt oantastligt sätt gör att man längtar ännu hårdare efter Yran och lördagen den 28 juli.
/Björn

Japp, nu finns äntligen albumet "Big Moon Ritual" ute.Det kan vara det flummigaste som har släppts på de senaste 40 åren...

Beach Boys modell 2012:

Best Coast har fattat att det måste vara minst en kanin i en sommarvideo, och så lite cheerleaders förstås. Och självklart måste Kaliforniens stoltheter ha med en Los Angeles Kings-tröja i videon. Självklart. Så varsågoda; det här är Best Coast med "The Only Place"....

Skottland och musik är oftast ett likhetstecken med kvalité.
Admiral Fallow från Glasgow är definitivt inte något undantag från den fina regeln med sin spänstiga, livsbejakande och vokalt underbara gitarrbaserade folkpop.
På andra fullängdare “Tree Burst In Snow” visar de upp ytterligare en musikalisk sida när de gör snygga kopplingar till sena 80-talets amerikanska collegerock, och inte minst R.E.M. “Murmur” från 1983.
Dock utan att plagiera det minsta och här har ni ett par smakprov på A.F. Musikaliska elegans.
“The Paper Trench” finns på helfärska “Tree Burst In Snow” och “Squealing Pigs” är ett av de 11 spåren på “Boots Met My Face" från ifjol.
/Björn

Kolbacken är Sundsvalls hemligaste band. Men vi gissar på några delar The Confusions och lite till. Kolbacken hette en gång ett gammalt punkband i Sundsvall. Men "Slutna ögon" är lysande storslagen svensk popmusik 2012. Självklart och stolt och lamporna och slocknar nu i Heffners..."Vad finns kvar i denna stad nu/Slutna ögon som säger förlåt..."

Glen Campbell är halvvägs genom sin avskedsturné i USA. Hans diagnos för Alzheimer gör att han vet att hans tid är begränsad. Glen har under sin långa karriär haft 20 topp 40-hits och har sålt med än 50 miljoner skivor över världen.
Här är den dagsfärska videon till "A Better Place" där Glen gästas av Joshua Homme från Queens Of The Stoneage, Kyuss, The Crooked Vultures m fl. Joshua är en av de många. många amerikaner som har växt upp med Glen Campbells musik.
IF Popgeni tackar The Rhinestone Cowboy för alla dessa år och kanske speciellt för "Wichita Lineman" och det han gjorde med Anne Murray...

Alejandro Escovedo

“Big Station” (Fantasy/Border)

PPPP

61-årige Mexico-födde Escovedos karriär startade i mitten av 70-talet med punkarna The Nuns.

Fortsatte med cowpunkarna Rank & File och countryrockarna True Believers där brodern Javier var en av medlemmarna.

Hans långa solokarriär, med “Gravity” från 1992, som förstling har inneburit en underbart personlig och bred genrepalett på de totalt 11 plattorna och “B.S” är Escovedos fjärde raka pärla på sex år.

“The Boxing Mirror” 2006, “Real Animal” 2008 och “Street Songs Of Love” 2010 är stilfulla föregångare från en artist med ett stort och varmt musikaliskt hjärta som helst berättar historier med förankring i verkligheten.

“Sally Was A Cop” är hans reflektion över det mexicanska drogkriget och “Can´t Make Me Run” är desillusionerade tankar från en mogen man med ett ungt sinne som ser på världen och nuet med en blandning av rädsla, trots och utmaning.

Den här gången har han skrivit större delen av låtarna tillsammans en annan excellent och sorgligt ignorerad musikgentleman i sin bästa ålder, Chuck Prophet.

Chucks “Temple Beautiful” är en av årets bästa album och Alejandro är utan tvekan en musikalisk tvilling med Prophet.

Den musikaliska grunden växlar mellan löddriga rockare som öppningen med “Man Of The World” med glamgitarrer, handklapp och en Ramones-liknande oh yeah refräng till fet bas och Miles Davis trumpet i souliigt gungande “Can't Make Me Run”.

Den tredje byggstenen i Escovedos innerliga musikaliska avtryck är granna och själfulla ballader typ “San Antonio Rain” och “Never Stood A Chance”.

Men den kvartetten är bara som att skumma grädden från ytan på ett lysande album som är det tredje raka samarbetet med legendariske producenten Tony Visconti.

Liknande artister: Chuck Prophet, Bruce Springsteen, Mink DeVille, Dave Alvin, The Del Fuegos.

Björn Bostrand

På sin Facebook meddelar Toni Holgersson att han ska spela i Östersund den 26 juli på något med Yran-anknytning. Vi gissar på Storsjöteatern som en del av Klubbland, alternativt Gamla Kyrkan....Det är 20 år sedan Toni senast spelade i Östersund. Så här skriver han på Facebook;"Ska spela på ngt i anslutning till Storsjöyran 26 juli , kul ! Det var tjugo år sen sist. Även en klocka som står still går rätt två gånger per dygn". Här är hans senaste singel och video.
/cbj

Joan As Policewoman kommer till årets Storsjöyra. Joan Wasser har ett liv som ett riktigt indielexikon. I år fyller hon 42 år. Hon var med i The Dambuilders, hon var Jeff Buckleys flickvän när han drunknade, hon är bästa vän med Nathan Larson,1999 blev hon medlem i Antony & The Johnsons,hon har turnerat med Rufus Wainwright, med mera, med mera. Men det är hennes eget projekt Joan As Policewoman som kommer till Yran. Flera hyllade album har det blivit efter debuten 2006 och ständiga placeringar på årsbästalistor och annat.

