Popgeni

The Beach Boys
"That´s Why God Made The Radio" (Capitol/EMI)
PPP

Gubbar kan spela blues. Rolling Stones kan spela rock. Men kan gubbar leverera fingertoppskänslig popmusik?
Svaret är naturligtvis, Ja. Ingen mer åldersdiskriminering får någonsin gälla.
Även om Brian Wilson fortfarande är 22 i huvudet.
Det här är Beach Boys bästa platta sedan 1973 års "Holland". Den slår "Love You" och "L.A Album". Men det finns fel och det finns svåra brister.

Redan i inledande spåret imponerar de. Med en melankolisk pianomelodi i bakgrunden bygger Brian Wilson och grabbarna upp stämsång som på den gamla goda tiden. Kanske aningen mer avancerat. Det här handlar om stämsång och harmonier, som jag vågar påstå bara existerar i Brian Wilsons huvud. Ingen annan kommer i närheten av den komplexitet och hur stämmorna lyfter och och bär en melodi.
Titelspåret är enligt Brian Wilson bland de bästa han har skrivit. Vilket han säger om allt han skrivit. Det är det inte. Titelspåret är en irriterande pastish på "Keep An Eye On Summer" från 1964. En återupprepning, utan finess. Plattas sämsta spår, faktiskt.
I "Isn´t It Time" är Brian Wilson ute efter en hit. Han och Mike Love bollar leadsången emellan sig medan ukelele, bas och handklapp blir grund för den här popkaramellen med studsig vers och en refräng som är svår att tvätta bort. Per Gessle lär nog lyssna... 
I "Shelter" bygger Wilson vidare från sin låt "Darlin´" och åstadkommer en midtempo låt med klassisk refräng. 
Men även om dessa två låtar är bra låtar från grunden så finns ett underliggande problem. Jag törs nog gissa på att det problemet stavas Joe Thomas. 

Joe Thomas producerade Brian Wilson "Imagination" och lyckades med det som Don Was misslyckades med. Att få ut en platta med strandpojkarna. Visserligen en horribel countryplatta med nyinspelningar av gamla låtar där bara "Caroline No" höll måttet, men ändå en platta. Det största problemet med "Imagination" och "Stars And Stripes" är att produktioen är hopplöst 80-tals Middle Of The Road. Med 80-tals eko på trummorna och en produktion som har noll dymanik och lika mycket djup som ett glasspapper.
Det här känns igen i "That´s Why God Made The Radio". Djupet som gjorde Pet Sounds klassiskt, existerar inte. Strofer från Survivor, REO Speedwagon och Toto, existerar tyvärr. Tack Joe Thomas! Det är inte 1989 längre. Men kan inte låta bli att undra hur det blivit som Brian gjort som han gjorde 1966, med hela bandet i studion, spelades medan deras intrument läcker in i varandras mikrofoner...

Men nu är det som det är. I sina bästa stunder kan man i alla fall höra vissa likheter med Maroon 5s "Hands All Over", Ceelo Green eller Bruno Mars.
"The Private Life Of Bill And Sue" är storögd Brian Wilsonsk betraktelse över dokusåpor. Bra låt. Bra text. Hopplös Jimmy Buffet-produktion med karibiska rytmer.
"Spring Vacation" är också en bra hantverk, men som inte bara dras med produktionsproblemet. Det dras med ett annat. En fantastiskt löjlig text.
Mike Loves "Daybreak Over The Ocean" är skön 2000-tals doowop. Karln kan snickra låtar. Lyssna på demoversionen av den fantastiska naturskilldringen i Big Sur från 1973. "Daybreak..." är snudd på lika bra. Jag förlåter honom för allt skräp som han släppt under Beach Boys namn under 80-talet.
Brian och Mikes "Beaches In Mind" är skräp. Men orginellt skräp. 
Men det är mot slutet som det börjar hända saker.
Strange World" är komplex, harmonierna är himmelska med den är bara början till en svit av sånger. "From There To Back Again" ändrar skepnad allt eftersom och man känner igen det band som gjorde "Sunflower" 1970. Lite pop, lite jazzstuk, och stämsång som inte liknar någonting annat. Låten försvinner in i "Pacific Coast Highway" där Brian Wilson reflekterar över sitt liv och sina val längs motorvägen. Plattan avslutas med "Summer´s Gone", en ballad där de förklarar varför de gått sina egna vägar. Ett slags farväl till det som har varit, nu när medlemmarna är runt 70 års ålder. Med dessa fyra låtar är Brian Wilson uppe och tassar på samma nivå som i slutet av 1960-talet innan han försvann in i ett moln av droger och förvirring. Man överrasskas som lyssnare. Över kvalitén på hantverket och att gubbarna fortfarande kan leverera kvalitativ popmusik vid 70 års ålder. För man tänker inte på ålder när man lyssnar på plattan.
"That´s Why God Made The Radio" var tänkt som ett farväl till sina fans.
Men Brian Wilson är inte som alla andra. Han har redan flaggat för nästa platta, som han vill ska bli rockigare...
Man kan inte annat än att älska gubbfan.
Liknande Artister: The Zombies, The Beatles, Paul McCartney, Maroon 5, CeeLo Green, Bruno Mars.  

Stefan Herdell