I mitten av 1980-talet var vi några goda vänner som lirade spelet Popgeni för första gången. Vårt gäng har växt ut och inkluderar idag cirka ett dussin poplovers som har genomlevt flowerpower, progg, punk och grunge. Sedan 2011 är vi en Ideell förening, IF Popgeni.
Bloggen handlar om god musik som världen måste få veta mer om. Popgenis betygssystem:PPPPP-världsklass.PPPP-mycket bra.PPP-bra.PP-Nja.P-underkänd. På Facebook heter vi Ideella Föreningen Popgeni. Mail:[email protected]
Man bugar djupt
Bob Mould
"Silver Age" (Demon/Edsel/Border)
PPPPP
Jag är fast redan efter tio sekunder av öppningsspåret "Star Machine".
När han sen fortsätter med att limma ihop titelspåret och trean "The Descent" med sina maffiga riff och melodiös dynamit så öppnar han albumet med en helt oantastlig trippel grungerockpop.
"Briefest Moment" hakar på Mould-patentet som genomsyrar punklarmet i Hüsker Dü och framför allt hugget i powerrocktrion Sugar.
Nirvana och Pixies nämnde Hüsker Dü som stora influenser och Dave Grohl i Foo Fighters har aldrig stuckit under stol med att han "lånat" Moulds känsla för stenhårda popsånger med makalös sprängkraft
Det vore dumt om Grohl sagt något annat när alla kan jämföra Moulds backkatalog med Foo Fighters och själva höra blodsbanden hur klart som helst.
Och visst har "S.A." en otvivelaktigt starkt koppling till både Sugar och samarbete mellan Mould och Grohl på Foo Fighters album "Wasting Light" och hans gästspel på F.F. liveframträdande under den senaste världsturnén.
Som helhet är "S.A." 38 minuter frustande och vibrerande rock'n'roll där 52-åringen med rötterna i New York levererar som jag bara kunde drömma om.
" Tanken att göra ännu en aggressiv popplatta har funnits länge, inte minst med tanke på att 20 årsjubileumet av Sugars "Copper Blue" inträffade i år, har Mould sagt.
Jag bugar djupt inför faktumet att kom till skott och gjorde verklighet av de funderingarna.
En Bob Mould i absolut toppform i Koss portaPro lurarna och pseudoprogrammet X-factor på plattskärmen till vänster om mig.
Det är vid sådana tillfällen som klasskillnaden blir så där totalt överväldigande.
I alla fall i min musikaliska verklighet.
I morgon när jag är solo hemma på förmiddagen ska jag låta "S.A." skena ut genom högtalarna på den där volymen som den kräver.
Liknande artister: Sugar, Hüsker Dü, Foo Fighters, Buffalo Tom, Redd Kross.
Det fjärde ”p:et” kommer med viss tvekan. Kanske beror det på att jag förväntat mig något ännu mer, att LB en gång för alla ska blomma ut med den platta som finns där innanför västen. Jag vill tro att det kommer att ske och att det kommer mycket snart, det som får det hela att väga över från ett okej betyg till ett typ ”med viss tvekan väl godkänt” är att det finns en genuin innerlig feeling som genomsyrar den här utgåvan, en känsla som det inte går att blunda för. Och ett mycket speciellt spår… mer om det strax. Efter Thousand Dollar Playboys har Lars envist fortsatt att skriva och spela in och även om det från första början har funnits en tydlig karisma i Lars låtskrivande, har jag väntat på att det ska blomma ut. Potentialen har ingen kunnat blunda för, men det har liksom inte fixat sig att knyta ihop säcken så att ordet magi faller på läppen. Men nu tredje gången gillt, känns det som om Lars har hamnat rätt. Han anlitar den känslige musikern Tobias Fröberg som producent, bjuder in Christian Kjellvander och Sharon Vaughn att förstärka sånginsatsen och radar upp starka texter i sina låtar som inte går att vifta bort. Jag gillar verkligen det avskalade, enkelt nakna uttryck som Fröberg och Lars lyckats fånga. Skörheten och innerligheten i låtar som ”The Hole”, ”Break my heart” och duetten med Sharon i ”Nothing to say” är en trio spår som är i världsklass. Men esset i leken som gör att det fjärde ”P:et” ramlar in är ”I believe in you”. Ljudmässigt kunde det vara ett spår på Lennon´s ”Double fantasy”, känslomässigt är det inget annat än ett eko av Jeff Buckley. Så jävla snyggt i alla beståndsdelar, från första till sista ton. Summerar jag upplevelsen är det med ett svagt leende på läpparna, eftersom Lars mer tydligt än tidigare vill gå vidare, inte ”bara” vara en hyvens americanasvensk. /TC
Vi i Popgeni älskar pop, rock, blues och soul i synnerhet men håller örat ystert öppet för god musik i stort och smått. Inte minst när genrer smälter samman till något spännande, som inte för den skull alltid behöver vara något nytt och innovativt.
Jazzen har transformerats i gud vet hur många skepnader, somliga mycket vackra som när Miles hängivet sökte nya vägar. Eller Mahavishnu med John M´s giftiga gitarrslingor i samspel med virtuosa medmusiker fick lyssnaren att dra efter andan. Eller Joe Zawinuls samspel med Jaco Pastorius flammande baslir där Wayne Shorters sax var grädden på moset.
Nu i kväll fick jag vara med om en liknande upplevelse där genrer smälter samman, där virtuosa musiker leker musik till världsklass. Sångerskan LaGaylia Frazier släppte i september plattan ”Until it´s time” med den briljante pianisten Jan Lundgren. Just nu är de på turné med Jannes kompanjoner, basisten Mattias Svensson och trummisen Zoltan Csörsz, som tidigare knockat jazzvänner i Östersund. Idén att göra något tillsammans kom från LaGaylia tre år tillbaka och samarbetet mellan denna eminenta soulsångerska och Lundgrens känsliga ”jazzöra” är rent av sensationellt.
Kvällen har bjudit på många veritabla knockar. Lundgrens omarrangemang av Aretha Franklin’s “Chain of fools” och Marvin Gayes ”What´s going on”, LaGaylias utsökta idé att damma av Buffy Sainte-Maries ”Until it´s time for you to go”…. man kunde höra knappnålar falla när man drog den låten som sista extranummer. Ren sann världsklass.
Och när plattan nu ljuder på låg, behaglig volym i den sena kvällen är känslan i kroppen så där enormt euforisk som man bara kan uppleva med en empatiskt innerlig livs levande musikupplevelse.
Stort tack Janne, LaGaylia, Mattias och Zoltan. Fan, vad duktiga ni är.
DeMent är ännu en av artisterna som gör comeback under hösten 2012 efter att under en längre tid undvikit rampljuset av olika anledningar.