Vem sade att ungdomen av i dag inte gör revolt! Se bara på denna 7-åring och hur han far fram...Men rösten är Daniel Sewells. 31-åringen från Detroit kallar sig Danny Brown och 2011 var hans mest framgångsrika år hittills då han fick många priser som en av hiphopen främsta för sitt album "XXX". Och inget snack. Detta är en skön video...

The dB's

“Falling Off The Sky” (Blue Rose/Border)

PPPPP

Stefan ställde för några dagar sedan den alltid lika intressanta frågan i samband med sin recension av Beach Boys "That's Why God Made The Radio". Kan gubbar som börjar närma sig pensionsåldern levererar fingertoppskänslig popmusik?

Originaluppsättningen av amerikanska The dB's är ett helt klockrent bevis på att så är fallet. Det är 31 år sedan Peter Holsapple, gitarr, keyboards & sång, Chris Stamey, gitarr & sång, Gene Holder, bas, och Will Rigby, trummor, debuterade med totala popkaramellen “Stands For Decibels”. Året efter släpptes lika dynamiska “Repercussion” och sen gick kvartetten skilda vägar.

Holsapple höll visserligen dB´s fanan högt med nya musiker på albumen “Like This” 1984, “The Sound Of Music” tre år senare och “Paris Avenue” 1994.

Stamey har precis som Holsapple hållit igång sin karriär och sju soloplattor har han hunnit med sedan debuten med “It's A Wonderful Life” 1983.

Tillsammans gjorde duon också utsökta albumet “Mavericks” 1991.

Men när kvartetten nu har återförenats så är det som om man bara spinner vidare på den excellenta popsländan som skapade magi för 30 år sedan.

Will Rigby har pennat popörhänget “Write Back” medan 57-årige Stamey och två år yngre Holsapple står för resterande 11 spår som kort och gott är popmusik i sitt optimala format.

Stamey och Holsapple kompleterar varandra på ett ypperligt sätt och att jämföra dem med Lennon och McCartney är inte ett dugg överdrivet. Att sen Mitch Easter bitvis finns med som producent är också en kvalitetssäkring som heter duga.

Från öppningen med Holsapples “That Time Is Now” till avrundningen med Stameys “Remember (Falling Off The Sky)” så är det här en uppvisning i oantastlig popmusikkonst som gör mig varm i hela kroppen.

Liknande artister: R.E.M., Let's Active, Alex Chilton, The Records, Game Theory.

Björn Bostrand

Den här har jag längtat efter i snart fyra år nu.

Kanske redan sen 2007 då det hade gått ett år sedan herrrar Jimmy Bragde, Andy Hansson och David Wickstroem släppte sin andra fullängdare, ödmjukt döpt till “In Their Best Album So Far”.

En fullkomligt utsökt uppföljare till minst sagt lika granna förstlingen “Too Good To Be Famous” från 2002.

Men livet har sin gång med allt vad det nu betyder att skaffa sig ett “riktigt jobb” för att bringing home the bacon när branschen inte känner igen ett par snillen när de snubblar över dem.

Dessutom har jag under åren lärt mig att herrar Bragde och Hansson är utstuderade perfektionister som inte släpper ifrån sig något utan att bådas stora musikaliska hjärtan tickar helt samstämmigt.

De senaste tre åren har jag tjatat, undrat och smått bönat om nytt material varje gång när jag stött på någon av dem hemma i Östersund.

Jag hade nästan gett upp när Jimmy ringde mig förra veckan och frågade om jag skulle vara intresserad av en demo som han färdigställt.

Men han betonade att Andy, som numera bor i huvudstaden och därmed inte varit delaktig i processen, inte riktigt kunde acceptera demofinishen.

Det var ju det där med samma hjärtslag.

Men för en T.C.F. addict så är deras melankoliska alternative country och americana fortsatt svårstraffad.

Sex spår vardera av Andy och Jimmy och det är väl bara att fortsätta önska att de snart ska skapa förutsättningar för det där skarpa studioläget som utmynnar i album nummer tre.

Tills dess suktar jag stenhårt efter volym 2 av “The Rehearsal Tapes”.

