Alf ville så mycket mer...

Mina första minnen av Alf Robertson är från slutet av 1960-talet. "Riv inte vårt kvarter" tror jag är den första - då 1968 var jag nio år. Sedan var jag fast. I en värld av svensktopp och melodiradio stod Alf Robertson alltid för saltet. Att han ofta kopierade amerikanska låtar gjorde inget för han gjorde dem alltid till sina egna.
En gång när jag i tidigt 1980-.tal såg Alf Robertson på någon av Gröna Lunds mindre scener var han så cool. Folk skrek på "Skomakare Anton" och "Änglahund". Alf tackade men sa att det var Hasse Anderssons låtar och att man borde lyssna på dem med Hasse i stället. Det var bara hans skivbolagsdirektör "Ayatollah Bert Karlsson" som tvingat honom att sjunga in dem.När han var ute och reste tog han sig ofta tid att besöka ålderdomshem gratis för att sjunga där.
Strax innan han dog 67 år gammal på julafton 2008 höll han på att spela in en ny platta med Håkan Hellströms musiker. Den hann inte bli klar. Oavsett om han pratade eller sjöng så skildrade Alf ett Sverige i 1970- och 1980-tal som inte längre finns. Han gör det med värme, sentimentalitet och en glimt i ögonvrån. Jag har gjort en spotifylista med Alf Robertsons bästa. Den hittar ni här.
Här nedan kommer några liveklipp med Alf. Håll till godo. Han var det här landets mest genuina countrysångare...
/cbj

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0