Varför det har gått åtta år mellan "Sing The Delta" och 2004 års "Lifeline" och ytterligare åtta ner till album nummer fyra i diskografin, "The Way I Should", har jag ingen aning om.
Jag konstaterar bara att det är grövsta formen av slöseri att man för de upplysta undanhållit en så makalös sångröst under så lång tid.
Men hon har säkert haft sina skäl och det är bara bocka och buga inför faktumet att hon valt att återuppstå som artist.
När hon sen bjuder på gripande saker som titelspåret, "The Kingdom Has Already Come", "The Night I Learned To Pray", "Makin' My Way Back Home", There´s A Whole Lotta Heaven" och "Mama Was Always Tellin' Her Truth" som kryssar majestätiskt mellan gospel, country, blues och americana så är allt förlåtet.
Den idag 51-åriga country, soul, gospel och bluessångerskan är 2012 lika gripande, vacker och totalt oemotståndlig i sitt vokala utrryck som när hon på tidigt 90-tal med sina två första album "Infamous Angel" 1992 och "My Life" året efter utnämndes till "en av sin generations bästa artister".
Det omdömet stämmer ännu bättre nu då hon med ett dussin originallåtar, de första på 16 år, kommer att få alla som väljer att konfonteras med "S.T.D." att mer eller mindre bli knäckta av hennes odiskutabelt magiska vokala värme.
Och inte blir det direkt sämre när musiker som Al Perkins, Reese Wynans och co-producerande duon Bo Ramsey och Richard Bennett målar upp en exempellöst följsamt ljudbild där man skuggar DeMent på ett optimalt sätt.
Och över den utsökta anrättningen glidflyger Iris DeMents mognande röst på vingar som är sällsynta.
Liknande artister: Nanci Griffith, Mary Gauthier, Laura Cantrell, Allison Moorer, Kelly Willis.
Gott att konstatera att Dwight Yoakam är tillbaka med samma snygga countryrock och honkytonkaura.
"3 Pears" är det första albumet med eget material sedan 2005 års "Blame The Vain" och dessutom så backas han av ett riktigt coolt band som garanterat får den reaktionära delen av Nashvillescenen att skruva på sig ordentligt.
Det är kanske därför som 35-årige Jonathan David McPherson från Broken Arrow, Oklahoma lyckades trilla mellan maskorna.
Med bakgrund i punken så botaniserar McPherson numera i rock'n'roll, rhytm'n'blues och rockabilly med stil och pondus och helläckert band i ryggen och det är omöjligt att inte dra paraleller till både Little Richard och Fats Domino när han öppnar munnen.
Debutalbumet "Signs & Signifers" kom på ett litet oberoende bolag 2010. Men efter att ryktet om hans förträfflighet spridit sig så blev det nyrelase på majorbolaget Rounder Records i april 2012.
Det tre låtarna levererade här finns alla på "S&S" och är inspelad av Live On KEXP i Johnny's Bikeshop under den optimalaste av alla optimala festivaler, SXSW 2012.
McPherson och band skulle passa som handsken även på Velorapide i Östersund.
När det gäller SXSW så har Popgeni snackat om en sällskapsresa dit i många år nu.
Äntligen något helt nytt från Neil Young & Crazy Horse och inte bara covers. "Walk Like A Giant" har live fått ta ända upp till runt 20 minuter. Den här videon är väl drygt fyra och en halv minut. Det är ett smakprov från kommande "Psychedelic Pills", en icke helt politiskt korrekt albumtitel om man säger så, men på albumet får låten ta hela sexton minuter.
En skön video är det i vart fall och låten är faktiskt det första studioinspelade originalmaterialet från Neil Young på hela åtta år. Håll till godo:
John Hiatt "Mystic Pinball" (New West Records/Rootsy) PPPP Stor tisdag. För idag släpper Johh Hiatt sitt 20:e studioalbum i en solokarriär som startade med "Hangin' Around The Observatory" 1974. För faktum är att den idag 60-åriga Indianapolis födda musikern och låtskrivaren under sin långa karriär aldrig släppt ifrån sig en halvmesyr, bara några som varit mindre bra. Och då handlar det om en sanslöst hög lägstanivå, för att nu blanda in en sportklyscha. Det är bluesgospelkänsla i refrängen på öppningsspåret och resten av albumet innebär hallelujah stämmning när Hiatt i vanlig ordning färgar de 12 låtarna på sitt personliga sätt som aldrig får de olika kulörerna i rootspaletten att bli tråkig eller kännas det minsta urvattnad. Och han är lika grymt pricksäker när det gäller att snida omedelbara och smekande tre minuters poplåtar som "It All Comes Back Someday" och underbart patenterade balladerna "I Know How To Lose You" och "No Wicked Grin" Tillsammans med kompbandet The Combo, Doug Lanzio, gitarr, Patrick O'Hearn, bas, och Kenneth Blevins, trummor och producenten Kevin Shirley blir balansen oantastlig i Hiattland. Faktum är också att han aldrig fått rätt betalt när det gäller erkännandet i de breda leden med tanke på den extremt höga kvalitén rakt igenom sin diskografi. Men jag tror att han slutat och bry sig om det för det finns trots allt en trogen Hiatt-klan där ute. Att formen fortfarande är oförändrat på topp visade han med förra årets "Dirty Jeans And Mudslide Hymns". "Mystic Pinball" är bara en bekräftelse på det tillståndet. Det blir inte bara en fin tisdag. Hela hösten är hemma med "Mystic Pinball" som ny kär kompis och återkommande nedslag i hans magnifika backkatalog. Liknande artister: Ry Cooder, Los Lobos, Nick Lowe,, Dave Alvin, Graham Parker. Björn Bostrand
Hur kul är det att vandra runt i Los Angeles egentligen? Enligt Nick Lowe verkar det inte så roligt. En helt ny mycket skön video med Paul F. Tompkins i huvudrollen är det i vart fall...
Memphis i himlen - om saknaden efter Lennart Persson....
Peter LeMarcs nya album kommer till veckan. Den här sången "Memphis i himlen" handlar om Peters saknad efter vännen Lennart Persson. Vi lägger på ytterligare en låt från det kommande albumet.Vill ni läsa vad landets främste musikskribent Lennart Persson skrev så finns länken här bredvid, se Lennart P...