/Björn

Johan Örjansson
”Melancholic Melodies For Broken Times”( Rootsy.nu)
PPPP

Det här är den nu 31-årige Falkenbergssonens fjärde album. Men för de flesta är det här det första de kommer att möta med Johan Örjansson. Det var den turné han gjorde våren 2012 tillsammans med Israel Nash Gripka, som verkligen speciellt ombedd gäst av Gripka, som gjorde att fler utanför hemorten fick upp öronen för Johan. I Falkenberg behövs det inte. Där säljer han ut stora konsertlokaler. Men vi övriga har alltför länge levt ovetande om detta.
Johans Örjanssons låtskrivande är så självklart. På stigar av folkrock, country och lite kantiga ballader kliver han fram med stolthet och självklarhet och en röst att dö för. Israel tackar för samarbetet på turnén genom att sjunga med Johan på själfullt sköna ”If I Were To Love You”. Men skivans kanske finaste spår är den tryggt gungande ”The Yellow Fields” där Johans laddade röst möter ett fullödigt arrangemang som doftar någonstans mellan myllan hos The Band och den lite mer gitarrpoppiga lantliga utsikten i John Cougar Mellencamps finaste stunder.
Johan Örjansson söker sig fram den lantliga amerikanska vägen. Det är det alldeles för många som gör. Men Johan har en självklar och fascinerande röst och en förmåga att hitta de där melodierna som griper tag. Vi som hade äran att höra honom på Storsjöteatern i Östersund tillsammans med Israel Nash Gripka, Will Kimbrough och Brigitte De Meyer i mars i år insåg att Johan satt där med precis samma rätt som de övriga. Och han är egentligen i sitt och bandets uttryck minst lika nära en David Gray eller en Damien Rice.
Det här albumet med den så passande titeln kommer att etablera honom även utanför Falkenberg. Johan finns redan på P 4:s spellista och om jag vore i Stockholm på söndag den 10 juni så skulle jag boka bord direkt på Akkurat för att höra bandet. Ni som åker till Peace & Love-festivalen i sommar får inte heller missa dem.
En sjungande låtskrivare som kan förmedla det som Johan gör i den mäktiga och gripande balladen ”Houses” förtjänar en stor publik. Uppenbarligen har Johan hittat rätt spelkamrater i sitt band. För om Sverige får till något i närheten av alla dessa småpassningar och denna avskalade men ändå storslagna helhet i EM kan det leda hur långt som helst…
Liknande artister: Ryan Adams, David Gray, Damien Rice, Jonas Alaska
Christer B. Jarlås

Nytt från The Gaslight Anthem. Det här är ett smakprov från nya albumet "Handwritten" som släpps den 24 juli av Mercury i USA och dagen innan i Europa. Fjärde albumet blir deras debut på stort bolag. Lite klassiska New Jersey-.vyer inleder denna sköna rockrökare. The Gaslight Anthem fick en extra skjuts i karriären när en annan kille från New Jersey gästade deras spelningar. I sommar ska de förresten spela med Metallica. Och just Springsteeen är de numer rätt trötta på att höra om. The Replacements och klassisk Motown är andra tydliga influenser. Bra är det i vilket fall...
/cbj

Guided By Voices

“Class Clowns Spots A UFO” (GBV Inc./Border)

PPP

PVC plasten till “Let´s Go Eat The Factory” har knappt hunnit stelna förrän Robert Pollard och hans obotligt bedårande rockgubbar leverar ytterligare 21 låtar inom ramen av 40 minuter.

På nytt en smått fantastisk albumtitel med en låtlista som spänner från 47 sekunder och tre minuter och 17 sekunder.

Comebacken med “Let´s Go Eat The Factory” i januari efter åtta års paus handlade definitivt inte om ett gäng sega gubbar som återförenades för att casha in.

Betänker man att järnduon Pollard och gitarristen Tobin Sprout i samma veva som releasen av “Class Clowns...” redan flaggar för album nummer tre under 2012, “Bears For Lunch”, som ska släppas i november så kan man inte låta bli att älska bandet som måste vara de kritstrecksrandiga skivbolagsstrategernas mardröm.

Men nu är den överpacade utgivningstakten aldrig några problem eftersom det ger ut sina plattor på egen etikett och G.B.V. fortsätter att göra som de alltid gjort och vägrar gå i någon annans ledband.

“Class Clowns...” är G.B.V. Som vi lärt känna dem med en blandning av skönt skruvad och klassiskt snygga altenativ indie, lo-fi avtryck från pop och rock galleriet.

Och ännu en gång känns det som att det finns en del spår som man hade kunnat ställa över.

Men när man tar till sig helheten och pärlorna droppar in med jämna mellanrum så blir det bara uppenbart att allt hänger ihop på ett speciellt sätt.

Det är det som som gör G.B.V. unika.

Liknande artister: Boston Spaceships, Sebadoh, Apples In Stereo, The Hold Steady, Roby Hitchcock.