Kolbacken "Kolbacken" (Hill Street Recordings/Massproduktion) PPPP Mikael Andersson-Knut är sen mitten av 90-talet en av vårt lands finaste låtsnickare i pop, rock och indiefacken. 1995 släppte Mikaels baby The Confusions debutalbumet "Being Young". Resten är utsökt pophistoria över åtta fullängdare. Synd bara att alldeles för få känner till bandets låtskatt. I väntan på nummer nio i Confusions diskografi så gör Mikael, hans äkta hälft Zarah Andersson-Knut och Confusions basisten Fredrik Hast en avstickare i den svenska myllan av melankolisk pop och post-punk tillsammans med Staffan Ljunggren, vanligtvis trummis i Uppsaladuon Trummor & Orgel. Det kanske är på sin plats att berätta att Kolbacken var en plats i stadsdelen Skönberg i Sundsvall. Textmässigt finns det massor av referenser till olika platser, musikhjältar och band som tidigare växte fram i stadens anrika och bördiga postpunkmylla. Men det är absolut ingen som ställer till problem för en oinvigd utböling. För budskapet och känslan i den snyggt mollstämda helheten är precis som allt annat som kommit från Mikael Andersson-Knuts penna genom åren väldigt lätt att ta till sitt hjärta. Visst låter det en hel del Kent á la 90-talet på vissa spår, och jag vet inte om det är medvetet? Men det stör inte det minsta och blir aldrig frågan om någon plankning från Mikael Andersson-Knut sida, för har man skuggat The Confusions diskografi genom åren så känns Kolbacken som den okända men kära kusinen. Plattan är släppt både som vinyl och CD med ett par olika låtar på var och en. Så det är lika bra att köpa både formaten. Liknande artister: The Confusions, Kent, Lars Bygdén, Mattias Alkberg, Hardy Nilsson. Björn Bostrand
Brian Wilsons intryck i dagens musikliv är stort. Mycket större än vad man egentligen kan tro, eftersom vokalgrupper i dag är hopplöst ute i kylan. Men speciellt i kretsar där musiker kämpar med att bryta gränser varje dag, har den gamle strandpojken en ikonstatus. Det är inte för inte som Thurston Moore i Sonic Youth eller Billy Corgan från Smashing Pumpkins hyllar honom när de får chansen. De franska elektrohousepunkpoparna i Daft Punk var så stora fans av Wilson att de i början av karriären startade bandet Darlin´, där de egentligen bara gjorde remixar av låten med samma namn. Eller Saint Etienne som bara skyfflade in Beach Boysreferenser i var och varannan låt i början av deras karriär. Och det tar inte slut.
Senast i raden är den kanadensiske indiehousediscopopsnöret Rich Aucoin. Precis som ovannämnda artister så har har proppat sitt album "We´re All Dying To Live" med referenser från alla möjliga håll. Av allt som han själv älskar. Böcker, film, tv, spel, musik... Allt blandas till en färgstark kompott, som är lätt att konsumera för mycket av. Ett rykte säger att han bjudit in nästan 500 gästmusiker till sitt album. Hur det skulle vara möjligt, är en annan femma. Men det säger en del om hans passion för musiken.
Låten "Brian Wilson is A.L.I.V.E" är ett snyggt ihopkok av en Beach Boys sampling och en elektrisk disco, som påminner en del om Justice "D.A.N.C.E". Men här finns en glädje i musiken som inte påträffas varje dag. När han dessutom producerar en snygg "bara en enda tagning"-video som på 4.04 minuter går igen Wilsons 50 år långa karriär, så är det bara att lyfta på hatten. Ett snyggt kompliment till Aucoins förra video "It". EnArcade Firedoftande poplåt som fångar upp lyssnaren redan i introts tunga trumsound. Videon manglar in filmreferenser i en så hög fart att man knappt hänger med. Men det säger en del om Rich Aucoin. Framför allt att man med passion för hantverket och god smak gör att man kan komma väldigt långt.
Det är sånt här som man skrämmer skiten ur bluespuritanerna med.
Ni vet de som har sålt sin själ till 12-taktsvarianten och under inga omständigheter kan känna tjusningen i den uppkäftiga och arroganta ynglingen som är Jon Spencer, Judah Bauer och Russel Simins avkomma.
"M + Bone" är trions första studioalbum på åtta år och då man numera har 20 år på nacken på skivfronten så kanske det var på tiden att man "växer upp".
Men tack och lov är man lika skönt ohängda och påflugna som någonsin tidigare och mixen av blues, rock'n'roll, funk, indie och pop är fortsatt kokhet och sanslöst påträngande.
Och som på så många andra i den långa raden av album sedan den självbetitlade debuten 1992 så blandar man och ger totalt hämningslöst kvalitetsmässigt.
Ibland blir det bara för mycket och man känner sig trängd i den musikaliska boxningsring som är J.S.P. forum.
Den här gången är de tolv spåren mixad av Spencer själv och bara inspelad tillsammans med polare Bauer och Simins.
J.S.B.E. är på riktigt och var också först med att bryta ner bluesens beståndsdelar för att sedan börja om från rotsystemet och bygga något som aldrig kommer att stå med mössan i handen och hälsa.
Liknande artister: The Black Keys, Pussy Galore, Rufus Thomas, Beastie Boys, Royal Trux.
"Black Mold" är öppningspåret och tillika en riktigt läskig skräckisvideo med Jon Spencer Blue Explosion från nya albumet "Meat And Bone" som släpptes igår.
Det är också det första albumet på åtta år från Spencer, Judah Bauer och Russel Simins och det känns oerhört gott att höra att inget har förändrats i deras punkbluesmission trots det tidsmässiga glappet.
En recension av det 12 spår fylliga albumet kommer här inom ett par dagar.
”Evil Will Prevail” (Killed By Records/ rootsy.nu)
PPPP
Det här är tredje fullängdaren från bandet med landets coolaste namn. Ljusdals stoltheter håller på och bygger sig ett rykte runt om i Europa. Deras sköna sydstatsgungande rock och countryrock med lätt psykedelisk kryddning är gränslös.
Frontmannen Charlie Granberg är givetvis viktig för helheten på alla sätt. Hans röst är en röst att lyssna på. Men detta skäggrock-band med sex håriga medlemmar är en helhet som vågar låta gitarrerna dåna nerför Hälsinglands allra bredaste vägar med små avvikningar in i skogen på rena rallystigar eller till vackra promenader efter sjöarna. Det finns en dynamik i dessa tio låtar som aldrig gör det tråkigt. Tvärtom.
Hellsingland Underground är faktiskt nästan precis lika bra som sitt fantastiska bandnamn. Och det säger inte lite. För varje gång jag lyssnar hittar jag nya favoriter. Texterna är genomarbetade precis som musiken inte heller väljer det allra enklaste. Men melodierna som kommer fram känns fräscha och inte som i närheten av något plagiat. Det är en skönt tillbakalutad helhet att låta sig uppslukas av.
OK, ibland känns sången lite väl svensk, men herregud, bandet heter ju faktiskt Hellsingland Underground och inte Black Oak Arkansas eller Lynyrd Skynyrd. Jag tror att många kommer att bli väldigt positivt överraskade om de vågar lyssna.
Liknande artister: Ryan Adams, Thin Lizzy, Eagles, Molly Hatchet
Vi ber om ursäkt för Videobams ibland mer än lovligt tveksamma annonser...Men Franks två låtar är värda att höra så det är bara att klicka bort annonserna om de dyker upp...
Den fjärde februari 1998 var datumet när Smashing Pumpkins gitarristen James Iha släppte sitt finfina debutalbum "Let It Come Down"
I torsdags, nära 15 år senare kom uppföljaren. Man kan inte låta bli att undra hur en del artister får ihop stålar till uppehället.
Iha har visserligen figurerat som gitarrist i grupper som proggresivt rockiga och hårda A Perfect Circel och powerpopiga supergruppen Tinted Windows tillsamman med Taylor Hanson (Hanson), Adam Schlesinger (Fountains Of Wayne) och Bun E. Carlos (Cheap Trick) men det har ju handlat om korta nedslag i musikhistorien som knappast har inneburit några stora inkomster.
14 är naturligtvis ett kommersiellt självmord i en bransch där de stora skivbolagen skrålar på om dagsländor och alldeles för många riskerar att glömmas bort i en grisblink.
Den yngre generationen har förmodligen noll koll på alternativa rockbandet Smashing Pumpkins, som Iha bildade tillsammans med Billy Corgan 1988.
De har förmodligen ännu mer noll koll på James Iha.
Varför ska man då överhuvudtaget bry sig om "Look To The Sky"?
Jo för att andra solokapitlet är en stilistik, elegant och fingertoppsproducerad popkonst som påminner mycket om det småpsykedeliska soundet som var Smashing Pumpkins mjuka profil.
Skillanden mellan Corgans och Iha sångröster är stor då den förstnämndes stämma var påträngande och pockade på uppmärksamhet medan Iha är mer ordinär och blygsam i sitt vokala uttryck.
Men det fungerar ypperligt till materialet som färgats av 60-talets melodiska pop och 70-talets soft rock.
De båda inledande spåren "Make Believe" och "To Who Knows Where" skulle ha suttit perfekt på S.P. bästa album
Och dubblarna, "Speed Of Light", skriven tillsammans med Niklas Frisk (Atomic Swing), och "Till Next Tuesday" (Frisk, Andreas Mattson och Vannessa Quinones) och de båda samarbetena med Nathan Larsson, "Summer Days" och "Dark Star" är första klassens följsamma popsnickeri.
Med egna kompositioner som underbart Go-Betweens besläktade "Dream Tonight", "New Years Day" och "Gemini" syr han elegant ihop säcken på ett album som kommer att funka som min varma musikaliska snuttefilt framöver kallperioden.
Liknande artister: Smashing Pumpkins, The Go-Betweens, Fountains Of Wayne, Lindsey Buckinham, Ivy.
Ännu en välsmakande portion personlig indierock från J, Masics.
Tiden och åren tickar iväg men Mascis sjunger fortfarande så där befriande avslappnat som han alltid gjort. Dessutom plågar han sin gura på ett sätt som berättar att det aldrig kommer att handla om att kompromissa med det arbetssättet.
Och jag kan slå vad om att 46-åringen fortfarande åker longboard, för så låter det "I Bet On Sky".
Från den magnifika öppningen "Don´t Pretend" till avrundningen med "See It On Your Side" är det här en samlingar Dinosaur låtar som likaväl skulle platsa på den självbetitlade debuten från 1985.
Återigen med Lou Barlow på bas och "Murph" trummor som på den gamla goda tiden så murar Mascis grunden med grungeindie soundet som alltid varit deras och fortfarande andas en befriande fräschör med tydliga melodier som stabil ryggrad mitt i den ljuvliga taggtråden.
Och visst måste Neil Young vara lite avis på stämmbanden?
Liknande artister: Sebadoh, Lemonheads, Guided By Voices, Mudhoney, Pavement.
Inget går upp mot doften av dubstep en tidig morgon...
En av San Diegos bästa DJs håller just på att försöka slå sig igenom den djungel av manliga DJs som just nu ockuperar hela Los Angeles. Stiletto, kallas hon. Eller Nicky Genesis. Om det är hennes riktiga namn har jag ingen aning. Men att hennes remixar knäcker, råder det ingen större tvekan om.
Den som inte får något vått i blicken och ett fånigt leende när Petra Marklund tar ton, nåste vara fullkomligt okänslig. Inte nog med att hon har en röst som går rätt in i hjärtat och hjärnan, hon har även en snygg bukett med pophits.
Men gansk snart visade det sig att Petra Marklund var någonting mer, än bara en discodiva som sjöng andras låtar. Hon ville vara med, i textproduktion och i musikproduktionen. Dessutom stuvade hon gärna om sina hits, framförde dem akustiskt i olika orkesterarr. Och i "Så Mycket Bättre", fick hon hits med Pluras "Kärlekens Tunga" och Petters "Mikrofonkåt".
Och nu har hon inlett iett samarbete med den sprudlande (obs ironi) sångaren i Kent. Jocke Berg, kan konsten att skriva låtar, det vet vi. Men i samarbete med andra så är det bara Titiyos "Come Along" som gemene man faktiskt kommer i håg. Men i och med singeln "Händerna Mot Himlen", som släpptes i dag, så kan jag nästan sätta skallen på att Petra Marklund får en ny gigantisk svensk hit. Jocke Bergs text är en sådan som träffar, i alla fall mig, i solarplexus, så att man nästan kippar efter andan. Med Kents första plattor spikade han tonårsångesten. Här har han kapslat in medelålderskrisen i 3.58 minuters poplåt, med en refräng som verkligen tar lyssnaren upp till himlen där änglarna gråter.
(Det finns en svartvit video till den här låten också, men än så länge är det bara en av de där stockholmska fyrfärgspyorna som lagt upp den, så vi skiter i att länka tills den hamnat på ett coolare ställe)
Americana Music Awards and Honors 2012 Award Winners: Instrumentalist of the Year: Dave Rawlings Album of the Year: This One’s For Him: A Tribute to Guy Clark; produced by Tamara Saviano and Shawn Camp Song Of The Year Award : “Alabama Pines;” Written by Jason Isbell and performed by Jason Isbell and the 400 Unit Emerging Artist of the Year: Alabama Shakes Artist of the Year: Gillian Welch Duo/group of the Year: The Civil Wars Lifetime Achievement for Performance: Bonnie Raitt Lifetime Achievement Award for Instrumentalist: Booker T. Jones Lifetime Achievement Award for Songwriting: Richard Thompson Lifetime Achievement Award for Executive: Dennis Lord
Sune Rose Wagner och Sharin Foo firar i år 10 år som Danmarks kanske finaste popexport någonsin. I måndags släpptes The Raveonettes sitt nya album "Observator"där Sharin bland annat sjunger så här oemotståndligt vackert. /Björn
Svensk hiphop som når ut i dag är väl mest trams á la Norlie & KKV. Men under ytan finns det mycket av värde som har så svårt att nå ut. Och veteranerna som Petter och Timbuktu blandar högt och lågt.