Björn Bostrand

Håller med Stefan fullt och fast att den svenska EM-låten är pest. Men Englands stinker också på alla sätt och vis och är ungefära lika upphetsande som Engelbert Humperdincks schlagerpekoral.
Lightning Seeds är kanon och jag kommer även under tortyr vidhålla att Hellstrand har gjort en av de bästa svenska fotbollslåtarna någonsin.
Sen är det ju bara så att Del Amitris “Don't Come Home Too Soon”, Skottlands battlesong inför VM 1998, håller total Ian Broudie klass.
Och det trots att det handlar om “fel” mästerskap.
/Björn

EM-feber! 39 grader minst.
Kan bli en kul början på sommaren det här.
Inte för att jag tror på Sverige.
Nej, i år är det faktiskt Englands tur.
Jag håller stenhårt på engelsmännen!

Svenskarna lär spela oavgjort mot dem som vanligt. Så vilken som drar det längsta strået av Frankrike och Sverige, lär nog bli baguettkungarna i baskrarna.
Tyvärr. Men ingen blir gladare än jag om min spådom slår fel.

Hur som helst. Sverige har århundradets tristaste kampsång i år.
Men britterna brukar ju kunna få till det.
Eller nja...
Eller Nej, fan heller.
Årets brittiska EM-låt är en jobbig blöjlåt i en sexistisk video där det förekommer fler Page #-tjejer än fotbollsspelare. Men också med en refräng som låter som "Leaving on a jetplane", så man kan sjunga med. Om man vill. Jag vill inte.
Jag drömmer mig tillbaka till 1996, då popsnören som Lightning Seeds gjorde den bästa EM-låten alla kategorier. Tillsammans med två komiker faktiskt. Frank Skinner och David Baddiel. Och en vildsint hoppande Robbie Williams i kören mot slutet...
Men Björn lär nog fortsätta att tjata om Staffan Hellstrands menlösa "gåw guuula, gåwgåw blååaaa..."
;)



/Stefan

Allvarligt talat, när jag i går hörde talas om "venuspassagen" trodde jag området mellan #1 och #2 i anatomin.
Eller nej, det trodde jag inte. Jag tyckte bara att det lät snuskigt. Och så var det en prick på månen.
Ja!
Nu får vi inte se en prick på månen förrän om 200 år.
Å voj voj...
Kan inte påstå att grämde mig direkt när jag sov gott och länge förbi den där passagen.
Hur som helst, här är topp 3 med Venusanknytning...


/Stefan

Amazing Blondel

“Mulgrave Street” (DJM Records) 1974

“Mrs Campling lost a tanner, so she couldn't post a letter for her husband. Widgey found it on the corsey, got a thump for being so stupid with peoples money”, är de inledande textraderna på titelspåret som växlar tempo och bjuder på fina musikaliska ansikten

Amazing Blondel var och fortfarande är, det senaste albumet kom 2010, ett engelskt folkrockproggresivt band med Eddie Baird och Terry Wincott som grundpelare.

Men det var under 70-talet när duon släppte ett antal album på Island Records och DJM Records som man drog till sig den mesta uppmärksamheten.

“M.S.” var albumet som stack ut lite från det vanligtvis akustiskt folkgenomsyrade materialet när soundet är mer elektriskt och moderniserat.

Baird och Wincott står för utmärkta harmony vocals och titelspåret, “Leader Of The Band” och “Light Your Light” är några exempel som hur lätt som helst skulle platsa på nutida folkpoprockares repertoarer.

“M.S.” har också en elegant gästlista med gitarristerna Paul Kossoff (Free), Mick Ralphs (Mott The Hoople), numera legendariska skotska basisten Pat Donaldson och amerikanske keyboardmannen John “Rabbit” Bundrick som är mest känd för sina förehavanden med The Who.

Ett lite kuriosa i sammanhanget är att under den här tidsperioden så kortade man ibland ner bandnamnet till bara Blondel, samtidigt som man hade man kvar hela namnet. Därför står det Blondel på framsidan och Amazing Blondel på baksidan.

När vi blickar ytterligare i backspegeln så är 67:ans Hidden Treasure en solklar straffspark med bara några dagar kvar till EM-preimären i fotboll.

Kort och gott så skådar ni baksidan på en STOR klassiker som kom till vinylvärlden i december 1976.

Dra från höften...

/Björn

Tre små sommarfavoriter, som jag inte kan låta bli att gilla. Två från 60-talet. En från 1980-talet. En positiv, en negativ och en nakenchock (efter ca 30 sekunder).

Kan inte låta bli att undra vad som hände med det svenska popbandet Big Deal och deras sångare Magnus Sjögren? En av sveriges skönaste popröster enligt undertecknad.

Om någon vet, kan ni få skicka inte in nåt svar via post.



/Stefan

Läge för elektriska gitarrer med rejält driv, låtar med attityd och ett urstarkt beat och småkaxig sång
Bra Aussierock helt enkelt med näring från vågen som slog hårt i slutet av 70-talet och fortfarande är fräschare än det mesta inom rockskrået.
Melbourne baserade kvartetten Royston Vasie släpper dessutom sitt andra album "Tanah Merah" någon gång i augusti.
I Australien förstås. När det blir dags här vet förmodligen bara hjältarna på Border Music än så länge.
/Björn

The Beach Boys
"That´s Why God Made The Radio" (Capitol/EMI)
PPP

Gubbar kan spela blues. Rolling Stones kan spela rock. Men kan gubbar leverera fingertoppskänslig popmusik?
Svaret är naturligtvis, Ja. Ingen mer åldersdiskriminering får någonsin gälla.
Även om Brian Wilson fortfarande är 22 i huvudet.
Det här är Beach Boys bästa platta sedan 1973 års "Holland". Den slår "Love You" och "L.A Album". Men det finns fel och det finns svåra brister.