Men Ken Ring har alltid varit på allvar på gott och ont. Nu var det länge sedan men ett nytt album är under inspelning. Och den som inte blir gripen av denna smärtsamma hyllning till avlidna vänner måste ha ett hjärta av sten. Million Stylez sång och Annika Blomfeldts cello bidrar starkt.
Plats på Popgeni-scen för Ken Ring ft Million Stylez:
Det är svårt att leva utan den. Det är svårt, ibland att leva med den.
Själv går jag in i perioder. Perioder då jag lever och behöver popmusik som syre. I bland vill jag bara ha tyst. Kanske ett ålderstecken. Vet inte. Bryr mig inte. Inte så länge jag får som elektriska impulser genom ådrarna när jag hör poplåtar som John Murrys "Penny Nails". Och inte när man nyss har vaknat, dragit på ipoddockan vid sängkanten och får se dottern studsa runt i sängen med ett brett leende till Chronixx reggaegung i "Rain Music". Eller den nyligen ihopknåpade remixen av Was (Not Was) ""Wheel Me Out". Eller när jag svänger ihop en frukost klockan 7 på morgonen till DIIVs ekofyllda surfgitarrer i "How Long Have You Known".
Hösten 12 har i alla fall gått en del i elektroniskt tecken. Det startade faktiskt med två gamla plattor. New Orders Low-Life från 1989. En helt fantastisk skiva som jag bara slarvat bort genom åren. Och Chics "Risque" från 1979. Som kom mitt i en våldsam discovåg. Utifrån dessa plattor har jag tagit till mig en hel del av årets elektroniska värld. Som den brittiska DJ duon Disclosure som gör fantastisk popmusik av pop och house.
En av de mest spännande svenska akter just nu är Göteborgs Sara Assbrings projekt El Perro Del Mar. Nyligen släppte hon den suveräna poplåten "Walk On By".
Brittiska Fear Of Men släpper i Oktober sin första fullängdare Mosaic. Innan dess har de släppt låtar som helt enkelt fått mig att känna samma sorts vibrationer som när jag hörde Joy Division för första gången.
Twillingarna Miranda och Elektra Kilbey utgör gruppen Saint Lou Lou, som spelade på Popaganda i somras. Texas popduo Leanne Macomber och Jeff Lewis är långt från roots, americana, soul och country. Istället handlar Fight Bite, som de kallar sig, för drömsk pop som hämtad ur en David Lynchfilm. Juliee Cruise uppdaterad till 2012, med andra ord.
Det handlar till största delen om house, pop, disco. Men även en del hiphop har smygit sig in. Det går bara inte att undvika Kendrick Lamars samarbete med Dr Dre i The Recipe. Och en del indiepop med gitarrer. Som Lightships "Fear And Doubt" från EPn med samma namn. När The Walkmen nyss släppt den suveräna plattan "Heaven", så går det inte att låta bli att ta med titelspåret.
Men, när jag lyssnar på musik så blir jag hela tiden influerad av att hämta upp gamla alster. Så här har jag mellan de nya låtarna tryckt in musik med Chairmen of the board, Sweet Pea Atkinson, Pulp, Black och Primal Screams 10 minuter långa låt Screamdelica, som inte fick plats på plattan med samma namn.
Det här är höstens soundtrack för min del. Om inte annat för att se dottern dansa till reggae, house eller Frankie Roses idiepop, en gång till.
Skottarna The View och deras Mercury pris nominerade debutalbum "Hats Of To The Buskers" från 2007 spelades flitigt inom mina fyra väggar under 2007.
Med lika delar The La´s, Oasis, The Libertines och Teenage Fanclub var de en helt lysande upprepning på hur man bäst formar tidlös britpop med antingen sanslöst skönt driv eller smäktande melodier.
Men sen vet jag inte vad som hände.
Den bitvis lite för övermabitiösa uppföljaren "Wich Bitch?" 2009 gick ganska spårlöst förbi och "Bread & Circuses" från ifjol försvann av någon anledning i skivfloden.
Men i och med släppet av "Cheeky For A Reason" i somras så är jag på igen och har på nytt tagit detta härliga och personliga popband till mitt hjärta.
De är inte alltid hundra, men oftast oförskämt charmiga och larmiga.
Och säg det popgeni som kan motstå en dundertrippel som "Supertar Salesman" från "Hats Of To The Buskers", "Grace" från "Bread & Circuses" och "The Clock" på "Cheeky...".
... för som en ren händelse på cbj:s inlägg nedan så kommer ett nytt album, "Long Wave", med Jeff Lynne den 9:e oktober.
De små förhandslyssningarna av de 11 låtarna på www.amazon.com berättar klart och tydligt att den idag 65 årige Lynne har kvar den fina popcrooner känslan som färgade "A.T" när han blandar egna låtar och lån som "Mercy Mercy", "Running Scared", "Smile" och "Let It Rock".
Men varför måste det dröja 22 år mellan första och andra soloalbumet?
För att fylla IF Popgenis kvot av tecknade musikvideor har Bonnie "Prince" Billy här kommit med den inte alltför lustiga historien "It´s Time To Be Clear". Historien är skriven av Mike Ayers, känd journalist och redaktör för nästan varje creddigt amerikanskt magasin som vi känner till, och tecknat av den svartsynte serietecknaren Dustin Glick. Låten kommer från albumet "Wolfroy Goes To Town" som släpptes för snart ett år sedan. Vi varnar känsliga och lättrörda tittare...
Världens bästa Chili according to Sture & Erik Hörnfeldt...
VÄRLDENS BÄSTA CHILI
Receptet hittade vi ursprungligen i en bok av Texas-journalisten Francis X Tolbert, en man som vigde sitt liv åt denna eldiga köttgryta.
Det hela började på det tidiga 60-talet då Tolbert skrev en artikel som fick rubriken "Jakten på den äkta chilin".
Under de kommande åren fick han 48 000 brevsvar från världens alla hörn. Han läste, lagade, reste, provåt och intervjuade levande legender som Cap Warren, den siste ranchkocken som fortfarande kokade mat åt sina cowboys på en vedeldad spis bakpå den täckta kokvagnen.
Ganska snart kunde Tolbert slå fast vad som a b s o l u t inte får finnas med i en chili:
tomater
vita bönor
gul lök
köttfärs
Äkta chili lagar man nämligen på hela köttbitar och rätt lagad ska den vara just vad namnet chili con carne antyder: rödpeppar med en viss tillsats av kött.
Det stora problemet visade sig vara att hitta den rätta blandningen av olika pepparsorter så att chilin får en bred fyllig hetta som varar länge och inte enbart blir olidligt skarp.
Till sist tvingades Tolbert arrangera ett världens första chili-VM och det recept som vi publicerar här är en variant av det som segrade - NORTH TEXAS RED.
Det recept som följer är en lätt försvanekad version. Ingen som prövat det har klagat på styrkan, men många har haft svårt att hitta de rätta ingredienserna. För er som bor i Stockholm rekommenderar vi en butik som heter BBQ & Chili som har det mesta i chili-väg och dessutom en stor sortering salsor och såser.
Det här är vad du behöver:
En mycket stor svart järngryta
En stekpanna
En liten kastrull
En helflaska tequila
Sex burkar ljust öl, helst det mexikanska Corona.
5 torkade ancho-pepparfrukter (De är stora, mörkt brunröda och finns i affärer som säljer latinamerikansk mat. I nödfall kan de ersättas med en blandning av mörkrött chilipulver och ett antal flådda, urkärnade röda paprikor.)
1 chipotle-peppar (Röd, rökt. Finns konserverad i latinamerikanska affärer.)
3 birdseye-pepparfrukter (Små spetsiga klarröda. Kan ersättas av torkad, mald piri-piri).
4 jalapeno-pepparfrukter (Knubbiga, gröna. Finns på burk i de flesta välsorterade livsmedelsaffärer. Ta den starka varianten.)
Baconfett (eller olja) att steka i.
10 stora vitlöksklyftor, grovt hackade.
5 kilo oxkött, skuret i centimeterstora tärningar.
En halv kopp mjöl.
En kopp chilipulver.
Två koppar mörk oxbuljong.
2 matskedar spiskummin. (Kännarna kan inte komma överens om kryddan ska rostas innan den används eller inte.)
2 matskedar oregano.
2 matskedar malda korianderfrön.
1/2 matsked socker.
Salt, efter smak. Börja försiktigt!
Lite grovt majsmjöl, masa harina.
Så här gör du:
Ta dig en rejäl tequila. En platta med gamla Hank Williams-låtar bidrar också till så att det rätta chili-perspektivet på tillvaron infinner sig.
Börja sedan med pepparn. Rensa bort stjälkar och frön. Koka den torkade pepparn 15 minuter under lock, ställ åt sidan och låtsvalna.
Rensa och hacka den övriga pepparn. Ställ åt sidan. (Här är en varning på plats. Peppar är starkt. Den BRÄNNS. Se upp för ångorna när du kokar och tvätta händerna noga efteråt. Och tänk noga på vad då gör med fingrarna det närmaste dygnet. Om du petar dig i näsan kan du lika gärna göra det med lödkolven.)
Ta ett glas tequila till, ett rejält glas. Det kommer att behövas. Nu börjar det nämligen dra ihop sig.
Fräs vitlöken mjuk och brun. Lägg i grytan.
Öka värmen i stekpannan och börja stek köttet. Ta lite i sänder och rör om ordentligt så att bitarna steks på alla sidor. Lägg ner i grytan. Detta är ett varmt, osigt och tidsödande slitgöra som kräver både tålamod och tequila.
Blanda mjöl och chilipulver. Strö över köttet i grytan.
Sila av den blötlagda pepparn, men spara vattnet. Mosa den kokta pepparn, tillsätt sedan all peppar till köttet.
Häll på pepparvattnet, oxbuljongen och öl tills vätskan täcker köttet. Koka upp.
Nu är chilin på väg. En nöjd kock kan ta ett steg tillbaka, beundra sin skapelse och belönar sig själv med ytterligare en tequila, raskt åtföljd av det resterande ölet.
Låt chilin småkoka. Rör ner spiskummin, oregano och koriander. Rör ofta så att mästerverket inte bränns fast i botten.
Fortsätt kokningen tills köttet börjar falla sönder. Det bör ta två, tre timmar.
Tequila!!!
Det kan hända att chilin är lite lös när den närmar sig slutkokningen. Riktiga Texasbor reder den då med grovt majsmjöl.
Gör slut på den sista skvätten tequila (om du inte redan gjort det).
Ta av grytan och skumma bort det fett som samlats ovanpå.
Den här satsen räcker till ett tjugotal normala människor, men högst tio chiliälskare.
Servera chilin i små, djupa tallrikar. Många gillar att äta den med majschips till, en klick cremé fraiche eller lite grovt riven cheddarost ovanpå. Servera sallad, bröd, guacamole (avocadoröra) och stora mängder ljust öl till.
Musiken är nästan lika viktig. Satsa på någon genuint: Hank Williams, Buddy Holly, Joe Ely, Jerry Jeff Walker, Flaco Jiminez, Butch Hancock, Commander Cody and his Lost Planet Airmen eller Gram Parsons. Fram mot natten passar det utmärkt att spela Freddy Fenders odödliga "Before the next teardrops falls", Doug Sahms "Wasted days and wasted nights" eller Creedende Clearwater Revivals "Lodi". Det går också att spela Wilco, Weeping Willows och helst bör alla sjunga allsång i någon gammal Carter Family sång typ "Will The Circle Be Unbroken" Volymen bör vara öronbedövande. Sjung med. Skråla gärna. Och kom ihåg, en äkta chiliafton S K A spåra ur fram mot natten.
FOTNOT 1: Sedan första publiceringen har vi mottagit en rad klagomål mot tequilan i detta recept. De som har hört av sig har varit rörande ense om att en helflaska är alldeles för lite. Naturligvis var den mängden enbart en rekommendation, anpassad för en person.
Och kollegan Peter Svensson har förslagit en intressant variant. Den följer här:
SNABB-CHILI:
I nödfall kan alla ingredienser utom tequilan utgå. I sådana fall förkortas koktiden avsevärt.
FOTNOT 2: Nyårsafton 1990 lagade Jan Gradvall och Stefan Lindström chili och följde detta recept slaviskt. Ingen av dem minns någonting efter klockan 18.00 men överlevande har berättat att kvällen var ovanligt lyckad.
FOTNOT 3: Texten ovan är en lätt omarbetad och uppdaterad version av ett recept som publicerats två gånger i Expressen. Först 1988 och sedan 1991. Under några år var detta den mest efterfrågade artikeln i tidningens arkiv. Vännerna på textarkivet berättar att de till och med fick en förfrågan på en kopia från Saudiarabien under Desert Storm.
FOTNOT 4: denna text får fritt spridas och kopieras under förutsättning att ni inte blandar bönor i chilin.