Redan i inledande spåret imponerar de. Med en melankolisk pianomelodi i bakgrunden bygger Brian Wilson och grabbarna upp stämsång som på den gamla goda tiden. Kanske aningen mer avancerat. Det här handlar om stämsång och harmonier, som jag vågar påstå bara existerar i Brian Wilsons huvud. Ingen annan kommer i närheten av den komplexitet och hur stämmorna lyfter och och bär en melodi.
Titelspåret är enligt Brian Wilson bland de bästa han har skrivit. Vilket han säger om allt han skrivit. Det är det inte. Titelspåret är en irriterande pastish på "Keep An Eye On Summer" från 1964. En återupprepning, utan finess. Plattas sämsta spår, faktiskt.
I "Isn´t It Time" är Brian Wilson ute efter en hit. Han och Mike Love bollar leadsången emellan sig medan ukelele, bas och handklapp blir grund för den här popkaramellen med studsig vers och en refräng som är svår att tvätta bort. Per Gessle lär nog lyssna... 
I "Shelter" bygger Wilson vidare från sin låt "Darlin´" och åstadkommer en midtempo låt med klassisk refräng. 
Men även om dessa två låtar är bra låtar från grunden så finns ett underliggande problem. Jag törs nog gissa på att det problemet stavas Joe Thomas. 

Joe Thomas producerade Brian Wilson "Imagination" och lyckades med det som Don Was misslyckades med. Att få ut en platta med strandpojkarna. Visserligen en horribel countryplatta med nyinspelningar av gamla låtar där bara "Caroline No" höll måttet, men ändå en platta. Det största problemet med "Imagination" och "Stars And Stripes" är att produktioen är hopplöst 80-tals Middle Of The Road. Med 80-tals eko på trummorna och en produktion som har noll dymanik och lika mycket djup som ett glasspapper.
Det här känns igen i "That´s Why God Made The Radio". Djupet som gjorde Pet Sounds klassiskt, existerar inte. Strofer från Survivor, REO Speedwagon och Toto, existerar tyvärr. Tack Joe Thomas! Det är inte 1989 längre. Men kan inte låta bli att undra hur det blivit som Brian gjort som han gjorde 1966, med hela bandet i studion, spelades medan deras intrument läcker in i varandras mikrofoner...

Men nu är det som det är. I sina bästa stunder kan man i alla fall höra vissa likheter med Maroon 5s "Hands All Over", Ceelo Green eller Bruno Mars.
"The Private Life Of Bill And Sue" är storögd Brian Wilsonsk betraktelse över dokusåpor. Bra låt. Bra text. Hopplös Jimmy Buffet-produktion med karibiska rytmer.
"Spring Vacation" är också en bra hantverk, men som inte bara dras med produktionsproblemet. Det dras med ett annat. En fantastiskt löjlig text.
Mike Loves "Daybreak Over The Ocean" är skön 2000-tals doowop. Karln kan snickra låtar. Lyssna på demoversionen av den fantastiska naturskilldringen i Big Sur från 1973. "Daybreak..." är snudd på lika bra. Jag förlåter honom för allt skräp som han släppt under Beach Boys namn under 80-talet.
Brian och Mikes "Beaches In Mind" är skräp. Men orginellt skräp. 
Men det är mot slutet som det börjar hända saker.
Strange World" är komplex, harmonierna är himmelska med den är bara början till en svit av sånger. "From There To Back Again" ändrar skepnad allt eftersom och man känner igen det band som gjorde "Sunflower" 1970. Lite pop, lite jazzstuk, och stämsång som inte liknar någonting annat. Låten försvinner in i "Pacific Coast Highway" där Brian Wilson reflekterar över sitt liv och sina val längs motorvägen. Plattan avslutas med "Summer´s Gone", en ballad där de förklarar varför de gått sina egna vägar. Ett slags farväl till det som har varit, nu när medlemmarna är runt 70 års ålder. Med dessa fyra låtar är Brian Wilson uppe och tassar på samma nivå som i slutet av 1960-talet innan han försvann in i ett moln av droger och förvirring. Man överrasskas som lyssnare. Över kvalitén på hantverket och att gubbarna fortfarande kan leverera kvalitativ popmusik vid 70 års ålder. För man tänker inte på ålder när man lyssnar på plattan.
"That´s Why God Made The Radio" var tänkt som ett farväl till sina fans.
Men Brian Wilson är inte som alla andra. Han har redan flaggat för nästa platta, som han vill ska bli rockigare...
Man kan inte annat än att älska gubbfan.
Liknande Artister: The Zombies, The Beatles, Paul McCartney, Maroon 5, CeeLo Green, Bruno Mars.  