Här är Simone Felice och helcoola Simi Stone, som ju var med Simone i The Duke & The King, på besök hos magasinet American Songwriters redaktion i september. De gör fina låten "Charade" tillsammans. Och vi bara hoppas att Simi följer med Simone Felice till Östersund i november - till dess får vi njuta av detta...
Rivals Sons "Head Down" (Earache Records/Sound Pollution) PPPP Videon till öppningspåret "Keep On Swinging" är inspelad i en kyrka där åhörarna omedelbart försätts i trans av den amerikanska kvartettens retrosound som det både är omöjligt att sitta stilla till eller förneka. Los Angeles fyran har aldrig stuckit under stol med att Led Zeppelin är en av de största inspirationskällorna. Och alla som kan sin rockhistoria måste bara se lysande uttrycksfulla sångaren Jay Buchanan som 2000-talets kloning av Robert Plant och Jim Morrison. Det skulle kunna bli ett ganska mycket ordinärt coverband med sådana stickspår. Men trots att kvartetten, som förutom Buchanan innehåller elegant coola och drypsäkra gitarristen Scott Holiday och granitstabila rytmsektionen Robin Everhart, bas och Mike Miley trummor, kör en sorts komposteringsvariant där beståndsdelar från blues och hårdrockhyllorna är helt uppenbara så faller man pladask. Själv är jag tämligen övertygad om att det som skiljer grus från guld i det upplägget är en mix av känsla och passion. "Keep On Swinging", "Wild Animal","You Want To","Until The Sun Comes Up" och "Run From Revelation" är rena knockout inledning på ett album som drivs på välkänt bränsle som Buchanan, Holiday, Everhart och Miley exakt vet hur man ska krama den bästa effekten ur. "H.D." är uppföljaren till den utsökta och explosiva "Pressure & Time" från förra året och själva säger bandet att "H.D." är den självklara fortsättningen. Skillnaderna är marginella och det handlar mest om att de droppat tempot på några låtar. Men som band är man fortsatt tightare än Buchanans skinnbrallor och en tidlös kick när som helst. Liknande artister: Led Zeppelin, Black Crowes, The White Stripes, Muddy Waters, Deep Purple. Björn Bostrand
Här är Simone Felices sköna polare i The Avett Brothers från 2011 års Americana Awards med "The Once And Future Carpenter". Och nej, det kan nog inte bli bättre än så här....Årets Americana Awards startar på onsdag. Redan i morgon kommer ett nytt album från The Avett Brothers och vinylen kommer den 18 september...
I can promise you things like big diamond rings....
Joe South skrev "Rose Garden". Det kan vara världens bästa låt. Lynn Anderson gjorde den i vart fall odödlig för 41 år sedan. I förrgår avled Joe South efter en hjärtattack., 72 år gammal. Han skrev även "Hush", mest känd i Deep Purples version...Men underbara "Games People Play" var bäst i hans egen version...
De har gjort stor succé och snart är nya albumet här. Det kommer att recenseras här på bloggen av Björn Bostrand.. Men till dess - håll till godo med en helt ny video...
Den 17 september gör James Iha (ex. Smashing Pumpkins, Perfect Circle och Tinted Windows) en minst sagt efterlängtade comeback med mäktiga popproduktionen "Look To The Sky". Man kan inte låta bli att undra varför det har tagit 15 år för gitarristen och den eleganta låtskrivaren att följa upp solodebuten "Let it Come Down"från 1998. Men då "Look To The Sky" går i samma graciösa ljudspår som förstlingen så är det mesta förlåtet. /Björn
Americana, tradrock, alternative country rock, alternative indie rock, powerpop, Staxkänsla?
Eller bara ren och skär rock'n'roll?
Önska vilken genre du vill och den Austin baserade kvartetten levererar med hundraprocentig trovärdighet.
"Inspiration" är gruppens tredje album sedan man bildades år 2000 och inledde diskografin med ett par EP-plattor.
Samtidigt drog man igång ett furiöst turnerade med runt om 200 livespelningar med målsättningen att bara pressa sig in i folks medvetande, en strategi som var på väg att resultera.
Men då tog man plötsligt en paus och den processen stannade upp.
Efter omgruppering och flytten från Los Angeles till Austin letade sångaren, gitarristen och låtskrivaren Aaron Beavers nya medlemmar och i nutid kompleterar Mike Therieau, bas, Harley Husbands, gitarr, och Craig Bagby, trummor, Beavers i en kvartett som är totalt tidlös bäst.
När man nu har passerat den magiska 10 årsspärren så verkar det också som om Shurman är på väg att få betalt för det hårda arbetet och få det där erkännandet som man är värda.
De elva spåren är i huvudsak skrivna av Beavers, men även i samarbetet med Therieau, och är en oantastlig provkarta på hur man kramar ur det finaste ur ovanstående genres.
"Inspiration" är köpbar som en lite dyrare import utgåva från och med idag.
Men vill man "tjäna" 70 riksdaler så får man avvakta till den 26:e september då den släpps på svenska marknaden.
Den skandinaviska upplagan av albumet hat utökats till en dubbel-CD och som bonus får man ytterligare 11 magnifika låtar hämtade från gruppens tidigare album.
Och man behöver inte vara George Martin för att inse att det här är musik som passar minst lika bra på en livescen.
Under oktober och november gör Aaron Beavers och vänner 20 spelningar i Sverige och Norge tillsammans med Bob Woodruff.
Ett av de gigen sker på Captain Cook i Östersund den 25 oktober i samarbete med Popgeni och Rootsy.
En händelse som är inget annat än sensationell ur en musikalisk synvinkel.
Liknande artister: Gram Parson, Rank And File, Jayhawks, Dwight Yoakam, Tom Petty & The Heartbreakers.
The Vaccines har blivit ett och ett halv år äldre sedan debuten "What Did You Expect From The Vaccines".
Men uppföljaren, "Come Of Age" gör inte det minsta avkall från den exemplariska, snyggt skramliga och melodiösa popmusiken.
Som en avkomma av The Undertones och Buzzcocks och ett gäng till så blandar man ogenerat olika influenser som på nytt visar att rock'n'roll aldrig kommer att dö så länge de sanna leverantörerna existerar.
Det här är precis vad jag hade hoppats på från London kvartetten.
Finska The Nights Of Iguana "There´s A Grapefruit Tree Growing In My Backyard" snurrar just nu 33 varv i minuten på min trogna Thorens spelare.
Glamrockarna med sin bas i Helsingfors bildades 1986 hann bara med två album under sin korta och lite självbrännande karriär som tog slut fyra år senare
"There´s A Grapefruit Tree..." var nummer två och uppföljaren till "The Gift" som släpptes året innan.
Under debuten och Grapefruktsessions var originalsättningen Floyd Superstar, gitarr och sång, Puka Oinonen, gitarr, Grandma' Delay, bas, och Sika, trummor.
Videon till Dry Nancy" var den dyraste i finländsk rockvideon när den spelades in i samband med släppet av debuten
Men trots att man var en slända på rockscenen så hann man med ett gäng fina låtar på ämnet.
Legender fortsätter att gå ur tiden. Hal David tillhör de textförfattare som fått mig att gå i spinn fler än en gång.
I princip hela Burt Bacharachs katalog innehåller ju klassiker som är omöjliga att toppa.
Men min favorit är nog otrohetsdramat "Twentyfour Hours From Tulsa". Där huvudpersonen är på väg hem till sin käresta, men stannar av någon anledning. Han får syn på en kvinna som han bara inte kunde motstå. Han frågar efter en restaurang och hon tog med honom till ett kafé. Och till jukeboxens hits dansade de natten lång och det enda ledde till det andra, och han vara ju bara 24 timmar från sin frus armar... Det är inte bara texten som är brilljant, utan även hur Burt Bacharach har arrangerat låten. Från att låta den klara melodin löpa genom stråkar och piano och mot slutete, när det började hetta till, få blåssektionen att gå upp till ett slags staccato för att understryka faran med det hela. Låten slutar, naturligtvis, med att huvudpersonen konstaterar torrt att han inte kan komma hem igen.
Det är rent guld från första trumpet tonen till sista körtonen.
Oregonpojken Tim Hardin skrev redan 1967 låten "Red Ballon". Vilket syftade till de röda ballonger som heroin förpackades i. Men eftersom han beskrev det så snyggt, så tror jag inte att vanliga Svenssons, eller John Does, begrep vad han egentligen syftade på.
"Bought myself a Red Balloon, got a blue surprise Hidden in the Red Balloon the pinning of my eyes Took the lovelight from my eyes Blue, blue surprise We met as friends, and you were so easy to get to know But will we see one another again?
Oh my, I hope so..."
Nu 45 år senare har den kaliforniske singer/songwritern John Murry lämnade de amerikanska mördarballaderna bakom sig och skrivit amerikansk nutudshistoria. Ur en relativt ensam ung mans perspektiv.
Med låten "Little Coloured Balloons" återkommer John Murry till samma historia som Tim Hardin sjöng om. Men berättad i nutid.
"Little coloured balloons, a black nickel, a needle and a spoon.
You say this ain´t what i am. This is what i do!".
Låten är i sig ett bäcksvart mästerverk. Endast i klädd en flygel, sköra stråkar och två körsångare. Ändå bygger han upp låten steg för steg, trots att endast en knappt hörbar hammondorgel läggs till mot slutet.
Precis som Tim Hardin lyckas han, med några enkla ackord, fånga en rå känsla av hopplöshet.
Men det är inte enbart Tim Hardin som spökar i "The Graceless Age. John Murry har fångat de allra främsta toner bland amerikana och amerikansk popmusik. Och, visst, det är mycket av 1967 som låter här. "The Graceless Age" hamnar onekligen bland Tim Hardins "1" och "2", men i Murrys skivsamlig lär man kunna hitta The Byrds "Younger Than Yesterday" och "Sweetheart Of The Rodeo", Phil Ochs "Greatest Hits", The Beach Boys "Pet Sounds" och "Sunflower", Jimi Hendrix "Axis Bold As Love" och "Electric Ladyland", The Bands "The Band" samt Laura Nyros "Eli And The Thirteenth Confession". Men även ett blandband där Bob Dylan, Van Morrison, Springsteen och Tom Waits är dominerande.
Produktionen domineras av ekon från 1967-1969, men bryts då och då av, som i den fantastiska "Southern Sky", har ett par släpigt rostiga grungetrummor som spelar hiphopbeats. Den suveräna poplåten "Penny Nails" har en grå och monoton grund, med trummor och bas. Men melodin spränger sig genom den med hjälp av Jimi Hendrixgitrarrer och blommar ut i en refräng som sätter sig vid första lyssningen. I John Murrys "California" är man så långt bort från sand, surf och tjejer i bikini man kan komma. Den utspelar sig i stället mitt i stan, dit ljuset aldig egentligen når pga smog. På bakgator och bland bostadsområden där ljuset aldrig når, pga av att huvudperonernas hjärtan, sakta men säkert, brister lju närmare låten final man kommer. "If I´m To Blame" är en lågmäld ballad som är i samma klass som när Springsteen har sina absolut svartaste stunder. Man rycks in i den ensamhet och utförskap som huvudpersonen i "The Graceless Age" känner.
Om detta är en självbiografi låter jag vara osagt. Jag vet ärligt talat inte. Även om John Murry erkännt i intervjuer att han testa olika droger och vet vilken effekt de har på honom.
Men efter den här plattan, så ber jag bara till en högre makt att John Murry inte går samma väg som Tim Hardin. Som dog ensam pga en överdos heroin.
"The Graceless Age" är en av årets plattor och John Murry är på tok för begåvad för att slarva bort sitt liv på samma sätt.
Liknande Artister: Tim Hardin, Bruce Springsteen, Tom Waits, Bob Dylan, Neil Young, Chet O´Keefe, Israel Nash Gripka...
I min tonsatta vardag är gitarristen, sångaren och låtskrivaren Rich Hopkins, Tucson, Arizona, en av de givna musikaliska hjältarna.
En i skaran av allt för många bortglömda och ignorerade.
Aktuell med fullängdaren "Buried Treasures" som är album nummer 14 i diskografin, och tillsammans med granna elektriska bandet The Luminarios som sedan 2010 har varit Hopkins varmt pulserande ådra.
Men Rich mission började långt tidigare än så, närmare bestämt med gruppen The Sidewinders i mitten på 80-talet.
En konstellation där han och långvariga kompanjonen och sångaren David Slutes inledde ett 26 år långt musikaliskt partnership.
När duon i början av 90-talet hamnade i en namntvist så bytte man gruppnamn till Sand Rubies som hängde med fram till år 2000 när The Luminarios tog vid och Hopkins tog över lead vocal rollen.
För att sätta luppen ytterligare på Rich Hopkins långa och mäktiga karriär i skymundan så har jag efter egen skalle format en 28 spår lång Spotify-best of Rich Hopkins "Unknown Hero".
Något som förhoppningvis leder till att fler törstande rock och popsjälar upptäcker mannen som genom sin karriär vandrat ut och in mellan Neil Youngs & Crazy Horse gitarrstorm, glittrande powerpop med ylande gittarer och ödesmättad americana med ökenkänsla.
Och oavsett om han lutar sig mot det egna materialet eller fyrat av explosiva covers lånade från The Beatles, Del Shannon, Roky Erickson, Johnny Thunders eller Tom Petty så har alltid hjärtat styrt.