Stefan Herdell

Den 23:e maj släppte Edith Backlund sin tredje platta "Kill The Clowns".
I Sverige känner nog de flesta inte ens till henne. Hon är en doldis som lyckats med ett par imponerande konststycken.
Tack vare att hon hade med ett par låtar i svenska ungdomssåpan Livet Enligt Rosa, så fick även amerikaner upp ögonen, och öronen. Hennes låtar "Suburban bliss" och "Skinny", från plattan "Deathe By Honey" som gjordes med Wannadies Per Wiksten, hamnade i den amerikanska såpan "One Tree Hill". Hennes låt Rosie gillades av Neil Young så pass mycket att den lades upp på hans officiella hemsida.
Och nu är det alltså dags för den 30-åriga popartisten tredje album. Jag har själv inte hört alla spår, men några av dem är rent knäckande bra. Det är slick pop med en fantastisk känsla för melodi och harmoni. Så som "Dance In Circles".
Upptäck Edith!



/Stefan

Efter fyra års väntan är Arizonas stoltheter Calexico tillbaks. I dag kom videon till "Para". Det är den första låten från kommande albumet "Algiers" som släpps den 11 september av deras eget bolag Anti- i USA och av City Slang i Europa. Den 28 september spelar Calexico på Berns i Stockholm och dagen efter på Pustervikskällaren i Göteborg.

På årets Peace & Love-festival står hennes namn näst högst på affischerna, efter Rihanna, men före Roxette, Winnerbäck, Kent, The Shins och Skrillex. I går besökte Regina Spektor Jimmy Fallon och framförde en helt underbar låt från sitt nya album. Nu vete tusan om man ändå inte borde dra till Dalarna i alla fall och utnyttja den där utlovade Popgeni-ackrediteringen...(och skita i att ens barn absolut inte vill ha pappa på plats...)
/cbj

Linnea Henriksson
”Till mina älskade och älskare”
(Epic)
PPP

Linnea Henriksson är en av de tre starkaste stjärnor som kommit från Idol. Där höll hon hela tiden på sitt. Och vi vet ju också att hon sjunger jazz med sitt roliga band Prylf som även besökt Östersund. Men det är ändå nu som resa börjar.
Precis som på en av förra årets bästa låtar ”Väldigt kär/Obegripligt ensam”  har hon på hälften av låtarna samarbetat med Orup. Ett smart val. För Orup var först med det som förra året gjorde Veronica Maggio till störst och innan dess Oskar Linnros.
Linnea och hennes olika välkända partners söker sig fram på en väg mellan 1960-talets coolaste svensktopp, läs Lill Lindfors och Towa Carson, och 2010-talets hjältinnor, läs Robyn och Veronica Maggio. När det är som bäst lyckas hon riktigt bra. För hon har rösten och texterna fungerar i sitt sammanhang.
Men en låt som aktuella radiohiten ”Alice” låter ändå bara som Veronica Maggio-light. Jag hade önskat Linnea Henriksson mera av den där sköna galenskapen som hon hade i Idol. Det hade varit bättre att fullt ut följa albumomslagets Lill Lindfors-linje.
Linnea har kvaliteter som borde ha gjort denna debut ännu mer självständig och unik. Nu blir det helt OK av både det ena och det andra. Men jag tror på allvar att detta hade kunnat bli fantastiskt om man inte fegat ur någonstans på vägen…Just nu är det de råa tagningarna av skivans två hits som är roligast, det säger lite om hur överarbetat det kan bli…
Liknande artister: Veronica Maggio, Oskar Linnros, Orup, Lill Linnfors
Christer B. Jarlås

Popterror
”Svartåsen”( Mordviken/Sony)
PPPP
Jag erkänner jag är en sucker för artister som sjunger om de orter de växt upp i. Och ännu bättre är det om de också nämner orten. Det är just alla göteborgsinfluenser som gör att jag älskar Håkan Hellström, Markus Krunegård är allra bäst i Norrköping och Annika Norlin när hon vandrar gata upp och ner i Östersund.
Popterror har sina rötter i Bräcke. Ett samhälle vid E 14 och järnvägen. En liten kommun på väg att försvinna. Det är det samhälle som ger Popterror flera texter om att spela i länets ”sämsta lag” Bräcke Polar Bears, om att vara kär i tjejer från Brunflo med mera. Och jag bara älskar det.
Live är Popterror ett mycket trevligt band. Mycket folk på scenen och bra stämning, en framtoning som ett genuint kompisband. Detta album är den första fullängdaren efter flera kritikerhyllade EP. Delar är inspelade i London och allt är slutfört i Popterrors nuvarande hemort Umeå.
Självklart är musiken pop, både med stort P och med stavningen indie. Här finns tydliga Hellström-lån, inspiration av Vapnet och Krunegård och ja, även lite Docenterna skymtar fram. Men allt körs genom ett Popterror-filter, kryddas med attackerande gitarrer och rytmer och över alltihopa ligger de där rösterna som vill berätta precis om hur det är och hur det var.
Men det är Bräckeperspektivet på stort och smått som motiverar lyssningen och gör Popterror till något speciellt. Man ska veta vad det handlar om för att sätta det där extra betygssteget. Jag vet precis vad det här handlar om…
Liknande artister: Vapnet, Markus Krunegård, Säkert!, Håkan Hellström, Magnus Ekelund
Christer B. Jarlås

"Född långt ut" är titellåten på ett färskt debutalbum. En väldigt skön låt, tydligt geografiskt rotad, ärligt och ett tilltalande rootsigt gung. Dessutom finns här den ingrediens som alltid behövs för att en video ska bli lyckad. Det är ett stort lyft för vilken video som helst att ha med en packmoped...
/cbj

I dag släpps "Gråta som en karl". Det är det första smakprovet från Peter LeMarcs efterlängtade nya album "Svag doft av skymning" som släpps den 26 september.
I år är det exakt 30 år sedan Peter Le Marc debuterade med albumet "Buick". En succédebut enligt media, men som inte sålde särskilt bra. Och i augusti är det 25 år sedan "Peter LeMarc" släpptes.Den vita skivan som etablerade Peter i svenska hjärtan och den skiva där röster och texter kopplade grepp som aldrig har släppt. I höst är det så fem år sedan senaste albumet "Kärlek i tystnadens tid" släpptes. År som varit präglade av en inställd turné, cancerbesked och samtidigt kreativa samarbeten och inspelning av denna nya skiva.
"Gråta som en karl" är Peter Le Marc på allvar och det är då han är som allra bäst...
/cbj

Mina första minnen av Alf Robertson är från slutet av 1960-talet. "Riv inte vårt kvarter" tror jag är den första - då 1968 var jag nio år. Sedan var jag fast. I en värld av svensktopp och melodiradio stod Alf Robertson alltid för saltet. Att han ofta kopierade amerikanska låtar gjorde inget för han gjorde dem alltid till sina egna.
En gång när jag i tidigt 1980-.tal såg Alf Robertson på någon av Gröna Lunds mindre scener var han så cool. Folk skrek på "Skomakare Anton" och "Änglahund". Alf tackade men sa att det var Hasse Anderssons låtar och att man borde lyssna på dem med Hasse i stället. Det var bara hans skivbolagsdirektör "Ayatollah Bert Karlsson" som tvingat honom att sjunga in dem.När han var ute och reste tog han sig ofta tid att besöka ålderdomshem gratis för att sjunga där.
Strax innan han dog 67 år gammal på julafton 2008 höll han på att spela in en ny platta med Håkan Hellströms musiker. Den hann inte bli klar. Oavsett om han pratade eller sjöng så skildrade Alf ett Sverige i 1970- och 1980-tal som inte längre finns. Han gör det med värme, sentimentalitet och en glimt i ögonvrån. Jag har gjort en spotifylista med Alf Robertsons bästa. Den hittar ni här.
Här nedan kommer några liveklipp med Alf. Håll till godo. Han var det här landets mest genuina countrysångare...
/cbj

Bobby Womack
"The Bravest Man In The Universe" (XL Recording/Playground)
PPPP

Bobby Womack har alltitd varit ett musiksnille utan några gränser överhuvudtaget. Killen från Ohio kan ta sig an vad som helst, och det blir till guld i hans händer. Som när han förgyller The Mamas And The Papas "California Dreamin´" på "Fly Me To The Moon" från 1968. Eller filmmusiken i "Across The 110th Street". Eller i maklösa myssoullåten "You´re Messin Up A Good Thing" från "Looking For Love Again" från 1974. Det är nu 18 år sedan han släppte "Resurrection". Den senaste med helt nytt material.
1994 var Damon Albarn ledare för bandet Blur, som då vcar mitt uppe i en strid med Oasis om vilka som var "Bäst". Damon Albarn har en helt annan bakgrund an Bobby Womack. En Londonbo med musikaliska rötter i Beatles och Kings men som lika gärna gav sig ut på jungleklubbar, lyssnade på acid House och jobbade gärna med Massive Attack. År 2011 korsades Womacks och Albarns vägar.
Resultatet har vi här. Back to the bone.
Det man hör är luftig och lätt soulmusik från en inrökt brittisk klubbscen, ett par timmar efter stängningsdags.
De enda som är vakna medan morgonsolen strålar når Londons gator är Womack vid mickrofonen med sin akustiska gitarr, Albarn i DJ-båset och en ensam jazzpianist i hörnet.
Det låter stundtals helt fantastiskt. Womack, som nyligen blivit operead för coloncancer, låter aningen ålderssliten, men med samma entusiasm och värme som tidigare. Tillsammans med Lana Del Rey gör de melankoliskt vackra "Dayglo Reflection" med beats som förtrollar och förför. "Stupid" är en modern Womackklassiker, avskalad ner till benet med en fantastisk melodi tilsammans med lite oldschoolbeats. "If There Wasn´t Something There" är blå soulpop med stråkar och en längtansfylld refräng. "Love Is Gonna Lift You Up" är en glad brittfunkig gospellåt med ett mollstämd 80-talssynt, en enkel trummaskin och lite trumpeter.
Jag kan försöka beskriva varje låt, men det är ändå helheten som knockar. 
Bobby Womack har gjort ett av sina bästa album. 50 år efter debutsingeln "Looking For A Love" och 44 år efter debutplattan.
Liknande Artister: Ray Charles, Stevie Wonder, James Brown, Jimi Hendrix, Beverly Knight.

Stefan Herdell

Ja, jag vet.
Det här är popnörderi på högsta nivå.
Men, jag finner en stor glädje i att slötitta på de här när lillan är febrig och jag själ har halsont modell värre.
Programmet Pop Quiz är brittiskt. Det här avsnittet är från början at 1980-talet någon gång. Med Nick Lowe, Suzy Quattro, John Martyn, Hank Marvin från The Shadows och Roger Taylor, trummis i Queen. 
Popgodis för oss nördar. 
Eller som Jan Gradvall skrev. "Nörderi är bara en nedsättande titel för specialkunskap".

 

/Stefan

Husky

“Forever So”(Sub Pop/Border)

PPPP

De skulle lika gärna kunna ha sina rötter i den skotska eller irländska myllan med sin i allra högsta grad personliga folkrock och popindie.

Men kvartetten Husky kommer från Melbourne, Australien, och har lagt ett musikaliskt pussel av många olika stilar som landar i en vacker, spännande, suggestiv och i allra högsta grad inbjudande och lockande ljudbild.

Inspelad under några månader i sångaren Husky Gawenda hemstudio och mixad av Noah Georgeson (The Strokes, Devendra Banhart) så är “Forever So” ett perfekt motgift mot allt vad utslätad stordrift heter.

“History Door”, “Fake Moustache”, “The Woods”, “Hunter”, “Animals & Freaks”, “Farewell (In 3 Parts)” och “How Do You Feel” bygger på på ett rogivande övervägande akustiskt sound som på ett elegant och smakfullt sätt sätter fingret på Huskys smekande men samtidigt helvassa profil.

När sen Gawendas solostämma är bedårande bra och stämmsången skuggar så blir “Forever So” ypperlig avkoppling för stressade och plågade själar i nutidens uppskruvade ratrace.

Liknande artister: Josh Pyke, The Panics, Oh Mercy, The Rubens, Ball Park Music.

Björn Bostrand

Den ultimata partymusiken vilken lördag som helst på året.
Omöjligt att inte bli förälskad i ett band som skulle sitta som en puck i plocken på en IF Popgeni scen.
/Björn

Den 24 maj släppte Kylie sin senaste singel Timebomb. Den har snurrat ganska ofta i ipoden här hemma. Den 44 åriga discotjejen fortsätter att leverera discolåtar för 2000 århundradet. Och hon fortsätter att dela recensenentkåren i två läger där hälften avgudar henne och hälften som hatar henne.
Jag tycker hon är bra i alla fall.


/Stefan

Jag måste väl erkänna att jag blev golvad av Scissor Sisters singlar "Laura" och "Take Your Mama Out".
Det lät som Elton John gjorde i sina bästa och hungrisgaste stunder på 80-talet. Elton John själv var med när den svåra platta nummer två skulle göras och var med och skrev bland annat megahiten "I Don´t Feel Like Dancing".
Nu är Scissor Sisters på tapeten igen. Nya singeln "Only The Horses" ska bana vägen. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det låter aningen blekt... Fast jag kanske behöver ett par genomlyssningar innan den fastnar...



/Stefan

The Black Keys kommer nu med den andra videon till "Gold On The Ceiling". En video regisserad av Harmony Korine som bland annat ligger bakom filmen "Kids". The Black Keys dyker för övrigt upp på Way Out West i Göteborg den 9 augusti...

Om man nu ska göra en video så gäller det att plocka med så många som möjligt. Eller? Skådisen Brady Corbet har regisserat videon till "Man Of Fire", den nya singeln från Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. Han har tagit med the New York City Ballet, NY Cheer Allstars, National Double Dutch League och Soul Steps & Brooklyn Divas, samt deras koreografer och tränare, släktingar och ja, de som kunde helt enkelt. Videon spelade in mellan den 12-14 maj i år.

Fem år sedan senaste fullängdaren “Born In To This” och nu är kultmannen Ian Astbury och gitarristen Billy Duffy tillbaks med ett imponerande explosivt material.
“Choice Of Weapon” är en inget annat än en smått underbar rockplatta för alla som älskar pulsen, kraften, drivet och de tydliga melodierna i uttrycket.
Tillsammans med muskulösa och heltighta rytmsektionen, basisten Chris Wyse och trummisen John Tempesta (ex. White Zombie), är Astbury och Duffy åter i sena 80-talet och känslan som “Electric” (1987) och “Sonic Temple” (1989) skapade.
Hail, hail rock'n'roll!!!
/Björn